17

Bill


För ett ögonblick hade jag låtit mig själv slappna av. Jag hade släppt på min skyddsinstinkt och slutit ögonen. Jag var så trött. Ingen sömn på länge och ständigt på vakt. Nu var vi ändå två. Jag var inte ensam längre. Jag intalade mig att tillsammans var vi starkare. Två är starkare än en. Jag märkte inte ens att jag somnade. Jag vaknade bara helt plötsligt av att dörren smällde igen. Jag satte mig hastigt upp. Hon flög åt sidan men hon märkte inget. Hon sov fortfarande. Vid sidan av madrassen stod en brun bricka med några brödbitar ooch en stor skål med soppa. Jag tittade mig om i rummet för att försäkra mig om att ingen gömde sig i de mörka hörnen. Det var bara vi här. Jag lyfte skålen och tittade. Det såg ut som en vanlig vattnig grönsaksoppa. Försiktigt smakade jag och fann den helt OK. Jag provade även en tugga av en brödbit och det var riktigt gott. Jag hade inte ätit på evigheter kändes det som. Jag slängde i mig två brödbitar och slurpade i mig den heta soppan.

Sen kom jag att tänka på henne. Jag hade helt glömt bort den lilla tjejen bredvid mig. Jag tittade på henne där hon låg ihopkrupen på madrassen. Jag försökte prata med henne men hon hörde inget. Hon svarade i alla fall inte. Jag ville inte tvinga henne, ville låta henne vila från smärtan. Kändes elakt att väcka henne. Jag fortsatte äta från brickan. Då och då doppade jag brödet i soppan och höll det framför munnen på henne. Men ingen reaktion. Jag fortsatte äta upp all mat på brickan. Jag skulle vara stark nog åt oss båda, intalade jag mig själv.


Jag sköt den tomma brickan åt sidan. Strök mig över magen och lade mig ned på madrassen. Du låg med ryggen mot mig. Jag lade mig nära dig, behövde känna någons närhet och värme. Jag drog upp den tunna filten över oss. Nätterna var mycket kallare här än vårt beachhouse...mitt, Toms och Andreas. Allt var så osäkert och skrämmande här. Jag visste inte ens vad som hade hänt dem? Kanske de åxå var i samma sits som jag? Jag tryckte mig allt närmre henne. Hon var mitt allt just nu. Jag visste inte vad hon hette, vart hon bodde, vad hon gjorde eller varför hon var här. Men hon var här, med mig. Det var det enda som betydde något nu. Jag tog tag i hennes arm och drog över henne till min sida. Jag lade hennes arm över mitt bröst och hon kramade om på en gång. Jag kände att jag behövde någon som klamrade sig fast på mig. Någon som behövde mig. Hon lade sitt ena lår över mitt och lade sin kind mot min hals. Vi behövde båda känna någons närhet. Jag behövde henne...


Färgen i taket hade börjat flagna. Stora bitar fattades och avslöjade stora fuktskador, stora mörka fläckar. Utanför hade ljuset slocknat för länge sedan men jag kunde inte sova. För första gången kände jag ett visst lugn i kroppen men det var fortfarande alldeles för många tankar som flög omkring i mig. Ovanför mig hängde den nakna glödlampan som hade tänts strax efter att vi hade äntrat rummet. Då och då hördes ett mumlande i det annars så tysta rummet. Hon låg och ryckte och försökte ibland säga något. Jag kunde aldrig urskilja vad hon sade riktigt. Försökte lista ut vilket språk hon talade men det var svårt att höra. Hennes svullna läpp förvrängde orden och gjorde det hela mycket svårare. Det enda jag riktigt uppfattade var ordet mamma och pappa. Jag lät ovansidan av min hand smeka hennes kind.


-Mamma...mamma...mamma...sakta uttalade jag ordet.

-Pappa...pappa...pappa

-Tom...

jag knöt min ena näve.

-Tom...


De låg tätt emot varandra. Två vilsna själar som sökte tröst hos varandra. Den ena knappt vid medvetande men fast besluten om att hålla fast vid värmen. Den andre vid fullt medvetande och fast besluten att ta hand om och beskydda henne. Han hade legat där och strykt henne över håret. Tittat på hennes sargade ansikte och hört hennes djupa lugna andetag. Varje gång hon hade tryckt sig allt närmre hans bröst hade han lovat henne. Med lugn men väldigt bestämd röst hade han gett henne ett löfte. Sitt ord på att han skulle ta henne därifrån och få henne hel igen. Dom kände inte varandra. Han hade aldrig sett henne innan, men han hade aldrig känt sig så nära någon innan. Två ungdomar i en fuktig mörk källare. Han gav sitt ord. De skulle ta sig härifrån tillsammans. Någon gång på något sätt. De fick bara lov...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0