kap 56

- Hur känns det att vara så känd? Hon rätade ut schackbrädet på bordet framför sängen.
- Vad menar du? Han tog fram de två påsarna med pjäser, en med vita springare och en med svarta springare. - Jag känner mig inte som en kändis.
Hon stannar till och tittar frågande på honom.
- Hur kan du inte känna dig som en kändis? Har du tittat ut genom fönstret eller kanske slagit på TV:n? Ni är ju överallt. Han ryckte trött på axlarna och hällde ut pjäserna på bordet.
- Det är inget jag tänker på längre. Det har varit så här i fem år nu så det har väl blivit vardag. Men jag ser mig ändå inte som någon speciell som alla verkar vilja få mig till att vara. Han hade nästan en lite sorgsen blick när han sade det.
- Är det jobbigt? Hon var nyfiken på hans liv. Hon hade alltid undrat hur det var att alltid ha fans springande efter sig. Alltid undrat hur en kändis fungerar. Är de precis som oss andra?
- Ibland. Han tänkte en stund. - Ibland skulle jag kunna ge allt för att bara få gå ostört i en mataffär eller kunna göra en sån simpel sak som att stå och vänta på bussen, sätta mig och bara åka nånstanns med min Mp3 i öronen och ingen såg mig. Han bet ihop och svalde. - Ibland önskar jag nästan att det här aldrig hade hänt. Då kanske aldrig det här hade hänt. Han tittade bort mot den vita sjukhussängen som stod längst kortsidan av rummet. - Men oftast gör de något som får mig att nästan falla baklänges och jag inser hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som får göra det här. Han hade nästan ställt upp alla pjäser nu på spelbordet.
- Som det här? Hon sträckte sig ut mot fönstret och satte det på glänt. De satt tysta några sekunder och fokuserade på ljudet som kom utifrån.
- Ja, som det där. Rösterna som kom utifrån hade funnits där ända sen världen fått reda på att Bill Kaulitz var återfunnen och vid liv. Dag som natt fanns de där och visade sitt stöd.
- Jag undrar hur det känns? Hon tittade drömmande på den vita kungen som stod nedanför henne.
- Det är en underlig känsla, overklig. Han skakade på huvudet. - Jag har så svårt att förstå att vi betyder så mycket för dem att de flyger världen runt, spenderar alla sina pengar på oss, campar utanför arenor, och allt det för fyra helt vanliga killar från en liten byhåla i Tyskland?
Hon gör det första draget och flyttar bonden längst ut till höger.
- När tror du att du kommer orka gå ut och möta dem? Han flyttar efter med sin häst.
- Jag vet inte? Han funderar en liten stund och tittar ut på himlen utanför fönstret. - Inte förrän Bill har vaknat upp. Jag vill ändå kunna komma med en glad nyhet när de stått där ute så länge. Hon flyttade sin löpare in mot mitten.
- Har du tänkt något på Bill? Tom skrattade till innan hon hunnit avsluta sin mening.
- Jag menar, hur det kommer bli sen när han vaknar upp?
Han flyttar sin andra svarta häst och harklar sig.
- Jo, det är klart att jag har. Det gör jag hela tiden. Men det enda jag bryr mig om och hoppas på varje dag nu är att äntligen få se honom sitta där i sängen med sitt fåniga flin. Han gnuggar sig lätt i ögat.
- Det är det enda jag bryr mig om. Och nu när de tagit av hans bandage är jag alltid där och kontrollerar om han öppnat ögonen någon millimeter mer än förra gången.

Jag vet inte hur en förälder känner sig när de ser på sina barn och inser hur lyckligt lottade de är? Jag har ingen aning, men jag kan tänka mig att det är ungefär så här det känns. När jag ser dessa två människor tillsammans känner jag mig hel. Det är som att alla lösa knutar binds samman och blir till ett oslitbart rep. Till något ingen kan förstöra eller bryta upp. Dessa två varelser kommer aldrig lämna mig. Att se dem får mitt hjärta att brista lite. Men inte av sorg, mer av att det fyllts upp till bristningsgränsen av saknad och längtan. Ett tag trodde jag inte att jag skulle få se någon utav dem igen. Det har hänt så mycket och främmande saker senaste tiden. Ibland var jag osäker på om jag fortfarande levde. Jag kunde alltid höra deras röster, jag visste bara inte om de verkligen var äkta. Nu sitter de där borta vid bordet, båda djupt försjunkna i sitt schackspel. De lever och jag lever. Hela dagen har jag legat och lyssnat på deras samtal. Njutit av deras närhet till mig och till varandra. Jag visste att jag kunde ha försökt få dem uppmärksamma på att jag var vaken. Men jag ville inte, inte än. Det var så underbart att bara ligga i sängen och samla på mig alla varma trygga känslor. Fylla på mitt förråd igen. Varje gång jag hörde Toms mörkare stämma ryckte det till i mina tår. Som jag har saknat honom. Hans knäppa ljud och hans prat om sina tjejer. Sättet han alltid klappar takten på sina lår när han lyssnar på sin Mp3. Små löjliga saker.


********************************************************************************************

Annie tittade åt mitt håll för att ännu en gång kontrollera mig. Det var något de båda gjorde omedvetet. Skulle någon utav dem rätta till tröjan, tittade de åt mitt håll. Kliade det på armen slängde de en snabb blick på den lilla monitorn som visade min EKG kurva. Varje liten sak som på något sätt avbröt det de höll på med, gav dem ett tillfälle att kontrollera så att allt stod rätt till borta vid min säng. Jag tror inte det var något som de tänkte på längre, det bara hände. Annie kliar sig på näsan med pekfingret och drar en lätt suck. Hon reagerar inte nämnvärt på att jag är vaken. Som vanligt är hon inne i sitt lugn som så många gånger överraskat mig. Lika många gånger som det imponerat på mig har det även skrämt mig. Jag vet inte hur hon gör, men oavsett vilken situation hon befinner sig i lyckas hon alltid hitta den där platsen av lugn. Vi ser på varandra och utbyter ett tyst: "Skönt att ha dig tillbaka" Tom fortsätter att prata och utbrister till slut ut i ett triumferande Schack Matt! Han ser upp på Annie och väntar rastlöst på sitt beröm. Väntar på att få höra hur bra han är och hur chockad hon är att han klarade det på så få drag. Han körde alltid på det tricket. Det var något som våran morfar hade lärt oss när vi var yngre. När han inte får någon respons försöker han igen.
- Oj oj oj, Annie! Det där var nästan pinsamt lätt! Tom skakar roat på huvudet och börjar ställa tillbaka pjäserna på så sina platser.
Syns det att jag ler? Det känns som att jag ler.
- Vad kollar du på då som inte har tid med mig längre? Tom låter nästan lite små irriterad över att hans överlägsna seger gått obemärkt förbi och försöker lista vad det är som stulit Annie's uppmärksamhet.
- Det däJag vet inte hur en förälder känner sig när de ser på sina barn och inser hur lyckligt lottade de är? Jag har ingen aning, men jag kan tänka mig att det är ungefär så här det känns. När jag ser dessa två människor tillsammans känner jag mig hel. Det är som att alla lösa knutar binds samman och blir till ett oslitbart rep. Till något ingen kan förstöra eller bryta upp. Dessa två varelser kommer aldrig lämna mig. Att se dem får mitt hjärta att brista lite. Men inte av sorg, mer av att det fyllts upp till bristningsgränsen av saknad och längtan. Ett tag trodde jag inte att jag skulle få se någon utav dem igen. Det har hänt så mycket och främmande saker senaste tiden. Ibland var jag osäker på om jag fortfarande levde. Jag kunde alltid höra deras röster, jag visste bara inte om de verkligen var äkta. Nu sitter de där borta vid bordet, båda djupt försjunkna i sitt schackspel. De lever och jag lever. Hela dagen har jag legat och lyssnat på deras samtal. Njutit av deras närhet till mig och till varandra. Jag visste att jag kunde ha försökt få dem uppmärksamma på att jag var vaken. Men jag ville inte, inte än. Det var så underbart att bara ligga i sängen och samla på mig alla varma trygga känslor. Fylla på mitt förråd igen. Varje gång jag hörde Toms mörkare stämma ryckte det till i mina tår. Som jag har saknat honom. Hans knäppa ljud och hans prat om sina tjejer. Sättet han alltid klappar takten på sina lår när han lyssnar på sin Mp3. Små löjliga saker.

Annie tittade åt mitt håll för att ännu en gång kontrollera mig. Det var något de båda gjorde omedvetet. Skulle någon utav dem rätta till tröjan, tittade de åt mitt håll. Kliade det på armen slängde de en snabb blick på den lilla monitorn som visade min EKG kurva. Varje liten sak som på något sätt avbröt det de höll på med, gav dem ett tillfälle att kontrollera så att allt stod rätt till borta vid min säng. Jag tror inte det var något som de tänkte på längre, det bara hände. Annie kliar sig på näsan med pekfingret och drar en lätt suck. Hon reagerar inte nämnvärt på att jag är vaken. Som vanligt är hon inne i sitt lugn som så många gånger överraskat mig. Lika många gånger som det imponerat på mig har det även skrämt mig. Jag vet inte hur hon gör, men oavsett vilken situation hon befinner sig i lyckas hon alltid hitta den där platsen av lugn. Vi ser på varandra och utbyter ett tyst: "Skönt att ha dig tillbaka" Tom fortsätter att prata och utbrister till slut ut i ett triumferande Schack Matt! Han ser upp på Annie och väntar rastlöst på sitt beröm. Väntar på att få höra hur bra han är och hur chockad hon är att han klarade det på så få drag. Han körde alltid på det tricket. Det var något som våran morfar hade lärt oss när vi var yngre. När han inte får någon respons försöker han igen.
- Oj oj oj, Annie! Det där var nästan pinsamt lätt! Tom skakar roat på huvudet och börjar ställa tillbaka pjäserna på så sina platser.
Syns det att jag ler? Det känns som att jag ler.
- Vad kollar du på då som inte har tid med mig längre? Tom låter nästan lite små irriterad över att hans överlägsna seger gått obemärkt förbi och försöker lista vad det är som stulit Annie's uppmärksamhet.
- Det där! Hon nickar åt mitt håll!
Hon nickar åt mitt håll

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0