Tom


Kartan på den lilla monitorn på väggen framför visade hur pilen sakta men säkert flyttade sig längre norrut och klockan räknade ned, minut för minut. 1 timme och 13 minuter återstod. Om några minuter skulle vi krossa den tyska gränsen. Hamburgs flygplats närmade sig. Det lilla bordet framför mig skakade lätt när planet passerade luftgroparna och det klingade till i glaset när isbitarna träffade dess sidor. Ren vodka med en limeskiva i. Det är förbjudet att röka på flygplan. Förbudsmärken överallt, klisterlappar på väggarna och tryckta märken i broshyrer. No smoking! En klunk av den starka drycken som brände i min hals och ett djupt bloss av den lugnande röken. Ikväll var det tillåtet att röka i det lilla planet. Vi var ett undantagstillstånd. Ännu en luftgrop och isen klingade till. Hur är det möjligt med gropar i luften. Områden där det fattas luft i luften? Finns det mindre syre där, mindre liv? Jag trummade nervöst med handen mot låret. Befinner du dig i en luftgrop? Mittemot mig låg Bill på sängen med en rem över bröstet. Precis som glaset höll isen kvar, höll det svarta bältet Bill kvar. När isen klingade, vajade Bills huvud från sida till sida. Inte en reaktion. Mamma och Gordon satt bakom oss. Ännu ett steg bakom satt en sjuksköterska. Någon hade tv:n på men jag tror ingen gav den sin uppmärksamhet. Ännu ett andetag med rök fyllde mig och ännu en klunk med brännande vatten träffade min mun.


- Har du sovit nåt?
Bill vände sig mot mig och jag kunde genast se att svaret var nej.
- Nej! Han skakade på huvudet och suckade. - Till en början, men sen vaknade jag vid fyra och kunde inte sluta tänka. Jag lyfte överkroppen och tittade bort mot väggen där klockan satt. Timvisaren hade placerat sig strax innan nio.
- Du kunde ha väckt mig så kunde vi tänka tillsammans. Han skakade på huvudet igen och kastade bort mitt förslag.
- Det är dumt att hålla dig vaken. Du behöver all skönhetssömn du kan få! Med en paff min kunde jag se hur han log. För första gången sedan den där jävla natten syntes det där retsamma flinet som alltid annars satt där. Jag var stum.
- Synd att det bara är skönhet man kan få av sömn, du kunde nog gott behöva lite extra geniceller ser det ut som. Bill skrattade! Det var tyst och nästan lite blygt, men han skrattade. Han skulle kunna vad han ville om mig, skrattade han på min bekostnad bjöd jag mer än gärna på det. Det här var stort.
- Tur att du inte sovit inatt då så jag har en chans att komma ikapp. Vårt skratt blandades och jag kände hur vi båda sken ikapp. En sten hade släppt. Berget var lite mindre och ett steg hade klättrats på stegen.
- Även om jag inte sovit lika mycket som du verkar jag fortfarande ha utseendet till min fördel. Bill suckade och himlade med ögonen. - Jag har träffat någon!
- Tom, du har alltid träffat någon! Det var i och för sig sant. Många hade delat min säng de senaste åren.
- Nej, jag menar på riktigt. Jag har träffat någon. Bill tittade nyfiket på mig. Det syntes att hela hans huvud var upptaget med att försöka klura ut vem det kunde vara.
- Men kom igen då, berätta! Jag ville dra på det, bara för att få se honom. För första gången glittrade han. Jag är glad att jag inte hade berättat det än. Jag var osäker på hur han skulle ta det så jag hade bestämt mig för att vänta tills han verkade bättre. Något han uppenbarligen gjorde nu. Och hur mycket jag än ville reta hans nyfikenhet skulle jag spricka snart om jag inte fick berätta.
- Du ser, Tom! Bill satt nöjd med armarna i kors på sängen och läxade upp mig. - Kärlek vid första ögonkastet finns faktiskt! Efter nästan en timmes diskussion med skratt och tjut hade Bill äntligen fått rätt.
- Jo, jag antar att du har rätt!

Det knackade på dörren och läkaren kom in. Han såg förvånad ut när han såg våra glada ansikten och log tillbaka.
- Här var det livat ser jag!
Vi nickade båda stolt och utbytte en utav våra kända tvillingblickar. Ni vet, dom blickarna som sa flera tusen ord, men som endast vi kunde höra. Läkaren kom och satte sig på en stol brevid Bills säng och harklade sig.
- Så pojkar, jag har ett förslag åt er. Det finns en möjlighet att få åka hem ikväll. Han pausade och tittade på oss båda.
- Vi har disskuterat det här i några dagar och det finns inget som tvingar er att vara kvar här längre. Ett plan står till ert förfogande ikväll vid sex som flyger er till Hamburg, och sen är allt ordnat med transport till ert hem. Ni behöver inte oroa er för nåt.
Jag kände hur pulsen ökade. Äntligen! Först Bills skratt sen det här. Det kändes som att bitarna började falla på plats igen. Men innan jag avslöjade min lycka ville jag låta Bill reagera. Spänt tittade jag på honom. Han hade lutat sig tillbaka mot kuddarna och hade ett allvarligt uttryck i ansiktet. Jag förstod att det var skrämmande för honom. Han hade trots allt inte varit utanför den låsta avdelningen sedan han kom hit. Han bet sig i läppen och till slut lyckades jag fånga hans blick. En enorm lättnad när han sprack upp i ett dolt litet leende. Han vände sig mot läkaren.
- Nej, vi vill hem! Jag slängde mig runt hans hals och kramade om honom. Jag kunde inte vara lyckligare!
- Men Annie då? hörde jag honom mumla bakom min axel. - Har du berättat för henne att hon ska åka med oss? Läkaren harklade sig igen och bytte grepp om papperen han hade i handen.
- Nej, hon åkte redan inatt. Vi släppte varandra och stirrade på honom.
- Vadå? Är hon redan i Hamburg? Bill skakade förvirrat på huvudet.
- Nej, hon flög hem till Sverige inatt. Jag såg hur Bill började varva hjärtslagen och hur andningen trappades upp. Doktorn skruvade besvärat på sig där han satt på stolen. Varför hade inte vi fått veta något? Försiktigt försökte jag trycka Bill närme men han ville inte. Han drog sig undan.
Jag pekade åt läkaren och reste mig upp.
- Du följer med mig ut. NU!


*********************

Annie var borta!
Vad läkaren påstod var att Annie lämnat mig, bara så där. Inte ett ord, inte en kram. Ingenting. Hur kunde det stämma? Vi delade ju allt, i vått och torrt. Hon visste att jag behövde henne. Min kropp skakade och trycket över bröstet spände allt hårdare. Hur fan ska jag klara det här nu? Hon kanske kommer tillbaka? Bara skulle hem och hälsa på familjen? En tillfällig lättnad kom till mig innan jag insåg hur fel det lät. Annie har ju ingen familj? Jag är ju hennes familj. I ren panik tryckte jag på larm knappen och vägrade släppa förrän någon kom och hjälpte mig. En sköterska kom rusandes genom dörren och jag reste mig upp på knäna i sängen.
- Ge mig ett piller, jag måste ha ett piller. Jag skrek åt henne och sträckte fram handflatan. Hon såg förvirrat på mig och vände tillbaka för att ropa något ut i korridoren. Jag hoppade ur sängen och sprang fram till henne. - Jag måste ha något! Mina händer tog tag om hennes axlar och skakade om henne. - Du måste hjälpa mig!
En manlig sköterska kom och puttade bort mig från hennne. Rent instinktivt började jag springa bort ifrån honom. Han ville skada mig. Alla män ville ville mig illa. Slå mig, sparka mig, våldta mig. Det visste Annie! Hon kunde hjälpa mig. En annan man mötte mig i korridoren och inom loppet av några sekunder hade de brottat ned mig på golvet. Det spelade ingen roll hur mycket jag sparkade, skrek eller slog, de hade mig. Till slut känner jag ett stick i ena axeln och den där varma rinnande känslan spred sig inom mig. Greppet om mig släpper och jag sjunker ned på golvet. En utav männen lyfter upp mig och bär in mig på rummet igen. Det var bäst så här. Håll mig nedsövd så mår vi alla bra.

- Jag vill åka hem! Mannen tittade på mig och nickade.
- Men det här ska vara sista gången jag ser det här sjukhuset. För att vara säker på att han lyssnade tog jag ett tag om hans arm. - Jag vill inte vakna förrän jag är hemma i min egen säng. OK?

*******************************

Det var redan uppgjort. Allt hade varit planerat sedan några dagar tillbaka. Utav läkarna, mamma och Gordon, Annie...alla hade vetat. Jag träffade henne senast igårkväll när jag berättat om Carol. Hur hade hon bara kunnat sitta där och låtsas som ingenting? Hon visste mycket väl hur Bill skulle reagera. Men mamma och Gordon? Jag hade så svårt att förstå hela resonemanget i det hela.
- Det var Annies önskan. Hon kände sig inte hemma här. Du måste förstå hennes situation, Tom!
För läkaren var det så uppenbart. Men varför allt detta hemlighetsmakeri? Kunde hon inte sagt hej då i alla fall. Något! Inte bara låta någon annan släppa den här bomben. Jag var förbannad, förvirrad. Vi kunde ha fixat det! Jag skrek och var upprörd. Det gick ju så bra.
- Vi skrattade tillsammans idag. Fattar du...vi skrattade!
När jag försökte komma in till Bill igen blev jag stoppad i dörren av två vakter.
- Det är bäst att du stannar utanför så länge.
- Så fan heller! Jag skulle in till honom. Jag fick lov att trösta honom. Han måste vara hysterisk nu? Hur mycket jag än försökte och hotade vägrade de släppa in mig. De puttade in mig mot väggen och höll i mina armar så jag inte kunde röra mig.
- Så länge du håller på så här kommer vi aldrig släppa in dig. Ta ett djupt andetag och lugna ner dig!Så jag gjorde det. Jag ställde mig med armarna i kors och stirrade på dörren framför mig. Minuterna gick och till slut fick jag komma in. I rummet befann sig två sjuksystrar och en stor vakt. Men Bill sov redan.
- Han klarade inte av det, jag är ledsen!


Vi hade fått hjälp med att lyfta in honom i lägenheten. Trots att allt verkat vara så bra planerat skulle det varit omöjligt att ta sig in i lägenheten utan att något såg det. Som befarat var det fans utanför så vakterna fick åka lite före och helt enkelt mota bort dem. Jag ville inte veta hur. Det var hårt nog att behöva se min bror välja bort mig och stödet jag kunde ge honom. Att även se hur vi valde bort stödet från fansen var något jag valde bort. Jag lade en stor svart filt över huvudet på mig och Bill när vi åkte förbi dem. Han andades tungt genom den något öppna munnen. De hade lutat honom mot mig för stöd. Jag var tacksam för det lilla stödet jag kunde ge honom, men jag ville så mycket mer. Jag var hans tvillingbror. Jag ska kunna ge honom trygghet, oavsett vad. Men han hade valt bort mig på en gång. Under filten lutade jag mig mot hans kind och blundade. Ibland hände det att han hummade till i sömnen. Vi ska nog klarar det här ändå, Bill! Väl nere i parkeringshuset lyfte Saki helt enkelt upp Bill och bar upp honom till lägenheten. Han vägde inte så mycket efter allt. Hemma var allt som innan. Våra väskor var ställda framför dörren och jag bad alla att försöka gå så fort som möjligt. Sjuksköterskan erbjöd sig att stanna men jag tackade nej. Vi behövde vara själva. När dörren stängts för sista gången den natten drog jag en djup suck. Då var det bara att börja om från början igen. Jag fick lov att försöka hitta min bror igen. Fan! Jag hade försökt få kontakt med Annie men enda svaret jag fått var att Annie valt att inte ha någon kontakt med oss. Jag förstod inte?

Jag tittade mig omkring i lägenheten. Alla gardiner var fördragna och endast lampan i hallen och köket var tända. Snart skulle världen vakna och kaoset börja på nytt. Jag smög in i rummet med en kopp te och satte mig i fotöljen. Du var nedbäddad och hade krypt ihop i fosterställning. Jag blåste på te'et och tog en klunk. Jag hoppas det ska bli skönt för dig att vakna upp i din egen säng. Jag sträckte mig efter hans hand. Smekte hans fingrar. Vi ska klara det här. Vi har alltid klarat det...