Tom

Bill hade äntligen somnat. Han låg på mittt bröst och sov tungt. Jag fördelade hans tunna hårslingor mellan fingrarna och försökte ge honom den trygghet mamma alltid lyckats ge oss med samma metod. Chocken hade börjat lagt sig och idag var första gången jag insåg hur illa det verkligen var. Rehabilitering. Ordet jag hört gång efter gång, ordet som stod skrivet på mitt block. Rehabilitering. Den första tanken var sjukgymnast. Min första tanke när jag hörde ordet rehabilitering var sjukgymnast. Hur dum får man vara? Min bror kom äntligen tillbaka och skulle rehabiliteras. Några veckor och sen skulle vi skratta och göra narr av Georg igen. Sitta uppe hela nätterna, cigarett efter cigarett, och skriva låtar. Rehabilitering var ett fint ord, ett ademiskt ord. Bill var långt långt borta från oss. Långt ifrån sjukgymnastik och uppesittarkvällar framför skräckfilmer. Miltals ifrån oss. Skräcken jag sett i hans ögon knuffade hårt in mig i väggen och fick mig att tappa all luft. Jag hade alltid trott att min närvaro skulle räcka. Bill och Tom. Så hade det alltid varit. Oavsett vad ordnade det sig alltid för Bill och Tom. Nu var jag inte så säker längre. Jag visste fortfarande inte allt. Bill var väldigt hård på att hålla saker bortas från mig. Jag vet inte om det var för att skydda sig själv eller mig? Antar att det var för bådas skull? Om inte jag visste vad han visste, och han visste att jag inte visste, kunde vi ändå låtsas som att allt var bättre än vad det egentligen var. Det var hårt, fruktansvärt. Jag såg hur han våndades varje gång verkligheten kom allt för nära. Det gjorde ont när han var rädd och jag inget kunde göra. Jag fanns där men jag kunde inte göra de senaste månaderna ogjorda. Så jag tog ännu en hårslinga mellan fingrarna och försökte låtsas om att jag inte såg de kala fläckarna på hans huvud efter att någon slitit av tussar från hans skalp.

Med ryggen stödd mot den vita väggen drog jag ett djupt bloss. Röken fyllde lungorna och den välbehövda avslappnade känslan infann sig. Tänk att något så nödvändigt och befriande kunde vara dödligt? Med en duns böjde sig mina knän och jag satte mig ned på hustaket. Molnen hängde tunga och skulle när som helst brista och dränka allt i sin närhet. Jag längtade. Här uppe hade jag funnit min fristad. När det blev för mycket kunde jag alltid gömma mig här uppe. Det brukade bli två, tre gånger om dagen och jag hade aldrig träffat någon här uppe. Här uppe var det tillåtet att släppa på alla masker jag tvingades hålla uppe för alla. Bill, Annie, Mamma och Gordon. För att inte tala om fansen. Varje dag mötte jag dem på väg mellan sjukhuset och hotellet. Än hade inga autografer eller meningar utbytts. Endast ett väl inövat leende kunde jag ge dem. Men inte här uppe. Uppe på sjukhustaket hade jag hittat min fristad. Så det var med andan i bröstet som jag höll på att få dörren i ansiktet när den plötsligt öppnades. I sista sekunden lyckades jag slänga mig åt sidan och dörren smällde in i väggen med en smäll. Ut kom en tjej och ställde sig med ryggen åt mig. Hon tände en cigarett med skakiga händer och en djup suck hördes när hon andades ut röken. Hon hade ett par tajta ljusa urtvättade jeans och en vanlig vit t-shirt på sig. Hennes brunbrända hy lyste och trots att jag inte sett henne framifrån än kändes hon fräsh. Ett långt mörkbrunt hår låg på hennes axlar och då och då tog vinden tag i några slingor och lekte med dem. Skulle jag våga röra mig? Otåligt bytte hon vikten från fot till fot. Jag såg cigarettröken blåsas ut i en snabb takt och det krävdes inte många geniceller för att förstå att hon var irriterad. Det började kännas obekvämt. Här satt jag inklämd bakom en panikrökande tjej som alldeles nyss höll på att döda mig. Skulle jag våga röra mig? Tänk om hon försökte slå mig igen? Skulle jag försöka sitta kvar alldeles tyst och hoppas på att hon bara gick? Det sistnämda alternativet lät bäst just nu. Planen verkar flyta på bra ända tills hon plötsligt vände sig om för att gå in igen. Hon kollade konstigt på mig. Förskräckt funderande. Jag svalde och kände mig bara så dum. Hur skulle jag förklara det här då? I flera minuter har jag bara suttit här tyst och tittat på hennes perfekta lilla putrumpa. Innan jag hunnit säga något satte hon sig ner brevid mig. Jaha, vad hände nu? Ska jag skaka hand med henne? Presentera mig?
- Det var två blondiner som satt på en bänk en natt och tittade på fullmånen. Den ena blondinen frågade: Vilket tror du det är längst till? New York eller månen? Den andra blondinen fnös och svarade: Månen så klart! Ser du New York kanske?
Dödstyst!
Ett tyst skratt bildades i min hals och jag kunde inte låta bli att skratta åt det. Vem gör så? Vem sätter sig bara ned brevid en helt okänd människa och berättar världens dåligaste blondinskämt? Hon såg på mig och till slut bröt vi båda ut i gapskratt.
Hon var vacker

Ja, för en sekund tänkte jag inte på något. Allt flöt på som det borde. Dagen förlorade ännu några minuter av solsken och vi gick ännu några steg på de tusentals mil vi kommer besegra under vår livstid. Mitt sinne var fritt, inga rädslor eller förpliktelser. Inte en tanke på hur jag borde bete mig, vad som skulle undvikas. Dörrar öppnades, sjuksystrar kom bärandes på sjukjournaler under armen, hejade på kollegor och anhöriga till salarnas inneboenden. Pärmar bläddrades igenom och papper häftades ihop bakom receptions disken. Konversationer hölls och överenskommelser bildades. Ett handslag, en kram, en underskrift. Vi ses igen, krya på dig, jag godkänner. Vardagens alla tysta och uppfattade godkännanden och självklarheter. Allt fungerade. Som en jämn rytm hängde allt ihop med varandra och sammarbetade. Föll en dominobricka föll även den brevid. Men det är precis så det ska vara. Säger någon Hej, svarar någon Hej. Öppnas en dörr kommer den även stängas till slut. Ett steg följs av ett annat. Frammåt, bakåt, höger och vänster. Upp och ned. För några underbara minuter var den här underbara vardagen tillbaka hos mig. Minuter av normalitet.
Hissdörrarna öppnades. Ett pirr i magen. Ett sug efter mer och en enorm nyfikenhet. Ungefär samtidgt som hissen plingade till vände hon sig om och log. Precis som att hon ville visa mig att hon var glad hur det hela urartade sig. Hon vinkade åt mig och gav mig en utav dessa vardagliga överenskommelser. Vi ses igen! Var det verkligen hissen som hade plingat till? På vissa tivolin brukar de ha en station där man ska slå så hårt man kan med en slägga på en punkt. Ju hårdare man slår, desto högre poäng får man. Vid fullträff åker poängmätaren i topp och ett ljudligt pling hörs. Var det verkligen hissen som lät? Jag kände hur mina kinder hettade till och mitt försök att verka cool och endast höja på ena ögonbrynet förstördes ganska snabbt av flinet som tog plats i hela mitt ansikte. Fullpott, mätaren i topp.
PLING!

Jag förväntade mig nästan jubel och konfetti, fyrverkerier och skålande i bubblig champagne. Tafatt vinkade jag tillbaka och undrade om någon stod och skrattade åt mig? Hade hon bett mig hoppa hade jag hoppat. Utan tvekan. Jag var osäker på varför, men jag var förlorad. Hon gjorde något med mig som aldrig hänt tidigare. Kanske kunde det bero på hela den bisarra situationen. Kanske hade det något med Bills teorier att göra? Hon hade fått mig att skratta. Den korta stunden med henne hade gett mig så mycket extra styrka så den där sjukgymnasten kändes genast lite närmre än för två timmar sedan. Jag kunde inte vänta tills jag fick berätta för Bill. Jag visste att han skulle få annat att tänka på då.

Hissdörrarna stängdes och den lilla visaren flyttade sig ned mot våning tre. Jag hoppades för allt i världen att vi höll vårat löfte. Att hon gav mig möjligheten att finnas till för endast mig själv igen. Vi hade inte pratat om något personligt. Nu när jag tänkter efter vet jag inte ens vad hon heter. Nästa gång var det min tur att berätta en rolig historia...

"We love you Bill"
"Turn around, We are by your side"
" We never stopped belive in you"

Annie


Vad skulle jag svara? Det här var inte bara ett ord. Det var mycket mer än så. Det kunde förändra allt. Alla visste antagligen redan svaret, de behövde endast få det bekräftat. Få det på papper så de kunde registrera min handling någonstanns, rättfärdiga sitt arbete och hämta ut sin lönecheck. Mitt namn skulle skrivas in i systemet, ett klick på datorn och mitt brott skulle rullas upp för alla nyfikna ögon att läsa om. Några sekunder funderade jag faktiskt på att ljuga. Det var min första tanke, att försöka skydda mig själv. Minneslust eller chock var alltid en möjlighet. Det hade drabbat många människor och några hade klarat sig tack vare att de skyllde på en traumatisk upplevelse eller rent av en hård barndom. Jag hade haft den bästa barndomen men mycket annat hade hänt. Enligt mina beräkningar hade det kunnat verka trovärdigt att skylla på. Den ena mannen harklade sig och jag vaknade upp ur mitt planerande och insåg att jag tagit väldigt lång tid på mig. Vad skulle jag säga? Varje gång jag öppnade munnen snubblade jag på orden och fick endast fram hackiga toner. Jag var på väg att säga sanningen flera gånger men jag hittade alltid en orsak till varför det skulle kunna löna sig att ljuga.
- Hur mår du, Annie?
Jag tittade upp på den unga kvinnan som satt bredvid mig på stolen och hon lade sin hand på min axel. Ännu en gång kunde jag bara få fram halva toner och jag kom på mig själv att skaka på huvudet samtidigt som jag nickade.
- Vi kanske ska ta det här senare? Kvinnan vände sig mot de två männen som satt på min andra sida om sängen. - Jag tror Annie behöver vila lite nu.
Männen tittade på varandra en kort sekund för att bekräfta att de gjorde rätt, sedan vände de sig mot mig och började tala på engelska.
- Vi förstår att det här är extremt jobbigt och att du har varit med om väldigt många plågsamma händelser. Han pausade lite i sitt tal och svalde. - Men vi måste verkligen prata om det här. Jag tror du förstår? Hans tonfall fick mig att känna mig som 8 år igen och tillrättavisad efter att gjort något dumt. - Det är bara några frågor kvar, sen ska du få vila. Det spelar ingen roll vad du säger, vi kommer inte göra illa dig eller arrestera dig. Det är bara rutin och du kan känna dig säker. Jag nickade åt männen och kvinnan som kommit för att ge mig stöd och som skulle vara min psykiatriker den kommande tiden. Jag litade inte på någon utav dem, men insåg att mina lögner inte skulle ta mig längre än till skammen när de påvisat min skuld och mitt taffliga försök att klara mig undan. Hur jag än gjorde kunde jag omöjligt gömma mig från det här.
- Ok Annie, var det du som slog ihjäl och knivhögg de två männen ute i skogen för ett dygn sedan?

Det knackade på dörren försiktigt och jag reste mig upp för att öppna dörren. Kanske de hade ändrat sig och ville sätta bevakning på mig ändå så jag inte rymde? Jag öppnade trött dörren och beredde mig på att sträcka fram handlederna för att bli fängslad. Istället möter jag Toms trötta blick i dörröppningen.
- Hej! Han tittade osäkert på mig och rättade till tröjan över axlarna. - Jag tänkte jag skulle kolla hur det var med dig? Han gömde händerna i fickorna men var lika snabbt framme med händerna och pillade på tröjans kanter. - Ja, om du orkar alltså?
Jag hade sett fram emot att få vara själv en stund, men jag blev faktiskt lättad när jag såg honom. Jag hade en känsla av att han skulle kunna få mig på bättre humör än jag själv eller någon annan skulle just nu. Jag flyttade på mig så han kunde komma in och satte mig på sängen igen. Han stängde dörren efter sig och gick fram till stolen som en utav poliserna suttit på.
- Kan du inte sitta här på sängen istället? Han hann precis böja på knäna men stannade upp precis innan han skulle sätta sig. Jag ville inte ha honom på den stolen. Den stolen var inte värd honom. - Eeh, ja, jo det kan jag väl? Lite förvirrat ställde han sig upp igen och satte sig på sängen. - Tack! Tom nickade tillbaka och det gick några minuter av pinsam tystnad. Jag försökte att inte tänka på det och pillade på mitt bandage jag hade runt överarmen. Sju stygn hade det krävts för att sy ihop såret efter att mannen knivhögg mig. Jag hade inte märkt det förrän jag låg i helikoptern och ambulansmännen började prata om det. Allt hade gått så fort och nästan gått som på automatik. Redan från början när jag såg mannen smyga omkring där i skogen visste jag vad jag skulle göra med honom. Det hade inte funnnits några som helst tvivel och när han sedan lyckades träffa mig med kniven hade jag inte känt något överhuvudtaget. Jag var så fokuserad på att sparka kniven ur handen på honom och ge tillbaka.

- Gör det ont? Jag tittade upp på Tom och skakade på huvudet. Han tittade misstänksamt på mig och skakde på huvudet åt mig för att se om han hade hört rätt.
- Självklart känns det, jag kan inte lyfta armen för högt eller använda muskeln fullt ut. Klart att det gör ont. Jag drog en djup suck. Det här var inget vi hade pratat om och jag antog att han hade tusen frågor han ville ställa. - Men den fysiska smärtan kan jag ta, den kommer att gå över. Jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle kunna berätta? På ett sätt hade det varit skönt att berätta allt för någon som inte jobbar inom myndigheterna och som inte har något arbetsrelaterat till allting. Men å andra sidan var Toms band till hela situationen mycket känsligare och jag visste inte hur mycket han kunde ta nu? - Ibland kan de vara skönt att ha den fysiska smärtan att luta sig mot.

Tom flyttade sig lite närmre och värmen från honom träffade min hud. Han doftade personligt. Ingen speciell parfym, inte svett eller lukten av rök. Det var svårt att sätta ett namn på det för jag kunde inte urskilja de olika ingredienserna. Men det kändes tryggt. Jag sträckte mig fram och drog ned huvan han hade över huvudet. Han tittade upp mot mig med sina mjuka ögon och en rysning spred sig längst min rygg. Det kändes bekant och jag kunde inte låta bli att le. De var verkligen tvillingar.

- Jag visste på en gång att det var du. Jag har sett den där blicken förut. Han log lite generat och skrattade till. Även skrattet var likadant. Sättet deras ögon smalnade av och nästan försvann i leendet. Varje liten sak jag kunde hitta som påminnde om Bill gjorde mig säkrare på mig själv och Tom. Jag hade hört så mycket om honom och i början hade det kännts skrämmande att varit den som levt med hans tvillingbror på det sättet jag gjort. Jag visste inte vilka tankar han hade, vad han tyckte om mig? Så när jag såg alla små saker de hade gemensamt blev jag mer och mer övertygad om att allt Bill berättat om honom var sant. Att de även var likadana i sin personlighet.

- Hur är det med honom? Jag var faktiskt överraskad att han lyckats slita sig från sin bror.
- Jo, han ligger där. Tom drog en djup suck och ryckte på axlarna. - Jag vet inte riktigt vad jag ska göra? Jag försöker hålla mig nära så han vet attt jag finns där. Men nu är mamma och Gordon där så jag kände att jag kunde smita ifrån ett litet tag. Han borrade in sin blick i min och ett tag kände jag nästan för att drunka i dem.
- Det är inte bara Bill som råkat ut för allt det här.
Hans mening träffade rakt på, gick rakt in i mig och släppte ned sitt ankare. Jag var helt oförberedd på det. Han tog tyget på mina pyamasbyxor och gned det mellan sina fingrar. Jag var nog lika nervös som han var.
- Jag vet inte vad ni varit med om, jag har ingen aning. Jag vill veta men det är inget jag vill tvinga fram. Så när du känner dig redo, du och Bill, lyssnar jag gärna och försöker förstå. Han nöp lite lekfullt i min stortå för att försöka lätta upp stämningen lite.
- Jag vet om din situation. Han harklade sig. - Du ska veta att om du behöver någon att prata med, om du behöver tröst, sällskap eller kanske bara nån att slå på... Han skrattade till lite fort men blev genast allvarlig igen. - Vad det än är finns jag här för dig, dag som natt.
Jag kunde känna hur en tår letade sig ned på min kind. Min första sedan jag kom hit.
- Du tillhör ju familjen nu...

Det där irriterande pipet som besvärat mig i bakgrunden ända sedan jag kom hit för 17 timmar sedan, var nu högst levande för mig. Ett ont måste och något som hade all min uppmärksamhet. Skulle ett pip vara tiondels sekund sen riktades min blick genast mot monitorn på hans vänstra sida och de små topparna som linjen bildade. Inte förrän jag kunde se att det gröna strecket hade en jämn form kunde jag slappna av igen. Jag hade full kontroll på det pysande ljudet från maskinen som fick din bröstkorg att höjas och sänkas. Full kontroll på din andning.

Jag tog för vana att alltid känna på din panna om du var varm, kall eller svettades. Torkade av svetten med en blöt trasa. Såg till att alltid ha någon sorts kontakt med dig. Höll din hand, masserade dina fötter, tvinnade ditt hår eller såg till att endast mitt finger nuddade din kropp. Läste jag en tidning hade alltid armen mot din sida. Allt för att försöka uppehålla vår kontakt. Allt för att inte släppa dig igen. Jag hade förlorat dig en gång och jag tänkte inte riskera att förlora dig igen. Jag tänker stanna här tills jag är säker på att du tänker stanna kvar vid min sida. Du kommer inte få någon möjlighet att ge upp.

I hissen där jag först såg dig gick allt så fort. Jag såg dig genom fönstret, sprang nedför trappen för att leta reda på dig och helt plötsligt kom du emot mig med två månader av enorm saknad och rädsla. Med dig kom en vägg av okända rörelser i min kropp. Helt plötsligt låg du där, liten och sårbar. Så mycket mindre än den Bill jag vinkade Hej Då till senast. Så mycket mindre och annorlunda. Trots chocken var jag ändå så glad av att se dig. Jag hade inte tid att tänka, jag tog den tid jag hade och gav till dig. Försökte ge dig all kraft och styrka jag kunde ge. Sedan åkte du in på operation i flera timmar. Flera timmar återigen sittandes på en stol med spända käkar och blicken fäst på klockan. Varje slag minutvisaren vandrade undrade jag om det var just den här sekunden du skulle lämna mig? Om millimetern innan minutvisaren flyttade sig var din sista millimeter? Försökte känna efter inom mig om något förändrats? Om något fattades? Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas om du dog, men jag var säker på att det skulle kännas. Varje gång en dörr öppnades hade jag hjärtat i halsen och väntade på att din doktor skulle komma med sänkt blick. Timmarna gick och tidigt på morgonen orkade jag inte hålla mig vaken längre. Jag kämpade emot länge med kaffe och planlösa promenader i sjukhuset, för jag ville inte lämna dig ensam. Även om jag inte var hos dig fysiskt ville jag försöka ge dig möjligheten att känna mig inom dig.

Det var Annie som hade väckt mig. Hon satt bredvid mig på soffan och hade först bara suttit där i över en timme. Jag hade lutat mig mot hennes axel i sömnen och hon hade låtit mig vila mot henne. Jag vaknade inte förrän ljuset utifrån bländade mig i ansiktet. Sömnig och dåsig hade jag satt mig upp och gnuggat gruset ur ögonen. Så fort jag insett att jag somnat börjar jag leta efter en klocka på väggen. Jag såg varken mamma eller Gordon och genast börjar jag analysera miljön. Fanns det några som helst tecken på att något hade gått snett med Bills operation? Var det någon som tittade konstigt på mig? Undvek de mig? Bredvid mig tynger något ned tyget på soffan och jag vänder mig förskräckt om. Jag tittade uppp på henne och kunde först bara stirra. Ingen som helst tanke på att det kanske var ohövligt eller oförskämt. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem hon var. Till en början visste jag bara att det var samma tjej som jag nästan krockat med föregående dag. Vi tittade båda på varandra utan att egentligen säga eller göra något. Det kändes som att vi båda behövde låta varandra sjunka in lite innan vi gick vidare. Som en tyst presentation av varandra.

Jag målar den sista nageln och ställer bort nagellacket på sidobordet. Dina naglar är alldeles nedbitna och trasiga men jag gjorde mitt bästa. Jag har alltid varit så fascinerad av hur skickligt du kunde kunde måla dina naglar. Du kunde vifta med armarna, dricka en cola, föra djupa konversationer, röka en cigarett och samtidigt måla dina naglar felfria utan kladd. Jag lutade huvudet på sidan och studerade mitt verk, men insåg ganska snabbt att det var ljusår ifrån bra gjort. Mitt tålamod hade precis räckt till att försöka göra de vita linjerna så raka som möjligt, men ändå var de sneda och kladdiga. Jag skrattade tyst för mig själv. Jag hade ju försökt i alla fall! Det var Annies ide att måla hans naglar. Hon hade rätt. Det spelade ingen roll om Bill låg i koma eller var förlamad från halsen och nedåt. Fanns det en möjlighet att kunna se bra ut hade han tagit den. Och jag intalade mig själv att om jag kunde få honom att känna sig hemma i sig själv igen, kanske det skyndade på hela läkningsprocessen. Det skulle hjälpa honom att känna igen sig och han skulle börja leta sig hemmåt igen. Hem till mig. Det hjälpte även mig att känna igen min egen bror. Chocken som lamslog mig när Annie ledde in mig i rummet var det mest skrämmande jag varit med om. Min första syn var ett inpackat paket fullt av slangar och sladdar och maskiner som framkallade en massa nya främmande ljud. Det var inte ens en människa som låg där i sängen, i mina ögon var det ett monster. Det kunde lika gärna vara en maskin. Det enda jag var säker på var att det omöjligt kunde vara min bror. I ren panik hade jag försökt vändt om i dörren men Annie hade bestämt hållt kvar min hand och vägrat släppa.

- Jag vet att det är skrämmande, Tom. Hon hade greppat min andra hand och börjat gå baklänges in i rummet så jag skulle följa efter.

Jag är blockerad, fråntagen min möjlighet att agera. Jag hör er, ser er. Jag känner er. Ni är så nära. Ni är så varma. Jag kan känna er värme, er smärta och jag kan känna hur ni slits mellan era känslor. Jag känner allt, hör allt, men jag är fråntagen min möjlighet att agera. Min möjlighet att berätta och få er att förstå. Jag vill inget annat än att ta er alla i min famn och krama om er hårt. Hålla er tätt och aldrig släppa. Men jag ligger bara här i den vita sjukhussängen. Ännu en gång är det som att jag ser allt från en plats utanför min kropp, någonstans långt borta. Det är en konstig känsla. Jag känner dofterna. Jag vet att ni finns här bredvid mig. Jag hör er. Hör hur era kläder prasslar och hur ni snyter er. Jag vet att ni gråter. Jag känner er. Känner hur luften vibrerar och ger små stötar. Jag vet att ni önskar ingen utav oss behövde befinna oss i det här rummet. Jag kan känna hur ni stirrar er blinda på ljuslågan brevid min säng och letar efter minsta tecken på den ska släckas. Hur ni mer än något önskar att min kalla hand bara rörde sig, bara ett litet ryck. Alla förhoppningar som försöker vinna över besvikelsen och rädslan. Jag känner allt. Jag förstår bara inte riktigt varför? Jag försöker kartlägga och pussla ihop alla minnen så jag kan förstå varför jag ligger här? Varför jag känner mig så blockerad? Jag vet att en förändring har skett, bara inte vilken?

Annie sitter vid min sida och stryker mig sakta över armen. Hon var den första jag lade märke till. Jag kommer ihåg att allting kändes så nytt, så ovant. Men sedan kunde jag känna Annie sitta där. Det var lugnande att hitta något tryggt,något jag kunde lita på. Hon doftade nyduschad och ren. Hon måste vara glad. Jag hade aldrig sett henne helt ren. Från första början när jag träffade henne var hon redan nedsmittad av deras våld. Jag kommer fortfarande ihåg den hemska synen när du låg i mitt knä för första gången. Du var helt sönderslagen i ansiktet och jag var så rädd för att göra illa dig. Tänk om jag vetat då vad som skulle hända. Jag önskar jag kunde få se dig nu. Få se ditt rena vackra ansikte. Du kommer vara så vacker, Annie, sen när du är helt frisk. När du kan le igen. Som jag längtar efter att få skratta med er. Få se er båda lysa igen. Jag blev så lycklig när jag kunde känna er båda, tillsammans. Min bror och min syster. Min cirkel var sluten. Min familj var hel igen. Ni betyder båda världen för mig. Jag vet att ni kommer kunna ta hand om varandra.

Varför har du så svårt att se på mig? Varför vill du inte vara hos mig? Jag förstår inte? Har jag gjort dig något? Är det därför du står vänd med ryggen åt mig och stirrar dig blind på världen utanför? Har jag sårat dig på något sätt, sagt något? Eller är det på grund av något som jag inte har gjort? Har jag gjort dig besviken? För tro mig, Tom, jag gjorde allt jag kunde göra. Jag kämpade för dig, oss varje dag och natt. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på dig och oroade mig. Jag gjorde allt för att orka hålla mig vid liv för din skull. Jag behöver dig för att kunna fungera. Du är halva mig, Tom. Så varför gör du så här mot mig? Varför vänder du ryggen åt mig när jag behöver dig som mest? Varför sitter du inte här bredvid mig och försöker skydda mig? Varför låter du inte dig själv se på mig och se min rädsla? Varför skjuter du undan mig och flyr? Nu är jag ju äntligen här.

Annie skrattade till nedanför mitt huvud och sade något till Tom. Äntligen vände han sig om. Jag hörde hans steg när han kom närmre. Det var tunga steg. Han satte sig på stolen bredvid Annie och jag kunde höra hur han drog efter andan. Han kändes inte alls arg. Han var rädd. Som om något ont skulle hända om han rörde mig eller kom för nära. Jag blev så ledsen. Min bror var rädd för mig. Varför? Vad har jag gjort för att få honom så främmande? vad är det jag har missat? Annie fortsatte prata lugnt och tyst och håller min hand. Det är skönt att känna hennes värme.
- I mina ögon kommer han alltid att vara den vackraste. Hon strök mig över kinden med ovansidan av sin hand.
- Han kommer alltd vara min hjälte och han kommer alltid vara din hjälte, Tom. Jag kände hur Tom nickade men han kunde fortfarande inte se på mig. Hans blick var fäst i den vita filten. Annie lekte med mina fingrar, masserade dem, ett efter ett. Hon skrattade till igen.
-Men nu när allt är över måste vi fixa hans naglar. Han hade velat det. Hon böjde sig fram och kysste min hand.
- Han hade velat ha dem precis som de var innan allt det här.
På stolen brevid henne hör jag hur Tom bryter ihop. Jag hör hur han gråter och försöker få luft mellan gråtattackerna. Annie tar honom i sin famn och håller honom hårt, vaggar honom fram och tillbaka.
- Du behöver inte vara rädd, Tom. Din bror kommer aldrig försvinna...

Annie, Tom

Det klingande ljudet av skeden som slog i koppens kanter var det enda ljudet som kom ifrån de tre personerna runt bordet. All satt dom och tittade frånvarande ned i sin kaffekopp och rörde mekaniskt runt skeden. I den lilla cafeterian satt mest läkare och sjuksystrar som satt och väntade på att nattskiftet skulle börja. Alla pratade på i sin takt och tittade på klockan med jämna mellanrum för att inte komma för sent. Efter ett tag började de som slutade sitt skift komma ut och sätta sig bland borden för att vänta på att få stämpla ut. Skratten blev fler och det kändes avslappnat. Jag tittade upp från det cirkulerande kaffet nedanför mig och studerade männsikorna runt omkring oss. För dem var det här vardag. Den kliniska doften, de kala väggarna, det ständiga pipandet bakom alla dörrar. Det irriterande ljudet av deras tofflor som klapprade när de gick på det grå golvet. Det här gjorde de varenda dag. I början hade jag irriterat mig något fruktansvärt på alla dessa små saker som man inte tänker på i vanliga fall. Vi hade kommit för 2 timmar sedan och så fort jag hörde någon närma sig gjorde jag mig beredd att få höra nyheterna om min bror. Än så länge hade vi inte fått någon klar rapport hur läget var, bara att de var på väg. Jag hade målat upp tusen olika scenarier i mitt huvud ända sedan mamma berättade för mig att det hade fått ett samtal och var på väg för att hämta Bill. Det hade tagit mig flera minuter innan jag lyckades få en reaktion på vad hon berättat. Innan det verkligen sjunkit in. Eller, det har det fortfarande inte gjort. Min bror, Bill, var på väg hit. De hade hittat honom. Efter all den här långa, smärtsamma väntan var han äntligen på väg hit, hem, till mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga? Det kändes som att jag ville prata om honom, berätta hur lycklig jag var att han var i säkerhet. Berätta hur mycket jag hade saknat honom och alla hans knäppa uttryck och lyckodanser. Jag ville få in honom mellan oss. Sätta honom på en stol bredvid mig och skryta över honom hur mycket jag älskar honom. Men jag visste inte riktigt om det var rätt tillfälle. Eller om jag vågade. Vi visste att han var på väg hit, att de hade hittat honom. Men det var åxå allt vi visste. Det kändes riskfyllt att sitta här och måla upp en bild av min perfekta bror och sedan upptäcka att han var långt ifrån den person jag ropade God Natt åt den där natten för två månader sedan. Mycket kan, har hänt på den tiden. Mycket mer än jag ens kan föreställa mig.

Jag tog en klunk av kaffet men spottade ut det på en gång. Kallt. Med en djup suck lutade jag mig tillbaka i stolen och drog huvan över huvudet. Klockan slog tio och alla vitklädda människor började resa sig upp för att antingen gå hem eller precis börja sitt skift. Ljudet höjdes och alla sade Hej Då till varandra och önskade en god kväll. En efter en försvann de och stolarna sköts in under borden. Deras tofflor klapprade iväg längst korridorerna och till slut var det bara vi kvar. Mamma satt och bläddrade i en tidning helt på måfå. På omslaget fanns en bild av leende tjej med en valp, olika pajer och krukväxter. Jag antog att det var som en sorts Israelisk Året Runt. Mamma tittade bara på bilderna. Eller så bläddrade hon bara för att hålla sig sysslesatt. Gordon hade hittat en kortlek och höll på att lägga ett parti harpan. Ingen utav oss hade sagt något på länge nu. Jag lägger armarna i kors över bröstet och sluter ögonen. Det här hade varit en lång dag. Då och då hör jag mamma harkla sig och Gordon som blandar kortleken. Annars hör jag bara de där irriterande bakgrungsljuden som faktiskt börjar ge en lugnande effekt. Längre bort låter det som att något nytt händer. Ett ljud jag inte hört tidigare. Då jag inte kommer på vad det är tittar jag ut genom huvan som döljer mitt ansikte och spejar nedför korridoren. Ljudet verkar försvinna. Mamma sitter fortfarande och bläddrar i tidningen och Gordon har gått över till att peta på nagelbanden. Utan att jag tänker på det fäster jag blicken på en punkt utanför fönstren, bakom mamma och Gordon. jag följer vad som händer där ute och till slut inser jag vad det är jag ser.

Med ett ryck ställer jag mig upp så stolen ramlar omkull och springer direkt bort mot fönstret. jag stannar en meter från fönstret och tittar med stora ögon på den flygande kroppen som balanserar där ute. Den röda helikoptern ska precis landa på hustaket tre våningar nedanför. Jag trycker ansiktet och handflatorna så nära jag kan rutan. Alldeles nedanför mig står två läkare och två sjuksköterskor i sina vita rockar men en rullande bår redo. jag tyckte mig könna igen den utav läkarna. Han såg ut som en typisk doktor. Några grå hårstrån, solbränd, ser allmänt sund och frisk ut och glasögon som skimrar lite i ljuset. Ni vet, en sån som går upp klockan fyra på morgonen för att springa en mil innan jobbet. Helikoptern landar på den runda betongplattan med ett vitt tjockt kryss på och dörren öppnas. Genast börjar de vita rockarna röra sig mot dem, hukandes för att inte riskera att träffas av rotorbladen. Två rödklädda män hoppar ut och jag drar efter andan. Där inne i helikoptern kunde jag se honom. Hans kropp som formades under den gula filten. Mamma ställde sig på min vänstra sida och tog min hand från rutan. Hon riktar sin blick ned mot hustaket och jag kan se hur hennes ögon blänker. Gordon e lika snabbt uppe på min högra sida och tar min andra hand. Vi tittar snabbt på varandra och båda ser lika rädda ut. Det var det här vi hade väntat på hela dagen. Det här var början på slutet, äntligen. Jag tröck hans hand lite hårdare och det var med rädsla jag såg hur de två rödklädda männen började lyfta ur båren med den gula filten. Till en början kan jag inte se något för det är vita rockar överallt som försöker hjälpa till att lyfta och undersöka. Jag ser bara små glimtar av filten. Ibland ser jag en arm, en mörk hårslinga. Det är inte bara båren som ska lyftas ut utan även en massa utrustning. Olika påsar med dropp som hålls högt och smålådor som jag nte riktigt vet vad det är. Det gör mig orolig. Varför var allt det med? Vilket tillstånd var han i egentligen. De rödklädda männen hoppar in i helikoptern igen som gör sig redo att lyfta och de vita rockarna skyndar därifrån. Jag pendlar blicken mellan de olika färgerna och försöker få syn på den gula filten. Jag trycker pannan mot fönstret och försöker se vart de tar vägen. Precis innan de försvinner in genom dörren dyker en lucka upp och jag kan se hans ansikte. Han har en stor mask över huvudet och en utan sjuksköterskorna trycker på en sorts plastballong för att hjälpa honom att andas. Där var han, min Bill. Jag vet att det var idiotiskt men jag hade förväntat mig att han skulle hoppa ut ur helikoptern på egna ben och glatt vinka åt mig. Le sitt allra största leende där hela ansiktet skrynklas ihop och komma fram till mig för att ge mig en kram. Det var det jag hade hoppats på.

Sekunden efter att de försvunnit in i byggnaden någonstans släpper jag mammas och Gordons hand och tittar mig snabbt omkring. De är 3 våningar under oss. Vart är närmsta hissen? Jag springer längre bort i korridoren för att försöka hitta en hiss och ropar åt folk.

- vart finns det en hiss?

Folk började titta konstigt på mig, men ingen svarade mig. De bara stirrade.

- Tom, vad gör du? Mamma kom gåendes emot mig och tog tag i min arm. Jag tittade stressat på henne och gav henne en menande blick.

- Jag måste hitta en hiss. Jag måste leta reda på Bill fattar du väl? Jag insåg inte hur hård jag lät. Mamma tittade lite sårat på mig och släppte till slut min arm. Genast började jag ta mig till nästa del av korridoren. Precis bredvid toaleterna fanns en hiss. Jag tröck på alla knappar men hissen tog alldeles för lång tid på sig. Jag kunde inte slösa bort fler sekunder nu. Jag bara måste ta mig till Bill. Jag slängde upp dörren in till trapphuset och flög nedför trappstegen, 3 stycken i taget. När jag räknat till tre våningar gick jag ut i korridoren och tittade mig förvirrat omkring. Korridoren var helt tom och jag kände mig osäker på vilket håll jag skulle välja. Jag försökte titta efter skyltar men deras skriftspråk var helt annorlunda än allt jag var van vid. Jag hade ingen aning. Jag bestämmer mig för att gå åt vänster och hinner endast ta några steg när de vita rockarna kommer springandes runt hörnet.

- Tryck ned hissen! Läkaren som jag tyckte såg så sund ut skrek åt mig och jag vände om direkt för att trycka ned hissen. De korta sekunder det tog för de två läkarna och de två sjuksköterskorna att komma fram till mig kändes som två minuter. Plötsligt stod de alldeles bredvid mig. En sköterska tryckte på den mjuka plastballongen och jag kunde se hur ditt bröst höjdes och sänktes i takt. Den andra sköterskan höll i dropp påsarna som satt fast i din arm. Bredvid dig på båren låg en liten maskin som var kopplat med små eletroder till dig bröst. Jag kunde se hur det gröna strecket hoppade upp och ned i ojämn takt. Alla pratade i mun på varandra och verkade stressade. Det plingade till när hissdörrarna öppnades och alla skyndade sig in. Jag stod som förstenad kvar. Precis innan dörrarna stängdes smet jag in och ställde mig längt med väggen i hissen. Ena läkaren tittade misstänksamt mot mig men jag hade blicken fäst rakt framför mig. Jag var helt paralyserad. Där var han. Här, under den gula filten ligger han, min Bill. Det var en underlig känsla som träffade mig. Jag ville helst bara förneka allt. Ville inte tro på att det var det här som var verkligheten. Det var så långt borta ifrån vad jag hade förestållt mig. Även mina värsta mardrömmar var långt ifrån den här känslan. Framför mig låg en blåslagen, utmärglad liten pojke men en maskin som andades åt honom och ett hjärta som slog i panik. Jag var rädd för honom. Jag önskade nästan att jag aldrig gått ned hit. Plötsligt börjar den lilla maskinen pipa högt och en sköterska är snabbt framme för att injicera något. Jag kan se hur det gröna strecket börjar ändra sin kurva till att bli allt slätare. Jag hade sett det på film, hur strecket till slut rätas ut och pipandet blir till en enda lång ton. Vad håller du på med. Bill?

- Vad är det som händer? Jag kände svetten komma krypandes i min panna.

- Gör nåt då. Läkaren tittade misstroget på mig och fortsatte lysa Bill i ögonen. - Men gör nåt då? Ta bort det där ljudet. Jag började vifta med armarna och tårarna brände i ögonen. Jag kunde se hur hans hjärta kämpade på den lilla skärmen, men utåt sett hände ingenting. Han rörde sig inte. Hans lilla späda kropp låg bara där och huvudet nickade lätt till när någon utav det vita rockarna kom åt båren. Jag trängde mig förbi den ena sköterskan som högljudt protesterade och ställde mig alldeles framför Bills huvud. Läkaren på andra sidan skrek något åt mig men jag uppfattade inget annat omkring mig än vad som låg här framför mig. Ovansidan av min hand smekte mjukt hans kind. Det var som om en elektrisk våg träffade mig och sköljde igenom hela min kropp. Äntligen var vår kontakt aktiverad igen. Våra osynliga trådar hade fått fäste. Jag lutade mig fram och kysste honom i pannan.

- Jag är här nu, lillebror!

Det panikslagna pipandet började plötsligt lugna ned sig och jag kunde se hur det gröna strecket fick en lite mer jämnare kurva.

- Ge inte upp nu, Bill.

Jag önskade han bara kunde öppna sina vackra ögon och se på mig. Jag ville visa honom att jag fanns här för att skydda honom nu. Att jag var tillbaka. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Jag gav honom en sista kyss på pannan innan de vita rockarna förde bort honom till vad som såg ut som en stor operationssal. Genom de stora fönstren kunde jag se hur flera personer stod redo med gröna kläder, munskydd och hårskydd, redo att ta emot patienten under den gula filten.

- Håll ut, lillebror. Jag finns här och väntar på dig. En tår rann nedför min kind och hissen plingade till när dörrarna stängdes.

- Du är hemma nu...

Jag stirrade upp mot himlen. Inte ett moln dolde den mörka natten som gnistrade av stjärnor, flera hundratusen mil bort. Flera liv bort. Jag stod med fötterna brett isär för att säkert kunna hålla balansen. Mina knän skakade och för varje gång jag släppte ut luften ur mina lungor kändes det som att de skulle vika sig. Jag hade användt mina sista krafter. Mina sista slag och jag hade sett till att använda dem väl. Jag hade sett till att få ut det mesta av dem, för oss båda. Jag vet att du ville, att du kände det. Hatet. Jag gjorde det för oss båda. Nu har vi inget att oroa oss för längre. Här finns inget kvar.

Han log. Tårarna rann, men han log. Han höll hårt i telefonen med båda händerna och jag kunde höra hur han skrattade mellan tårarna. Det var en jobbig syn. Han satt lutad mot stenen, halvt liggandes med blod utsmetad i ansiktet. Kläderna var riktigt lortiga och trasiga och hans hår var risigt och hade tunnats ut avsevärt på dessa två månader. Löshåret var nästan helt borta och han hade tappat mycket hår. Dels på grund av näringsbist, men även på grund av att tussar slitits av när männen varit i farten. Hans ansikte var svullet och hans lungor rosslade när han andades. Han såg så ynklig och svag ut. Ändå log han, med hela ansiktet. Bilden stämde inte alls ihop. Jag har aldrig sett honom så lycklig. Under hela tiden stod jag lite längre bort och bara iaktog honom. Skräcken jag känt innan hade nu bytts ut mot ett värmande hopp. Jag visste att han skulle klara sig. Han skulle inte ge upp nu, oavsett hur jobbigt han har det. Jag kunde se det på en gång. Sekunden efter att Toms röst dykt upp i hans öron, hade gnistan tänts igen. Han var på väg tillbaka.

Med alldeles för många tankar som stred i mitt huvud vände jag mig om och började gå åt andra hållet. Även om jag var överlycklig att allt detta var över, kunde jag inte sluta oroa mig. Dessa veckor hade ändå ändrat oss, våra liv. Vänt allt upp och ner och lämnat så många öppna sår. Det här var permanent, ärren och minnena. Skulle det någonsin gå att leva ett normalt liv igen? Skulle vi någonsin kunna lämna allt det här bakom oss och gå vidare i våra liv? Vart skulle jag ta vägen? Vart fanns min trygga plats där jag kunde läka? Skulle jag någonsin få träffa Bill igen? Kommer vi kunna ha kvar vårt speciella band, kommmer vi kunna styrka vår speciella vänskap eller kommer allt bara rinna ut i sanden? Kommer pressen bli för stor för honom och han säger upp all kontakt med mig. Det kanske blir för jobbigt för honom med alla påminnelser som världen alltid kommer påpeka med mig i sin närhet. Skulle det vara så kan jag inte klandra honom. Det var hårt, men jag kommer alltid vara hans vän. Även om han inte kan vara min. Jag gick runt bland de mosstäckta stenarna och ryckte av bladen från grenarna. Det hade tystnat där borta. Jag antar att Bill somnat. Han har lyckats hållla sig vaken väldigt länge ändå. Men nu när hjälpen var på väg behövde jag inte tvinga honom attt hålla sig vaken längre. Han förtjänade att få vila från smärtan ett tag. Han har imponerat på mig idag som han har kämpat. Jag log när jag tänkte på hur han ansträngt sig för att inte klaga, när jag visste att varje litet steg hade fått en vanlig människa att sätta sig ned och gråta. Visst, Bill grät med, men han fortsatte ändå. Han gjorde mig stolt.

Jag vände mig om och tittade mot Bills håll. Till min förskräckelse kan jag se hur någon rör sig längre bort i skogen. Gestalten hukar sig och verkar halta kraftigt. Det är han. Jag försöker snabbt räkna ut hur långt det kan vara mellan mig, Bill och han och inser snabbt att vi befinner oss i en livsfarlig situation. Bildligen! Han var så pass nära att om han bara vände sig om kunde han se Bill. På bara några sekunder kunde han vara framme vid en sovande Bill och det hade fått katastrofala följder. Jag bad för allt jag var värd att han inte skulle märka något. Samtidigt försökte jag lista ut vad jag skulle göra? Jag kunde vänta och hoppas på att han bara fortsatte gå och lämnade oss. Men det var alldeles för riskfyllt. Plötsligt hade jag tagit en kvist och brytit det mitt itu. Knäcket hördes som ett eko i den annars så tysta skogen. Mannen stannade upp och tittade mot mitt håll. För två sekunder verkade allt gå i slowmotion. Tiden existerande inte. Efter två sekunder sprang jag i panik där ifrån. Långt långt bort från Bill. Efter mig kom mannen, redo att sopa igen sina spår. Jag sprang med tårarna rinnandes nedför mina kinder och för varje steg ökade sprickan inom mig. Ännu en gång skulle han lämna mig. Min trygghet...

Längre bort hade ljudet tystnat, ljuset slocknat. De hade fått det de kom för att hämta. Det sista spåret av mitt liv var på väg bort. Jag kunde höra det. Min blick följde dig när du flög iväg i helikoptern över den nattsvarta himlen. Den mörka pricken försvann längre och längre bort. Jag kunde svära på att stjärnorna blinkade ännu lite starkare i natt. Att hoppet för världen stärkts. Länge stod jag kvar på grusvägen och lät allt sjunka in. Tittade upp mot himlen i hopp om att se ett stjärnfall. Få chansen till en önskan. Även om jag visste att ett stjärnfall inte kunde uppfylla min önskan, gav det mig åtminstonde en möjlighet till avlastning. En möjlighet till tro. Jag tänkte på alla kvällar som liten, när jag och min syster satt på fönsterbrädet i mitt rum och tittade efter stjärnfall. Tävlade om vem som fick se det första. Vem som fick önska sig något först. Jag log åt tanken. Jag hade alltid önskat mig en häst eller att få åka till Hollywood. Min syster hade alltid önskat att hon skulle bli en känd sångerska. Hon sjöng alltid. Vad hon än gjorde, nynnade hon alltid på något.- Du ska se, Annie. En dag står jag där på scenen och du kommer gråta för att jag sjunger så vackert.
Varje gång hon såg ett stjärnfall före mig började hon nynna tyst och log lite retsamt mot mig. Allt det kändes så avlägset nu. Våra enkla, oskyldiga önskningar och lekar. Just nu skulle jag ge allt för att få vara tillbaka i mitt blåa rum och höra alla vardagsljud som en familj kan åstadkomma. Skramlet från köket, radion som alltid stod på vid köksbordet, tvättmaskinens bullrande, det irriterande ljudet från grässklipparen. Jag skulle ge allt för att få tillbaka det där enkla igen. Det vanliga.
Jag låter läpparna sluka den salta tåren som letat sig ned över min kind. Långt borta faller ett ljus. Jag torkar av mina blodiga händer på byxorna och börjar gå tillbaka. Tyst nynnandes för mig själv...

Jag sträckte mig allt längre efter den där varma känslan. Efter tryggheten som lockade och enkelheten jag saknat så länge nu. Jag kände hur min kropp tänjdes, kämpade ut i fingerspetsarna för att få tag i något, känna någon. Jag kände en panik att få kontakt med omvärlden. Alla händer som rörde mig, förflyttade mig, stack i mig och den påtagliga röran och stressen ovanför mig, jag ville vara en del i den. Inte bara min kropp utan jag ville vara delaktig i händelsen. Jag ville kunna berätta för dem var det gör ont och jag vill kunna be dem prata engelska så jag kan förstå. Det känns som att jag har rätt att få veta vad dom gör med mig. Vad det är dom injicerar i min kropp och varför dom inte tillåter mig andas själv. Jag vill veta vad alla slangar är till för och varför det där irriterande pipande ljudet måste vara på bakom mitt huvud? Men mest irriterande är att hur mycket, hurt hårt jag än försöker, händer absolut ingenting. Samlar jag alla mina krafter för att göra mig hörd, kan jag som mest få ögonlocket att fladdra till lite. Det är allt. Jag hade ingen möjlighet att göra mig hörd, jag var fast i min själv.

Först ryckte jag till lite när hon satte den kalla saken mot mitt öra. Jag kunde fortfarande bara se suddiga fält och innan jag förstod vad det var, kände jag bara något kallt. Jag var precis på väg att fösa bort hennes hand, men just då var det något som fick min puls att stanna till för en sekund. Med handen vilandes på Annies hand tryckte jag den kallla telefonen lite närmre och lyssnade på det sprakande ljudet. Det lät ungefär som myrornas krig på högsta volym på TV:n, men dolt i bakgrunden fanns något annat. Första gången intalade jag mig själv att det endast var inbillning. Jag som förvrängde ljuden. Andra gången upphörde det sprakande kriget och hans röst träffade mig rakt i själen.

-Bill, är det du? Allt stod helt stilla. -Annie? Vad är det som händer? Kunde det verkligen vara så? -Bill, snälla svara om du är där.

För varje slag mitt hjärta utövade, kände jag hur blodet pumpades ut i vågor, hur det slog emot väggen i mina ådror och forsade fram. Jag kände kraften bakom livet som pågick inom mig. Äntligen insåg jag varför jag fanns, varför jag levde fortfarande. Varför jag inte gett upp och varför jag måste fortsätta, fortsätta gå rakt fram och försöka hitta tillbaka.
- Tom, är det du?
Det kändes overkligt att få säga det. Att faktiskt kunna förvänta mig ett svar helt plötsligt, inte bara mina egna tankar som leker. I andra änden kunde jag höra Toms röst. Han försökte säga något men telefonlinjen blev bara allt sämre. Det spelade ingen roll. Bakom allt sprakande oljud fanns min bror och endast tanken på att han just nu sitter med telefonen tryckt mot sitt öra och pratar med mig, gjorde allt för mig. Nu vet han att jag lever, han kan sluta oroa sig. Och jag vet att han lever. Vi har fått kontakt igen.-Tom, det kommer ordna sig. Du behöver inte vara orolig. Jag är på väg hem nu...

Jag önskar de åtminstonde kunde lägga en filt på min kropp. Båren var kall och hård och jag låg helt naken framför alla. Mina kläder hade klippts upp och hela min kropp hade blivit genomsökt efter skador. Jag önskar jag kunde få min kropp att skaka så de kunde se att jag frös. Önskar att jag kunde ge ifrån mig ett ljud, ett enda litet ljud, så att de kunde inse att det gjorde ont när de förflyttade mig från bår till bår. Först bar de mig till ambulansen, bytte tfrån den bärbara båren till den i bilen, sen bytte de till båren i helikoptern, nu ska jag strax byta igen när vi kommit fram till sjukhuset. Även om jag inte var vid medvetande, kunde jag ändå följa vad som hände. Vissa stunder kändes det som att jag lämnade mig själv för att betrakta situationen från ovan. Det var som att mina tankar, mitt medvetande bröt sig loss från den hjälplösa kroppen och försökte kontrollera situationen själv. Åtminstonde försöka hålla ett vakande öga. Jag kunde känna allt de gjorde, mer eller mindre. Oftast var det bara en känning, en aning. Jag kunde inte känna den faktiskta beröringen, den fysiska beröringen. Men ändå registrerade min hjärna att något hände, någon lyser mig i ögonen. Det var som att istället för att känna det som hände, spelades bilder uppp i mitt huvud. Scenarier på det som hände. Eller det är i alla fall som det kändes. Jag var metvetslös, otillgänglig och okontaktbar, men jag kunde ändå följa allt.

 Långt borta kunde jag höra toner, dova ljud. Jag kände den friska luften som träffade min hud när vi lämnade helikoptern. Äntligen hade jag fått en filt men jag frös fortfarande. Kanske var det chocken som fick mig att vilja skaka, eller för att jag äntligen kunde tillåta mig själv att slappna av. Efter att tvingat kroppen vara på helspänn i nästan två månader, kände jga mig tillräckligt säker nu för att inte bry mig längre. Det fanns andra som tog hand om mig nu. Jag kunde inte göra så mycket mer. Även om jag ville, kunde jag inte göra mig hörd. Istället lät jag masken på mitt ansikte andas åt mig, lät dem anstränga min kropp åt mig. Min kropp skakade när båren rullades fram på asfalten. De sprang och ovanför kunde jag höra helikopterns roterblad som snurrade. Nu hade jag kommit i hamn, vi hade nått vårat mål. Undra om det syns att jag ler? Doften om mig ändrar karaktär och jag inser att vi är inne på sjukhuset nu. Det luktar rent, kallt och kliniskt. Vi har saktat ned farten och går nu lugnt frammåt. Lugnet har infunnit sig. Jag är på säker mark nu. Just som jag bestämt mig för att släppa allt och låta läkarna ta över, är det något som tar tag i mig. Det går som en blixt igenom min kropp. En elektrisk våg sköljer igenom mig och det känns som att något tar tag i mig och vrider ur mig på som en trasa. Det gör ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska reagera. Vem, vad är det som gör det där? Det känns som jag har flytande kväve i mina blodådror, som kyler lika mycket som det bränner. Jag kan inte avgöra vad det är? Om jag håller på att brinna upp eller om jag håller på att spricka av köld? Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Viljan att vilja fly blev allt starkare och paniken av att vara instängd i min egen kropp fick min puls att börja rusa. Jag märkte hur omgivningen blev allt mer spänd och det där lugnet som fanns tidigare var som bortblåst. Jag kände mig så otroligt ensam. Hela kroppen kämpade för att göra sig hörd, för att få någon att förstå vad som hände. Eller få dem att försöka ta reda på vad och varför det hände? Försöka få dem att fixa det.

- Jag är här nu, Bill. Jag är här, alldeles brevid dig. Något varmt träffade min panna, något bekant smekte min kind.
- Våga inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. För ett ögonblick tog min kropp sig tid att andas, satte sig i paus.
- Jag väntar på dig, lillebror!

Rösten ekade inom mig. Den välbekanta rösten som sade åt mig att allt skulle ordna sig.

- Oroa dig inte, Tom!

Jag upprepade orden för mig själv, inom mig och för luften utanför. Inom mig hörde jag Bills röst, men när jag uttalade orden blev jag allt mer osäker. Rösten var nästan likadan, men ändå var den min. Det var jag som formade orden och gav dem liv. Varför kändes det då som att det inte var jag som hade sagt den meningen? Varför hängde den där meningen sig kvar i mitt huvud? Jag låg länge i sängen och lät tankarna leka fritt med den mystiska känsla jag hade i kroppen. Klockan hade blivit halvfyra på eftermiddagen men jag orkade inte bry mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på för att tvinga mig uppp ur sängen. Vad som skulle kunna motivera mig? Sömntabletterna hade gett mig 12 timmars sömn men jag kände mig fortfarande lite vimmelkantig och dåsig. Ibland undrade jag om det var därför jag hade såna konstiga tankar inom mig? Om effekten fortfarande dröjde sig kvar och jag hallucinerade?

- Oroa dig inte, Tom!

Nej, det kändes alltför verkligt för att jag bara skulle kunna vifta bort det. Jag kunde klart och tydligt höra hans ord inom mig, Bills ord. Det irriterade mig något fruktansvärt. Jag ville kunna höra orden på riktigt, inte bara inne i mitt huvud. Jag ville se orden, kunna ta på dem. Hur mycket jag än vred och vände på mig kunde jag inte koppla bort rösten eller slappna av. Det var som att varje liten muskel var på helspänn och bara väntade på en signal för att sätta igång och jobba. Jag var fruktansvärt trött men kropen var orolig, rastlös. Jag tog tag i kudden och tryckte den över ansiktet och lät den dämpa mitt skrik. Varför kunde jag inte bara få sova bort hela den här dagen. Vad var det som var fel?

Kudden slängdes in i väggen och täcket kastades av mina ben. Med en djup suck satte jag mig upp i sängen och sträckte ut överkroppen i en båge. Det var fortfarande mörkt i mitt rum men jag kunde se hur ljuset försökte smita in genom gardinen. Stelt reste jag mig upp och gick fram till balkongdörren för att försöka piggna till med lite frisk luft. Jag öppnar dörren och tar ett steg ut mot balkongräcket, men lika snabbt hoppar jag förskräckt tillbaka. I samma sekund som mina händer tagit tag i räcket hade soppan på gatan nedanför börjat koka och blixtrar och rop hade attackerat mig. Jag skakade chockat på huvudet och svor tyst för mig själv. Varför var dom här? Lite snabbt kikade jag fram över kanten och insett att något hade hänt. Det kryllade av journalister och fans. Jag tryckte mig mot väggen och försökte urskilja vad de sa, men det var alldeles för många röster för att jag skulle kunna upppfatta något. Oron började krypa inne i mig nu och jag stängde snabbt balkongdörren om mig och tittade skrämt på den mörka gardinen. På stolen brevid sängen hämtade jag en T-shirt och satte på mig mina mjukisbyxor. Plötsligt hör jag något ute i köket. Jag stannar upp och lyssnar. Någon håller på att skramla med något ute i köket och jag kan höra dova röster. Hur kan ddet vara möjligt? Det är bara jag som har nyckel till den här lägenheten. Jag smög mig fram till dörren och tryckte försikigt ned handtaget så jag kunde försöka få en glimt av personen som brytit sig in hos mig. Jag blev ståendes i dörren och tittade förskräckt ut mellan glipan som bildats mellan dörren och väggen.

I köket satt min mamma på en köksstol med ansiktet vilandes i sina händer. Bakom henne stod Gordon och hällde upp kaffe i två koppar. Han satte den ena koppen framför mamma och strök henne stöttande längst ryggen innan han satte sig på stolen brevid henne. Mamma grät fortfarandde och jag kunde se på Gordons ansikte att även han gråtit. Bådas ögon var svullna och röda. Vad gjorde dom här? Varför grät de? Varför var det fullt av journalister utanför? Frågorna krockade och jag visste inte om jag ens ville ha svar på dem? Jag kände bara för att stänga igen dörren, ta ännu ett sömnpiller och låtsas som att det här aldrig hänt. Varför skulle mina föräldrar dyka upp oanmälda i mitt kök, båda gråtandes och förstörda? Det kunde inte finnas ett bra svar på den frågan. Jag stängde försiktigt dörren igen och smög tillbaka till sängen så att de inte skulle höra mig. Ett tag funderade jag på att gå tillbaka ut på balkongen och helt enkelt stå kvar där tills jag visste vad som hade hänt. Men det kändes alltför skrämmande. Även om mitt sovrum var stort, började jag känna mig instängd och fångad. Väggarna gav intrycket att trycka ihop sig över mig och jag började sakta känna paniken. Vad hade hänt? Det enda jag kommer ihåg är att jag tog två sömnpiller igår och sedan vaknar jag upp med Bills röst i huvudet, ett kaos utanför på gatan och mina föräldrar på andra sidan dörren.

Plötsligt öppnas dörren in till mig och jag står öga mot öga med min mamma. Jag stannar stelt upp och stirrar på henne som om hon bar på en dödlig smitta. Jag vågade inte ens andas. Hon börjar gråta igen och springer fram och omfamnar mig. Hon håller hårt om mig och mellan alla tårar och snyftningar försöker hon säga något. Men jag kan inte tyda riktigt vad det är hon försöker säga. Jag försöker inte ens förstå. Jag håller om henne, men inte alls med samma entusiasm som min mamma. Jag är skräckslagen. I dörröppningen dyker Gordon upp och han tittar medlidande på mig. Han ser helt förstörd ut. Jag tar tag i min mammas armar och tvingar bort dem från mig och backar bort från dem. De tittat förvirrat på mig och sedan på varandra. Mamma försöker säga något men gråten sitter alldeles för djupt i hennes hals.

- Vad gör ni här? Varför är ni här? Jag känner hur min röst stockar sig och hur svårt det är att få fram orden. Jag sväljer hårt och försöker lugna ned andningen. Jag viftar mot fönstret och kommer på mig själv med att halvskrika. - Vad gör dom där ute? Varför skriker dom en massa saker? Nu ser mamma och Gordon ännu mer vilsna ut. Jag kan inte kontrollera mig längre utan börjar gråta häftigt och sätter mig ned på sängen. - Vad är det som har hänt? Mamma, var är Bill? Hon satte sig på sängen brevid mig och tog mig i sin famn och Gordon satte sig på min andra sida och lade armen om mig.

- Förlåt, älskling. Vi trodde du visste. Mamma kramade om mig ännu lite hårdare...

Utanför hade journalisterna samlats och blockerat utgången. Jag böjde ned kepsen över ögonen och följde efter livvakterna bort mot bilen. Så fort de fick se mig började de slåss som gamar om att få den bästa biten av bytet. Deras frågor haglade över mig och jag kunde knappt se för alla blixtrar. Nyheten att mina föräldrar flygit ned i all hast fick alla världens tidningar att reagera och skicka dit närmsta reporter. Jag hade klarat mig länge ändå utan att bli uppptäckt, men nu var cirkusen igång igen. Jag hoppade in i bilen och de mörktonade rutorna gav mig en andningspaus. Men trots det lyckades några fotografer få en bild och frågan alla ställde sig var:

"Varför ler Tom Kaulitz?"

Benen darrade och varje gång mina knän böjdes blev det allt svårare att räta ut dem igen. Den ojämna marken och tyngden som hängde över min axel fick oss att vackla till flera gånger och till slut orkade jag inte längre. Vi stannade upp och jag försökte uppfatta om någon förföljde oss men det verkade lugnt. Runt om oss var bara träd och lite längre bort kunde jag se grusvägen genom de lövtäckta grenarna. Det verkade vara en bra plats, inte för långt bort men tillräckligt nära vägen om de skulle komma för att leta. Men jag fick lov att vara uppmärksam, han var fortfarande kvar någonstanns här ute.

-Här Bill, luta dig mot den här stenen. Försiktigt böjde jag mig ned så han kunde ta emot sig men så fort mina ben böjdes för mycket ramlade vi ihop på marken. Bill stönade till av smärta men han började försvinna bort nu.

-Förlåt vännen. Jag försökte först försiktigt resa upp honom med ryggen mot stenen men så fort jag tog i honom kved han till. Till slut tog jag bara tag om hans överkropp och såg till att få det gjort snabbt istället för att dra ut på det. -Det här kommer göra ont, men snälla försök att vara så tyst du bara kan. Med min kind mot hans kände jag hur han spände käken och när jag sedan lyfte upp honom sade han ingenting. Han blundade hårt istället och en sorts stolt smärta infann sig inom mig.- Tack! Jag strök honom sakta över kinden för att visa min uppskattning och satte mig bredvid honom med upppsikt över vägen.

På något sätt hade jag flygit ut ur bilen under tiden den voltade för jag vaknade upp på vägen framför. Det hade säkert bara handlat om en kort stund som jag varit borta, antagligen för att jag slagit i huvudet. Men när jag reste upp mig på armbågarna och tittade bort mot skåpbilen som låg på sidan, krashad mot ett träd, var det som om jag färdades ett halvår tillbaka. Det var samma känsla jag haft precis innan jag kastat mig på ratten och medvetet styrt bilen ut mot skogen. En insikt om att det jag precis skulle göra, var precis vad som tog livet av hela min familj den där hala vinterdagen förra året. När jag hade sett trädet närma sig och känt hur bilens ena sida lyftes från marken, hade det slagit mig att det var just det här min familj hade upplevt. Deras sista syn, det sista spåret av liv som fanns att hämta på deras näthinna var just synen av kaos. Alla utom min pappa. Han hade dött först 36 minuter senare, fortfarande fastklämd i bilen och jag hade befunnit mig ett tiotal meter bakom honom, nedhållen på marken av sjukvårdare. Nu låg bilen där igen, bara en annan färg och storlek. Jag visste att det låg människor där inne, skakade människor. Min bästa vän, mest betydelsefulla person i mitt liv, låg där inne. Jag vågade knappt gå fram för att kolla. Tänk om han var död? Tänk om jag hade dödat honom? Snabbt reste jag mig upp och jag verkade klarat mig med bara småsår och en stukad fot. Efter några steg ser jag hur mannen som körde börjar klättra ut ur det krossade fönstret på förarsidan.Han verkar kunna röra sig bra och det enda jag kan se är att han har väldigt mycket blod i ansiktet. En ide som kommer upp är att jag ska försöka smyga mig runt bilen och försöka få kontakt med Bill, men när mannen plötsligt får syn på mig hoppar han raskt ned och jag springer i panik.

Det tog emot att springa längre och längre bort från bilen, men jag hade inget val. Skulle jag stannat kvar hade han slagit ihjäl mig. Till en början hade jag bara sprungit på grusvägen i hopp om att någon skulle komma körandes till undsättning. Även om min fot gjorde ont hade jag så mycket adrenalin som pumpades runt inom mig att jag inte ens tänkte på det. När vägen aldrig visade några tecken på bebyggelse, gav jag upp och började springa in i skogen för att försöka skaka av mig mannen. Jag hade märkt att han börjat sakta av och avståndet hade ökat avsevärt. Kanske hade allt blod i hans ansikte med saken att göra? Han var svagare än mig. För attt inte springa vilse såg jag till att alltid ha vägen på min högra sida. Då och då stannade jag till för att lyssna efter ljud som berättade att mannen var nära. Men jag hörde aldrig något. Till slut bestämde jag mig för att gå tillbaka. Jag måste tillbaka till Bill. Jag smög över till andra sidan av vägen och gick in bland träden. Alltid med ett vakande öga på vägen framför började jag gå tillbaka.

När jag närmade mig skåpbilen igen växte sig oron allt större. Tänk om han var död? Tänk om min enda trygghet är borta på grund av mig själv? Sista biten sprang jag på grusvägen. Jag hade inte tålamod att ramla omkull inne i skogen längre. Jag brydde mig inte om mannen längre. Skulle han dyka upp fick jag försöka hitta på något då. När sista krönet var avklarat kunde jag se bilen. Jag stannade tvärt och flämtade till. Framför bilen stod den andra mannen och skrek på Bill som låg på marken nedanför. Min Bill, han levde! Jag började springa igen, utan en tanke på mannen framför Bill. Allt jag kunde tänka på var att min trygghet låg där framme och han levde. När jag sedan ser hur mannen höjer sin näve och ska slå Bill, händer något jag aldrig känt tidigare. Innan, precis när jag slängde mig mot ratten, hade jag känt en sorts likgiltighet mot livet. Mot mitt liv. Då var jag beredd att offra mitt eget liv för att på något sätt komma vidare. Nu var det en annan likgiltighet. Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här.

Det hade börjat bli mörkt nu och den envisa myggen vägrade ge upp. Jag viftade irriterat bort dem och tryckte mig närmre Bill. Nu var det bara att vänta. Jag visste att jag inte kunde ta med mig Bill längre bort, det klarade han aldrig. Men förhoppningsvis var hjälpen på väg. Jag tittade på min slagna hjälte och suckade.

-Förlåt att jag gjorde så här, Bill. Jag ville inte göra så här mot dig. Hans ansikte var svullet och blått. -Det sista jag vill är att göra dig illa. Den brännande känslan bakom ögonen kom tillbaka igen och jag kunde inte låta bli att känna mig fruktansvärt skyldig. Tänk om mitt samtal till polisen inte kom fram? Tänk om det inte gick att spåra samtalet hit? Gjorde jag fel som gav Bill det där sömnpillret? Nej, det gjorde jag inte. Utan det där pillret hade vi aldrig tagit oss hit, bort från männen. Han hade alltför ont för att kunna röra sig utan bedövningen. Men tänk om han somnar nu och inte vaknar up igen?

-Bill? Han sov nästan. -Bill? Ett svagt mumlande hördes från hans mun och jag tog det som att han hörde mig. -Bill, du måste lova mig att inte lämna mig nu. Hör du det? Jag satte min panna mot hans. Han hade inte tittat på mig sedan olyckan. Ibland såg det ut som att han försökte men hans blick lyckades aldrig fastna på mig. Jag visste inte om det var för att han helt enkelt inte ville? Han kanske avskydde mig nu? -Bill, lovar du att stanna hos mig? Det såg ut som att han försökte nicka. Plötsligt kom jag på vad jag måste göra. Jag hade lärt mig numret utantill just ifall om ett sånt här ögonblick skulle komma. Jag tog fram mobilen jag tagit från den döda mannen och lät fingrarna trycka ned de inövade siffertangenterna. Min puls rusade och jag hörde hur signalerna gick fram. Någon svarade i den andra änden av telefonlinjen.

-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...

Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!

Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft

-Tom, är det du?

Tom

Hela dagen hade jag haft en malande orolig känsla i magen. Det hade börjat bra, jag hade vaknat riktigt utvilad och på strålande humör. Natten hade varit lugn och så fort jag öppnat ögonen var jag helt säker på att Bill hade försökt kontaktat mig. Det var som om han hade lämnat efter sig ett spår, en osynlig tråd som spänner sig så fort jag rör mig för att göra mig uppmärksam. Jag kunde känna att han var i närheten, precis som innan allt det här. Bara tanken på att han varit inne i mina tankar och försökt nå mig hade fått mig att gråta av lycka. Den lyckan hade hållt sig kvar fram tills lunch, sen började den ändra form, sakta men säkert. Alla fladdrande fjärilar innuti mig dog en efter en och nu kunde jag känna hur vingarna förmultnade och ruttnade inom mig. Allt var annorlunda nu. Magknipet blev allt hårdare och klumpen i bröstet utvecklades till en allt mer elakartad tumör. Något var galet. Något stämde inte inte i min värld, vår värld. I min och Bills värld.

Jag hade mått dåligt tidigare över den här situationen, det var nästan det enda jag hade gjort. Men jag hade aldrig haft en sån här konkret och övertygande giftig känsla innan. Det här var något helt nytt och det skrämde mig riktigt mycket. Jag blev bara sämre och svagare i min själ och jag visste att Bill var med någonstanns i det här spelet. Jag kunde känna de osynliga trådarna han kastade ut efter mig och jag kunde känna varje gång en tråd sprack. Varje tråd som spändes för hårt, sträcktes för tunn, snärtade tillbaka på mig och lämnade ett svidande sår. Jag ville så gärna hjälpa, ville ta tag i de där trådarna, dra dig till mig och ta dig i min famn. Jag ville så gärna, Bill, men jag kunde inte. Du gjorde mig alltför svag.

När klockan närmade sig åtta på kvällen stod jag inte ut längre utan började slå numret till Ahbid, mannen som var chef över polis utredningen. Jag måste få veta om något har hänt? Han svarade efter några signaler och jag började genast fråga ut honom om det kommit in några nya tips, om det var något de inte ville berätta, om de vet något mer? Jag bombaderade honom med frågor men det enda han kunde säga var:

- Tyvärr, Tom! Men vi jobbar så hårt vi kan.

- Jag är trött på att höra samma gamla replik varje dag. Vart är du nu till exempel? Är du nere på stationen? Jag kände hur orden bara rann ur mig.

- Öh, nej, jag är hemma. Ahbid lät förvirrad när han svarade

- Haha, ja du ser...du är hemma. Klart att det inte händer något. Alla ligger ju hemma på soffan och kollar på TV. Jag sprang runt i hela rummet samtidigt som jag skrek i telefonen.

- Ni bryr er inte det minsta om Bill. Ni är bara glad över all jävla publicitet ni får för den här soptippen till land ni bor i.

- Nej nu får du faktiskt lugna ner dig, Tom...

- Aldrig! Någonting är fel, fattar ni inte det?

Jag slängde telefonen på golvet och sprang bort mot balkongdörren. Jag behövde luft. När jag lyckats få upp dörren sjunker jag ned på knä och tar några djupa andetag av den svala kvällsluften. Min puls rusade och jag kände ilskan koka inom mig. varför händer det inget? Varför kan dom inte bara hitta honom och hämta hem honom igen?

När jag lugnat ned mig sätter jag mig med ryggen mot väggen och drar upp knäna mot hakan. Jag började få dåligt samvete för att ha skrikit så på Ahbid. Jag vet ju att de gör sitt bästa och han förtjänade verkligen inte det där. Jag kunde bara inte hjälpa det. Min kropp är inte min riktiga kropp längre. Jag befinner mig i något sort mellanting. Jag kan inte förklara vad som händer inom mig. Det känns som om något försöker tränga sig in eller ut, som att någon kämpar inom mig för att göra sig hörd. Bill? Jag börjar fundera på om det är slut nu? Om orsaken till varför jag mår så dåligt är för att det håller på att ta slut, min andra halva? Jag vill inte tro det för allting kändes ju så bra i morse. Jag kände mig oövervinnlig. Eller var det bara för att jag kunde känna Bill igen som jag lurade mig själv till att omvandla alla känslor till något positivt? Hade jag missat att Bill försökte kontakta mig som ett sista rop på hjälp? Missade jag min sista chans till att få känna honom? Den brännande känslan i ögonen gav efter och tårarna började falla. Insikten om att min sista chans kanske redan var förbi krossade allt mitt hopp om ett fortsatt liv. Jag kunde sitta här ute och förbanna alla och hela världen men jag hade verkligen inga krafter kvar. Någon hade förbrukat mig. Istället jag in till sängen och tog fram ett utav pillren jag hade fått utskrivet av doktorn. Ett runt vitt litet piller. Jag gav det en vecka. hade inget hänt inom en vecka skulle jag förlita mig på dessa vita små pärlor. Nånstanns där ute finns du Bill. Om inte i den här världen så i nästa...

Den natten sov Tom djupt i sin säng. Det var inte synligt för ett vanligt dödligt öga men om man stannade upp och släppte allt inom sig kunde man känna det. Då och så slängdes sköra tunna trådar ut genom natten. Tysta rop på hjälp som greppade efter hopp. Runt om Tom var det ett nät av trådar, trådar han själv kastat ut och trådar som kastats ut åt honom. Ingen tråd hängde slappt utan alla hade fått grepp. Där det fanns en början fanns det även ett slut, en koppling. Ett känsloband starkare än någonsin.

Bill

Jag lyfte ögonlocken med ett ryck men stängde dem i samma sekund och stönade till av smärta. Mitt ansikte skrynklade ihop när jag kände den knivstarka smärtan som genomborrade mig. Varje liten millimeter jag rörde mig kändes det som att något gick sönder inom mig. Med lätta ytliga andetag andades jag mig igenom den första vågen av smärta och när det lugnat ned sig lite tittade jag upp för att se vart jag befann mig. Flera gånger blinkade jag hårt och försökte gnugga mig i ögonen men det hjälpte inte. Hur mycket jag än försökte blev inte bilden framför mig det minsta tydligare. Jag försökte spärra upp ögonen så mycket jag kunde men den suddiga bilden förblev suddig. Jag såg ljuset och jag kunde se mörka fält, mörka skuggor. I det här fallet var det mer en enda stor mörk skugga med små ljusare fält. Vart var jag? Jag försökte samla ihop allt, smärtan, chocken och förvirringen till något läsbart för att kunna orientera mig. Någonstanns i bakhuvudet visste jag vad som hade hänt, men jag kunde inte komma på vad? Jag kände igen det här? Det är konstigt men jag kände igen smärtan. På något sätt kändes det som att jag hade upplevt allt det här redan, men ändå inte. Allt var så bekant. Under tiden jag satt där och försökte pussla ihop allt gick det upp för mig att det var helt tyst runt mig. Inte en enda röst hördes, inte ett enda litet prassel. Den enda jag kunde höra var jag själv. Men jag visste att jag inte var själv, jag borde inte vara själv. Då insåg jag vad som hade hänt.

Hon hade gjort det, det hennes sista blick hade visat mig, det jag var rädd att hon skulle göra...hon hade gjort det. En del av mig blev genast imponerad av henne och stolt över att hon faktiskt gjorde det. En annan blev rent ut sagt förbannad. Nu satt jag ju här, ensam utan syn. Och vart var hon? Hade hon redan stuckit utan mig? Nu hade jag i alla fall en förklaring till varför det gjorde så ont allt. Annie hade fått oss att krasha. Det var därför hon hade gått fram till förarsätet. Jag hade legat kvar där bak i skåpbilen, kramat om mina knän ännu lite hårdare och bett för mitt liv att hon inte skulle göra det jag trodde. Sekunden senare hade jag hört hur de börjat skrika där framme och bilen börjat kränga allt våldsammare på vägen. Automatiskt började jag tänka på alla jag älskar och vad jag skulle vilja ha sagt till dem innan jag dog. Jag hade hoppats och bett om att han där uppe skulle lyckas föra vidare mina ord till dem och göra dem lyckliga. När bilen krängde för sista gången och jag kunde känna hur hjulen under mig lämnade marken skrek vi alla rakt ut. Det enda jag vet efter det är att jag flög in i motsvarande vägg, slog sidan hårt i taket och sen blev det svart. Nästa gång jag försökte öppna ögonen var allt helt tyst och min syn alldeles suddig. Jag kunde känna mattan som legat på golvet i skåpbilen mot min rygg så jag visste att bilen voltat och nu låg på ena sidan.

Smärtan blev allt mer ihärdig och min redan begränsade rörlighet blev stelare för varje minut som gick. Men det var inte det som oroade mig. Att inte kunna se, inte kunna höra något var det som skrämde mig. Synen var en enda stor suddig massa och det enda jag kunde höra var mig själv. Jag kunde höra hur jag andades och hur pulsen slog innuti mitt huvud. Annars var det tyst. Tyst läste jag ut ett aaa och till min lättnad kunde jag höra det. Eller var det bara inbillning? Lurade jag mig själv? De enda ljud jag kunde höra var ju bara mina egna. Jag försökte ropa efter Annie men så fort jag spände mig gjorde hela bröstet ont. Jag försökte en gång till men inget svar kom tillbaka. Jag insåg att jag fick lov att göra något. Försiktigt provade jag att ställa mig upp på alla fyra så jag kunde ta mig ut härifrån, men innnan jag ens kommit upp på knä gråter jag av smärta. Jag ger upp innan jag ens börjat och uppgivenheten tar över mig. Jag låter tårarna rinna och allt känns bara så hopplöst. Det gör ont, jag kan inte se, kan inte höra något, inte ens gråta riktigt för att det gör ont när jag spänner magen, jag kan inte röra mig och jag har ingen aning om vart jag är. Kanske hade det varit bättre om jag inte vaknat alls? Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig.

I samma sekund som jag ber Gud att bara ta mig och låta mig dö, kastas bakluckan upp på skåpbilen och en stor mörk skugga tar plats. Jag hinner knappt reagera då jag först blir bländad av det starka ljuset och en stor hand tar tag om min arm och drar ut mig ur bilen. Jag skriker av smärta och landar hårt på marken under mig. Det känns som att varenda ben i min kropp är krossat i små flisor som sliter sönder varje liten nerv i min kropp. Luften går ur mig och jag får svårt att andas. Skuggan som lutar sig över mig börjar skrika och jag känner igen mannen som körde på rösten. Det var underligt men trots mina försök att få syre kände jag ändå en sorts lättnad när jag insåg att jag faktiskt inte var döv. Jag log till och med och mannen blev ännu argare. Jag borde vara rädd för honom men jag kunde bara tänka på att försöka få in nytt syre i mina lungor. Jag börjar få panik. Ännu en gång känner jag hur han tar tag i mig och den enda tanke som flyger upp är att jag måste försöka provocera honom på nåt sätt så han börjar sparka mig och jag slipper det här. En hård spark i huvudet är allt jag ber om. Just som jag ska lyfta min hand för att peka finger åt honom hör jag Annies upprörda stämma och ett dovt slag. Jag tittar mig förvirrat omkring för att försöka se henne men allt jag ser är hur skuggan framför mig slår i marken och sekunden senare tar mitt syre slut och det blir svart...

De senaste 78 timmarna hade varit väldigt omtumlande. Det började med att jag, Georg och Gustaf gick ut i nationell TV och bad om hjälp, ett sista rop på hjälp. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig som jag gjorde just den stunden. Det var ett nederlag, ett fruktansvärt misslyckande kändes det som. Vi hade tittat på varandra all tre efteråt, nickat lågt till varandra och delat på oss. Det hade kännts som slutet på allt. Senare samma dag ringer polisen och berättar att de fått ett tips om Bill. Jag tar ett väldigt förvirrat men samtidigt väldigt allvarligt beslut och rakar av mig allt mitt hår. Nästa dag sitter jag flygplatsen, helt anonym bland alla människor. Jag tar flyget till Israel och sitter helt plötsligt i ett utav Bills gömställen. Den underligaste känslan någonsin. Jag läser hans brev som ger mer förtvivlan än hopp. Det beskriver ingen lycka. Det är mer som en instruktion hur jag ska gå vidare om han inte skulle komma tillbaka. Jag får för första gången möta Annie genom hennes brev och min respekt för henne växer sig allt större. Nästa anhalt var polishuset i Jerusalem där jag skulle få träffa en utav Bills kidnappare. Jag eskorteras dit av en hel grupp med livvakter, sätts i ett rum utan fönster eller flyktvägar tillsammans med en annan man. En sekreterare hade tagit fel på man och till slut visar det sig att mannen bredvid mig egentligen var mannen jag åkte dit för- Bills kidnappare. Halva poliskåren hade kommit fram till mig och bett om ursäkt och i början hade jag bara nickat chockat som svar på allt. Tanken på att mannen bredvid mig där i rummet, mannen jag skrattat med och mannen som lugnade mig och fick mig att känna mig trygg, var samma man som tagit och hållt min tvillingbror undangömd från mig. Det var surrealistiskt och mina skuldkänslor var enorma i början. Skulden jag kände gentemot Bill över att jag faktiskt hade mått bra i mannens sällskap. Jag hade mått illa och tvingades till och med in på toaletten en gång för att spy. När sedan Ahbid kommit fram till mig och berättat hela historien om kidnapparen ändrades min inställning till mannen totalt. Det visade dig att det var mannen själv som anmält sig och det var även han som hade ringt in tipset tidigare. Han hade varit väldigt hjälpsam och polisen hade stort hopp om att mannen skulle kunna hjälpa dem ännu mer i fortsättningen. Allt det som Ahbid berättade för mig gjorde att orden som mannen sagt till mig inne i det där rummet kändes allt mer trovärdiga.

Sen var det ju videon..

-Jo, det var en till sak, Tom. Ahbid harklade sig och började förklara att en man för bara någon timme sedan lämnat in en video på en polisstation i södra Israel som föreställde min bror och Annie. Det var inspelat från en mobil och man kunde se dem sittandes i en mörk skåpbil, ropandes på hjälp.

Ahbid såg besvärad ut men nu kunde han inte ångra sig och han visste att han inte skulle lyckas få mig på andra tankar. Han visste att jag inte skulle ge mig. Hans stol sköts ut och han reste sig upp och gick ut genom dörren. Ännu en gång var det kaos inom mig. Jag skulle få se Bill. Helt plötsligt ändrades allt.

Dörren öppnades igen och Ahbid lämnade en dvd skiva framför mig på bordet.

- Skulle det var vara något, minsta lilla, finns jag alldeles utanför. Han lade sin hand på min vänstra axel och tryckte lätt. -Ta det lugnt nu, Tom, och kom ihåg att det här betyder enormt mycket i utredningen. Det här är stort. Sedan gick han.

Texten på skivan fick mig att rysa. Den påminde allt för mycket om texten på en gravsten.

Med darrande händer lyfte jag upp skivan och öppnade luckan på DVD spelaren som stod under TVn. Jag lade skivan i hållaren och kom på mig själv med att be en bön. Så fort skivan satte igång triggades allt på nytt, alla känslor och oron. Min kidnappade bror aktiverades på nytt. Jag blundade och lät luckan stängas och bilden på TVn började flimmra. Jag bad om hjälp, om förlåtelse och om styrka. Jag bad någon högt där uppe att ta hand om mig de kommande minuterna. Alldeles strax var han levande igen, Bill. Jag insåg precis att innan det här ögonblicket hade han varit död, frånvarande och trots min beslutsamhet om att hitta Bill, hade det nog bara varit ett skydd. Mitt sätt att skydda mig mot att inse att han kanske aldrig kom tillbaka. Men nu var han återigen här, tillbaka i samma rum som jag. Om än i den fyrkantiga rutan. Plötsligt hör jag röster, rop och en liten tjej som pratar det där språket jag aldrig lyckats förstå. Jag blundar fortfarande och mina nävar knyter allt hårdare om varandra. Jag hör den lilla tjejen, en mansröst som låter väldigt nära, jag hör ett dovt bankade och jag hör två röster som skriker. Jag hör orden, jag hör rösten. Orden blandas med engelska, tyska och ett annat främmande språk för mig. Men jag kan gissa mig till att det är svenska. De ropar på hjälp, ett hysteriskt rop. Mina tårar rinner men jag kan inte låta mig själv öppna ögonen. Jag vågar inte låta mig själv se honom. I två minuter lyssnar jag på min bror och Annie. Sen blir det tyst. Jag står kvar framför TVn och vågar till slut öppna ögonen. Bilden är helt svart. Jag lyfter upp fjärrkontrollen och sätter den på MUTE. Sedan trycker jag på PLAY knappen igen och torkar tårarna. Samma scen som spelades upp för mina öron visades nu för mina ögon och det kändes i hela mig. Nog var det Bill alltid. Tyvärr ville jag nästan säga. Killen jag såg, som satt i framsätet på en svart skåpbil, var mager, grå och livlös. Han såg förlorad ut. Inget ljud hördes men för varje gång jag såg honom slå med näven mot bilrutan ryckte jag till. För varje slag fick jag själv ett slag, rakt i bröstet. Bill var aktiverad igen. Han var mer levande än någonsin. De bilder som utspelade sig framför mig hade varit Bills verklighet för mindre än tre timmar sedan. Samtidigt som jag satt i det fönsterlösa rummet, ovetandes om vilken roll mannen bredvid mig spelade, hade du suttit där i bilen, ropandes på hjälp. Hur hemskt det än var hade jag nu ett konkret bevis på att du levde. Jag kunde lägga av med att sörja dig i det tysta, i mitt undermedvetna. Jag behövde inte längre oroa mig om jag gjorde det rätta, om jag kanske borde vara hemma hos mamma och Gordon istället och ge stöd. Nu visste jag att jag gjorde det rätta...

Den natten sov jag hela natten på över en månad. Inga mardömmar, ingen panik och ingen säng blöt av svett. Jag kan inte komma ihåg att jag drömde något speciellt, bara att jag vaknade upp och mådde bra. I samma sekund som ögonen öppnades och jag blev medveten om vart jag befann mig, lät jag mig själv le. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet bredvid hotellsängen. Jag bläddrade fram rätt nummer och kunde höra hur signalerna gick fram. Efter 11 signaler hör jag hur telefonluren i andra änden lyfts upp och en trött kvinnoröst hörs.

Jag tittar mot klockan och inser att den endast är halvsju på morgonen och det är en söndag. Jag kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vem hade kunnat ana att jag skulle kunna ringa så tidigt en söndagsmorgon, helt frivilligt.

- Nej nej, inget sånt mamma. Du kan vara lugn. Men det har hänt en massa saker. Vi börjar närma oss nu. Hon drog efter andan och jag kunde föreställa mig hennes ansikte och hur hon satte handen för munnen och försökte hejda gråten.