Jag är blockerad, fråntagen min möjlighet att agera. Jag hör er, ser er. Jag känner er. Ni är så nära. Ni är så varma. Jag kan känna er värme, er smärta och jag kan känna hur ni slits mellan era känslor. Jag känner allt, hör allt, men jag är fråntagen min möjlighet att agera. Min möjlighet att berätta och få er att förstå. Jag vill inget annat än att ta er alla i min famn och krama om er hårt. Hålla er tätt och aldrig släppa. Men jag ligger bara här i den vita sjukhussängen. Ännu en gång är det som att jag ser allt från en plats utanför min kropp, någonstans långt borta. Det är en konstig känsla. Jag känner dofterna. Jag vet att ni finns här bredvid mig. Jag hör er. Hör hur era kläder prasslar och hur ni snyter er. Jag vet att ni gråter. Jag känner er. Känner hur luften vibrerar och ger små stötar. Jag vet att ni önskar ingen utav oss behövde befinna oss i det här rummet. Jag kan känna hur ni stirrar er blinda på ljuslågan brevid min säng och letar efter minsta tecken på den ska släckas. Hur ni mer än något önskar att min kalla hand bara rörde sig, bara ett litet ryck. Alla förhoppningar som försöker vinna över besvikelsen och rädslan. Jag känner allt. Jag förstår bara inte riktigt varför? Jag försöker kartlägga och pussla ihop alla minnen så jag kan förstå varför jag ligger här? Varför jag känner mig så blockerad? Jag vet att en förändring har skett, bara inte vilken?

Annie sitter vid min sida och stryker mig sakta över armen. Hon var den första jag lade märke till. Jag kommer ihåg att allting kändes så nytt, så ovant. Men sedan kunde jag känna Annie sitta där. Det var lugnande att hitta något tryggt,något jag kunde lita på. Hon doftade nyduschad och ren. Hon måste vara glad. Jag hade aldrig sett henne helt ren. Från första början när jag träffade henne var hon redan nedsmittad av deras våld. Jag kommer fortfarande ihåg den hemska synen när du låg i mitt knä för första gången. Du var helt sönderslagen i ansiktet och jag var så rädd för att göra illa dig. Tänk om jag vetat då vad som skulle hända. Jag önskar jag kunde få se dig nu. Få se ditt rena vackra ansikte. Du kommer vara så vacker, Annie, sen när du är helt frisk. När du kan le igen. Som jag längtar efter att få skratta med er. Få se er båda lysa igen. Jag blev så lycklig när jag kunde känna er båda, tillsammans. Min bror och min syster. Min cirkel var sluten. Min familj var hel igen. Ni betyder båda världen för mig. Jag vet att ni kommer kunna ta hand om varandra.

Varför har du så svårt att se på mig? Varför vill du inte vara hos mig? Jag förstår inte? Har jag gjort dig något? Är det därför du står vänd med ryggen åt mig och stirrar dig blind på världen utanför? Har jag sårat dig på något sätt, sagt något? Eller är det på grund av något som jag inte har gjort? Har jag gjort dig besviken? För tro mig, Tom, jag gjorde allt jag kunde göra. Jag kämpade för dig, oss varje dag och natt. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på dig och oroade mig. Jag gjorde allt för att orka hålla mig vid liv för din skull. Jag behöver dig för att kunna fungera. Du är halva mig, Tom. Så varför gör du så här mot mig? Varför vänder du ryggen åt mig när jag behöver dig som mest? Varför sitter du inte här bredvid mig och försöker skydda mig? Varför låter du inte dig själv se på mig och se min rädsla? Varför skjuter du undan mig och flyr? Nu är jag ju äntligen här.

Annie skrattade till nedanför mitt huvud och sade något till Tom. Äntligen vände han sig om. Jag hörde hans steg när han kom närmre. Det var tunga steg. Han satte sig på stolen bredvid Annie och jag kunde höra hur han drog efter andan. Han kändes inte alls arg. Han var rädd. Som om något ont skulle hända om han rörde mig eller kom för nära. Jag blev så ledsen. Min bror var rädd för mig. Varför? Vad har jag gjort för att få honom så främmande? vad är det jag har missat? Annie fortsatte prata lugnt och tyst och håller min hand. Det är skönt att känna hennes värme.
- I mina ögon kommer han alltid att vara den vackraste. Hon strök mig över kinden med ovansidan av sin hand.
- Han kommer alltd vara min hjälte och han kommer alltid vara din hjälte, Tom. Jag kände hur Tom nickade men han kunde fortfarande inte se på mig. Hans blick var fäst i den vita filten. Annie lekte med mina fingrar, masserade dem, ett efter ett. Hon skrattade till igen.
-Men nu när allt är över måste vi fixa hans naglar. Han hade velat det. Hon böjde sig fram och kysste min hand.
- Han hade velat ha dem precis som de var innan allt det här.
På stolen brevid henne hör jag hur Tom bryter ihop. Jag hör hur han gråter och försöker få luft mellan gråtattackerna. Annie tar honom i sin famn och håller honom hårt, vaggar honom fram och tillbaka.
- Du behöver inte vara rädd, Tom. Din bror kommer aldrig försvinna...