Tom

Det där irriterande pipet som besvärat mig i bakgrunden ända sedan jag kom hit för 17 timmar sedan, var nu högst levande för mig. Ett ont måste och något som hade all min uppmärksamhet. Skulle ett pip vara tiondels sekund sen riktades min blick genast mot monitorn på hans vänstra sida och de små topparna som linjen bildade. Inte förrän jag kunde se att det gröna strecket hade en jämn form kunde jag slappna av igen. Jag hade full kontroll på det pysande ljudet från maskinen som fick din bröstkorg att höjas och sänkas. Full kontroll på din andning.

pssh, pip, pssh, pip, pssh, pip...

Jag tog för vana att alltid känna på din panna om du var varm, kall eller svettades. Torkade av svetten med en blöt trasa. Såg till att alltid ha någon sorts kontakt med dig. Höll din hand, masserade dina fötter, tvinnade ditt hår eller såg till att endast mitt finger nuddade din kropp. Läste jag en tidning hade alltid armen mot din sida. Allt för att försöka uppehålla vår kontakt. Allt för att inte släppa dig igen. Jag hade förlorat dig en gång och jag tänkte inte riskera att förlora dig igen. Jag tänker stanna här tills jag är säker på att du tänker stanna kvar vid min sida. Du kommer inte få någon möjlighet att ge upp.

I hissen där jag först såg dig gick allt så fort. Jag såg dig genom fönstret, sprang nedför trappen för att leta reda på dig och helt plötsligt kom du emot mig med två månader av enorm saknad och rädsla. Med dig kom en vägg av okända rörelser i min kropp. Helt plötsligt låg du där, liten och sårbar. Så mycket mindre än den Bill jag vinkade Hej Då till senast. Så mycket mindre och annorlunda. Trots chocken var jag ändå så glad av att se dig. Jag hade inte tid att tänka, jag tog den tid jag hade och gav till dig. Försökte ge dig all kraft och styrka jag kunde ge. Sedan åkte du in på operation i flera timmar. Flera timmar återigen sittandes på en stol med spända käkar och blicken fäst på klockan. Varje slag minutvisaren vandrade undrade jag om det var just den här sekunden du skulle lämna mig? Om millimetern innan minutvisaren flyttade sig var din sista millimeter? Försökte känna efter inom mig om något förändrats? Om något fattades? Jag hade ingen aning om hur det skulle kännas om du dog, men jag var säker på att det skulle kännas. Varje gång en dörr öppnades hade jag hjärtat i halsen och väntade på att din doktor skulle komma med sänkt blick. Timmarna gick och tidigt på morgonen orkade jag inte hålla mig vaken längre. Jag kämpade emot länge med kaffe och planlösa promenader i sjukhuset, för jag ville inte lämna dig ensam. Även om jag inte var hos dig fysiskt ville jag försöka ge dig möjligheten att känna mig inom dig.

Det var Annie som hade väckt mig. Hon satt bredvid mig på soffan och hade först bara suttit där i över en timme. Jag hade lutat mig mot hennes axel i sömnen och hon hade låtit mig vila mot henne. Jag vaknade inte förrän ljuset utifrån bländade mig i ansiktet. Sömnig och dåsig hade jag satt mig upp och gnuggat gruset ur ögonen. Så fort jag insett att jag somnat börjar jag leta efter en klocka på väggen. Jag såg varken mamma eller Gordon och genast börjar jag analysera miljön. Fanns det några som helst tecken på att något hade gått snett med Bills operation? Var det någon som tittade konstigt på mig? Undvek de mig? Bredvid mig tynger något ned tyget på soffan och jag vänder mig förskräckt om. Jag tittade uppp på henne och kunde först bara stirra. Ingen som helst tanke på att det kanske var ohövligt eller oförskämt. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem hon var. Till en början visste jag bara att det var samma tjej som jag nästan krockat med föregående dag. Vi tittade båda på varandra utan att egentligen säga eller göra något. Det kändes som att vi båda behövde låta varandra sjunka in lite innan vi gick vidare. Som en tyst presentation av varandra.

- Annie?

Då var det bekräftat. Tjejen i Bills brev, tjejen som tagit hand om min bror hela den här tiden, Annie från Sverige satt här bredvid mig. Det kändes nästan lite som att träffa ett spöke. En påhittad figur. Hela den här tiden när jag inte visste om jag skulle börja sörja min bortgågna bror eller fortsätta leta och hoppas, hade hon alltid funnits där. Varje natt jag gråit mig till sömns hade hon legat bredvid honom. I två månader hade hon varit Bills liv. Bill hade till och med kallat henne för sin syster i brevet.

- Kom!

- Han har saknat dig nåt så oerhört.

Plötsligt tar Annie min hand och reser sig upp. Hon haltar fram i sina vita sjukhuskläder och hennes lilla hand försvinner i min hand. Jag följer förvånat efter och hon leder mig bort till ett rum. Ute har det ljusnat och vi möter sjuksköterskor som bär omkring med små brickor med frukost på. Jag kan se hur de försöker titta rakt fram och verka oberörd, men alla tittar de på oss när de går förbi. Hon saktar in och stannar till slut framför en dörr. Hon vänder sig mot mig och jag kan inte fly från hennes allvarliga men ändå lugna blick. Hon är nästan ett huvud kortare än mig och hennes nyckelben sticker ut ur den tunna sjukhus skjortan. Hennes hand letar sig fram till dörrhandtaget och hon öppnar dörren. Jag var den första som bröt tystnaden. Hon nickade.

Jag målar den sista nageln och ställer bort nagellacket på sidobordet. Dina naglar är alldeles nedbitna och trasiga men jag gjorde mitt bästa. Jag har alltid varit så fascinerad av hur skickligt du kunde kunde måla dina naglar. Du kunde vifta med armarna, dricka en cola, föra djupa konversationer, röka en cigarett och samtidigt måla dina naglar felfria utan kladd. Jag lutade huvudet på sidan och studerade mitt verk, men insåg ganska snabbt att det var ljusår ifrån bra gjort. Mitt tålamod hade precis räckt till att försöka göra de vita linjerna så raka som möjligt, men ändå var de sneda och kladdiga. Jag skrattade tyst för mig själv. Jag hade ju försökt i alla fall! Det var Annies ide att måla hans naglar. Hon hade rätt. Det spelade ingen roll om Bill låg i koma eller var förlamad från halsen och nedåt. Fanns det en möjlighet att kunna se bra ut hade han tagit den. Och jag intalade mig själv att om jag kunde få honom att känna sig hemma i sig själv igen, kanske det skyndade på hela läkningsprocessen. Det skulle hjälpa honom att känna igen sig och han skulle börja leta sig hemmåt igen. Hem till mig. Det hjälpte även mig att känna igen min egen bror. Chocken som lamslog mig när Annie ledde in mig i rummet var det mest skrämmande jag varit med om. Min första syn var ett inpackat paket fullt av slangar och sladdar och maskiner som framkallade en massa nya främmande ljud. Det var inte ens en människa som låg där i sängen, i mina ögon var det ett monster. Det kunde lika gärna vara en maskin. Det enda jag var säker på var att det omöjligt kunde vara min bror. I ren panik hade jag försökt vändt om i dörren men Annie hade bestämt hållt kvar min hand och vägrat släppa.

- Jag vet att det är skrämmande, Tom. Hon hade greppat min andra hand och börjat gå baklänges in i rummet så jag skulle följa efter.

- Men vad du än ser så är det fortfarande din bror som ligger där i sängen. Försök att inte tänka på allt runt omkring. Stäng av allt jobbigt och gå efter känslan

- Ta ett djupt andetag och släpp in honom igen

- Släpp rädslan och släpp in honom igen, Tom. Det finns inget att vara rädd för längre.

. Jag vet att han bara väntar efter att få känna dig nära igen. Hon satte sina händer tryggt på min rygg. . Hon släppte mina händer när jag var framme vid din säng och ställde sig alldeles bakom.

Det var Annie som hade väckt mig. Hon satt bredvid mig på soffan och hade först bara suttit där i över en timme. Jag hade lutat mig mot hennes axel i sömnen och hon hade låtit mig vila mot henne. Jag vaknade inte förrän ljuset utifrån bländade mig i ansiktet. Sömnig och dåsig hade jag satt mig upp och gnuggat gruset ur ögonen. Så fort jag insett att jag somnat börjar jag leta efter en klocka på väggen. Jag såg varken mamma eller Gordon och genast börjar jag analysera miljön. Fanns det några som helst tecken på att något hade gått snett med Bills operation? Var det någon som tittade konstigt på mig? Undvek de mig? Bredvid mig tynger något ned tyget på soffan och jag vänder mig förskräckt om. Jag tittade uppp på henne och kunde först bara stirra. Ingen som helst tanke på att det kanske var ohövligt eller oförskämt. Det tog några sekunder innan jag kopplade vem hon var. Till en början visste jag bara att det var samma tjej som jag nästan krockat med föregående dag. Vi tittade båda på varandra utan att egentligen säga eller göra något. Det kändes som att vi båda behövde låta varandra sjunka in lite innan vi gick vidare. Som en tyst presentation av varandra.

- Annie?

Då var det bekräftat. Tjejen i Bills brev, tjejen som tagit hand om min bror hela den här tiden, Annie från Sverige satt här bredvid mig. Det kändes nästan lite som att träffa ett spöke. En påhittad figur. Hela den här tiden när jag inte visste om jag skulle börja sörja min bortgågna bror eller fortsätta leta och hoppas, hade hon alltid funnits där. Varje natt jag gråit mig till sömns hade hon legat bredvid honom. I två månader hade hon varit Bills liv. Bill hade till och med kallat henne för sin syster i brevet.

- Kom!

Plötsligt tar Annie min hand och reser sig upp. Hon haltar fram i sina vita sjukhuskläder och hennes lilla hand försvinner i min hand. Jag följer förvånat efter och hon leder mig bort till ett rum. Ute har det ljusnat och vi möter sjuksköterskor som bär omkring med små brickor med frukost på. Jag kan se hur de försöker titta rakt fram och verka oberörd, men alla tittar de på oss när de går förbi. Hon saktar in och stannar till slut framför en dörr. Hon vänder sig mot mig och jag kan inte fly från hennes allvarliga men ändå lugna blick. Hon är nästan ett huvud kortare än mig och hennes nyckelben sticker ut ur den tunna sjukhus skjortan. Hennes hand letar sig fram till dörrhandtaget och hon öppnar dörren.
- Han har saknat dig nåt så oerhört.

Jag var den första som bröt tystnaden. Hon nickade.

Jag målar den sista nageln och ställer bort nagellacket på sidobordet. Dina naglar är alldeles nedbitna och trasiga men jag gjorde mitt bästa. Jag har alltid varit så fascinerad av hur skickligt du kunde kunde måla dina naglar. Du kunde vifta med armarna, dricka en cola, föra djupa konversationer, röka en cigarett och samtidigt måla dina naglar felfria utan kladd. Jag lutade huvudet på sidan och studerade mitt verk, men insåg ganska snabbt att det var ljusår ifrån bra gjort. Mitt tålamod hade precis räckt till att försöka göra de vita linjerna så raka som möjligt, men ändå var de sneda och kladdiga. Jag skrattade tyst för mig själv. Jag hade ju försökt i alla fall! Det var Annies ide att måla hans naglar. Hon hade rätt. Det spelade ingen roll om Bill låg i koma eller var förlamad från halsen och nedåt. Fanns det en möjlighet att kunna se bra ut hade han tagit den. Och jag intalade mig själv att om jag kunde få honom att känna sig hemma i sig själv igen, kanske det skyndade på hela läkningsprocessen. Det skulle hjälpa honom att känna igen sig och han skulle börja leta sig hemmåt igen. Hem till mig. Det hjälpte även mig att känna igen min egen bror. Chocken som lamslog mig när Annie ledde in mig i rummet var det mest skrämmande jag varit med om. Min första syn var ett inpackat paket fullt av slangar och sladdar och maskiner som framkallade en massa nya främmande ljud. Det var inte ens en människa som låg där i sängen, i mina ögon var det ett monster. Det kunde lika gärna vara en maskin. Det enda jag var säker på var att det omöjligt kunde vara min bror. I ren panik hade jag försökt vändt om i dörren men Annie hade bestämt hållt kvar min hand och vägrat släppa.

- Jag vet att det är skrämmande, Tom. Hon hade greppat min andra hand och börjat gå baklänges in i rummet så jag skulle följa efter.

- Men vad du än ser så är det fortfarande din bror som ligger där i sängen. Försök att inte tänka på allt runt omkring. Stäng av allt jobbigt och gå efter känslan

- Ta ett djupt andetag och släpp in honom igen

- Släpp rädslan och släpp in honom igen, Tom. Det finns inget att vara rädd för längre.

. Jag vet att han bara väntar efter att få känna dig nära igen. Hon satte sina händer tryggt på min rygg. . Hon släppte mina händer när jag var framme vid din säng och ställde sig alldeles bakom.

Nu satt jag här med alla tillgjorda ljud omkring mig, min trygghet. Jag hade vant mig vid alla slangar och allt bandage och hur otillgänglig du kändes. Nästan hela ditt ansikte var undangömt och inlindat i vita linneremsor. Ditt huvud hade de behövt borra ett hål i för att försöka lätta på trycket efter hjärnblödningen som uppstått. Dina ögon var igentejpade och förlappade för att försöka få såren på dina hornhinnor som glassplittret orskakat att läka. Flera av dina revben var brutna eller skadade. Din vänstra arm hade fått en spricka och du hade små sår lite överallt samt en bruten näsa. Jag försökte intala mig själv att det kanske var lika bra att jag inte kunde se ditt ansikte som det såg ut nu. Det hade varit svårt nog ändå att försöka släppa allt, sänka min skyddsvägg och inse att det faktiskt var min lillebror. Annie hade suttit med mig hela tiden. Försökt prata med oss båda, försökt få med oss båda i hennes samtal, även om varken jag eller Bill svarade. Hon hade stöttat något enormt och tröstat när vågorna av hjälplöshet sköljt över mig. Det var konstigt. Jag hade känt henne i endast någon timme men hon fick mig verkligen avslappnad. På senare år hade alla i bandet fått allt svårare att kunna lita på folk, men henne litade jag fullständigt på. Det var något med henne som gjorde att jag kunde frigöra mig själv från allt som tyngt ned mig utan att behöva vara rädd. I två timmar hade hon funnits hos mig, beredd attt rycka in. Jag vågade mig allt närmre Bill och med tiden insåg jag att allt runt omkring honom faktiskt inte spelade någon roll. Oavsett vad, var han endast min bror, min Bill. Annie fick lov att gå tillbaka när hon fick alldeles för ont och började bli trött. Jag kramade om henne och lovade att titta förbi senare när hon vilat lite. Jag var så oerhört tacksam att hon funnits där, trots sin egen smärta. Dörren stängdes och allt blev tyst igen, förutom maskinerna. Jag drog en djup suck och ett litet leende letade sig fram.

- Tack för den bästa systern jag kunde få, lillebror!

Jag målar den sista nageln och ställer bort nagellacket på sidobordet. Dina naglar är alldeles nedbitna och trasiga men jag gjorde mitt bästa. Jag har alltid varit så fascinerad av hur skickligt du kunde kunde måla dina naglar. Du kunde vifta med armarna, dricka en cola, föra djupa konversationer, röka en cigarett och samtidigt måla dina naglar felfria utan kladd. Jag lutade huvudet på sidan och studerade mitt verk, men insåg ganska snabbt att det var ljusår ifrån bra gjort. Mitt tålamod hade precis räckt till att försöka göra de vita linjerna så raka som möjligt, men ändå var de sneda och kladdiga. Jag skrattade tyst för mig själv. Jag hade ju försökt i alla fall! Det var Annies ide att måla hans naglar. Hon hade rätt. Det spelade ingen roll om Bill låg i koma eller var förlamad från halsen och nedåt. Fanns det en möjlighet att kunna se bra ut hade han tagit den. Och jag intalade mig själv att om jag kunde få honom att känna sig hemma i sig själv igen, kanske det skyndade på hela läkningsprocessen. Det skulle hjälpa honom att känna igen sig och han skulle börja leta sig hemmåt igen. Hem till mig. Det hjälpte även mig att känna igen min egen bror. Chocken som lamslog mig när Annie ledde in mig i rummet var det mest skrämmande jag varit med om. Min första syn var ett inpackat paket fullt av slangar och sladdar och maskiner som framkallade en massa nya främmande ljud. Det var inte ens en människa som låg där i sängen, i mina ögon var det ett monster. Det kunde lika gärna vara en maskin. Det enda jag var säker på var att det omöjligt kunde vara min bror. I ren panik hade jag försökt vändt om i dörren men Annie hade bestämt hållt kvar min hand och vägrat släppa.
- Jag vet att det är skrämmande, Tom. Hon hade greppat min andra hand och börjat gå baklänges in i rummet så jag skulle följa efter.- Men vad du än ser så är det fortfarande din bror som ligger där i sängen. Försök att inte tänka på allt runt omkring. Stäng av allt jobbigt och gå efter känslan. Hon släppte mina händer när jag var framme vid din säng och ställde sig alldeles bakom.- Ta ett djupt andetag och släpp in honom igen. Jag vet att han bara väntar efter att få känna dig nära igen. Hon satte sina händer tryggt på min rygg.
- Släpp rädslan och släpp in honom igen, Tom. Det finns inget att vara rädd för längre.

Nu satt jag här med alla tillgjorda ljud omkring mig, min trygghet. Jag hade vant mig vid alla slangar och allt bandage och hur otillgänglig du kändes. Nästan hela ditt ansikte var undangömt och inlindat i vita linneremsor. Ditt huvud hade de behövt borra ett hål i för att försöka lätta på trycket efter hjärnblödningen som uppstått. Dina ögon var igentejpade och förlappade för att försöka få såren på dina hornhinnor som glassplittret orskakat att läka. Flera av dina revben var brutna eller skadade. Din vänstra arm hade fått en spricka och du hade små sår lite överallt samt en bruten näsa. Jag försökte intala mig själv att det kanske var lika bra att jag inte kunde se ditt ansikte som det såg ut nu. Det hade varit svårt nog ändå att försöka släppa allt, sänka min skyddsvägg och inse att det faktiskt var min lillebror. Annie hade suttit med mig hela tiden. Försökt prata med oss båda, försökt få med oss båda i hennes samtal, även om varken jag eller Bill svarade. Hon hade stöttat något enormt och tröstat när vågorna av hjälplöshet sköljt över mig. Det var konstigt. Jag hade känt henne i endast någon timme men hon fick mig verkligen avslappnad. På senare år hade alla i bandet fått allt svårare att kunna lita på folk, men henne litade jag fullständigt på. Det var något med henne som gjorde att jag kunde frigöra mig själv från allt som tyngt ned mig utan att behöva vara rädd. I två timmar hade hon funnits hos mig, beredd attt rycka in. Jag vågade mig allt närmre Bill och med tiden insåg jag att allt runt omkring honom faktiskt inte spelade någon roll. Oavsett vad, var han endast min bror, min Bill. Annie fick lov att gå tillbaka när hon fick alldeles för ont och började bli trött. Jag kramade om henne och lovade att titta förbi senare när hon vilat lite. Jag var så oerhört tacksam att hon funnits där, trots sin egen smärta. Dörren stängdes och allt blev tyst igen, förutom maskinerna. Jag drog en djup suck och ett litet leende letade sig fram.
- Tack för den bästa systern jag kunde få, lillebror!