Kap 44

Tom


De senaste 78 timmarna hade varit väldigt omtumlande. Det började med att jag, Georg och Gustaf gick ut i nationell TV och bad om hjälp, ett sista rop på hjälp. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som jag gjorde just den stunden. Det var ett nederlag, ett fruktansvärt misslyckande kändes det som. Vi hade tittat på varandra all tre efteråt, nickat lågt till varandra och delat på oss. Det hade kännts som slutet på allt. Senare samma dag ringer polisen och berättar att de fått ett tips om Bill. Jag tar ett väldigt förvirrat men samtidigt väldigt allvarligt beslut och rakar av mig allt mitt hår. Nästa dag sitter jag flygplatsen, helt anonym bland alla människor. Jag tar flyget till Israel och sitter helt plötsligt i ett utav Bills gömställen. Den underligaste känslan någonsin. Jag läser hans brev som ger mer förtvivlan än hopp. Det beskriver ingen lycka. Det är mer som en instruktion hur jag ska gå vidare om han inte skulle komma tillbaka. Jag får för första gången möta Annie genom hennes brev och min respekt för henne växer sig allt större. Nästa anhalt var polishuset i Jerusalem där jag skulle få träffa en utav Bills kidnappare. Jag eskorteras dit av en hel grupp med livvakter, sätts i ett rum utan fönster eller flyktvägar tillsammans med en annan man. En sekreterare hade tagit fel på man och till slut visar det sig att mannen bredvid mig egentligen var mannen jag åkte dit för- Bills kidnappare. Halva poliskåren hade kommit fram till mig och bett om ursäkt och i början hade jag bara nickat chockat som svar på allt. Tanken på att mannen bredvid mig där i rummet, mannen jag skrattat med och mannen som lugnade mig och fick mig att känna mig trygg, var samma man som tagit och hållt min tvillingbror undangömd från mig. Det var surrealistiskt och mina skuldkänslor var enorma i början. Skulden jag kände gentemot Bill över att jag faktiskt hade mått bra i mannens sällskap. Jag hade mått illa och tvingades till och med in på toaletten en gång för att spy. När sedan Ahbid kommit fram till mig och berättat hela historien om kidnapparen ändrades min inställning till mannen totalt. Det visade dig att det var mannen själv som anmält sig och det var även han som hade ringt in tipset tidigare. Han hade varit väldigt hjälpsam och polisen hade stort hopp om att mannen skulle kunna hjälpa dem ännu mer i fortsättningen. Allt det som Ahbid berättade för mig gjorde att orden som mannen sagt till mig inne i det där rummet kändes allt mer trovärdiga.

- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...

Sen var det ju videon..


-Jo, det var en till sak, Tom. Ahbid harklade sig och började förklara att en man för bara någon timme sedan lämnat in en video på en polisstation i södra Israel som föreställde min bror och Annie. Det var inspelat från en mobil och man kunde se dem sittandes i en mörk skåpbil, ropandes på hjälp.

- Vi fick reda på det för mindre än en timme sedan och vi har lyckats få filmen till vår station. Jag har själv inte sett den men min kollega har sett den. Normalt sett brukar vi inte låta familjen se sådant här innan vi hunnit gjort riktiga analyser med mera. Men...

- Jag vill se honom. Jag sa det snabbt så jag inte skulle hinna ändra mig.

- Ok, men jag vill varna dig. Det kanske inte är så lätt som att bara se en video med sin bror. Det finns många känslor inbla...

- Jag vill se honom, låt mig se honom. Rösten som kom ur min hals var nästan mekanisk.

Ahbid såg besvärad ut men nu kunde han inte ångra sig och han visste att han inte skulle lyckas få mig på andra tankar. Han visste att jag inte skulle ge mig. Hans stol sköts ut och han reste sig upp och gick ut genom dörren. Ännu en gång var det kaos inom mig. Jag skulle få se Bill. Helt plötsligt ändrades allt.

Dörren öppnades igen och Ahbid lämnade en dvd skiva framför mig på bordet.

- Skulle det var vara något, minsta lilla, finns jag alldeles utanför. Han lade sin hand på min vänstra axel och tryckte lätt. -Ta det lugnt nu, Tom, och kom ihåg att det här betyder enormt mycket i utredningen. Det här är stort. Sedan gick han.


12458 - Bill Kaulitz - 14/02/09 06:45 pm


Texten på skivan fick mig att rysa. Den påminde allt för mycket om texten på en gravsten.

"Här vilar Bill Kaulitz, älskad son, bror och rockstjärna"

Med darrande händer lyfte jag upp skivan och öppnade luckan på DVD spelaren som stod under TVn. Jag lade skivan i hållaren och kom på mig själv med att be en bön. Så fort skivan satte igång triggades allt på nytt, alla känslor och oron. Min kidnappade bror aktiverades på nytt. Jag blundade och lät luckan stängas och bilden på TVn började flimmra. Jag bad om hjälp, om förlåtelse och om styrka. Jag bad någon högt där uppe att ta hand om mig de kommande minuterna. Alldeles strax var han levande igen, Bill. Jag insåg precis att innan det här ögonblicket hade han varit död, frånvarande och trots min beslutsamhet om att hitta Bill, hade det nog bara varit ett skydd. Mitt sätt att skydda mig mot att inse att han kanske aldrig kom tillbaka. Men nu var han återigen här, tillbaka i samma rum som jag. Om än i den fyrkantiga rutan. Plötsligt hör jag röster, rop och en liten tjej som pratar det där språket jag aldrig lyckats förstå. Jag blundar fortfarande och mina nävar knyter allt hårdare om varandra. Jag hör den lilla tjejen, en mansröst som låter väldigt nära, jag hör ett dovt bankade och jag hör två röster som skriker. Jag hör orden, jag hör rösten. Orden blandas med engelska, tyska och ett annat främmande språk för mig. Men jag kan gissa mig till att det är svenska. De ropar på hjälp, ett hysteriskt rop. Mina tårar rinner men jag kan inte låta mig själv öppna ögonen. Jag vågar inte låta mig själv se honom. I två minuter lyssnar jag på min bror och Annie. Sen blir det tyst. Jag står kvar framför TVn och vågar till slut öppna ögonen. Bilden är helt svart. Jag lyfter upp fjärrkontrollen och sätter den på MUTE. Sedan trycker jag på PLAY knappen igen och torkar tårarna. Samma scen som spelades upp för mina öron visades nu för mina ögon och det kändes i hela mig. Nog var det Bill alltid. Tyvärr ville jag nästan säga. Killen jag såg, som satt i framsätet på en svart skåpbil, var mager, grå och livlös. Han såg förlorad ut. Inget ljud hördes men för varje gång jag såg honom slå med näven mot bilrutan ryckte jag till. För varje slag fick jag själv ett slag, rakt i bröstet. Bill var aktiverad igen. Han var mer levande än någonsin. De bilder som utspelade sig framför mig hade varit Bills verklighet för mindre än tre timmar sedan. Samtidigt som jag satt i det fönsterlösa rummet, ovetandes om vilken roll mannen bredvid mig spelade, hade du suttit där i bilen, ropandes på hjälp. Hur hemskt det än var hade jag nu ett konkret bevis på att du levde. Jag kunde lägga av med att sörja dig i det tysta, i mitt undermedvetna. Jag behövde inte längre oroa mig om jag gjorde det rätta, om jag kanske borde vara hemma hos mamma och Gordon istället och ge stöd. Nu visste jag att jag gjorde det rätta...


Den natten sov jag hela natten på över en månad. Inga mardömmar, ingen panik och ingen säng blöt av svett. Jag kan inte komma ihåg att jag drömde något speciellt, bara att jag vaknade upp och mådde bra. I samma sekund som ögonen öppnades och jag blev medveten om vart jag befann mig, lät jag mig själv le. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet bredvid hotellsängen. Jag bläddrade fram rätt nummer och kunde höra hur signalerna gick fram. Efter 11 signaler hör jag hur telefonluren i andra änden lyfts upp och en trött kvinnoröst hörs.

- Ja, hallå?

Jag tittar mot klockan och inser att den endast är halvsju på morgonen och det är en söndag. Jag kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vem hade kunnat ana att jag skulle kunna ringa så tidigt en söndagsmorgon, helt frivilligt.

- Hej mamma! Det är jag, Tom!

- Hej älskling! Hennes röst förändrades på en halvsekund och tröttheten var som bortblåst. Det var skönt att höra henne igen. Jag saknade att ha någon nära. Här nere fanns bara jag, jag och historien om min bror. Det var ensamt.

- Förlåt om jag låter chockad, men hur kommer det sig att du ringer så tidigt? Det var tyst en sekund. - Det har väl inte hänt något, Tom? Hennes röst ändrades ännu en gång, nu till det värre.

- Nej nej, inget sånt mamma. Du kan vara lugn. Men det har hänt en massa saker. Vi börjar närma oss nu. Hon drog efter andan och jag kunde föreställa mig hennes ansikte och hur hon satte handen för munnen och försökte hejda gråten.

- Men det var inte därför jag ringde.

-Nähä...hennes röst darrade.

-Jag kände honom inatt mamma, jag kände Bill...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0