Kap 46

Tom


Hela dagen hade jag haft en malande orolig känsla i magen. Det hade börjat bra, jag hade vaknat riktigt utvilad och på strålande humör. Natten hade varit lugn och så fort jag öppnat ögonen var jag helt säker på att Bill hade försökt kontaktat mig. Det var som om han hade lämnat efter sig ett spår, en osynlig tråd som spänner sig så fort jag rör mig för att göra mig uppmärksam. Jag kunde känna att han var i närheten, precis som innan allt det här. Bara tanken på att han varit inne i mina tankar och försökt nå mig hade fått mig att gråta av lycka. Den lyckan hade hållt sig kvar fram tills lunch, sen började den ändra form, sakta men säkert. Alla fladdrande fjärilar innuti mig dog en efter en och nu kunde jag känna hur vingarna förmultnade och ruttnade inom mig. Allt var annorlunda nu. Magknipet blev allt hårdare och klumpen i bröstet utvecklades till en allt mer elakartad tumör. Något var galet. Något stämde inte inte i min värld, vår värld. I min och Bills värld.


Jag hade mått dåligt tidigare över den här situationen, det var nästan det enda jag hade gjort. Men jag hade aldrig haft en sån här konkret och övertygande giftig känsla innan. Det här var något helt nytt och det skrämde mig riktigt mycket. Jag blev bara sämre och svagare i min själ och jag visste att Bill var med någonstanns i det här spelet. Jag kunde känna de osynliga trådarna han kastade ut efter mig och jag kunde känna varje gång en tråd sprack. Varje tråd som spändes för hårt, sträcktes för tunn, snärtade tillbaka på mig och lämnade ett svidande sår. Jag ville så gärna hjälpa, ville ta tag i de där trådarna, dra dig till mig och ta dig i min famn. Jag ville så gärna, Bill, men jag kunde inte. Du gjorde mig alltför svag.

När klockan närmade sig åtta på kvällen stod jag inte ut längre utan började slå numret till Ahbid, mannen som var chef över polis utredningen. Jag måste få veta om något har hänt? Han svarade efter några signaler och jag började genast fråga ut honom om det kommit in några nya tips, om det var något de inte ville berätta, om de vet något mer? Jag bombaderade honom med frågor men det enda han kunde säga var:

- Tyvärr, Tom! Men vi jobbar så hårt vi kan.

- Jag är trött på att höra samma gamla replik varje dag. Vart är du nu till exempel? Är du nere på stationen? Jag kände hur orden bara rann ur mig.

- Öh, nej, jag är hemma. Ahbid lät förvirrad när han svarade

- Haha, ja du ser...du är hemma. Klart att det inte händer något. Alla ligger ju hemma på soffan och kollar på TV. Jag sprang runt i hela rummet samtidigt som jag skrek i telefonen.

- Ni bryr er inte det minsta om Bill. Ni är bara glad över all jävla publicitet ni får för den här soptippen till land ni bor i.

- Nej nu får du faktiskt lugna ner dig, Tom...

- Aldrig! Någonting är fel, fattar ni inte det?


Jag slängde telefonen på golvet och sprang bort mot balkongdörren. Jag behövde luft. När jag lyckats få upp dörren sjunker jag ned på knä och tar några djupa andetag av den svala kvällsluften. Min puls rusade och jag kände ilskan koka inom mig. varför händer det inget? Varför kan dom inte bara hitta honom och hämta hem honom igen?

När jag lugnat ned mig sätter jag mig med ryggen mot väggen och drar upp knäna mot hakan. Jag började få dåligt samvete för att ha skrikit så på Ahbid. Jag vet ju att de gör sitt bästa och han förtjänade verkligen inte det där. Jag kunde bara inte hjälpa det. Min kropp är inte min riktiga kropp längre. Jag befinner mig i något sort mellanting. Jag kan inte förklara vad som händer inom mig. Det känns som om något försöker tränga sig in eller ut, som att någon kämpar inom mig för att göra sig hörd. Bill? Jag börjar fundera på om det är slut nu? Om orsaken till varför jag mår så dåligt är för att det håller på att ta slut, min andra halva? Jag vill inte tro det för allting kändes ju så bra i morse. Jag kände mig oövervinnlig. Eller var det bara för att jag kunde känna Bill igen som jag lurade mig själv till att omvandla alla känslor till något positivt? Hade jag missat att Bill försökte kontakta mig som ett sista rop på hjälp? Missade jag min sista chans till att få känna honom? Den brännande känslan i ögonen gav efter och tårarna började falla. Insikten om att min sista chans kanske redan var förbi krossade allt mitt hopp om ett fortsatt liv. Jag kunde sitta här ute och förbanna alla och hela världen men jag hade verkligen inga krafter kvar. Någon hade förbrukat mig. Istället jag in till sängen och tog fram ett utav pillren jag hade fått utskrivet av doktorn. Ett runt vitt litet piller. Jag gav det en vecka. hade inget hänt inom en vecka skulle jag förlita mig på dessa vita små pärlor. Nånstanns där ute finns du Bill. Om inte i den här världen så i nästa...


Den natten sov Tom djupt i sin säng. Det var inte synligt för ett vanligt dödligt öga men om man stannade upp och släppte allt inom sig kunde man känna det. Då och så slängdes sköra tunna trådar ut genom natten. Tysta rop på hjälp som greppade efter hopp. Runt om Tom var det ett nät av trådar, trådar han själv kastat ut och trådar som kastats ut åt honom. Ingen tråd hängde slappt utan alla hade fått grepp. Där det fanns en början fanns det även ett slut, en koppling. Ett känsloband starkare än någonsin.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0