Annie

Dagarna gick och vi började komma in i våra rutiner. Vi vaknade oftast någon timme efter att solen hade gått upp. Luckan på dörren brukade öppnas och vi flyttade madrassen till mitten av rummet. Sen låg vi där och njöt av solen som lekte i vårt ansikte. Efter någon timme brukade en utav männen räcka oss frukost genom luckan på dörren som oftast bestod av några brödbullar och frukt. De kommande timmarna brukade vi försöka komma på olika lekar för att fördriva tiden. Vi kunde ligga och prata i timmar, men aldrig om oss själva. Ingen utav oss hade känt något behov av att avslöja vilka vi egentligen var. Jag antar att vi försökte skjuta undan verkligheten så mycket vi kunde. De sista dagarna hade varit väldigt lugna. Den enda utav männen som kom in i vårat lilla källarrum var han med det långa håret och skägget, Hippien som vi kallade honom. Han verkade, precis som Bill hade sagt förut, snäll. Hans ögon var inte lika mörka och han log till och med mot oss när vi tackade för maten. Både jag och Bill hade börjat kunna känna oss avslappnade i hans sällskap. Men vi hade även märkt att han verkade vara lite efter. Vi var rätt säkra på att han hade något sorts handikapp och hur elakt det än låter, hade vi båda pratat om att någon gång, om tillfället uppstår, kanske kunna utnyttja Hippien för att komma härifrån. Någon gång på eftermiddagen kom nästa mål mat, oftast en soppa och bröd. Ibland kunde vi få ris och någon enkel gryta med kött i. Om vi ville dricka fick vi ta vattnet från kranen bredvid toaletten. Det gjorde att ingen utav oss drack särskillt mycket. Vi försökte nöja oss med vattnet från maten men vi hade båda börjat få kraftig huvudvärk. Vi visste att vi behövde dricka mer vatten men tanken på den äckliga kranen precis bredvid toaletten övertalade oss att försöka stå ut med trummandet i huvudet ett tag till. Men det var inte bara huvudet som värkte. Den lilla maten vi fick var mycket mindre än vi var vana vid. Det gick bra på dagen, men när mörkret föll var vi båda hungriga igen och vi brukade gå och lägga oss när magknipet blev för stort. Ingen utav oss var särskillt stor och vi kunde redan märka att vi gått ner. Men trots huvudvärken, magsmärtan och ångesten som kom krypandes om natten, klagade vi aldrig iför varandra. Vi led båda av samma smärtor så varför göra det hela värre? Vi försökte hålla humöret uppe och tuggade alltid en extra tugga av brödet för att försöka hålla kvarden där känslan av tillfredsställelse. Vi höll om varandra lite hårdare om natten när rädslan för framtiden kom. Vissa nätter höll Bill om mig, andra nätter låg han i min famn och grät. Under mörkrets timmar var allt tyst, vi sade aldrig något. Vi tröstade men utan ord. Vi visste inte vilka ord vi skulle använda. Men på dagen log vi alltid mot varandra. Då fanns inte mörkret där som kunde dölja våra tårar, vi fick lov att försöka stötta varandra.

Mitt ansikte hade börjat återfå sitt ursprungliga utseende nu. Jag var fortfarande blå-gul runt ögonen men svullnaden hade lagt sig och jag kunde se med båda ögonen. Min läpp hade fått normal storlek och nu återstod bara skorpan på underläppen efter jacket. Blodskorpan över ögonbrynet hade börjat släppt men Bill hade varnat mig om att det antagligen kommer bli ett ärr. Det kunde jag ta. Jag var så lättad över att mitt ena öga hade klarat sig från alla smällar. I början kunde jag inte ens öppna ögat och jag hade varit så rädd för att ha förlorat synen. Men nu var snart mitt gamla jag. Det märktes även på Bill. Nu klarade han av att titta på mig. I början hade han svårt att se mig i ögonen, eller ögat. Jag kunde se hans ansträngda blick när han försökte lugna mig. Han tyckte det var obehagligt med alla svullnader och allt blod. Men efter dagen han hade erbjudit sig att tvätta mitt ansikte med den där äckliga strumpan hade han känts mer avslappnad. Jag hade försökt hitta några tecken på att han hade blivit slagen, men han var hel. Han hade några blåmärken på armarna men det var allt. Vi hade fortfarande på oss samma kläder som innan vi blev bortförda. Vi hade haft möjlighet att försöka tvätta kläderna med hjälp av vattnet från kranen vid toaletten, men vi kände oss inte redo att klä av oss inför den andre. Vi höll fortfarande på våra identiteter. Jag ville inte ta upp allt med min familj igen, jag försökte glömma och skjuta undan alla bilder och känslor. Jag ville koncentrera mig på den nuvarande situationen. Bill höll samma avstånd från sin presonliga sida som jag. Jag visste inte varför men jag tänkte inte tvinga honom att berätta något. Det spelade ändå ingen roll. Här inne i vårt källarrum existerade ändå inte vår riktiga Jag. Vi fick försöka skapa vår egna lilla värld. Därav såg vi till att aldrig klaga på situationen inför den andre.

- Är du känd? Bill nickade.
- Är du snygg? Han nickade igen.
- Är du cool? Nick...
- Men Bill,det handlar fortfarande inte om dig. Han nickade
Jag litade inte riktigt på honom. Ett flertal gånger hade han låtsats att det var honom jag frågade om. Jag testade honom...
- Känner du honom? Bill nickade men han saknade den där glimten i ögat han oftast hade. Han spände käken och nickade.
- Är det du? Han stannade till en sekund och bet sig i läppen. Han tvekade. Till slut skakade han på huvudet.
- Ok! Sjunger du eller e du skådespelare? Han höjde armarna och låtsades spela gitarr.
- Hm, shit det här var ju svårt. Kommer du från USA? Han skakade på huvudet.
- Nehej, kommer du från Europa? Bill nickade. Hans ögon blänkte. Var han ledsen?
- Men du känner honom? Han svalde hårt. -Ja, jag känner honom.
Jag hade inte en aning om vem det kunde vara. En känd gitarrspelare från Europa?
- Hur gammal är han?
- Han är lika gammal som mig. Bill bet hårdare i läppen.

jag visste inte om jag skulle våga fråga mer. Han såg ut att kunna bryta ut i gråt vilken sekund som helst. Hans käke spändes från och till och hans andetag var ansträngda och hårda. Jag såg hur han knöt nävarna runt den skitiga filten. Vad skulle nästa fråga bli? Skulle jag fortsätta överhuvudtaget?
- Bill, är det en kompis till dig? Jag försökte få ögonkontakt med honom men han tittade ned i madrassen. Han tog ett djupt andetag. - Den bästa!

I nästa sekund öppnades dörren och Hippien kom in med en bricka i handen. Det var dags för middag. Vi satt kvar på madrassen, vi litade på honom. Han satte ned brickan bredvid oss och jag sa Tack. Han log tillbaka och sade något jag inte förstod. Det var samma mat som dagen innan. Bröd och någon kötsoppa. Hippien vände sig om och skulle precis stänga dörren när jag hörde Bill ropa till.

- Wait!

Hippien stannade till i dörröppningen och tittade frågande på Bill. Bill reste sig upp och gick fram mot dörren. Jag satt som förstenad. Ingen utav oss hade någonsin närmat oss männen med vilja. Vi försökte alltid fly. Vad ville Bill? De stod vid dörren och Bill försökte göra sig förstådd med handgester. Jag försökte höra vad de sa men Bill pratade för tyst. Han ville inte att någon annan skulle höra. Till slut verkade de vara överens om något och Hippien lämnade rummet och låste dörren. Jag satt förvirrad kvar på madrassen och Bill stod kvar framme vid dörren. Hans knogar var spända och ingen utav oss sade något. luften kändes tjock. Vad gjorde han? Efter någon minut kom Hippien tillbaka. Han lämnade något åt Bill och jag hörde honom säga Tack. Hippien stängde återigen dörren och nycklen vreds om. Bill vände sig sakta om och gick och satte sig mitt emot mig. I handen hade han några pappersark och en penna. Han tittade upp mot mig. Hans blick var full av ångest. Han sköt ett papper mot mig.

- Är det någon du vill skriva till? Din familj kanske? Jag tittade chockat på honom. Va? Hur hade det här gått till? Han hade 3 ark i sin hand. Jag tänkte efter. Någon jag ville skriva till? Nej, alla var borta. Jag skakade på huvudet och sköt tillbaka papperet mot honom. Han tittade förvånat upp mot mig.

- Ska du inte skriva till din familj? Han sköt papperet mot mig igen.
- Nej, jag har ingen familj! Jag sköt tillbaka papperet. Så, nu var min hemlighet avslöjad. Jag var blottad. Min låtsas värld hade spruckit.

Bill började genast skriva på ett av papperen. Hans min var bestämd och han var helt plötsligt så frånvarande. Jag kände mig utlämnad och ensam. På nåt konstigt sätt hade han lyckats övertala Hippien att hämta penna och papper. Han hade utnyttjat honom, utnyttjat vår plan. På ett sätt var jag imponerad över att han lyckades men på ett sätt var jag besviken. Han hade använt, kanske vår enda, chans att fråga Hippien om en tjänst. Någon han egentligen inte fick göra. Var våra chanser borta nu? Hade det där brevet Bill höll på att skriva det sista och enda vi kunde få utav hippien? Jag tittade på Bill när han satt där och skrev. Jag var avundsjuk. Jag ville vara glad för hans skull, men jag kände mig bara sviken. Ensam.



- Vem skriver du till?
Bill tittade upp mot mig för en kort sekund. Han var inte närvarande.
- Min bror...