Annie


Vad skulle jag svara? Det här var inte bara ett ord. Det var mycket mer än så. Det kunde förändra allt. Alla visste antagligen redan svaret, de behövde endast få det bekräftat. Få det på papper så de kunde registrera min handling någonstanns, rättfärdiga sitt arbete och hämta ut sin lönecheck. Mitt namn skulle skrivas in i systemet, ett klick på datorn och mitt brott skulle rullas upp för alla nyfikna ögon att läsa om. Några sekunder funderade jag faktiskt på att ljuga. Det var min första tanke, att försöka skydda mig själv. Minneslust eller chock var alltid en möjlighet. Det hade drabbat många människor och några hade klarat sig tack vare att de skyllde på en traumatisk upplevelse eller rent av en hård barndom. Jag hade haft den bästa barndomen men mycket annat hade hänt. Enligt mina beräkningar hade det kunnat verka trovärdigt att skylla på. Den ena mannen harklade sig och jag vaknade upp ur mitt planerande och insåg att jag tagit väldigt lång tid på mig. Vad skulle jag säga? Varje gång jag öppnade munnen snubblade jag på orden och fick endast fram hackiga toner. Jag var på väg att säga sanningen flera gånger men jag hittade alltid en orsak till varför det skulle kunna löna sig att ljuga.
- Hur mår du, Annie?
Jag tittade upp på den unga kvinnan som satt bredvid mig på stolen och hon lade sin hand på min axel. Ännu en gång kunde jag bara få fram halva toner och jag kom på mig själv att skaka på huvudet samtidigt som jag nickade.
- Vi kanske ska ta det här senare? Kvinnan vände sig mot de två männen som satt på min andra sida om sängen. - Jag tror Annie behöver vila lite nu.
Männen tittade på varandra en kort sekund för att bekräfta att de gjorde rätt, sedan vände de sig mot mig och började tala på engelska.
- Vi förstår att det här är extremt jobbigt och att du har varit med om väldigt många plågsamma händelser. Han pausade lite i sitt tal och svalde. - Men vi måste verkligen prata om det här. Jag tror du förstår? Hans tonfall fick mig att känna mig som 8 år igen och tillrättavisad efter att gjort något dumt. - Det är bara några frågor kvar, sen ska du få vila. Det spelar ingen roll vad du säger, vi kommer inte göra illa dig eller arrestera dig. Det är bara rutin och du kan känna dig säker. Jag nickade åt männen och kvinnan som kommit för att ge mig stöd och som skulle vara min psykiatriker den kommande tiden. Jag litade inte på någon utav dem, men insåg att mina lögner inte skulle ta mig längre än till skammen när de påvisat min skuld och mitt taffliga försök att klara mig undan. Hur jag än gjorde kunde jag omöjligt gömma mig från det här.
- Ok Annie, var det du som slog ihjäl och knivhögg de två männen ute i skogen för ett dygn sedan?

Det knackade på dörren försiktigt och jag reste mig upp för att öppna dörren. Kanske de hade ändrat sig och ville sätta bevakning på mig ändå så jag inte rymde? Jag öppnade trött dörren och beredde mig på att sträcka fram handlederna för att bli fängslad. Istället möter jag Toms trötta blick i dörröppningen.
- Hej! Han tittade osäkert på mig och rättade till tröjan över axlarna. - Jag tänkte jag skulle kolla hur det var med dig? Han gömde händerna i fickorna men var lika snabbt framme med händerna och pillade på tröjans kanter. - Ja, om du orkar alltså?
Jag hade sett fram emot att få vara själv en stund, men jag blev faktiskt lättad när jag såg honom. Jag hade en känsla av att han skulle kunna få mig på bättre humör än jag själv eller någon annan skulle just nu. Jag flyttade på mig så han kunde komma in och satte mig på sängen igen. Han stängde dörren efter sig och gick fram till stolen som en utav poliserna suttit på.
- Kan du inte sitta här på sängen istället? Han hann precis böja på knäna men stannade upp precis innan han skulle sätta sig. Jag ville inte ha honom på den stolen. Den stolen var inte värd honom. - Eeh, ja, jo det kan jag väl? Lite förvirrat ställde han sig upp igen och satte sig på sängen. - Tack! Tom nickade tillbaka och det gick några minuter av pinsam tystnad. Jag försökte att inte tänka på det och pillade på mitt bandage jag hade runt överarmen. Sju stygn hade det krävts för att sy ihop såret efter att mannen knivhögg mig. Jag hade inte märkt det förrän jag låg i helikoptern och ambulansmännen började prata om det. Allt hade gått så fort och nästan gått som på automatik. Redan från början när jag såg mannen smyga omkring där i skogen visste jag vad jag skulle göra med honom. Det hade inte funnnits några som helst tvivel och när han sedan lyckades träffa mig med kniven hade jag inte känt något överhuvudtaget. Jag var så fokuserad på att sparka kniven ur handen på honom och ge tillbaka.

- Gör det ont? Jag tittade upp på Tom och skakade på huvudet. Han tittade misstänksamt på mig och skakde på huvudet åt mig för att se om han hade hört rätt.
- Självklart känns det, jag kan inte lyfta armen för högt eller använda muskeln fullt ut. Klart att det gör ont. Jag drog en djup suck. Det här var inget vi hade pratat om och jag antog att han hade tusen frågor han ville ställa. - Men den fysiska smärtan kan jag ta, den kommer att gå över. Jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle kunna berätta? På ett sätt hade det varit skönt att berätta allt för någon som inte jobbar inom myndigheterna och som inte har något arbetsrelaterat till allting. Men å andra sidan var Toms band till hela situationen mycket känsligare och jag visste inte hur mycket han kunde ta nu? - Ibland kan de vara skönt att ha den fysiska smärtan att luta sig mot.

Tom flyttade sig lite närmre och värmen från honom träffade min hud. Han doftade personligt. Ingen speciell parfym, inte svett eller lukten av rök. Det var svårt att sätta ett namn på det för jag kunde inte urskilja de olika ingredienserna. Men det kändes tryggt. Jag sträckte mig fram och drog ned huvan han hade över huvudet. Han tittade upp mot mig med sina mjuka ögon och en rysning spred sig längst min rygg. Det kändes bekant och jag kunde inte låta bli att le. De var verkligen tvillingar.

- Jag visste på en gång att det var du. Jag har sett den där blicken förut. Han log lite generat och skrattade till. Även skrattet var likadant. Sättet deras ögon smalnade av och nästan försvann i leendet. Varje liten sak jag kunde hitta som påminnde om Bill gjorde mig säkrare på mig själv och Tom. Jag hade hört så mycket om honom och i början hade det kännts skrämmande att varit den som levt med hans tvillingbror på det sättet jag gjort. Jag visste inte vilka tankar han hade, vad han tyckte om mig? Så när jag såg alla små saker de hade gemensamt blev jag mer och mer övertygad om att allt Bill berättat om honom var sant. Att de även var likadana i sin personlighet.

- Hur är det med honom? Jag var faktiskt överraskad att han lyckats slita sig från sin bror.
- Jo, han ligger där. Tom drog en djup suck och ryckte på axlarna. - Jag vet inte riktigt vad jag ska göra? Jag försöker hålla mig nära så han vet attt jag finns där. Men nu är mamma och Gordon där så jag kände att jag kunde smita ifrån ett litet tag. Han borrade in sin blick i min och ett tag kände jag nästan för att drunka i dem.
- Det är inte bara Bill som råkat ut för allt det här.
Hans mening träffade rakt på, gick rakt in i mig och släppte ned sitt ankare. Jag var helt oförberedd på det. Han tog tyget på mina pyamasbyxor och gned det mellan sina fingrar. Jag var nog lika nervös som han var.
- Jag vet inte vad ni varit med om, jag har ingen aning. Jag vill veta men det är inget jag vill tvinga fram. Så när du känner dig redo, du och Bill, lyssnar jag gärna och försöker förstå. Han nöp lite lekfullt i min stortå för att försöka lätta upp stämningen lite.
- Jag vet om din situation. Han harklade sig. - Du ska veta att om du behöver någon att prata med, om du behöver tröst, sällskap eller kanske bara nån att slå på... Han skrattade till lite fort men blev genast allvarlig igen. - Vad det än är finns jag här för dig, dag som natt.
Jag kunde känna hur en tår letade sig ned på min kind. Min första sedan jag kom hit.
- Du tillhör ju familjen nu...