kap 61

Tom

Bill hade äntligen somnat. Han låg på mittt bröst och sov tungt. Jag fördelade hans tunna hårslingor mellan fingrarna och försökte ge honom den trygghet mamma alltid lyckats ge oss med samma metod. Chocken hade börjat lagt sig och idag var första gången jag insåg hur illa det verkligen var. Rehabilitering. Ordet jag hört gång efter gång, ordet som stod skrivet på mitt block. Rehabilitering. Den första tanken var sjukgymnast. Min första tanke när jag hörde ordet rehabilitering var sjukgymnast. Hur dum får man vara? Min bror kom äntligen tillbaka och skulle rehabiliteras. Några veckor och sen skulle vi skratta och göra narr av Georg igen. Sitta uppe hela nätterna, cigarett efter cigarett, och skriva låtar. Rehabilitering var ett fint ord, ett ademiskt ord. Bill var långt långt borta från oss. Långt ifrån sjukgymnastik och uppesittarkvällar framför skräckfilmer. Miltals ifrån oss. Skräcken jag sett i hans ögon knuffade hårt in mig i väggen och fick mig att tappa all luft. Jag hade alltid trott att min närvaro skulle räcka. Bill och Tom. Så hade det alltid varit. Oavsett vad ordnade det sig alltid för Bill och Tom. Nu var jag inte så säker längre. Jag visste fortfarande inte allt. Bill var väldigt hård på att hålla saker bortas från mig. Jag vet inte om det var för att skydda sig själv eller mig? Antar att det var för bådas skull? Om inte jag visste vad han visste, och han visste att jag inte visste, kunde vi ändå låtsas som att allt var bättre än vad det egentligen var. Det var hårt, fruktansvärt. Jag såg hur han våndades varje gång verkligheten kom allt för nära. Det gjorde ont när han var rädd och jag inget kunde göra. Jag fanns där men jag kunde inte göra de senaste månaderna ogjorda. Så jag tog ännu en hårslinga mellan fingrarna och försökte låtsas om att jag inte såg de kala fläckarna på hans huvud efter att någon slitit av tussar från hans skalp.

Med ryggen stödd mot den vita väggen drog jag ett djupt bloss. Röken fyllde lungorna och den välbehövda avslappnade känslan infann sig. Tänk att något så nödvändigt och befriande kunde vara dödligt? Med en duns böjde sig mina knän och jag satte mig ned på hustaket. Molnen hängde tunga och skulle när som helst brista och dränka allt i sin närhet. Jag längtade. Här uppe hade jag funnit min fristad. När det blev för mycket kunde jag alltid gömma mig här uppe. Det brukade bli två, tre gånger om dagen och jag hade aldrig träffat någon här uppe. Här uppe var det tillåtet att släppa på alla masker jag tvingades hålla uppe för alla. Bill, Annie, Mamma och Gordon. För att inte tala om fansen. Varje dag mötte jag dem på väg mellan sjukhuset och hotellet. Än hade inga autografer eller meningar utbytts. Endast ett väl inövat leende kunde jag ge dem. Men inte här uppe. Uppe på sjukhustaket hade jag hittat min fristad. Så det var med andan i bröstet som jag höll på att få dörren i ansiktet när den plötsligt öppnades. I sista sekunden lyckades jag slänga mig åt sidan och dörren smällde in i väggen med en smäll. Ut kom en tjej och ställde sig med ryggen åt mig. Hon tände en cigarett med skakiga händer och en djup suck hördes när hon andades ut röken. Hon hade ett par tajta ljusa urtvättade jeans och en vanlig vit t-shirt på sig. Hennes brunbrända hy lyste och trots att jag inte sett henne framifrån än kändes hon fräsh. Ett långt mörkbrunt hår låg på hennes axlar och då och då tog vinden tag i några slingor och lekte med dem. Skulle jag våga röra mig? Otåligt bytte hon vikten från fot till fot. Jag såg cigarettröken blåsas ut i en snabb takt och det krävdes inte många geniceller för att förstå att hon var irriterad. Det började kännas obekvämt. Här satt jag inklämd bakom en panikrökande tjej som alldeles nyss höll på att döda mig. Skulle jag våga röra mig? Tänk om hon försökte slå mig igen? Skulle jag försöka sitta kvar alldeles tyst och hoppas på att hon bara gick? Det sistnämda alternativet lät bäst just nu. Planen verkar flyta på bra ända tills hon plötsligt vände sig om för att gå in igen. Hon kollade konstigt på mig. Förskräckt funderande. Jag svalde och kände mig bara så dum. Hur skulle jag förklara det här då? I flera minuter har jag bara suttit här tyst och tittat på hennes perfekta lilla putrumpa. Innan jag hunnit säga något satte hon sig ner brevid mig. Jaha, vad hände nu? Ska jag skaka hand med henne? Presentera mig?
- Det var två blondiner som satt på en bänk en natt och tittade på fullmånen. Den ena blondinen frågade: Vilket tror du det är längst till? New York eller månen? Den andra blondinen fnös och svarade: Månen så klart! Ser du New York kanske?
Dödstyst!
Ett tyst skratt bildades i min hals och jag kunde inte låta bli att skratta åt det. Vem gör så? Vem sätter sig bara ned brevid en helt okänd människa och berättar världens dåligaste blondinskämt? Hon såg på mig och till slut bröt vi båda ut i gapskratt.
Hon var vacker

Ja, för en sekund tänkte jag inte på något. Allt flöt på som det borde. Dagen förlorade ännu några minuter av solsken och vi gick ännu några steg på de tusentals mil vi kommer besegra under vår livstid. Mitt sinne var fritt, inga rädslor eller förpliktelser. Inte en tanke på hur jag borde bete mig, vad som skulle undvikas. Dörrar öppnades, sjuksystrar kom bärandes på sjukjournaler under armen, hejade på kollegor och anhöriga till salarnas inneboenden. Pärmar bläddrades igenom och papper häftades ihop bakom receptions disken. Konversationer hölls och överenskommelser bildades. Ett handslag, en kram, en underskrift. Vi ses igen, krya på dig, jag godkänner. Vardagens alla tysta och uppfattade godkännanden och självklarheter. Allt fungerade. Som en jämn rytm hängde allt ihop med varandra och sammarbetade. Föll en dominobricka föll även den brevid. Men det är precis så det ska vara. Säger någon Hej, svarar någon Hej. Öppnas en dörr kommer den även stängas till slut. Ett steg följs av ett annat. Frammåt, bakåt, höger och vänster. Upp och ned. För några underbara minuter var den här underbara vardagen tillbaka hos mig. Minuter av normalitet.
Hissdörrarna öppnades. Ett pirr i magen. Ett sug efter mer och en enorm nyfikenhet. Ungefär samtidgt som hissen plingade till vände hon sig om och log. Precis som att hon ville visa mig att hon var glad hur det hela urartade sig. Hon vinkade åt mig och gav mig en utav dessa vardagliga överenskommelser. Vi ses igen! Var det verkligen hissen som hade plingat till? På vissa tivolin brukar de ha en station där man ska slå så hårt man kan med en slägga på en punkt. Ju hårdare man slår, desto högre poäng får man. Vid fullträff åker poängmätaren i topp och ett ljudligt pling hörs. Var det verkligen hissen som lät? Jag kände hur mina kinder hettade till och mitt försök att verka cool och endast höja på ena ögonbrynet förstördes ganska snabbt av flinet som tog plats i hela mitt ansikte. Fullpott, mätaren i topp.
PLING!

Jag förväntade mig nästan jubel och konfetti, fyrverkerier och skålande i bubblig champagne. Tafatt vinkade jag tillbaka och undrade om någon stod och skrattade åt mig? Hade hon bett mig hoppa hade jag hoppat. Utan tvekan. Jag var osäker på varför, men jag var förlorad. Hon gjorde något med mig som aldrig hänt tidigare. Kanske kunde det bero på hela den bisarra situationen. Kanske hade det något med Bills teorier att göra? Hon hade fått mig att skratta. Den korta stunden med henne hade gett mig så mycket extra styrka så den där sjukgymnasten kändes genast lite närmre än för två timmar sedan. Jag kunde inte vänta tills jag fick berätta för Bill. Jag visste att han skulle få annat att tänka på då.

Hissdörrarna stängdes och den lilla visaren flyttade sig ned mot våning tre. Jag hoppades för allt i världen att vi höll vårat löfte. Att hon gav mig möjligheten att finnas till för endast mig själv igen. Vi hade inte pratat om något personligt. Nu när jag tänkter efter vet jag inte ens vad hon heter. Nästa gång var det min tur att berätta en rolig historia...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0