Precis som jag hade trott var det panik framme på flygplatsen. Fotograferna hade till slut hittat vårt gömställe och vi hade haft ett tiotal bilar som följt oss hela vägen därifrån. Polisen hade tillkallats och blivit förvarnade om vår ankomst och det var ordnat så vi snabbt skulle komma igenom alla säkerhetskontroller och Saki tog hand om allt bagage, även Bills. Ja, Bill skulle flyga med mig hem. I alla fall en del av honom. Bilen stannade in framför entren och Saki gick ut för att försöka styra upp kaoset. Han samlade ihop sina kollegor och polisen och bildade en mur för att hålla undan alla människor. Om några sekunder öppnades bildörren och jag skulle försöka ta mig så snabbt som möjligt in genom glasdörrarna och bort mot vår gate. Jag skulle inte svara på några frågor, inte titta in i några kameror, inte skriva några autografer och jag skulle inte ta åt mig av det som skulle sägas. Så var reglerna. Men det var svårt. Jag tog steget ut från bilen, genast tryckte alla på från alla sidor om bilen, alla skrek, blixtrarna förblindade mig och jag blev bara stående utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag hörde alla elaka, hemska ord som skreks åt mitt håll, alla besvikna fans och anklagelserna. Saki hade förvarnat mig och försökt få mig att förstå att det bara var fotografernas knep för att få uppmärksamhet. Men när jag nu stod här och allt träffade mig tog jag ändå åt mig. Det var ju mitt fel. Sekunderna jag stod still kändes som timmar men jag kunde inte se något. Jag ropade desperat ut efter Saki och till slut kände jag en hand som greppade tag i min arm. Jag blev ledd in på flygplatsen och kamera blixtrarna lugnade ned sig. Vi tog oss till incheckningsdisken, gick igenom säkerhetskontrollen och äntligen blev det lugnt. Vi hade fått ett eget litet rum där vi kunde vara tills planet var redo att lyfta. Jag satte mig ned på den vita plast stolen och tvingade mig själv att lugna ned mig. Djupa andetag efter varandra. Saki lade en hand på min rygg och masserade lugnt min ena axel. - Bry dig inte om vad de säger. De gör allt för att få en bild, OK? Jag nickade och bet ihop.

Flygresan hem hade tagit 6 timmar och vi hade flera sätesrader bokade längst fram i planet. Jag satt längst in med mamma och Gordon bredvid mig. Det var rena rama cirkusen. En vakt satt vid varje gång och hindrade fans att komma fram till oss. Jag kunde höra unga tjejer som grät längre bak och bad vakterna om att få prata med mig. Inte ens flygvärdinnorna kunde uppföra sig proffesionellt utan alla stirrade på mig när de gick förbi och ibland fick Saki säga till dom och hotade med att klaga hos deras chef. Det var väldigt långa 6 timmar och jag hade min I-pod på högsta volym hela resan för att försöka avskärma mig. Sen var det precis samma sak när vi landande. Efter att vi trängt oss igenom en massiv folksamling körde bilen mig till hotellet. Jag hade bestämt mig att sova på hotell första natten. Jag klarade inte av att åka varken hem till mamma eller hem till min och Bills lägenhet. Det var alldeles för många minnen där och jag orkade inte tänka mer på honom än jag redan gjorde. Det fanns ett hotell kvar i Hamburg som Tokio Hotel aldrig hade bott på som klarade av att uppfylla säkerhetskraven och jag hade fått klartecken att få bo där i natt.

Jag satte mig ned på sängen och drog en djup suck, lät kinderna blåsas upp av luft och sedan sakta tömmas. Det hade varit en lång dag, väldigt lång. Jag hade knappt sovit på 2 dagar och matlusten hade varit som bortblåst de senaste 3 dagarna. Tungt slängde jag mig ned på sängen och korsade armarna över ansiktet. Huvudvärk. Läpparna var torra och naglarna nedbitna och ömma. Tidigt i morse har resan hem börjat. Det hade betytt timmar av stirrande blickar och desperata reportrar, starka blixtrar och ett öronbedövat tjut av krossade fans på flygplatsen. Huvan och de stora glasögonen hade delvis täckt mig. Saki och hans stora vakter hade delvis skyddat mig. Mamma och Gordon hade gått på varsin sida om mig och delvis tröstat mig. Men det var precis så jag kände mig, delvis. Jag var varken tom eller full. Varken hel eller trasig. Jag var delvis. Min familjs tröst skapade mig delvis glad men saknaden av min ena familje medlem skapade mig delvis fruktansvärt ledsen. Jag kände mig splittrad och dragen mitt itu. Delvis.

Det hade nu gått två veckor sen hela skiten hade gått fel. Jag hade räknat timmarna tills du skulle komma till mig. Allt hade ju varit klart. En man skulle överlämna pengarna, du skulle sätta dig i mannens bil och sen skulle du åka raka vägen hem till mig. -Jag är ledsen, Tom, men det var något som gick fel och hela operationen fick lov att avbrytas. De försökte jaga ifatt bilen men de tappade bort dom. Vad hade gått fel? Varför hade dom sabbat allt? Planen var att en ensam man, utan några poliser skulle överlämna 3 miljoner till Bills kidnappare som sedan skulle byta pengarna mot Bill. Jag hade gjort klart för alla att jag sket fullständigt i pengarna och vad gällde kidnapparna fick dom göra vad dom ville med pengarna. Jag brydde mig inte det minsta om all det. Allt jag brydde mig om var att få hem min bror. Men hade de lyssnat på mig? Istället hade de placerat ut poliser i hemlighet som skulle jaga efter kidnapparna när Bill var överlämnad. De hade blivit sedda och det hade aldrig skett något överlämnande. Istället försvann kidnapparna med min bror och nu har det gått två veckor utan minsta lilla livstecken. Ingen visste om Bill levde eller var död. Polisen hade bett om ursäkt men sedan skyllt på att det bara gjort sitt jobb. Jag tror aldrig jag har varit så arg. Saki och Gordon hade båda hållt fast mig när jag försökt slå polischefen själv. Deras jobb var att få hem Bill. Nu var han borta. De hade gett mig två alternativ. Antingen försökte de mobilisera om sig och försöker komma så långt bort från sina gamla gömställen för att på nytt ta kontakt när de känner sig säkra. Eller så är tyvärr Bill död. Det var deras två alternativ. Två veckor utan minsta lilla livstecken. Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle tro? Jag visste vilket alternativ jag ville tro på men samtidigt verkade det mest logiskt att tro på det sista alternativet.

David hade gett mig två sömntabletter som jag tog så fort jag kom in på rummet. Jag ville bara vila lite från kaoset. I morgon skulle jag försöka åka till lägenheten...

Nästa dag mötte Saki återigen upp mig och tillsammans med hans kollegor förde dom mig mot bilen som stod parkerad i parkeringshuset. Vi körde mot lägenheten och klumpen växte sig allt större i bröstet. Allt mitt och Bills bagage hade redan lämnats av och jag hade bett om att få vara ensam även inatt. Jag kände att det här var något jag behövde gå igenom själv. Jag skulle försöka packa upp alla våra grejer, alla kläder och försöka reda ut lite saker i mitt inre. Jag behövde en natt ensam med Bill och hans minnen. Utanför lägenheten väntade fansen och fotograferna. Jag hade bildat en sorts hat kärlek till dom. De verkade gå hand i hand. Var fansen där, som alltid stöttat oss, var även fotograferna där och infekterade allt. Det kändes elakt att fansen skulle behöva bli lidanden men de var inte längre en del av mitt ansvar. Mitt ansvar var gentemot mig själv och Bill. Vi gick in i hissen och när vi kom till vår våning tackade jag för Sakis stöd men från och med nu ville jag vara för mig själv. Han nickade förstående och lämnade mig framför vår dörr. Hissen åkte ned igen och jag satte nyckeln i låset. Låset klickade till för att berätta att det var öppet och jag tryckte ned handtaget. I samma sekund som dörren öppnades kände jag hur den där varma "äntligen-är-jag-hemma" doften slog emot mig. Det var min och Bills doft. Jag kan inte urskilja precis vilka dofter det är men för mig är det allt som är hemma. Min och Bills personliga doft, våra kläders doft, soffans lite läderaktiga doft, ljusen som stod utspridda överallts doft, parkettens doft, allt som hade med oss att göra och som betydde trygghet. Den doften. Jag stängde dörren och lutade min rygg mot väggen. Jag tog ett djupt andetag och släppte allt för en sekund. Jag var hemma.

Inne i våra rum låg våra respektive resväskor och väntade. Bills saker hade inte blivit rörda på nästan 3 veckor. Allt som låg där inne bakom de låsta locken var precis som innan allt de här. Precis som Bill hade lämnat det. Jag lät fingrarna smeka det glänsande kombinationslåset och lät det rätta siffrorna rullas fram. KLICK. Väskan var redo att öppnas och jag satte händerna på varsin sida om locket. Där inne hade tiden stått stilla. Det som befann sig inom dessa två lock hade ingen aning om vad som hänt de senaste 3 veckorna. Där inne var allt fortfarande normalt, helt i sin ordning. Där inne var allt orört och nästan lite heligt. Jag visste inte riktigt om jag ville öppna resväskan. Det kändes på nåt sätt betryggande att det faktiskt fanns ett ställe i världen som inte visste om vilket helvete som utspelade sig på utsidan. Jag lät bli att öppna. Jag snurrade om siffrorna igen och det där slutgiltiga klicket gick tillbaka. Jag stängde in den skyddade världen ett ta till. Istället gick jag bort mot baren och hällde upp en vodka drink åt mig själv.

Vodkan brann när den rann nedför min hals. Jag tog klunk efter klunk och tömde glaset i min hand. I botten låg endast isbitarna kvar och skramlade. Jag lyfte upp vodkaflaskan och fyllde upp till en ny drink. Allt såg ut precis som vi lämnat det. Bills kläder låg utspridda överallt efter att han provat alla tänkbara klädkombinationer för att veta vilka kläder han skulle packa med sig på semestern. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Efter månader av hårt slit hade det äntligen varit dags för vår semester. Som vi hade längtat efter den där dagen. Jag flyttade på några utav Bills tröjor och satte mig ned i soffan. Allt var som vanligt förutom att jag var själv. Ingen nervös Bill som sprang fram och tillbaka mellan garderoben och resväskan. Ingen Bill som hysteriskt kom utspringande från sitt rum och frågade hur lång tid vi hade på oss innan flyget gick. Jag hade bara stått och skrattat åt honom då. Allt var så typiskt Bill. Han kunde hålla på hela dagen med att packa men ändå var han alltid klar i sista sekunden. Lägenheten kändes väldigt stor och tom. Det fanns ingen energi som fyllde ut det stora tomrummet mellan det höga taket och golvet. Där fanns bara jag. -Åh, Bill, var är du?

You and I have lived through many things.
I'll hold on to your heart.
I wouldn't cry for anything

Jag reste mig hastigt upp och gick bort mot en utav våra stora garderober. Jag öppnade dörren och flyttade på några stolar. Där stod den. Jag log för mig själv, nu behövde jag inte vara ensam längre. Jag tog tag i den hårda kartongen och tryckte den förbi stolarna. Jag ställde den bredvid soffan och satte mig igen. Nej, det blev inte bra. Det kändes alldeles för långt bort. Jag försökte sätta den i soffan men kartongen var alldeles för hård. Jag suckade och kliande mig i huvudet.          -Följ med här så länge! Jag tog den under armen och ställde den framför bardisken. Jag hällde upp en ny drink och ställde glaset på bordet och tittade förundrat på den stora kartong figuren. På andra sidan stenskivan stod Bill. De mörka sminkade ögonen, det stora yviga håret, det upphöjda ögonbrynet och händerna på höften. Precis som Bill. Jag log nöjt. Vi hade alla en stor kartong figur som föreställde oss. Den var i naturlig storlek och vi brukade ofta använda oss av dom om vi skulle skrämma någon. Perfekt att ställa den bakom en dörr eller utanför balkongen så att den såg ut att stirra in genom fönstret. Men nu var den det perfekta sällskapet. Bill var tillbaka för ett ögonblick. Hans ögon såg rakt in i mig och han såg ut att le mot mig. Jag log tillbaka och sköt fram min drink mot honom. - Välkommen tillbaka, käre bror! Jag hällde upp en ny drink åt mig själv och tog en stor klunk. Jag höjde glaset åt Bill och drack ännu en klunk. - Skål för oss, brorsan!

Länge stod jag och tittade på det där vackra ansiktet. Många gånger hade jag tittat på honom och undrat hur det kunde vara möjligt att vi var en och samme? Vi kunde vara från två helt olika världar. Jag såg inte alls några likheter i vårat utseende och ansåg mig vara ljusår från Bills skönhet. Han var något alldeles extra. Jag ställde mig bredvid honom och skrattade till. Han var några centimeter längre än mig, precis som i verkligheten.

Jag tog honom under armen och gick in mot Bills sovrum. Mitt på sängen lade jag ned honom och lade huvudet på sned för att skåda mitt verk. Det var perfekt. Precis som förr i tiden. Jag hämtade min drink och ställde den på nattduksbordet. Sen lade jag mig ned bredvid Bill. Jag puffade till hans kudde och såg till att han hade det bra. Jag lade mig på rygg och tittade åt hans håll. Nej, det här dög inte. Jag hämtade fler kuddar och lade under hans ena sida, på så sätt verkade han ligga med framsidan åt mitt håll. Jag ville ju se honom. Jag provade igen och lade mig bredvid honom. Jag tittade åt sidan och mötte genast hans varma ögon. Jag nickade nöjt med huvudet och tog ännu en klunk ur glaset. Det var precis som förut. Jag och Bill, liggandes i sängen tillsammans och pratandes om allt mellan himmel och jord. Vi kunde ligga så i timmar och lätta på våra känslor och bekymmer. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var dom stunderna det märktes att vi var en och samma. Ibland räckte de med att en utav oss påbörjade en mening sen förstod båda två utan att meningen avslutades. Jag kände när Bill mådde dåligt och han kände när jag mådde dåligt. I såna stunder kunde jag bara gå in och lägga mig bredvid honom på hans säng. Armbågarna mot varandra stirrandes upp i taket. Det var allt som behövdes för att vi båda skulle förstå. Jag finns här för dig Bill.

Därför kändes allt så hårt nu. Två veckor hade gått och du var utom räckhåll. Vi brukade känna varandras tankar och problem men jag kunde inte. Hur hårt jag än försökte och ville kunde jag inte känna dig. Du var utom räckhåll för mig. Var det för att du var alltför långt borta eller var det för att du nte längre var i livet? Vi hade ju alltid kunnat känna varandras närhet, oavsett hur långt borta vi befann oss. Jag vände mig mot den stora papp figuren och lät en tår falla. Du log och var så vacker. Som alltid. Jag följde dina läppaars konturer med mitt pekfinger och kysste den hårda kartongen. Jag ville inte ha dig död. Jag ville inte låta fotograferna få rätt. Du var fortfarande kvar här hos mig. Du levde. Du var fruktansvärt långt borta men ändå var du precis här med mig. Liggandes i sängen med mig, armbågarna mot varandra stirrandes upp mot taket. Jag skulle inte ge dom rätt. Jag vet att du finns där ute nånstanns, Bill. Tillsammans klarar vi det här. Låt inte världen få rätt...