Bill

Jag lyfte ögonlocken med ett ryck men stängde dem i samma sekund och stönade till av smärta. Mitt ansikte skrynklade ihop när jag kände den knivstarka smärtan som genomborrade mig. Varje liten millimeter jag rörde mig kändes det som att något gick sönder inom mig. Med lätta ytliga andetag andades jag mig igenom den första vågen av smärta och när det lugnat ned sig lite tittade jag upp för att se vart jag befann mig. Flera gånger blinkade jag hårt och försökte gnugga mig i ögonen men det hjälpte inte. Hur mycket jag än försökte blev inte bilden framför mig det minsta tydligare. Jag försökte spärra upp ögonen så mycket jag kunde men den suddiga bilden förblev suddig. Jag såg ljuset och jag kunde se mörka fält, mörka skuggor. I det här fallet var det mer en enda stor mörk skugga med små ljusare fält. Vart var jag? Jag försökte samla ihop allt, smärtan, chocken och förvirringen till något läsbart för att kunna orientera mig. Någonstanns i bakhuvudet visste jag vad som hade hänt, men jag kunde inte komma på vad? Jag kände igen det här? Det är konstigt men jag kände igen smärtan. På något sätt kändes det som att jag hade upplevt allt det här redan, men ändå inte. Allt var så bekant. Under tiden jag satt där och försökte pussla ihop allt gick det upp för mig att det var helt tyst runt mig. Inte en enda röst hördes, inte ett enda litet prassel. Den enda jag kunde höra var jag själv. Men jag visste att jag inte var själv, jag borde inte vara själv. Då insåg jag vad som hade hänt.

Hon hade gjort det, det hennes sista blick hade visat mig, det jag var rädd att hon skulle göra...hon hade gjort det. En del av mig blev genast imponerad av henne och stolt över att hon faktiskt gjorde det. En annan blev rent ut sagt förbannad. Nu satt jag ju här, ensam utan syn. Och vart var hon? Hade hon redan stuckit utan mig? Nu hade jag i alla fall en förklaring till varför det gjorde så ont allt. Annie hade fått oss att krasha. Det var därför hon hade gått fram till förarsätet. Jag hade legat kvar där bak i skåpbilen, kramat om mina knän ännu lite hårdare och bett för mitt liv att hon inte skulle göra det jag trodde. Sekunden senare hade jag hört hur de börjat skrika där framme och bilen börjat kränga allt våldsammare på vägen. Automatiskt började jag tänka på alla jag älskar och vad jag skulle vilja ha sagt till dem innan jag dog. Jag hade hoppats och bett om att han där uppe skulle lyckas föra vidare mina ord till dem och göra dem lyckliga. När bilen krängde för sista gången och jag kunde känna hur hjulen under mig lämnade marken skrek vi alla rakt ut. Det enda jag vet efter det är att jag flög in i motsvarande vägg, slog sidan hårt i taket och sen blev det svart. Nästa gång jag försökte öppna ögonen var allt helt tyst och min syn alldeles suddig. Jag kunde känna mattan som legat på golvet i skåpbilen mot min rygg så jag visste att bilen voltat och nu låg på ena sidan.

Smärtan blev allt mer ihärdig och min redan begränsade rörlighet blev stelare för varje minut som gick. Men det var inte det som oroade mig. Att inte kunna se, inte kunna höra något var det som skrämde mig. Synen var en enda stor suddig massa och det enda jag kunde höra var mig själv. Jag kunde höra hur jag andades och hur pulsen slog innuti mitt huvud. Annars var det tyst. Tyst läste jag ut ett aaa och till min lättnad kunde jag höra det. Eller var det bara inbillning? Lurade jag mig själv? De enda ljud jag kunde höra var ju bara mina egna. Jag försökte ropa efter Annie men så fort jag spände mig gjorde hela bröstet ont. Jag försökte en gång till men inget svar kom tillbaka. Jag insåg att jag fick lov att göra något. Försiktigt provade jag att ställa mig upp på alla fyra så jag kunde ta mig ut härifrån, men innnan jag ens kommit upp på knä gråter jag av smärta. Jag ger upp innan jag ens börjat och uppgivenheten tar över mig. Jag låter tårarna rinna och allt känns bara så hopplöst. Det gör ont, jag kan inte se, kan inte höra något, inte ens gråta riktigt för att det gör ont när jag spänner magen, jag kan inte röra mig och jag har ingen aning om vart jag är. Kanske hade det varit bättre om jag inte vaknat alls? Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig.

I samma sekund som jag ber Gud att bara ta mig och låta mig dö, kastas bakluckan upp på skåpbilen och en stor mörk skugga tar plats. Jag hinner knappt reagera då jag först blir bländad av det starka ljuset och en stor hand tar tag om min arm och drar ut mig ur bilen. Jag skriker av smärta och landar hårt på marken under mig. Det känns som att varenda ben i min kropp är krossat i små flisor som sliter sönder varje liten nerv i min kropp. Luften går ur mig och jag får svårt att andas. Skuggan som lutar sig över mig börjar skrika och jag känner igen mannen som körde på rösten. Det var underligt men trots mina försök att få syre kände jag ändå en sorts lättnad när jag insåg att jag faktiskt inte var döv. Jag log till och med och mannen blev ännu argare. Jag borde vara rädd för honom men jag kunde bara tänka på att försöka få in nytt syre i mina lungor. Jag börjar få panik. Ännu en gång känner jag hur han tar tag i mig och den enda tanke som flyger upp är att jag måste försöka provocera honom på nåt sätt så han börjar sparka mig och jag slipper det här. En hård spark i huvudet är allt jag ber om. Just som jag ska lyfta min hand för att peka finger åt honom hör jag Annies upprörda stämma och ett dovt slag. Jag tittar mig förvirrat omkring för att försöka se henne men allt jag ser är hur skuggan framför mig slår i marken och sekunden senare tar mitt syre slut och det blir svart...