Jag sjönk ned på den svarta stolen vid balkongräcket. Solen var gömd bakom tunna vita moln, men den värmde fortfarande. Den svaga vinden som fanns förde med sig vardags ljuden upp från gatan, bilarna, männsikorna, cykelpinglor...allt som hör vardagen till. Fåglarna flög förbi mig och gjorde små volter i luften. Allt verkade som vanligt. Jag lutade mig bakåt och tog några djupa andetag. Det hade varit en jobbig dag, många känslor. Jag var förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle känna, vad var tillåtet? Den där bubbliga känslan jag hade i magen- var den bra eller dålig? Allt velande fram och tillbaka hade gett mig huvudvärk. Jag drog e djup suck och tittade ut över hustaken. Glad eller ledsen? Vad var jag?

"Vi har goda nyheter...om Bill"

Orden hade ekat mitt huvud, om och om igen. Jag har aldrig varit så rastlös under en 10 minuters bilfärd. David hade vägrat säga vad nyheten var och han åkte i en annan bil framför oss. Vi satt alla som på nålar i vår bil. Alla undrade samma sak...vad hade hänt Bill som var så bra? Hade dom hittat honom? Ville David överraska oss? Satt han kanske och väntade på oss på polisstationen. Jag fick lov att vakna till. Sluta, Tom! Du kan inte tänka i dom banorna. hade jag för höga förhoppningar skulle jag bara bryta ned mig själv. Försök vara realistisk. jag tittade på mamma. Hon stirrade rakt ut genom fönstret. Gordon satt och höll hennes hand. Jag insåg att alla i bilen satt och tänkte samma saker som jag.Ingen visste hur höga deras förhoppningar skulle vara. Hur mycket skulle dom våga hoppas på. Jag lutade mig fram och lade min hand ovanpå Gordons och mammas. De tittade på mig båda två med vilsna blickar. Nu var det min tur att försöka ge stöd. Jag tittade in i deras ögon och försökte leta reda på ett leende. Jag hittade ett litet...

-Hörrni...det var goda nyheter dom hade. Glöm inte det! Mamma, glöm inte det! Hon lade sin hand på min axel och kramade om. Jag såg att hon hade nära till gråt men hon log.

-Det har du rätt i, Tom. Det var goda nyheter... vi får försöka tänka positivt. Jag beundrade verkligen min mamma. Hon var så stark. Hon ställde alltid upp för oss. Jag och Bill var inga änglar som små. Vi råkade ofta i trubbel och vi fick stå ut med mycket på grund av hur vi såg ut. jag skaffade mina dreads vid 11 års ålder och Bill klädde sig alltid i konstiga kläder och sminkade sig. Men oavsett vad folk sa, stod alltid mamma bakom oss. Hon stöttade oss och lät oss leva våra drömmar. och nu satt hon här och klarade av att le, trots att hennes son e kidnappad. Hela tiden, redan innan hon kom hit, har hon ställt upp för mig. Hon har tröstat mig och satt mig i det främsta rummet. Jag hade hört henne gråta, men det var när hon trodde att jag sov. Hon offrade sina tårar för att låta mina rinna istället. Jag lutade mig fram och pussade henne på kinden. Hon satte sin hand bakom mitt huvud och tryckte mig närmre. - Det ska nog lösa sig det här, Tom. Han är snart tillbaka!

Vi hade parkerat nere i parkeringshuset för att slippa dra till oss uppmärksamhet. Nu satt vi i ett litet mörkt rum på tredje våningen och väntade på en man som kallade sig Mohammed. Vi satt alla runt ett avlångt ljusbrunt bord. Det fanns inga fönster i rummet. I bakgrunden hördes luftkonditioneringens brummande. Mitt på bordet stod en bricka med glas och kallt citronvatten. Ingen hade rört glasen. Vi satt bara och väntade på att få höra det där klickande ljudet när någon drar ned handtaget på dörren. Vi var alla otåliga på att få höra nyheten. Mamma och Gordon satt på varsin sida om mig och Andreas satt mellan Gordon och sin mamma. David stod utanför och pratade i sin mobil, igen. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som skulle avslöjas. Jag vet att det var bland det dummaste jag kunde göra, men jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut om Bill helt plötsligt kom in genom dörren och gav oss sitt allra största leende. Kunde föreställde mig hur alla sprang upp och kramade om honom. Alla skrattade och log och resten skulle vara historia. Det var dumt av mig, jag vet. Men jag ville verkligen...

Nu satt han där framför oss, Mohammed. Han var klädd i en vit skjorta och svarta kostymbyxor. Hans hår hade tunnats ut mitt på huvudet och han hade en grå mustasch. Vi hade alla ryckt till när vi äntligen såg att handtaget tryckts ned och vi hörde det efterlängtade klickljudet. Jag kan nästan lova att alla i det rummet höll andan...tänk om det var Bill?! Vi väntade alla att få se hans mörka hår när dörren öppnades.Väntade, ville, hoppades... Men istället hade Mohammed kommit in,precis som vi blivit informerade om. Något vi alla vetat om från början, men ingen ville ge upp sitt "tänk om" Det var värt alldleles för mycket.

- Vi fick kontakt med kidnapparna idag, tidigt i morse. Mohammed tittade allvarligt på oss. -De vill ha 3 miljoner för Bill...

Alla i rummet drog efter andan. Det här var väl inga goda nyheter? Jag kände hur hjärtat rusade. Nu var det sant, nu var det verklighet. Andreas ord den där första kvällen. Vi hade suttit på Bills säng och han hade påstått att det snart skulle komma en lösensumma för Bill. troligtvis inom några dagar. Just då hade allt det kännts så overkligt och långt borta. Det hände inte i vår värld. Nu var det här, lösensumman var satt. "De vill ha 3 miljoner för Bill" Allt lät så overkligt. Ett pris för Bill? Jag visste att Bill var borta men helt plötsligt sprang allt ikapp mig, hoppade på mig och slog ned mig. Luften försvann ur mig. Ett pris för Bill? Hur gick det här till?

- Vi har haft första kontakten med förövarna och vi har fått bevis på att Bill lever.

Aj! Aj, aj, aj...sluta! Bevis för att Bill lever? Varför säger han så? varför skulle inte Bill leva? Jag tittar förvirrat på mamma och hon trycker om min hand. Hon ser lugn ut, jag tvekar.

- Dom ska höra av sig igen inom 2 dagar och berätta vart vi ska träffas för överlämnandet.

Överlämnandet? Det kändes som om en simpel handelsvara. Överlämnandet av Bill...aj.

- Vi har fått en bild, på Bill. Jag vet inte, vill ni se bilden eller ska vi låta det vara? Mohammed tittade frågande på oss.

Jag var rädd men jag ville se. Jag ville se Bill. Alla runt bordet nickade instämmande. Vi ville ha Bill.

Han sköt fram ett papper. Ovansidan var blank men vi visste alla att under den blanka ytan dolde sig vår son, kompis och bror. Papperet stannade framför Gordon. Han lade handen ovanpå. Vi var rädda. Men vi hade en längtan. kanske undersidan av det där papperet kunde ge oss hopp. Komma ett steg närmre vår längtan. Bill...Gordons hand var spänd, varje liten muskel var beredd. Alla runt bordet kunde känna hur hjärtat slog extra hårt, extra fort. Vi visste att chansen för att få hopp var lika stor som att förlora.

Gordons fingrar tog tag i ena kanten av papperet och vände upp det. Vi stirrar på bilden. Som förstenade. Vi ser vad bilden föreställer. Det var vad vi hoppats på, men ändå inte. Långt ifrån. Jag drog åt mig bilden. lade den alldeles framför mig, precis nedanför mitt ansikte. Jag studerade varje liten detalj. Färgerna, miljön, ansiktet...nog var det han alltid. Det var Bill, min bror. Min läpp började darra. den där dumma klumpen i halsen var tillbaka. Mamma sträckte fram sin hand och vände snabbt på papperet, gömde Bill. Hon höll ena handen för sin mun och jag hörde hennes snabba andetag. Bill var gömd, vänd mot bordets glansiga yta, men jag kom ihåg allt. Den bilden kommer jag aldrig glömma. Han satt på en stentrappa framför ett grått stenhus. Hans fotleder hade varit tejpade, hans armar bakbundna och hans mun stängd med silvertejp. Hans blick var trött. Det var Bill på bilden men jag kunde inte ta till mig bilden. Det kändes inte på riktigt. Men jag vet att det var på riktigt. Tyvärr...

- Men jag förstår inte. Vilka var de goda nyheterna? frågade Gordon.

- De goda nyheterna är att Bill lever och att vi har fått kontakt med förövarna. Det är ett bra tecken, tro mig. Mohammed nickade.

Vilken chock! Var det de goda nyheterna? Vi var lika förvirrade allihopa men samtidigt insåg vi att för just den här situationen var det goda nyheter. Vi kom till den punkten då vi insåg att Bill faktiskt var kidnappad. Det kändes så bisarrt allt. Att så hemska nyheter kunde vara goda. Vi hade ett kort på en ensam och rädd Bill. Vi hade en lösensumma...vi hade goda nyheter.

Mamma kom ut på balkongen och satte sig mittemot mig. Hon satte upp sitt blonda hår i en snodd och gnuggade sig i ögonen.

- Hur är det, Tom?

- jag vet inte? Allt är bara så förvirrande, mamma. Det där kortet...och lösensumman...jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Va fan e det som händer, mamma?

- Jag vet inte? Men trots allt var det ju faktiskt goda nyheter. Det kunde ju ha varit my... Hon stannade mitt i meningen när hon insåg vad hon var på väg att säga. Hon harklade sig och knöt sina händer runt mina-

- Jag vet inte vad du ska göra, jag vill bara inte att du ska förlora hoppet. Bill kommer komma tillbaka. Goda eller dåliga nyheter, nu är vi ett steg närmre...