I två dagar hade vi gömt oss uppe på hotellrummet. Den första dagen hade TV:n försökt underhållt oss men den andra dagen kunde vi inte titta längre. Vilken kanal vi än ändrade till dök Bills ansikte upp. Vi hade klarat oss länge ändå, men nu hade helvetet brutit ut. Pressen visste och för varje minut fick ännu en människa reda på vad som hade hänt. Överallt i världen satt människor framför sin TV eller dator och tittade med fasa på bilden av Bill, sittandes på den där stentrappan. Nästa dag skulle en vilsen Bill pryda varje löpsedel. Det här var stort. Tokio Hotels frontfigur var kidnappad i mellanöstern! För pressen kunde det inte bli bättre. För oss kunde det inte bli värre. På något sätt hade bilden på Bill läckt ut och nu var hela gatan framför hotellet blockerad av journalister, fotografer, gråtande fans och nyfikna lokalbor. Alla ville försöka få en bild på oss. Hela vår våning var avstängd och vakter stod vid alla ingångar. Polisen stod utanför vid entredörrarna och hade fått lov att spärra av. Folk gjorde vad som helst, klättrade upp på taken till närliggande hus, försökte klä ut sig till hotellpersonal, muta vakter...dom försökte med allt. Hemma i Tyskland var det samma sak för Georg och Gustaf. De hade fått gömma sig i sina lägenheter och dragit ur telefonjacket. Alla ville veta vad som hänt deras sångare. Senaste dygnet hade gardinerna varit fördragna och vakterna hade fått kommit upp med mat åt oss. Vi kunde inte lita på någon. En bild på oss betydde ofantligt mycket pengar.

Det var chefen på Universal som hade ringt oss och berättat för oss. David hade svarat och sedan hade han samlat oss i ett utav rummen och berättat. Det var väntat men just då kändes det som att vi alla skulle sjunka genom golvet. Nu kunde vi glömma att få oroa oss ifred. Vi skulle bli jagade. Vi hade disskuterat vad vi ville göra. Ville vi stanna kvar här uppe på vårat rum? Ville vi åka tillbaka till Tyskland där vi kände oss lite mer hemma? Ville vi försöka flyga härifrån till ett annat land och gömma oss i några dagar till? Eller ville vi försöka byta till ett annat boende och hoppas på att ingen märkte oss? Ingen ville åka härifrån. Bill fanns här någonstanns i landet och vi tänkte inte överge honom. Han behövde oss. Istället bestämde vi oss för att försöka hitta ett annat boende. David och alla i Tokio Hotels staff ringde runt och försökte hitta en bra plats vi kunde fly till som inte pressen skulle veta om.

Efter tre timmar kom David in och berättade att de hade hittat ett hus, två timmar härifrån in i landet. Det var en diplomatvilla som stod tom och det var höga murar runt hela trädgården så oavsett om pressen skulle hitta oss kunde dom inte komma in. Nu var problemet hur vi skulle kunna ta oss dit utan att bli sedda. Hotellet hade inget garage och överallt på gatan stod människor som ville åt oss. Vi tittade på varandra men alla såg lika vilsna ut.

-Ta det lugnt, det e redan ordnat. Jag säger inte att det är en vattentät plan men det är vår enda chans. Ända sedan jag fick reda på att journalisterna börjat komma har jag sett till att minst två bilar i timmen har lämnat hotellet. Vi har låtit en eller två personer gå in i varje bil, dold förstås av stora filtar, Vi har låtit kvinnor och män gå in i bilar, klädd i liknande kläder som er och alla bilar har åkt åt olika riktningar. Vi kommer låta er åka två och två med någon timmes mellanrum och vi kommer hålla på hela natten. Så länge det behövs. Han tog en paus och andades. Han började få svettpärlor i pannan och han såg verkligen sliten ut. Hela dagen hade han suttit i telefon och för första gången sen han kom hit, var jag tacksam över hans ständiga knappande på mobiltangenterna. Jag kände mig elak som varit irriterad på honom tidigare.

- Jag vet att det här är jättejobbigt och det kommer bli värre, tyvärr. När ni blivit ledda in i bilen kommer ni få sitta gömd under en filt så länge det behövs. Det kan ta lång tid, timmar. Ni kommer få åka stora omvägar och ni kommer få byta bil ett antal gånger. Men oavsett hur många timmar det tar måste vi försöka dölja er. Vi tänkte att Andreas och hans mamma skulle åka först, om ungefär 1 timme. Sen kommer Simone och Gordon åka runt åtta ikväll. Du och jag åker sist Tom. Han tittade runt på oss alla och försökte läsa av oss. - Känns det OK?

Mamma tog tag i min hand och Gordon kramade om mina axlar. Vi nickade till svar. Vi litade på honom. Det skulle bli skönt att komma härifrån men jag var rädd. Vi kunde höra skriken och oväsendet nerifrån gatan och jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut där nere. Tanken på att det inte fanns något garage och att enda vägen ut var genom entredörren, personalingången eller varuingången, gav mig rysningar. Jag skulle vara helt blind när vakterna ledde ut mig till bilen och jag skulle inte ha en chans om någon skulle lyckas ta sig fram till mig och börja slita i mig. Jag kände mig som en brottsling som fick lov att föras i säkerhet från den galna massan. Hela världen visste om att jag hade låtit Bill gå hem helt ensam den där kvällen. Alla visste att det var mitt fel. Jag skulle bli lynchad. Jag var livrädd.

Klockan på väggen tickade sakta frammåt och klockan närmade sig fem. Andreas gick fram och tillbaka längst ena långsidan av den vita väggen. Om några minuter skulle han och Sara ta sig ned mot bilen. Om ytterliggare tre timmar skulle mamma och Gordon åka och sen var det min tur. Det kändes inte bra att åka utan mina föräldrar men jag visste att det var bäst om jag åkte med David. Jag behövde det största skyddet och efter att vi hade lämnat hotellet skulle tre civila vaktbilar leta upp oss och köra framför och bakom oss hela vägen. David och fyra vakter dök upp och vi insåg att det var dags. Jag gick fram till Andreas och drog till mig honom. Jag kramade om honom hårt. Han tryckte sitt ansikte mot min axel och jag kunde känna hur han skakade. Han var lika rädd som jag. - Det här kommer gå bra, Andreas. Ta det lugnt bara så ses vi om några timmar. Jag lovar!

-Är ni redo? David stod i dörren med en stor filt i sin hand. Andreas nickade och gick bort mot dörren. Jag kramade om hans mamma och dom försvann ut genom dörren. Då hade det börjat!

De kommande timmarna satt vi i soffan och väntade ut tiden. Ingen sa något och ingen ville äta maten som stod borta på bordet. Vi satt bara och lyssnade på sekundvisarens tickande. Tick tack, tick tack... Till slut hade den blivit kvart i åtta. Det knackade på dörren och alla hoppade högt i soffan. David gick och öppnade och där stod nästa fyra vakter. Jag tog en djup suck och kände hur klumpen i bröstet växte. Mamma och Gordon reste sig upp och sträckte ut sin sina händer för att hjälpa mig upp. Min läpp började darra och jag skakade på huvudet. -Fy fan, va jag hatar det här! Mamma tog mig snabbt i sin famn och jag kände tårarna rinna nedför mina kinder. -Jag vill inte, mamma. Jag vill inte... Gordon kom och lade sina armar om mig och tillsammans stod vi där och höll om varandra. -Det kommer bli bra, Tom. Försök och håll ut. David kommer ta hand dig, älskling! Jag hörde hur David harklade sig och vi släppte taget om varandra. Mamma torkade mina tårar och gav mig en puss i pannan. Dörren öppnades och de gick ut. Precis innan dörren stängdes vände hon sig om viskade Jag älskar dig!

- Om fem minuter måste vi gå, Tom. David väntade otåligt vid dörren med 4 vakter. Jag satt i soffan och vickade nervöst på foten. Jag kunde knappt andas. Jag var så nervös.
- Fan david, jag vet inte ens om jag klarar av att stå upp. Titta, hela skakar. Jag visade honom min hand. - jag tror inte jag klarar det här? David satte sig bredvid mig i soffan och tittade mig i ögonen.
- Du klarar det, Tom. Du måste göra det för Bill. Lyssna nu, jag tänkte inte berätta något än men det kanske kan hjälpa dig att klara av det här. Jag tittar förvånat på honom.
-Va, vad är det nu? David tog ett djupt andetag.
- Polisen har pratat med Bills kidnappare idag och allt har börjat rulla nu.
-Va, vad säger du? vad betyder det? Min hjärta rusade.
- Plats och tid är bestämd, Tom. Tidigt i morgon bitti, då händer det. De ska hämta Bill då.

Jag kände hur jag började hyperventilera. Jag försökte säga något men allt var blankt. Jag försökte le, jag försökte gråta men jag bara satt där och stirrade på David. Till slut slängde jag mig i hans famn och kramade åt honom så hårt jag bara kunde. Allt kändes så överväldigande. -Så, nu måste vi faktiskt gå, Tom!

Jag leddes ut ur hotellrummet och vi gick bort mot hissen. Fyra vakter omringade oss nu men nere på bottenplan väntade ett tjugotal till vakter på att försöka få in oss i bilen och hålla undan folkmassan. David nickade åt mig och jag nickade tillbaka. Nu var det dags. Innan hissdörren öppnades hängdes de stora filtarna över våra kroppar. Jag hade bytt till tajta jeans och ett par andra skor. Filtarna dolde hela vår överkropp och gick nedanför knäna. hela vägen från hissen ut till bilen skulle vi vara helt blinda. Vi fick lov att lita på vakterna och försöka koppla bort de höga skriken och de möjliga puttanden vi kunde bli utsatta för. Vi hade en vakt på varsin sida som höll oss i ett järngrepp och en vakt bakom oss och en vakt framför oss. Bilen hade kört ända fram till sidodörren och runt hela bilen stod vakter och bildade en mänsklig sköld. Jag kunde höra skriken redan innan hissdörren öppnades. Mina ben skakade och pulsen rusade. Vi började gå mot bilen och jag blundade hårt. Jag tog små steg och följde vakternas anvisningar. Vi stannade och jag kände en hand på mitt huvud som visade att jag skulle böja mig ned och sätta mig i bilen. Dörren stängdes och oljudet blev lite dovare. Jag flyttade mig så nära David jag kunde men jag hade fått stränga order om att inte visa händerna. Så mycket som möjligt skulle döljas för att minska risken att vi skulle bli igenkända. Sakta började bilen rulla och ibland bankade de på bilrutan och varje gång hoppade jag till. Jag blundade fortfarande. -Är du OK, Tom? Jag svalde. -Jo, det är lugnt!

Med tiden lugnade allt ned sig och bilen kunde åka utan avbrott från journalister som försökte stanna oss. Ju längre bort vi åkte ju fler fotografer var det som hoppade av. De ville inte riskera att missa ett fototillfälle vid hotellet. Vi bytte bil 3 gånger och hela tiden fick vi lov att sitta med filten över huvudet. Det tog 5 timmar att komma till huset men det gjorde mig inget. Jag visste ju att Bill skulle komma hem idag...