Kap 60

Bill

Tårna nuddade det grå kalla golvet och redan då kändes det som en varning, en önskan om att jag skulle vända mig om och lägga mig under täcket igen. Jag vet att jag inte borde, men jag borde inte heller ligga och vända allt och alla ut och in hela dagarna heller. Det är mycket man inte borde göra men som man gör ändå. Ibland får man helt enkelt byta plats på ett borde inte och ett borde, för att försöka räta ut allt. Oavsett vad alla andra sagt och gett råd om är det ändå min egna känsla som vet bäst. Det kanske inte alltid resulterar i framgång, men framgång kräver ett visst antal bakslag och omkullslagna förväntningar. För att stolt våga ta det där steget frammåt måste man veta att man innan fick lov att ta två steg tillbaka.

Med käken hårt gnuggandes mot varandra, lyckades jag ställa mig upp. Jag var inte säker på om benen skulle klarar av all tyngd? Jag såg inte mycket ut för världen, men jag kände mig tyngre än någonsin. Flera hunda kilon, redo att falla till golvet och kanske även genom golvet ned till våningen under? Kanske även genom resten av golven och taken och bäddas in i grunden längst ned. Benen skakade och benen innuti mig höll på att gå sönder kändes det som. Jag lyssnade efter ljudet av krossade benbitar som skavde mot varandra. Hela jag kändes ostabil men jag försökte ändå. Det första steget var avklarat och efter det tredje steget var jag nära att bara låta mig själv falla ihop och hoppas den där krossade benbiten skulle befinna sig i min nacke någonstanns och pulvriseras av fallet. Dessa tre ynka stegen kunde lika gärna varit ett maraton. Hjärtat arbetade på som en slav under piska och yrseln som härjade inom försöktes förjäves tryckas tillbaka. Min hand tog krampaktigt tag i ryggen på stolen som stod lutad mot väggen. Andas, Bill! För allt i världen, glöm inte att andas! Nu hade jag tagit mig så långt. Det här var den lätta biten. Det här hade bara handlat om fysik, flytta foten framför den andra och lägg tyngden på benet som flyttar sig frammåt. Det var medfött, naturligt. Armarna som höll i stolen darrade och knäskålarna vibrerade. Men hur mycket jag än ville sätta mig ned och vila kroppen, kunde jag inte. Vilkets ödets ironi.
"- Du får stanna i sängen några dagar till, Bill. Du är inte stark nog att gå upp än"
Hade jag orkat hade jag skrattat åt mig själv. Jodå, jag var stark nog att gå upp själv, men nu är jag alldeles för svag för att sätta mig ned igen. Jag behövde inte ens prova för att veta att mina sprucka revben gjorde alldeles för ont för att försöka sätta mig ned på stolen, och jag var alldeles för utmattad för att våga mig på att gå tillbaka till sängen igen. Då kanske jag ligger där nedbäddad i cementen efter att min tyngd fallit genom gravitationen?

Det hade lugnat ned sig något nu. Fortfarande kunde jag höra dem, dag som natt. Men skriken var borta, hysterin hade lagt sig. Den ljusblå gardinen låg tätt mot min kind och försökte skydda mig. Den var mjuk. Det var fortfarande tidigt på morgonen och solen hade precis gått upp. Jag vet inte varför jag hade vaknat så tidigt? Jag sov dåligt överhuvudtaget men sista dagarna hade jag fått sömnpiller. Till en början vägrade jag. Synen av det runda vita pillret och rädslan för vad som skulle hända när den sakta löstes upp inom mig och tog över var mer än jag klarade av då. Tom hade först blivit arg på mig. Han förstod inte varför jag kämpade emot? Det hade gjort ont när han skrek på mig, men hans förtvivlade ansikte när han insåg varför det tog emot att svälja tabletten kommer alltid finnas på min näthinna. Det gjorde ondast. Att inse att min bror aldrig kommer kunna se på mig på samma sätt igen. Att han alltid kommer ha dessa tankar i bakgrunden. Det fick mig ännu en gång att känna mig smutsig, Så jäkla lortig och använd. Jag är förstörd för min bror. Jag hade klarat ett par dagar utan sömn, sen insåg jag att jag behövde hjälp. Men den här morgonen hade jag vaknat innan solen gått upp ändå?

Jag kunde se konturerna av massan genom tyget. De var många. De flesta verkade sova, men ett tyst surrande hördes där nedifrån. Undra hur mycket de visste? Hur såg deras planer ut? Ett djupt andetag, fokusering. Tyget smög sig förbi mina ögon och jag lät en liten strimma av min syn besöka dem. De låg under filtar, alla samlade tätt. Jag räknade lite fort och det rörde sig om ett tjugotal, alla tjejer såg det ut som. I mitten satt några upp och pratade. De verkade dricka något varmt för jag kunde se ångan som steg upp från muggarna. Det var deras röster jag hade hört när jag vaknade. Det var på grund av dem jag hade bestämt mig för att gå upp. Tänk om de visste att jag stod här och iaktog dem just nu. I nästan två veckor hade jag legat i sängen och känt hur ångesten över människorna där nere växa sig allt större. Allt de offrar för min skull. Hur skulle jag kunna betala tillbaka det? Kan jag det överhuvudtaget?

"We love you Bill"
"Turn around, We are by your side"
" We never stopped belive in you"



Det var bara några utav många. Det verkade som att alla som varit där lämnat kvar ett budskap. Så många avtryck, så många önskningar och längtan efter något. En längtan efter mig? Vem förstörde världen? Varför? Varför trasade ni sönder mig? Var det här straffet för att allt gått så bra? Höll jag på att betala priset på min dröm nu? Jag ville inget annat än att öppna fönstret och skrika åt dem: Ge mig en vecka, sen kör vi igen! Kunde jag skulle jag vara härifrån för länge sedan, tillbaka i mitt liv och min dröm. Jag hade försökt så många gånger. Försökt intala mig att andas och gå vidare. Jag har några brutna ben men de kommer läka. Jag kommer läka. Jag försökte, men jag kommer aldrig lyckas. Jag kommer aldrig kunna gå ut där igen som den jag var innan. Släppa allt och leva i nuet. Jag var en utav dem som alltid kommer ha ett förflutet som ständigt jagar dem nu. Det här kommer jag aldrig bli fri ifrån. Det har blivit en del utav mig, som en kroppsdel. Och för mig är den synlig för hela världen. Åh herregud, alla vet!

Att försöka svälja luft tjock som olja, kväver mer än ger liv. Att försöka se över det som skymmer utsikten, får en till slut att sänka blicken. Att försöka göra något till vad det inte är, lyckas sällan. Det var med vördnad jag tittade ner på dem. Så mycket ni har gjort för mig! Det var en enorm tacksamhetsskuld jag kände och en ännu större ångest över att inte kunna återgälda den. Gardinens tyg befriades helt från mitt ansikte och jag avslöjade mig själv. Jag vet att det är alldeles för lite, men det är allt jag kan erbjuda just nu. Tjejen i den grå stora tröjan tittade upp och genast hördes ett skrik. Hon viftade med armarna hysteriskt och pekade upp mot mitt fönster. Resten av gruppen följde hennes mönster och inom loppet av några sekunder var nästan alla vakna. Den sovande massan var högst levande och skyltarna började tas upp. Jag kände hur mina kinder hettade till och hur krampen i bröstet spände. Det kändes så fjuttigt. Men jag hoppas det uppskattas och jag hoppas att jag snart kan ge er något mer. Men jag är osäker. Min friska arm höjde och jag vinkade åt fansen. Ljudet höjdes ännu en nivå och min kramp escalerades. Jag svalde och svalde men luften ville inte följa med. Pulsen ville inte lyda och min kind blev allt våtare. Jag vinkade. De vinkade tillbaka. Jag grät, de grät. Sedan började kamerablixtrarna och jag vände mig genast bort från fönstret. Jag är ledsen.

- Bill, är du OK?
Till min förvåning kom Tom inrusandes genom dörren. Han tittade chockat på mig efter att han lyckats lokalisera mig.
- Vad gör du uppe? Det låg en konstig ton i hans röst. Som en förälder som pratar till sitt barn som trotsat dem. Jag höll mig fortfarande i stolsryggen och försökte hålla mig på fötter. Det krampade fortfarande inom mig. Min längtan efter det normala. Utanför hördes massans vrål. Jag visste inte vad jag skulle säga? Vad jag skulle göra? Inte den blekaste hur jag skulle bete mig eller hur det var tänkt att jag skulle bete mig? Jag försökte få fram något men allt fastnade. Tom kom fram till mig och torkade tårarna som tagit över min kind.
- Vad har hänt? Han tittade snabbt ut genom fönstret och i samma sekund tog fansen ett nytt andetag och pressade ut en ännu högre ton. En ton som om jag var gjord av glas hade krossat mig och lämnat mig i tusentals bitar på golvet. Nu var jag inte gjord av glas. Så nu var jag fortfarande i tusen bitar, men tvingades leva med det.
-Jag, ja...jag ville. Gråten tog över och suddade ut orden totalt. varje snyftning fick mina revben att skälva och framkallade ännu en snyftning. Mina ben darrade värre än någonsin och kraften var nere på röda strecket nu. Försiktigt försökte jag sätta mig ned på stolen, började böja på knäna men insåg på en gång att det inte skulle gå. Jag försökte på ett annat sätt men allt gjorde alldeles för ont.
- Snälla sluta! Tom tog varsamt tag om mina axlar och sökte min blick. -Bill, lugna ned dig nu, jag är här! Han lät sina armar omsluta mig och försökte ta över delar av min tyngd. Jag lät honom. Jag orkade inte längre. Jag behövde honom. Hans stora tröja luktade nytvättat och han höll hårt om mig.
- jag orkar inte mer, Tom! Med en suck kände jag hur jag tappade balansen för en sekund. Kanske gjorde jag det med flit, medvetet men omedvetet. Min trygghet var här nu. Jag litade på att han kunde guida mig tillbaka hem. Min tillit till honom hade aldrig varit sviktande. Inte nu heller. Endast tilliten till mig själv. Han hjälpte mig bort till sängen och lade mig försiktigt ned.

- Klarar du dig? Tom tittade nervöst på mig.
- Jag vet inte? Ärligt talat så vet jag inte, Tom? Det var inte svaret han hade hoppats på och rädslan steg inom honom. Han tittade upp mot taket och jag såg hur han försökte sortera allt inom sig.
- Klarar du dig? Han fyllde bröstkorgen med luft och nickade. Sedan tog han min hand.
- Ja, jag klarar mig. Hans ögon blänkte till. - Du är allt jag behöver för att klara mig.
Och det var inte svaret jag hade hoppas på. Det lät väldigt fint och kärleksfullt men det var helt fel svar just nu. Jag släppte hans hand och kramade om täcket i stället. Han tittade sårat på mig och jag klarade inte av att möta hans blick.
- Men jag är inte jag längre, Tom. Jag är inte den jag var innan och jag kommer aldrig bli det. Nu rann de där förbannade tårarna igen. - Jag är trasig och smutsig!
Tom vände sig genast om och lade sig med ansiktet vänd mot mig. Jag försökte fokusera på taklampan och allt annat än vad som höll på att hända.
- Snälla säg inte så!
- Men det är så det är. De har förstört mig.
Rösten brast gång på gång men jag kände att jag behövde få ur mig det. - Jag kommer aldrig kunna leva normalt igen. jag kommer aldrig kunna ställa mig på scenen igen. Tom flyttade närmre så hans kind låg alldeles emot min. Våra tårar blandades med varandra och han tog min hand igen.
- Vem vet vad ett normalt liv är? För mig är ett normalt liv, ett liv med dig. Han harklade sig och försökte rensa halsen från gröten. - och nu e du tillbaka, mitt liv är tillbaka. Det kanske inte är som det var innan, men det bryr jag mig inte om. Han kröp in under täcket och lade sin arm under mitt huvud. - Inte det minsta! Under mig hörde jag hans hjärta arbeta för fullt med att hålla denna vackra varelse vid liv. Jag undrar om våra hjärtan känner av varandra. Om de känner igen varandra?
- Det är svårt. Jag vill leva, vill andas. Undra om hans hjärta även kan slå åt mig? - Men jag vet inte om jag vågar? Hans fingrar smekte mitt hår, precis som mamma brukade göra.
- Vad som än krävs, Bill, så finns jag här för dig! Vill du ha tröst kommer jag alltid ge dig. Vill du vara ensam kommer jag låta dig. Vill du fly världen, kommer jag följa dig och vill du möta världen står jag alldeles brevid dig.
Utanför hade fansen lugnat ned sig och gått över till att sjunga våra låtar. Solen var helt uppe nu och jag hörde hur det började röra sig i korridoren utanför.
- Vi tar en dag i taget nu. Du och jag och Annie. Glöm allt där ute, det är det som är här inne som betyder nåt!Jag lade mig tillrätta på hans bröst och drog in hans doft. Som jag har saknat det här. Han kanske hade rätt? Det enda som betydde något fanns redan här. Allt annat var bara bonus. Men jag behövde ingen bonus, jag hade redan vunnit högsta vinsten.
- Tack Tom!
- Nej, tack Bill! Tack för att du inte gav upp och kom tillbaka till mig.

Jag log och kunde smaka det salta vattnet som träffade läpparna. Klart jag skulle komma tillbaka...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0