Kap 34

Tom

Bilden framför mig visade en trött man. Påsarna under ögonen var mörka. Munnen gjorde ett försök till att le men blev snabbt besegrat av vemodet. Jag klappade till mig på kinden några gånger för att försöka få lite färg i ansiktet men när jag studerade min bild i spegeln fann jag mig precis lika blek som innan. De senaste dagarna hade tagit ut sin rätt. För några dagar sedan tog jag och familjen beslutet att gå under jorden. Trycket från omvärlden, journalisternas ständiga jagande och fansen som överallt tände de där förbannade ljusen, blev för mycket. Hela världen agerade som om Bill redan var död. På ett sätt blev jag rörd över fansen engagerande men jag blev mest besviken. Fansen var de sista jag trodde skulle ge upp hoppet. Det hade redan sänts ett extra insatt minnes program på VIVA TV om Bill och Tokio Hotels historia. Under en helg hade de sänt alla våra besök på VIVA samt alla våra DVDs. Jag hade trots allas protester suttit klistrad framför TVn och sett när glimtar ur vårt liv, Tokio Hotels, flög förbi. Det kändes märkligt! Jag hade insett att någon fick lov att göras. Jag kunde inte bara sitta här och hoppas att allt löste sig till slut. Visst, det var över 1 månad sen Bill försvann men han jag hade ju inte precis hjälpt till själv. Jag hade mest bara gömt mig och undvikit allt som hade med Bill att göra. Så efter VIVA TV samlade jag familjen och berättade om min ide.

Lift me up on my honour
Take me over this spell
Get this weight off my shoulders
I've carried it well
Loose these shackles of pressure
Shake me out of these chains
Lead me not the edge

Om några minuter var det dags och Natasha fixade det sista på mitt ansikte. Hon försökte täcka tröttheten som härjade mitt ansikte. Det var första gången jag hade träffat henne sen vi åkte till Israel. Hon såg lika hemsk ut som jag. Vi hade gett varandra en lång hård kram när vi sågs men det var det enda vi hade gjort som på nåt sätt rört samtalsämnet Bill. Självklart pratade vi med varandra, men inte om Bill. Det fanns ändå inget att säga där som inte redan blivit sagt. En smal blond kille kom in och påminde oss om att det vars dags nu. Georg och Gustaf nickade åt mittt håll och vi gick ut mot det stora rummet. Vi befann oss på Hilton Hotell i Berlin och skulle precis sätta oss i den svarta soffan framför kameran. Jag satte mig i mitten med varsin G på min sida. Lädersoffan gnällde när vi rörde på oss och kameramannen bad oss sitta så still som möjligt efter att han börjat filma. Han började räkna ned på sina fingrar, 5,4,3,2, kör...

Hold my hand harder
Ease my mind
Roll down the smoke screen
And open the sky

Jag såg den röda lampan lysa som så många gånger tidigare. Enda skillnaden var att nu var vi bara tre, vädjandes om hjälp för att hitta vår fjärde man. Han med det mörka spretiga håret och de magiska ögonen. Han som aldrig kunde sitta still och alltid höll hårdast i mikrofonen. Vi bad om hjälp att hitta vår frontman, vår Bill. Sekunden efter att kameran börjat rulla försvann allt jag hade övat på innan. Orden försvann ur mitt huvud och jag kunde känna hur svetten kämpade sig igenom huden i pannan.

-Öh, jo...så här är det. Som ni alla vet vid det här laget saknas det en i Tokio Hotel. Den värdefullaste människan i mitt och många andras liv är borta och ingen vet vart han är. Jag tog ett djupt andetag för att försöka kontrollera känslorna. Det var första gången jag pratade offentligt om Bill på över en månad och helt plötsligt kände jag mig så naken och sårbar. Hela världen skulle se det här och människor skulle sitta och titta på mig om och om igen. Granska varje liten skåra i mitt ansikte och försöka tyda mina uttryck. Alla skulle disskutera videoklippet och det skulle skapa en sån oerhörd uppståndelse bland våra fans. Jag hade länge fruktat för att behöva göra den här inspelningen. men efter att sett alla minnesstunder och skit kunde jag inte hålla mig gömd längre.

- Jag uppskattar verkligen allt ni gör för honom och oss, men jag skulle uppskatta mer om ni fortsatte tro på honom. Jag vet att det kan kännas hårt just nu och omöjligt. Jag svalde hårt och försökte tränga undan klumpen som växte sig större i i min hals. - Än är han inte borta. Bill är inte död! Jag tittade djupt in i kameran och försökte fånga allas blickar. Försökte få dom att förstå att Bill fortfarande levde och excisterade. - Jag har gråtit många, många tårar och jag om någon borde ha gett upp hoppet. Men det har jag inte. Min bror finns någonstanns där ute och bara väntar på att få komma hem igen och träffa alla er som stöttat honom och trott på honom. Jag kan fortfarande känna honom ibland och jag förbjuder er att tappa tron på honom... Georg lade sin hand ovanpå min knutna knytnäve. Jag spände mig så hela jag skakade. Han gav mig en lugnande blick och tog över.

- Vi vet att ni, lika mycket som vi, vill ha honom tillbaka och vi ber er därför om hjälp. Vi ber världen om hjälp och letar desperat efter tips och ledtrådar som kan leda oss närmre ett avslut på hela den här historien. Om det är någon som vet något, var inte rädda. Behöver ni hjälp eller beskydd kan vi lova er säkerhet och kan någon lämna ett tips som leder till Bills frihet, utlovas en belöning. Ni behöver inte vara rädda. Vi lovar att ta hand om er. Georg tittade snabbt på mig och på den korta sekunden visste jag redan vad hans nästa mening skulle vara. Jag satt helt stilla och väntade på de dräpande orden. Stålsatte mig.

- Snälla, vi vill veta vart Bill befinner sig. Vet ni minsta lilla kan det hjälpa till nåt oerhört i utredning. Vi vill bara hitta honom, död eller levande. Georgs röst brast under det sista ordet och han böjde snabbt ned huvudet mot kroppen. Jag slöt ögonen och tvingade tillbaka den brännande känslan bakom ögonlocken. Framför mig hörde jag någon ropa bryt. Sakta öppnade jag ögonen. Den röda lampan lyste inte längre.

Let me fly
Man I need a release from
This troublesome mind
Fix my feet when they're stumbling
And well you know it hurts sometimes
You know it's gonna bleed sometimes

Snabbt tog vi oss därifrån, bort från det nesvärtade hotellrummet. Bort från alla kameror och inspekterande blickar. Georg och Gustaf åkte i en egen bil tillbaka mot Hamburg och jag åkte med mamma och Gordon mot vår hemliga stuga. Mitt inne i skogen låg en enslig liten timmerstuga där vi kunde gömma oss från världen. Ingen visste vart den låg utan vi hade hyrt den i hemlighet av en privatperson. Med falska namn hade vi fått nycklarna och nu satt jag här i soffan och lyssnade på elden som knastrade i den öppna spisen. Mamma var ute i köket och höll på att laga mat. Jag kände doften av soppa leta sig fram till min näsa. Gordon var ute bakom huset och högg ved. Det hade varit en tryckande stämning bland oss ända sen vi lämnade stugan tidigt i morse. Det hade känt som det slutgiltiga steget, att be allmänheten om hjälp. Det kändes desperat och hjälplöst. Det slutgiltiga ropet på hjälp. Jag kände mig farligt nära att acceptera Bills död. Det kändes nästan lättare att ta beslutet att han var borta och äntligen kunna ge mig själv tillåtelse att sörja, än att ständigt gå och hoppas på att han kanske kanske fanns någonstanns där ute. Utan något livstecken på tre veckor var mitt hopp minimalt. Trots att Georgs ord lät så omänskligt hårda under intervjun, kände jag precis likadant. Fick jag inget svar snart, oavsett, kommer jag gå under.

Dig me out from this thorn tree
Help me bury my shame
Keep my eyes from the fire
They can't handle the flame
Grace cut out from my brothers
When most of them fell
I carry it well

Den vassa kanten blänkte i lampskenet. Jag smekte kanten med fingertoppen och visade min respekt. Jag provade trycka lite hårdare men jag vågade inte. Blod hade aldrig varit min grej. Jag tyckte mest den tjocka djupröda vätskan såg läskig ut när den sakta kröp längre och längre fram på skinnet. Blod fick mig alltid att tänka på kräm och jag blev illamående. Nej, den vassa kanten var inte avsedd för min hud. En sista blick i spegeln. Darrande tog min hand tag om en utav mina dreads och satte den vassa kanten mot håret. Jag spände käken och gnydde till. Den långa hårflätan föll till golvet och jag tog tag i nästa dread. Ljudet av saxen när den trängde igenom mitt tovade hår var det enda som hördes i mitt mörka rum. Ett tiotal dreads låg utspridda på golvet bredvid mig. Bilden i spegeln blev allt mer olik mig och jag hade allt svårare att känna igen den. Efter varje klipp med saxen stannade jag till i spegeln och iaktog figuren som kom fram allt mer. Ögonen, näsan, ansiktsformen...för varje klipp kom Bill fram allt mer. Vi var enäggstvillingar, men de senaste åren hade ingen kunnat gissat sig till det. Vi hade utvecklat två helt olika personligheter och de identiska bilderna på oss som små gick inte att ta längre. Vi var en och samme men ändå helt olika. Men nu när jag skalades av letade sig våra likheter fram igen. Den sista hårflätan lossnade och jag lade ifrån mig saxen på bordet brevid mig. Med stora ögon stirrade jag på spegelbilden mittemot mig. Det känes nästan surrealistiskt. Den bilden jag såg var bilden av min bror. Jag drog sakta handen genom det korta håret och ryckte till av den oväntade känslan. Jag hade inte haft kort hår på tio år. Min andra hand följde efter och stannade bak på huvudet där naglarna kliade huden som aldrig förut. Shit, va skönt det var!

Now hold on
I'm not looking for sweet talk
I'm looking for time
Top a tower and sleep walk
Brother, cause it hurts sometimes

En snabb blick på mig och man kunde lätt ta mig för min tvillingbror. Utan smink såg Bill helt annorlunda ut. Han var fortfarande fruktansvärt vacker, det behövdes inget smink till att påvisa hans vackra kropp. Men utan smink var våra ögon likadana. Samma form och färg. Det kändes konstigt. Det var så ovant allt. Tittade jag snabbt på spegeln kunde jag svära på att jag såg Bill. Mina korta hårtofsar spretade åt alla håll. Jag tog tag i handtaget och startade rakapparaten. Den vibrerande plattan sattes mot min hud och det sista håret spriddes ut i luften som vattnet i en vattenspridare. Det sista av Tom försvann ned och lade sig i drivor på golvet. Det surrande ljudet stoppades och mitt huvud var helt kalt. Huden som annars varit täckt med hår var nu helt bar och den vita ytan lyste. Jag himlade med ögonen och visslade till. Så här har jag aldrig sett ur. Kanske när jag föddes men det var nog inget jag var stolt över. Min hand smekte ännu en gång huvudet och jag skakade på huvudet. Vad gör man inte? Orsaken till allt var så klart Bill. Vår bedjan om hjälp hade gett resultat. I morgon skulle jag flyga tillbaka till Israel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0