En lätt knackning på glasdörren och Tom steg in i rummet. Han satte sig på sängen och öppnade en öl. Jag hade precis duschat och höll på att klä på mig. Jag hade satt på mig ett par svarta baggyjeans och en mörkgrön T-shirt. Håret var fortfarande fuktigt och hade lämnat blöta fläckar på mina axlar. Vi skulle gå ned till en restaurang som låg i närheten och äta med grannarna. Vi hade träffat dem idag när vi var ute med båten och bestämt att vi skulle träffas ikväll. Jag vände mig mot Tom och frågade om jag dög? Han granskade mig uppifrån och ner och tog sig om hakan i ett försök att se allvarlig ut.

-Ja,du ser riktigt bra ut. Men sen har du faktiskt mina jeans på dig så jag kan ju inte vara helt opartisk. Men jag skulle lätt dejta dig. Sekunden efter låtsas han sätta fingrarna i halsen och hulkar.

Trots Toms ironiska beteende visste jag vad han menade. Vi hade alltid förstått varandra och det var många gånger som vi fått personer att gapa av förvåning. Vi förstod varandra utan ord eller syner. Mådde någon utav oss dåligt kunde vi bara vara nära varandra för att trösta och förstå. Ligga bredvid varandra i sängen och kolla upp i taket, bara våra armbågar som nuddade varandra. Vi var tvillingsjälar och vi var en och samma. Olika utseenden men samma hjärta. Toms smärta var min smärta och min lycka var Toms lycka. Olika men ändå samma.

Vi mötte upp Andreas nere vid porten och började gå mot det stora gula huset borta vid vägkorsningen. Det svalkade skönt från havet och luften var inte lika tung längre. Den tryckande hettan hade lugnat ned sig. Det var bara vi ute och knappt någon trafik. Endast någon enstaka bil som åkte förbi oss ibland. Vi bodde i ett ganska lugnt område och det var mest bara större villor här och alla hade ett högt staket eller en mur runt trädgåden. Det var upplyst med gatulampor hela vägen och efter bara några minuter var vi framme. Vi blev insläppta av grindvakten och strax efter kom Tracy och Peter och mötte upp oss. De var ett amerikanskt par i 30 års åldern som bodde här under sin semester. Peter var i oljebranchen och Tracy jobbade inom reklambranchen så pengar var aldrig ett problem för dem. Det såg man inte minst på deras semsterhus som var gigantiskt och med allt det senaste. Tokio Hotel har dragit in MYCKET pengar men det är något jag gärna håller tyst om. Gillar inte att skryta om miljonerna som vi faktiskt dragit in. Det är våran hemlighet. Får pressen reda på det kommer vi få ett helvete. Vi har verkligen jobbat hårt för det här och gjort oss förtjänt av varenda öre. Vår ekonomi är vår ensak men det var verkligen skönt att umgås med människor som var i samma sits.

De hade en privat kock som hade lagat jättegod mat. På bordet stod det fullt av skålar med olika maträtter i. Vi fick plocka det vi ville ha och sen åt man med ett bröd istället för bestick. Det var roligt att pröva på nåt nytt istället för all snabbmat vi alltid åt annars. Vi flyttade ut till altanen efter maten och slog oss ned i varsin fotölj. Altanen var omringad med höga palmer och vinrankor som slingrade sig längsr takbalkarna. Överallt stod eller hängde det tända lyktor i alla olika färger. Vi hade alla fått varsin blå drink och på bordet stod en bricka med olika kex och ostar. Det var så lugnt och fridfullt här. En skiva med Jack Johnson spelades inne i huset men det fanns högtalare här ute. Ute på havet kunde man skymta små båtar som låg och guppade i vågorna. Som små lyktor. Jag sträckte mig efter en vindruva som hängde från väggen. Min första egenplockade vindruva. Det var roligt att prata med nya människor som inte brydde sig om vem jag var. De hade hört namnet Tokio Hotel men det var allt. Jag kände mig säker och vågade prata om lite mer personliga saker. De hade redan ett överflöd av pengar och hade inget intresse att sälja sin historia till pressen. Vi satt uppe i flera timmar och diskuterade och drinkarna hade alltid en ny färg i ett nytt glas med en ny form. Jag trivdes.

När klockan närmade sig 4 på morgonen började jag bli trött och bestämde mig för att gå hem. Tom och Andreas ville stanna lite längre och för första gången på väldigt länge gick jag längst en allmän väg, ensam. Inga vakter och inga skivbolagsmänniskor. Det var bara jag och världen. Jag sträckte ut armarna som om jag försökte flyga och skrattade. Inga fans här. Inge skrik eller autografer. Jag stannade upp och knöt händerna bakom nacken. Ett djupt andetag och ett kvävt skrik. Hoppas ingen ser mig nu och ringer polisen. En transa som dansar runt på vägen och skriker. Så hade jag sett det. Jag lugnar ned mig lite och börjar gå mot vårat hus. Men jag går sakta, har ingen brådska. jag kortar ned stegen och försöker ta in så mycket jag kan när jag går där på vägen. I bakgrunden kan jag fortfarande höra musiken från Peter och tracys altan. jag vänder mig om och ser på alla stjärnorna ovanför havet. Det är nästan svårt att skilja dem från båtarnas lysen. De oändliga blå flyter samman och bildar något oförklarligt. Undra vad som finns där nere i djupet och där uppe i rymden? Så mycket vi inte vet. Jag förblev stillastående några minuter. Borta i mina egna tankar.

Några hundra meter fram ser jag en man komma gående. Han har bråttom. Jag börjar gå hemmåt igen och skyndar på stegen. Mannen var mörkklädd och hade dragit upp huvan över huvudet så den dolde hans ögon. jag försökte titta rakt fram och vinkla blicken ned i gatan. Jag försökte undvika ögonkontakt och verka oberörd. Det var något med honom som gjorde mig obekväm. Vi kom allt närmre varandra. Bakom mig hördes en bil och jag vände mig lite snabbt om. Det var en svart van som kom åkandes på fel sida. Den åkte väldigt nära trottoarkanten jag gick på. Var dom fulla dom som körde? Jag flyttade mig längre mot muren som löpte längst trottoaren och ökade på tempot ännu lite. Mannen som kom gåendes mot mig hade lyft blicken och även han ökat takten. Jag tittade mig omkring men det var helt öde. Alla sov så här dags. hade hoppats på någon som kunde komma till min undsättning. Om några sekunder skulle jag möta den mörkklädde mannen.

Försökte gå så nära muren som möjligt. Kändes olustigt med bilen som åkte bakom mig. Den hade saktat ned och åkte bara några meter bakom mig. Jag vände blicken bakåt och försökte se registreringskylten. Den hade ingen. Jag började bli rädd. Bilen stannade bakom mig och jag gör mig redo att börja springa. Jag hann precis vända mig om när den mötande mannen tog tag i mig. Han var större än mig och hade fått ett stadigt grepp om min överkropp. Jag försökte slita mig loss men sekunden senare har 2 män hoppas ut från bilen och hjälpte till att hålla fast mig. Jag började skrika på hjälp och försökte streta emot med benen. de försökte få in mig i vanen. Skjutdörren var öppen och alla 3 män puttade mig mot bilen. Jag hade inte en chans men jag tänkte inte ge mig så lätt. Jag hoppade upp och ner och runt och sparkade med benen och skrek för allt jag var värd. Plötsligt hör jag någon ropa bakom mig. Jag märker att de 3 männen blir chockade och stressade. De säger något och ena killen släpper taget om mig.

Dom blev rädda och tänker fly, tänkte jag. Jag försöker få en skymt av mannen som ropat bakom mig. De sliter i mig och det gör ont. Jag hinner se min räddare och försöker ro pa åt honom att ringa polisen. Han hör inte men han kommer allt närmre. jag känner rädslan försvinna lite, nu skulle allt ordna sig.

Något hårt träffar mig i bakhuvudet och jag känner benen vika sig under mig.

Långt borta hördes grusvägens stenar som träffade underedet på en bil. Vägen var ojämn och den bakbundna kroppen hoppade till vid varje litet gupp eller hål i vägen. Golvet i den lilla lastbilen var kallt och fuktigt och hennes tröja var nedblodad och lortig. De unga tjejen med ömma handleder försökte öppna ögonen men för varje gupp bilen körde i tappade ögonlocken styrka. Hon var inte riktigt vid medvetande och hennes ansikte gjorde grimaser som visade på smärta.

Jag hör något, jag åker. Jag känner hur min vänstra sida stöter emot något hårt och varje stöt gör ont. Min ena höft ömmar och jag upptäcker att mina handleder är bakbundna när jag försöker resa mig. Det är något strävt och stickigt som skär in i mina handleder. Det gör ont. Mina ögon e tunga och jag har huvudvärk. Jag försöker se mig omkring men jag får kämpa. Näsan bultar och gör riktigt ont. När jag försöker resa mig upp ser jag en stor mörk fläck jämnsides med mitt ansikte. Jag försöker andas genom näsan men får knappt luft. Det är täppt. Jag rullar över på rygg och försöker vakna till. Allt gör så ont. Några djupa andetag och jag sätter mig upp. All värk som tidigare satt i handleden hade nu förflyttat sig upp till huvudet.
 
Jag låter blicken svepa över det lilla utrymmet där jag befinner mig och inser att jag är ensam, bakbunden och slagen. Mot förarhytten finns ett litet fönster där jag ser bakhuvudet på föraren. Håret är mörkt och flottigt och jag kan skymta en tidig flint. Jag skjuter ifrån med benen och kryper in i ena hörnet av lastbilen. Försöker gömma mig. Golvet är skitigt och släpets väggar består bara av presenningar. Jag får tillbaka minnesbilderna från tidigare ikväll och rädslan växer sig allt större. Det sista jag kommer ihåg är mitt hysteriska skrikande och en nytnäve i ansiktet. Även om jag var vaken nu hade jag svårt att få ihop alla pusselbitar. Vad ville dom mig? Var jag kidnappad nu eller var hände? En kidnappad Annie genererar inte mycket pengar med tanke på att hela min familj var död. Jag mindes taxiresan ut i mörkret och den misslyckade flykten. Vad skulle hända nu? Skulle dom inse sitt misstag och släppa mig eller skulle dom bara skjuta mig på fläcken och åka tillbaka för att hämta rätt tjej?

Jag kände paniken komma tillbaka. jag var ändå i mellanöstern och där fanns det många hjärtlösa typer. Jag var ändå i Iran och där hade väl alltid varit oroligt? Det är vad jag tror iaf! Jag började fantisera om de närmaste timmarna. vad skulle? Det var fortfarande mörkt ute så vi kunde inte ha åkt så långt. Var det nu jag skulle dö? När de kom på att det tagit fel tjej, var det mina sista sekunder? Nej, det här var inte så jag skulle dö. Det här var fel. Jag brukade ofta fantisera om hur jag dö och det här hade aldrig ingått i mina planer. Jag tittade runt i den lilla lastbilen och upptäckte att presenningen hade lossnat lite i ena hörnet. Jag hasade mig dit och försökte titta ut. Tyvärr var det en massa balkar i vägen och jag kom ingenstanns. Jag försökte få tag i presenningen med tänderna men den satt för hårt. Vad skulle jag göra nu? Jag kan ju inte bara sitta här och godta att det dumma Israelerna tagit en urfattig föräldralös vilsen liten tjej. Det var mitt liv det handlade om.

I samma sekund som jag lyfte benen och var beredd att sparka sönder balkarna saktade lastbilen in. Jag kröp tillbaka in i hörnet och försökte andas. Tänk om de kommit på att de kiddnappat fel tjej? Jag försökte ta så många djupa andetag jag kunde ifall att de var mina sista. Döden hade aldrig skrämt mig förrän nu. Bilen stannar och jag hör hur en bildörr öppnas. Snabbt tittar jag upp mot det lilla fönstret och inser att föraren gått ur bilen. Jag hör steg alldeles utanför och en röst som verkar upprörd. Jag förstår inte vad han säger men han verkar upprörd. Han skriker och spottar vartannat. Jag kryper ännu närmre hörnet. Vad skulle hända nu? jag kunde inte fly längre. Bilen stod still och jag kunde inte springa så fort med bakbundna händer. Jag försökte stålsätta mig där bak i den lilla ruttna lastbilen och hoppas på det bästa. Att dom dumpade mig ute i ingenstanns och hoppas någon kom och plockade upp mig? Panik,förvirring. ångest...allt jobbigt slogs om en plats i mitt huvud just nu.

Jag hörde hur chaufförens röst kom närmre och jag såg avbildningen av hans rygg när han lutade sig mot bilen. Om jag ändå hade haft något vasst med mig. Skulle jag våga? Jag vet ju att det fanns åtminstonde 2 till männ innan jag hamnade här. Är dom åxa här eller är det bara vi 2? Långt borta hörde jag en bil komma. Bilen hade bråttom och stannade väldigt plötsligt vid oss. En bildörr öppnas och en ny röst hörs. Samma språk men jag förstår ingenting. De disskuterar livligt med varandra och efter några minuter blir det tyst. Hade de kommit på sitt misstag? Lilla panka Annie var ju inget att ha. Fotstegen närmar sig bilen och de låter väldigt bestämda. Jag kryper ännu längre in mot hörnet och jag kan höra mitt hjärta slå i panik. Kanske känner det att det är sina sista slag? Jag ser hur någon börjar prassla med presenningen vid öppningen och jag svalde hårt. Vad som än händer är jag förberedd försökte jag intala mig själv. En hand tog tag i presenningen och lät frisk luft sippra in. Det var fortfarande mörkt ute så jag kunde inte se något. jag kände hur någon kom närmre och svettlukten blev allt fränare. Plötsligt känner jag hur någon tar tag i mitt vänstra ben och börjar dra mig mot utgången. Jag tappar balansen då mina händer är bakbundna och helt plötsligt känner jag hur underlaget tar slut och jag faller fritt för en nanosekund. Nästa nanosekund träffar jag marken nedanför och tappar andan. Även utanfö bilen är det mörkt förutom de glödande cigarettstumparna männen rökte.

Jag blev liggandes på marken medan männen pratade med varandra, skrattade och sög i sig det sista nikotinet från cigaretten. Bilen som kommit och mött oss var mycket mindre. Männen stod framför och tittade på och mig lite då och då. Jag såg mannen som slagit mig ge över en bunt med pengasedlar till den som kommit efter oss. Det tog varandra i hand och vände sig mot mitt håll. Han kom närmre och tog ett stadigt tag om min arm. Än hade jag inte sett några vapen. Kanske skulle jag få leva ett tag till? Han ryckte mig till sig så vi stod ansikte mot ansikte. Han luktade riktigt illa. svett blandat med 1 veckas oborstade tänder och sprit. Jag kunde urskilja hans stirrande ögon och kände hur hans ena hand trevade sig upp längst mitt lår. Jag försökte sparka undan honom men jag hade ingenstanns att fly. Han klämde åt mitt lår innan han skrattade och tog tag i mina armar. Jag kan äntligen stå på mina egna ben. De är stela men jag försöker sakta och osynligt värma upp dem. Försöker böja dem så mycket det går utan att någon ser. Jag vill bara härifrån. men åt vilket håll?

Sekunderna senare lyfter någon upp mig och bär bort mig till den mindre bilen. Jag kan inte alls urskilja allt. Vet bara att bilen e riktigt sunkig! En annan yngre kille öppnar bakluckan och slänger ut några tomburkar. jag trodde dom skojade. Skulle jag åka i bakluckan? Nu fick det vara nog. Jag började vända mig och försöka snurra mig loss och skrika kränkande ord på svenska och engelska. Jag tog i allt vad jag kunde men han brydde sig inte. De två männen skakade hand och den lilla lastbilen försvann. Mannen som höll mig tog ett snabbt sniff, mitt emellan klyftan på mitt linne, och öppnade bakluckan. Jag hade ingenting att säga till om. Det spelade ingen roll hur mycket jag kämpade emot. Jag var inte lika stark. Med en duns slängdes jag in i skuffen och såg luckan stängas.

Det tunna lakanet bildade en siluett av min kropp. Jag reste lite på huvudet för att se bättre. Det var en spinkig syn, inte mycket kött på de benen. Men hellre det än att ha för mycket kött istället. Jag sträckte ut mig i sängen och spände varenda liten muskel. Jag spände den högra armen och kände på bulan. Helt OK! Jag är ingen Superman men jag duger helt klart. Jag gnuggade ögonen och viftade tårna vakna. Ett litet morgontjut fick bli starten på nya dagen. Klockan var redan 12 på förmiddagen och jag kände på mig att det skulle bli en väldigt bra dag. Jag satte på mig de svarta shortsen och satte upp håret i en tofs. Spegeln mittemot visade en blek Bill med stora ögon och ett fånigt leende. Jag öppnade balkongdörren och drog bort gardinen. En frisk bris från havet träffade mitt ansikte och jag slöt ögonen. Solen värmde mig och jag kunde höra vågorna nedanför. Det var så lugnt och stilla. Jag tog ett djupt andetag och öppnade ögonen. Perfekt!

Från min balkong ledde en trappa ned till en liten trädgård med palmer och en massa exotiska växter. Trädgårdsmästaren hade varit uppe i flera timmar redan och höll precis på att plantera någon sorts buske. Jag hade legat och lyssnat på honom när han vattnade växterna precis utanför. Han hade gått omkring och nynnat på en melodi hela morgonen. Jag gick förbi honom och hälsade. Han tittade lite blygt tillbaka och mumlade något. Jag gick vidare på den stenbelagda gången och såg att Tom och Andreas satt borta vid poolen redan. Det var en lite mindre pool men med totalt insynsskydd. Runt hela trädgården var det höga murar och palmer så fotograferna var chanslösa. Det var verkligen befriande att kunna gå omkring utan tröja och inte behöva oroa sig över morgondagens bild i tidningen som tror sig veta att jag har anorexia. Men förhoppningsvis visste dom inte ens att vi var här i Israel. Vi hade pratat om att åka tillbaka till Maldiverna igen men chansen att få vara ifred där var liten. Alla visste ju att vi ville åka dit igen. Då hade David tipsat om ett avlägset hus i Israel som ägdes av någon höjdare inom Universal som brukade låna ut det. Israel kändes som ett väldigt udda resmål för oss så nu satt vi här. I ett hus precis vid stranden och utan en massa galna fans och fotografer. Här kunde vi bara vara oss själva.

Grabbarna satt och käkade varsin smörgås och åt frukt från ett gigantiskt fruktfat med alla möjliga former och färger. Jag satte mig grensle över stolen mittemot och bjöd på mitt fånigaste leende. Båda två stannade mitt i varsin tugga och stirrade frågande på mig. Jag sa inget. Jag visste att Tom skulle komma med dräpande kommentar om bara några sekunder. Han tuggade klart och tog en klunk Cola.

-Hade jag inte vetat bättre så skulle man nästan kunna tro att du var nyknullad. Men trädgårdsmästaren ser ju inte lika glad ut som dig så jag antar att det är något annat?

Där var den, det typiska sex skämtet som Tom inte kunde hålla sig från. Ett antal sådana om dagen var självklart.

-Ha ha, roligt Tom! Nej, men känner ni det inte killar? Känner ni inte friheten som omger er? Ser ni inte mitt bleka bröst som äntligen får känna på riktig sol? Fattar ni inte hur jävla underbart det här ÄR?

Jag slängde med armarna rakt ut i luften och sträckte ut benen framför mig. Tom och Andreas brast ut i ett gapskratt och bara tittade på mig. De tyckte bara jag var fånig men jag brydde mig inte. Dom levde inte under samma press som jag. Jag fick alltid passa mig för tidningarna som tog alla chanser de fick att skriva någon lögn om mig för att kunna sälja fler lösnummer. De förstod inte hur underbart befriande det är för mig att gå utan T-shirt och få vara helt naturell.

Jag sträckte mig efter en melonskiva och frågade vad vi hade för planer för idag. Vi bestämde oss för att spendera några timmar vid poolen, spela lite bordstennis och sen ta båten ut och slappa lite när solen inte var så stark.

Jag reste mig upp och slängde mig ned i poolen. Det svalkade skönt. Jag simmade ned mot botten och tittade mig omkring. Allt såg ut att gå mycket saktare här under vattnet. Jag tog några simtag under vattnet och lät kroppen glida fram av farten från de första 2 simtagen. Jag flöt fram och lät armarna hänga efter sidan av min kropp. Sakta gled jag fram och rullade försiktigt runt min axel som sälarna brukade göra. Jag flög. Inget kunde stoppa mig när jag tyngdlöst simmade runt i vattnet och gjorde volter. Det var så fridfullt här nere under ytan. Luften började ta slut. Jag stannade upp i vattnet och samlade den allra sista luften och skrek allt vad jag kunde där under vattnet. Ett skrik av lycka. Jag ställde fötterna på poolens botten och gick upp för att ta ny luft. Jag tog ett djupt andetag och fyllde på nytt mina lungor med ren luft. Den dova tillvaron under vattnet var nu utbytt mot fågelkvitter, trädgårdsmästarens nynnade och Andreas röst. Jag vände mig mot Tom som satt borta vid bordet. Vattnet från mitt hår droppade ned i mitt ansikte. Jag drog bak håret och gnuggade bort vattnet från ögonen. Tom tittade tillbaks på mig. Han log mot mig och gjorde tummen upp. Han visste hur lycklig jag var. Jag gjorde tummen upp tillbaka mot honom och mitt hjärta bultade. Jag tittade ned i vattnet och såg min spegelbild som var helt rörig efter alla vågor. Jag plaskade till med handen över spegelbilden och skrattade. Här har jag ingen spegelbild. Jag tittade upp mot Tom igen. Han hade gått tillbaka till samtalet med Andreas. Jag tittade upp mot solen, tog ett djupt andetag och dök ned under ytan igen.

Imma på fönstret. Jag ser spegelbilder av människor som tittar ut genom fönstret. Människor som spännt tittar på avgångstavlan. Människor som springer för att hinna med sitt flyg. Ensamma människor som flyr, tittar ut genom de stora fönstren och hoppas att få glömma. Jag ser mig själv. Ensam på en bänk, osminkad, otvättat hår i en slarvig tofs, svarta träningskläder och stirrandes ut genom fönstret. En tom blick, studerandes planen utanför fönstret. Min flykt härifrån. Om några minuter ska jag gå planet och lämna allt bakom mig. Alla jobbiga minnen, känslor, syner...allt lämnar jag här. Nu ska jag leta nya minnen. Hitta ett nytt liv.De senaste månaderna har allt varit kaos. Panik och förtvivlan. Begravning och död. Alla mina närmaste var borta, nedgrävda i jorden. Ett halt väglag och hela min familj försvann. Några sekunder senare och några meter längre bort blev det svart, ett hål i mig. Nu har jag inget som håller mig kvar längre. Jag ska ut och resa och försöka hitta mig själv igen. Den senaste tiden har allt kretsat kring Gud och himmelen. Alla böner som har bett om hjälp och vädjan om förståelse och lindring. Finns det någon som hör bönerna? Om några timmar är jag i Israel och Jerusalem. På samma plats som Jesus befunnit sig. Om han är äkta? Där ska jag börja leta. Kanske hittar jag svar och förståelse? kanske hittar jag en balansgång mellan att vara blind eller bländad?

Jag sjunker långt ned i sätet när planet börjar rulla. Jag har fönsret alldeles bredvid mig men väljer att titta rakt fram. Jag kan inget göra nu, mitt öde ligger i någon annans händer. Jag blundar och tar ett djupt andetag när farten ökar och jag trycks bakåt mot ryggstödet. Mitt liv kan avslutas när som helst, precis som deras. Några sekunder. Marken försvinner och jag är på väg upp mot himlen, närmre er. Det känns så konstigt allt. När jag var liten trodde jag alltid att de döda flög omkring i himlen med sina stora vita fluffiga vingar. Hoppade från moln till moln. Nu sitter jag här och tittar ut bland molnen. Jag åker igenom dem och till slut ovanför dem. Ett stort vitt täcke. Inget annat. Inga änglar och inga glorior. Ingenting.

Efter några timmar landar planet i Israel och jag tar mina första steg i mitt nya liv. Luften är varm och torr när den hälsar mig välkommen utanför flygplatsen. Palmerna bredvid mig ser torra ut och gräset har en brunaktig ton. Det står taxibilar överallt och jag försöker leta reda på den taxichafför som ser mest pålitlig ut. Vid en röd bucklig taxibil står en skäggig man med en vit skjorta hängandes utanför de blå jeansen. Han ser svettig ut och han verkar peta loss mat mellan tänderna med sin nagel. Jag flyttar mig till nästa taxibil men där står samma man igen. Alla ser likadana ut och alla verkar ha något irriterande mellan tänderna. Jag bestämmer mig för en chaufför som iaf har skjortan nedstoppad i byxorna. Jag sätter mig i baksätet och visar honom lappen med adressen till mitt hotell. Jag tittar ut över landskapet som lever utanför bilrutan. Det ser skitigt ut och alla palmer är torra. Allt grönt är visset förutom det som växer framför de polerade husen. Det ser inte ut som jag föreställt mig men jag är inte besviken. Mina förhoppningar var obefintliga. Bara jag kom bort från allt det andra.

Jag ställer ned min ryggsäck på marmorgolvet och slänger av mig de svettiga kläderna. Jag vrider på kallvattnet och försöker uthärda. Ett test hur mycket jag klarar av. Vattnet kyler snabbt min nakna kropp. Strålarna river min hud när de rinner nedför min rygg. Jag klär på mig nya rena kläder och sätter mig vid ett litet bord på cafeet utanför hotellet. Jag beställer en smörgås och ett stort glas iste. I morgon ska jag åka till jerusalem och klagomuren. Jag har redan skrivit en lapp som jag ska gömma i muren. Det var det första jag gjorde när flygresan var bokad. Nu tänker jag bara sitta här och ta in alla nya intryck.

Strax innan nio på kvällen vinkade jag in en taxi utanför hotellet. En servitör på cafeet hade berättat om en mysig restaurang nere vid floden som jag skulle testa ikväll. Jag hade fått en lapp med adressen på för det var väldigt få taxichaufförer som kunde prata engelska. Jag hoppade in i den röda lilla bilen och vi började åka ut mot stora vägen. Det var en väldigt sunken taxibil och den stank rök. Vi svängde in på en mindre väg och det blev allt glesare mellan husen. Ljusen försvann bakom kullen och jag började bli rädd. Var det här verkligen rätt väg? Jag frågar chauffören om det här är vägen till floden? Han svarar på ett språk jag inte förstår och skrattar. Jag ber honom köra mig tillbaka till mitt hotell. Jag upprepar ordet hotell gång på gång. Till slut skriker jag åt honom. Han bara viftar med handen och suckar. Vad skulle jag göra? Jag kan alltid öppna bildörren och slänga mig ut men det är kolsvart ute och jag har ingen aning om vart jag är. Min puls slår allt fortare och paniken komrmer. Jag börjat slå på sätet framför och skriker.

Helt plötsligt stannar bilen och jag kastar mig ut genom dörren och börjar springa därifrån. Jag hinner ta några steg innan jag springer rakt in i bröstet på en man. Jag såg honom inte först för mörkret men han hade sett mig. Han tar tag i mina armar och börjar knuffa mig bakåt. Jag försöker slita mig loss men han är alldeles för stark och nästan dubbelt så stor som mig. Jag backar in i vad jag trodde var en vägg men det visade sig vara en mindre lastbil. Han trycker mig mot sidan av bilen och håller sig utom räckhåll för mina sparkar. Jag upptäcker 2 till män som står och tittar på. De pratar med varandra och tar varandra i hand. Taxichauffören går mot bilen och kör i väg. Jag ser baklyktorna på bilen som försvinner längre och längre bort. Jag tittar på mannen som håller i mig och männen som disskuterar med varandra. Jag försöker se mig omkring men ser ingenting. Det är bara mörkt. Jag är riktigt rädd nu. Jag har inte en chans mot dessa män och jag har ingen aning om vad de vill. Jag förstår inte vad de säger och jag har ingen aning om vart jag är. Är det här mina sista sekunder? Jag tar tag i mannens handleder och lyfter mig själv. Jag försöker få honom att tappa greppet och försöker hoppa upp och ner. Jag försöker vrida mig åt alla håll men han har mig i ett järngrepp. Jag tar i allt jag har men ingenting händer. Han rubbas inte. Jag har inga krafter kvar och paniken tar över mig helt. Jag blir hysterisk och börjar skrika i ren förtvivlan.

Snälla hjälp mig någon!

Den stora mannen skakar om mig och skriker något men jag hör inte vad. Jag blundar och skriker ännu högre. Han kastar in mig i sidan av bilen och jag tappar andan. Sekunden senare ser jag hans knytnäve och allt blir svart.