Kap 47

Annie


Benen darrade och varje gång mina knän böjdes blev det allt svårare att räta ut dem igen. Den ojämna marken och tyngden som hängde över min axel fick oss att vackla till flera gånger och till slut orkade jag inte längre. Vi stannade upp och jag försökte uppfatta om någon förföljde oss men det verkade lugnt. Runt om oss var bara träd och lite längre bort kunde jag se grusvägen genom de lövtäckta grenarna. Det verkade vara en bra plats, inte för långt bort men tillräckligt nära vägen om de skulle komma för att leta. Men jag fick lov att vara uppmärksam, han var fortfarande kvar någonstanns här ute.

-Här Bill, luta dig mot den här stenen. Försiktigt böjde jag mig ned så han kunde ta emot sig men så fort mina ben böjdes för mycket ramlade vi ihop på marken. Bill stönade till av smärta men han började försvinna bort nu.

-Förlåt vännen. Jag försökte först försiktigt resa upp honom med ryggen mot stenen men så fort jag tog i honom kved han till. Till slut tog jag bara tag om hans överkropp och såg till att få det gjort snabbt istället för att dra ut på det. -Det här kommer göra ont, men snälla försök att vara så tyst du bara kan. Med min kind mot hans kände jag hur han spände käken och när jag sedan lyfte upp honom sade han ingenting. Han blundade hårt istället och en sorts stolt smärta infann sig inom mig.- Tack! Jag strök honom sakta över kinden för att visa min uppskattning och satte mig bredvid honom med upppsikt över vägen.


På något sätt hade jag flygit ut ur bilen under tiden den voltade för jag vaknade upp på vägen framför. Det hade säkert bara handlat om en kort stund som jag varit borta, antagligen för att jag slagit i huvudet. Men när jag reste upp mig på armbågarna och tittade bort mot skåpbilen som låg på sidan, krashad mot ett träd, var det som om jag färdades ett halvår tillbaka. Det var samma känsla jag haft precis innan jag kastat mig på ratten och medvetet styrt bilen ut mot skogen. En insikt om att det jag precis skulle göra, var precis vad som tog livet av hela min familj den där hala vinterdagen förra året. När jag hade sett trädet närma sig och känt hur bilens ena sida lyftes från marken, hade det slagit mig att det var just det här min familj hade upplevt. Deras sista syn, det sista spåret av liv som fanns att hämta på deras näthinna var just synen av kaos. Alla utom min pappa. Han hade dött först 36 minuter senare, fortfarande fastklämd i bilen och jag hade befunnit mig ett tiotal meter bakom honom, nedhållen på marken av sjukvårdare. Nu låg bilen där igen, bara en annan färg och storlek. Jag visste att det låg människor där inne, skakade människor. Min bästa vän, mest betydelsefulla person i mitt liv, låg där inne. Jag vågade knappt gå fram för att kolla. Tänk om han var död? Tänk om jag hade dödat honom? Snabbt reste jag mig upp och jag verkade klarat mig med bara småsår och en stukad fot. Efter några steg ser jag hur mannen som körde börjar klättra ut ur det krossade fönstret på förarsidan.Han verkar kunna röra sig bra och det enda jag kan se är att han har väldigt mycket blod i ansiktet. En ide som kommer upp är att jag ska försöka smyga mig runt bilen och försöka få kontakt med Bill, men när mannen plötsligt får syn på mig hoppar han raskt ned och jag springer i panik.


Det tog emot att springa längre och längre bort från bilen, men jag hade inget val. Skulle jag stannat kvar hade han slagit ihjäl mig. Till en början hade jag bara sprungit på grusvägen i hopp om att någon skulle komma körandes till undsättning. Även om min fot gjorde ont hade jag så mycket adrenalin som pumpades runt inom mig att jag inte ens tänkte på det. När vägen aldrig visade några tecken på bebyggelse, gav jag upp och började springa in i skogen för att försöka skaka av mig mannen. Jag hade märkt att han börjat sakta av och avståndet hade ökat avsevärt. Kanske hade allt blod i hans ansikte med saken att göra? Han var svagare än mig. För attt inte springa vilse såg jag till att alltid ha vägen på min högra sida. Då och då stannade jag till för att lyssna efter ljud som berättade att mannen var nära. Men jag hörde aldrig något. Till slut bestämde jag mig för att gå tillbaka. Jag måste tillbaka till Bill. Jag smög över till andra sidan av vägen och gick in bland träden. Alltid med ett vakande öga på vägen framför började jag gå tillbaka.


När jag närmade mig skåpbilen igen växte sig oron allt större. Tänk om han var död? Tänk om min enda trygghet är borta på grund av mig själv? Sista biten sprang jag på grusvägen. Jag hade inte tålamod att ramla omkull inne i skogen längre. Jag brydde mig inte om mannen längre. Skulle han dyka upp fick jag försöka hitta på något då. När sista krönet var avklarat kunde jag se bilen. Jag stannade tvärt och flämtade till. Framför bilen stod den andra mannen och skrek på Bill som låg på marken nedanför. Min Bill, han levde! Jag började springa igen, utan en tanke på mannen framför Bill. Allt jag kunde tänka på var att min trygghet låg där framme och han levde. När jag sedan ser hur mannen höjer sin näve och ska slå Bill, händer något jag aldrig känt tidigare. Innan, precis när jag slängde mig mot ratten, hade jag känt en sorts likgiltighet mot livet. Mot mitt liv. Då var jag beredd att offra mitt eget liv för att på något sätt komma vidare. Nu var det en annan likgiltighet. Jag tog upp en stor sten och bara någon meter innan skrek jag allt vad jag hade och kastade stenen rakt i huvudet på mannen. Nu kände jag en likgiltighet mot en annans liv. Jag brydde mig inte längre om den där spärren inom mig som alltid sagt åt mig att det är fel att döda. Stenen hade träffat mannen i bakhuvudet så han hade fallit ihop. Jag följde efter och började sparka på honom, skrika på honom och spotta på honom. Alla känslor släpptes lös, allt hat välkomnades ut och tog ut sin rätt på kroppen under mina fötter. Det fanns ingen nåd, inga regler. Min sista spark placerades mellan benen på mannen med ett löfte om att han aldrig skulle kunna leva kvar på den här jorden. Jag torkade bort blodet som träffat mig i ansiktet och riktar min uppmärksamhet mot Bill som svimmat bredvid. Han var illa skadad. Näsan verkade vara knäckt på honom, hans söta lilla näsa. Hela ansiktet var nedblodat så det var svårt att försöka urskilja vart han egentligen blödde ifrån. Sedan hade en blå lila färg börjat sprida sig runt ögonen och svullnaden hade börjat. Min vackra Bill. Jag satte mig på knä och lyfte upp hans huvud på mina lår. Nu har vi kommit så här långt, Bill. Ge inte upp nu... Jag hade slängt en blick åt mannens håll som låg bakom oss och synen skrämde mig. Hade jag verkligen gjort det där? Jag klarade inte av att titta på kroppen, för det var allt det var. En kropp. Personen fanns inte längre. Ännu en gång låg det en tom kropp utanför en krashad bil och jag satt på marken precis bakom. Men det var inte bilen som tagit död på kroppen, det hade varit jag. Jag insåg att vi fick lov att komma härifrån. Jag ville inte att Bill skulle se det här.


Det hade börjat bli mörkt nu och den envisa myggen vägrade ge upp. Jag viftade irriterat bort dem och tryckte mig närmre Bill. Nu var det bara att vänta. Jag visste att jag inte kunde ta med mig Bill längre bort, det klarade han aldrig. Men förhoppningsvis var hjälpen på väg. Jag tittade på min slagna hjälte och suckade.

-Förlåt att jag gjorde så här, Bill. Jag ville inte göra så här mot dig. Hans ansikte var svullet och blått. -Det sista jag vill är att göra dig illa. Den brännande känslan bakom ögonen kom tillbaka igen och jag kunde inte låta bli att känna mig fruktansvärt skyldig. Tänk om mitt samtal till polisen inte kom fram? Tänk om det inte gick att spåra samtalet hit? Gjorde jag fel som gav Bill det där sömnpillret? Nej, det gjorde jag inte. Utan det där pillret hade vi aldrig tagit oss hit, bort från männen. Han hade alltför ont för att kunna röra sig utan bedövningen. Men tänk om han somnar nu och inte vaknar up igen?

-Bill? Han sov nästan. -Bill? Ett svagt mumlande hördes från hans mun och jag tog det som att han hörde mig. -Bill, du måste lova mig att inte lämna mig nu. Hör du det? Jag satte min panna mot hans. Han hade inte tittat på mig sedan olyckan. Ibland såg det ut som att han försökte men hans blick lyckades aldrig fastna på mig. Jag visste inte om det var för att han helt enkelt inte ville? Han kanske avskydde mig nu? -Bill, lovar du att stanna hos mig? Det såg ut som att han försökte nicka. Plötsligt kom jag på vad jag måste göra. Jag hade lärt mig numret utantill just ifall om ett sånt här ögonblick skulle komma. Jag tog fram mobilen jag tagit från den döda mannen och lät fingrarna trycka ned de inövade siffertangenterna. Min puls rusade och jag hörde hur signalerna gick fram. Någon svarade i den andra änden av telefonlinjen.


-Hej! Det här är Annie. Jag har någon här som vill prata med dig...

Med darrande händer satte jag telefonen mot Bills öra och kysste honom lätt i pannan. Bill tittade förvirrat upp och jag såg hur han öppnade munnen och försökte få fram orden som så länge legat och glött inom honom. Han fick inte fram något men jag såg hans underläpp darra och jag såg hur tårarna rann nedför hans kinder. Jag såg hur han kämpade med att äntligen få säga namnet han saknat så fruktansvärt mycket. Namnet som skulle få honom att kämpa vidare och aldrig ge upp. Namnet jag behövde ge honom för att han inte skulle försvinna. Jag kunde känna lättnaden som lämnade Bill, hur min gamla Bill sprack upp igen och bakom alla tårar kunde jag se hans gnista igen. Min Bill!

Jag bröt ihop och fick lov att gå därifrån. Allt det vi pratat om och det vi båda längtat efter så länge, hade nu satts i rullning. Jag var överlycklig, för Bills skull. Samtidigt insåg jag att verkligheten var farligt nära nu. Snart skulle vi vara hemma. Vad skulle hända då? Vad skulle hända med mig? Vem skulle ta emot mig med öppna famnar när jag kom hem? I bakgrunden hör jag hur Bill äntligen lyckas få tillräckligt med luft

-Tom, är det du?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0