Tyst. En lugn, tyst stämma ovanför mitt öra. Jag kan känna hur rösten andas, träffar min hud. Ett lätt andetag som smeker mig. Hennes röst lockar mig, lurar mina ögon att öppna sig. Jag lyssnar på hennes melodi, låter den fylla mig, låter den hela mig. Låter mina lungor utvidgas och smakar på hennes doft. Jag kan känna hennes hår nudda min kind, tunna hårstrån som söker kontakt. Hennes ljuva ord, fingrarna som följer mitt ansikte...jag tar ett till djupt andetag och låter min mun le. Mina ögon är stängda men jag vet redan hur bilden ser ut. Blå ljusa ögon som kommer möta min blick, läppar som ler och en nätt liten kropp som kommer omfamna mig. Hennes ord söker mig, vill ha upprättelse. Jag låter min hand lyfta och lägger den ovanpå hennes sköra hud. Min tumme smeker sakta. Jag hör hur hon kämpar. Gråten vill ta över, försöker kämpa sig fri från hennes öga. Hennes hand är varm och skakar lite lätt. Jag trycker den lite närmre min hud. Mitt namn kallas och jag vänder ansiktet mot henne. Ögonen öppnas sakta och min bild blir allt tydligare. Ja, där var hon.

The unknown distance to the great beyond
Stares back at my grieving frame
To cast my shadow by the holy sun
My spirit moans with a sacred pain
And it's quiet now
The universe is standing still

Hans rygg låg vänd mot mig, fortfarande ovetande om världen. Hans ögon drömde och hans mun ryckte, fortfarande ovetandes om världen och grymheten. Ibland mumlade han något i sömnen, fortfarande ovetandes om var han befann sig. Han hade det bättre så, ovetandes. Jag satt med ryggen mot väggen och blicken fäst på honom. Jag vågade inte röra mig. För några minuter sedan hade jag öppnat ögonen och stirrat rakt in i hans ryggtavla. Först bara något grönt, sen kände jag hans värme. Jag hade lagt handen mot hans rygg och kysst tyget på hans tröja. Jag hade tackat världen för att åter få ha honom hos mig. Jag hade prisat världen, sen hade jag bannat mig själv. Jag ville skratta och krama om honom. Jag var lycklig att få känna honom igen. Men jag var så otroligt ledsen för hans skull. Jag visste inte vad som hade hänt. Visste inte varför han var tillbaka. Men jag visste hur besviken han skulle känna sig när han öppnade ögonen och såg mig. - You're going home! Hans räddande ord var tillintetgjorda. En mening som betytt så mycket för honom, för mig. En mening som vi tolkat så olika, hade nu gett mig vinsten. Han var tillbaka, min trygghet och värme. Jag var lycklig men jag visste inte om jag skulle våga möta hans blick när han vaknade. Jag visste inte om jag skulle lyckas dölja min glädje för hans ögon. Hans mening hade svikit honom och gett mig vinsten. Han hade förlorat...

Hennes ögon lyste, glänste av tårar som darrade. Jag såg hennes mun som osäkert log. Hon såg rädd ut, bräcklig. Våra blickar var fästa i varandra och vi kände varandras hemligheter. För en kort sekund blottade vi oss för varandra. Hennes leende försökte le men osäkerheten som låg bakom var för stor. Precis som jag. Vi försökte skänka varandra hopp men ingen vågade ge löftet. Vi visste inte om vi kunde hålla det. Jag satte mig upp och placerade ansiktet rakt framför hennes. Nu var vårt leende borta. Mitt finger strök bort den blonda hårslingan från hennes ansikte och jag kunde för första gången se hennes vackra ansikte. Hennes stora rådjursögon, fria från blånader och svullnader, hennes fylliga läppar och hennes hy, ren från ondska. Hon var vacker. Jag flyttade lite närmre så våra nästippar nuddade varandra. Våra andetag mötte varandra och vår luft blandades. Jag visste vad som hade hänt. Jag var tillbaka, mardrömmen hade börjat om på nytt. En suck lämnade mig och jag placerade mina händer bakom hennes huvud. Hennes tår darrade till och lämnade ögat. Mina tummar strök hennes nacke och hon lade sina händer på mina lår. Hennes blick blev osäker och undvek mig. Hon försökte säga något men jag ville inte höra det. Jag ville inte höra att hon var ledsen att jag var tillbaka och jag ville inte heller höra att hon var glad att jag var tillbaka. Båda gjorde lika ont. Jag hyshade tyst åt henne och skakade bestämt på huvudet. Hon hittade tillbaka till mig och nickade. Jag var så glad att se henne igen men jag kunde inte förmå mig att le längre. Jag var så besviken. Försiktigt gnuggade jag min näsa mot hennes och försökte ge henne lugn.

Every time you fall
And every time you try
Every foolish dream
And every compromise
Every word you spoke
And everything you said
Everything you left me, rambles in my head

Efter en stund hade jag vågat mig närmre honom. Jag hade krypit fram till honom och satt mig på knä bakom honom. Först hade jag bara tittat på hans vackra ansikte. De slutna ögonen som skyddade honom. Nu sov han så fridfullt. Innuti mig spred sig värmen. Min trygghet var tillbaka. Jag lät pekfingret försiktigt vandra längst hans käkben, upp mot ögat. Jag följde ögonbrynets båge, rundade det slutna ögat, följde med ned längst hans söta lilla näsa och lät fingret smekan hans ljuva läppar. Han var så vacker och underbar. -Tack för att du finns hos mig, Bill! Jag lutade mig fram och kysste hans kind. När mina läppar mötte hans kind kände jag hur han log. Jag borde bli glad men hans leende sårade mest. Jag visste att det inte var helt äkta. Snart skulle han sätta sig upp och inse att han var tillbaka hos mig, ännu en gång fråntagen sin frihet. Hans leende kanske var äkta nu i all sin förvirring, men snart skulle allt klarna för honom. Jag lät mina läppar vila alldeles ovanför hans hud. Jag passade på att njuta av hans vackra leende. Vem vet när jag får uppleva det igen? -Jag älskar dig, käre bror! Jag menade det verkligen. Jag älskade Bill. Men jag sa det på svenska, det var min hemlighet. Det kändes elakt att låta honom höra orden från mig. Det var ord som borde komma från hans egna bror. Bill lade sin hand ovanpå min och tryckte den närmre sin kind. Han vände på sig och öppnade sina ögon. Han log. Det varma leendet som vanligtvis får mig att bli varm i hela kroppen, plågade mig nu. Vackra underbara Bill. Varför ler du? Vet du inte? Jag ville ta till mig leendet, ville tro på det. Men jag kände bara skuld. Han satte sig upp och lade sina ben på varsin sida om min kropp. Jag befann mig rakt framför honom. Hans närmade sig mitt ansikte och lät våra näsor nudda varandra. På baksidan av mitt huvud flätades hans fingrar ihop och hans tumme smekte min nacke. Jag kände gråten som ville bryta ut. Jag ville säga förlåt, förlåt att du är tillbaka. Men han tog tag i min blick och skakade på huvudet. Hans leende var borta nu. Bakom de djupa ögonen såg jag kriget som utspelade sig i hans tankar. Han började gnugga våra näsor mot varandra och flyttade sina händer till mina kinder.

And everything you loved
And every time you try
Everybody's watching
Everybody cry

Jag var tillbaka igen. - You're going home. Orden betydde inget längre, de gick inte att uppfylla längre. Jag hade varit så nära. Besvikelsen var stor och jag försökte att inte visa den. Jag försökte ge tröst. Hon försökte åxå dölja sina riktiga känslor. Jag vet att hon är glad att jag är tillbaka men hon visste att jag var ledsen. Det kändes så orättvist allt. Jag hade sett polisbilen. Kanske till och med Tom hade varit där? Från att vara bara några hundra meter från räddningen, till att vakna upp flera dagar senare och inse att räddningen var utom räckhåll. Det var hårt. Men det tjänade inget till att sitta här och förbanna världen. Jag var tillbaka och jag hade återigen fått vaknat upp bredvid min lilla Annie, min syster. Nu låg hon här i min famn igen och tryckte sitt öra mot mitt bröst för att lyssna på mina hjärtslag. Vi var tillbaka på ruta ett men jag hade fortfarande ett löfte att hålla. Det var nära den här gången men nästa gång Annie, nästa gång ska vi lyckas.

And there's nothing I can say
There's nothing I can do now
There's nothing I can say
There's nothing we can do now

Vi hade inte sagt något till varandra sedan han vaknat. Ingen visste riktigt vad vi skulle säga. Det räckte med att vi bara höll om varandra. Det var en ny madrass, ett nytt rum men vi var densamma. Famnen som tryckte mig närmre, hjärtslagen som stilla slog under det gröna tyget var densamma. Min Bill var tillbaka. Hans ögon saknade något men hans famn var fortfarande lika varm. Han höll fortfarande om mig och lät slingor av mitt hår vandra mellan hans långa fingrar. Han fanns fortfarande kvar. Vi var båda lite groggy efter pillren och somnade till slut där på madrassen. Hela tiden hörde jag hans hjärta...dunk, dudunk, dunk, dudunk...

Stay, don't leave me
The stars can't for your sign
Don't signal now