Kap 59

Annie

Ton efter ton gick fram och det kändes som om hela världen bestämt sig för att snurra ett varv mindre idag. Det gjorde mig inget, jag hoppades att det kunde bestämma sig för att ändra håll helt och hållet och börja snurra baklänges istället. Långt, långt tillbaka. Eller varför inte bara gå upp i rök, irra bort sig i universum och sugas in i ett stort svart hål. Jag knep ihop ögonen och försökte suga åt mig all sjukdom som fanns runt omkring mig, i rummen bredvid mig, under och ovan mig. Det måste ju krylla av bakterier och infektioner här. Jag drar fingret längst väggen och slickar av det. Jag borde ju ha fått i mig minst 3 olika sjukdomar nu? Lunginflammation, kallbrand och hjärninflammation hoppas jag på. Kanske kunde den gälla tonen som skreks ut ur telefonluren slita upp köttet som kom i vägen och få mig att förblöda? Bränna ett stort hål i mitt huvud och ge mig en tyst vardag, Kanske kunde jag ta hissen ned och smyga in i bårhuset, lägga mig i ett utav de kalla skåpen och hoppas på att jag smittas av de andra döda kropparna och svalna? Eller så tar jag bara mod till mig och går utanför vår vallgrav och möter hysterin. Det kommer garanterat ge mig hjärtattack och golva mig.

Klockan var tre på eftermiddagen och jag var irriterat rastlös. Bill låg och vilade och Tom hade passat på att åka till hotellet för att vila. På TVn gick det bara en massa repriser och mina ögon hade börjat värka för alla timmar jag spenderade på den fladdrande bilden. Jag längtade till Bill var på fötter och orkade vara vaken hela dagen. Men hans brutna revben skulle ta ett tag att läka och jag ville inte pusha på honom. Han hade det jobbigt som det var med att försöka hålla ångesten i styr. Han hade numret in till mitt rum och så fort det var något hade jag sagt åt honom att ringa mig. Med jämna mellanrum brukade jag titta in till honom för att försäkra mig om att allt var bra. Men jag försökte även ge Tom mer utrymme hos Bill. I början hade det kännts lite som att han blev bortknuffad utav mig och Bill, men det var endast för att vi var de enda som visste om verkligheten. Men nu hade vi båda slappnat av lite och Tom kunde släppas in. Dock inte till 100 %.

Halsen var torr och jag bestämde mig för att gå och hitta något drickbart. Några meter från mitt rum fanns en dricksautomat och jag kände ett enormt sug efter en Fanta. Pengarna skramlar när jag trycker ner dem i myntinkastet men sekunden senare ramlar de ut igen på golvet. Ett fult ord slinker ur min mun och jag börjer mig ned för att plocka uppp mynten. Samma sak igen, mynt över hela golvet.
- Va fan då...
Bara för att får läskautomaten sig en spark på framsidan och jag ler nöjt. Hoppas det gjorde ont! Vad jag vet fanns det ingen annan läskautomat på den här avdelningen. Suckandes gick jag tillbaka mot mitt rum men stannade framför dörren ut. Vakten var borta! I vanliga fall stod det alltid en vakt här vilket medört att jag blivit kvar här inne. Alla hade gett oss strikta order om att aldrig gå utanför vår avdelning. Det var alldeles för farligt. Irriterat skakade jag på huvudet ocg gick helt enkelt ut genom glasdörrarna, Jag befinner mig på ett sjukhus, vad kunde vara så mycket hemskare än det jag redan varit med om? Korridoren var tyst och golver blänkte av rengöringsmedel. Det var nästan så att renligheten blev snuskig. Det kändes inte normalt. I nästa korridor hittade jag en dricksautomat som gladeligen gav mig en Fanta. Se, det var väl inte så svårt sa jag och klappade om den. Nöjd över min succe gick jag bort mot vår avdelning igen. Vakten var fortfarande borta men det kändes bara skönt att slippa fängelse känslan för ett tag. När jag försökte öppna dörren var det förgäves. Den gick inte att rubba och plötsligt kommer jag ihåg att den här dörren går bara att öppna innifrån utan nyckel. Nåja, han kommer väl snart. istället gick jag vidare, tog hissen ned och hittade en dörr som ledde ut till en liten uteplats. Solen sken och jag slog mig ned i den vita plast stolen. Helt underbart! Fåglarna kvittrade och min hud var alldeles varm. När jag såg mina orakade blåslagna ben, mina bandagerade armar och den vulgärt fula ljusblå sjukhusskjortan jag hade på mig kunde jag inte annat än att skratta åt eländet. Hur såg jag ut egentligen? Jag lutade mig tillbaka och kände hur sömnen smög sig på. Plötsligt hör jag höga tjut och tunga steg som springer mot mitt håll. Med ett ryck sätter jag mig upp och ser med fasa hur ett gäng på 15 unga tjejer kommer springandes mot mig. Jag drar upp knäna och försöker nyfiket se vad det är dom är ute efter? Men hur jag än anstränger mig kan jag inte se något av intresse bakom mig? Sedan hör jag mitt eget namn.

- Annie!

På en halvsekund är jag uppe på benen och springer mot dörren. Herregud, det är mig dom är ute efter! Precis när dörren smäller igen trycks deras kroppar upp mot dörren och de börjar rycka och slita i dörren. Vad dom skrek har jag ingen aning om men de såg helt galna ut. De var beredda att slita mig i stycken. Annie blandades med Bill och Tom och jag var rädd att glasrutorna skulle spricka av det gälla skriken. Att stå emot alla dem hade jag ingen chans att klara av. En sista kraftansträngning att hålla emot och jag tog sats och sprang emot hissen. Panikartat tryckte jag på alla knappar om och om igen. Bakom mig närmade sig cirkusen, hissdörren öppnades. Hissdörren stängdes, sakta. De tjöt, viftade med armarna och grät. Jag skakade och hyperventilerade. Dörren stängdes och hissen åkte upp mot säkerheten. Dörren öppnades och jag stapplade ut. Vakten tittade förvånat på mig och släppte smörgåsen han hade halvvägs in i munnen.
- Snälla, kan du släppa in mig?
Han öppnade dörren, jag gick in, han ringde någon och lät upprörd, jag stängde dörren och torkade tårarna.

Jag vet inte vilken önskan som var starkast? För varje ton grävde sig naglarna längre in i handflatan. Var min önskan att hon skulle svara eller att jag skulle sitta här ton efter ton och inse att min plan får läggas på is? Det hade gått flera månader sen sist. Veckorna innan jag reste till Israel höll jag mig isolerad, sedan tog det stopp. För en vecka sedan hade jag chansen och möjligheten att försöka få kontakt med henne igen. En vecka hade gått men jag hade fortsatt undvika henne. Henne och resten av omgivningen. Min skyddande borg hade tillåtit mig att behålla mina skygglappar på och idag var första gången jag klädde av mig helt och tog emot verkligheten. Idag började jag existera igen. Men inte i min värld.
- Hallå!
Där var hon. Pennan föll ur mina fingrar och dansade bort längst golvet. Ringtonen hade gett upp och gett henne tillträde till vågorna som transporterade hennes hesa röst. Pennan hade stoppats upp av väggen och låg nu och gungade från sida till sida.
- Hallå, är det nån där?
Pennan hade stannat. Mina fingrar gnuggade frenetiskt min öronsnibb. Hon svarade! Vågar jag?
- Hej!
På andra sidan tar hon ett djupt andetag och jag kan svära på att om hon hade haft en penna hade även den rullat längst golvet nu. Den hade antagligen stannat till i samma ögonblick som jag levereade nästa chock.
- Jag har saknat dig!
Ont kan göra ont på flera sätt. Det kan tvista ens tankar till oigenkännbara. Den ursprungliga meningen kan förintas totalt. Ont är fysiskt smärta men lika mycket mental, om inte mer. Ont kan åxå vara en vacker känsla. En saknad efter något i livet, någon. Lycka kan lika vara smärta. Jag saknar dig, Elin.
- Du lever...
Hennes röst brast och den smittsamma snyftningen slet sig. Tårarna gav sig och lämnade tunna ränder på min kind. Varför hade jag inte ringt tidigare? Varför hade jag gömt mig så förbannat bra? "En tjej vid namn Elin har sökt dig" Det var tredje dagen sköterskan hade nämnt dig. Tredje dagen och jag kände mig som ensammast. Ändå ljög jag. "Jag känner ingen vid namn Elin"
- Ja, jag lever...
Idag fick jag reda på att jag levde. Men som jag sagt tidigare, det var inte mitt liv. Jag var endast en biroll i en hysterisk såpa och jag visste att min roll var tidsbegränsad. Den skulle inte hålla säsongen ut. Lika snabbt som jag kom in skulle jag kastas ut. Jag behövde mitt egna liv. Nej, jag behövde skapa mitt egna liv. Jag behöver bygga nya karaktärer baserade på normala förhållanden. Baserade på allt som är så långt borta från allt det här man kan sträcka sig. Jag behöver ett liv som är baserat på mig, endast mig. Hur ont det än gjorde visste jag att jag aldrig skulle överleva bröderna Kaulitz kaos. Bills och mitt kaos skulle jag nog klara av, men inte deras och resten av världens hysteri. Det fick håret på mina armar att resa sig. Jag hade redan pratat med läkarna och vi hade kommit överens om en plan. Jag behövde bara se till att få alla polisförhör avklarade.
- Jag kommer hem om några dagar...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0