lunsan

Har börjat få frossa. Skrev till Fröken Bovary att jag led av kramfrossa. Eller mysfrossa skulle man kunna uttrycka det som. Ni vet när man omöjligt kan sitta i soffan utan att snurra in varje liten del utav kroppen i en filt och varma strumpor är ett måste. När man på nåt sätt lyckas knöla ihop sig till en oigenkännlig boll i hörnet av soffan och tycker det är alldeles förskräckligt mysigt. Vem behöver en stor säng egentligen när man kan ligga där och sukta efter filmkyssar och omedvetet puta med läpparna. Kom på mig själv igår med att halvligga/sitta/klänga på armstödet med världens fånigaste flin. Trinity skulle ju precis säga att hon älskade Neo. Det regnade eld runt dem och världen var i fara. Men för dem existerarde bara varandra. Vill inte erkänna det men blev nog även lite tårögd. Önskar jag kunde bli väckt från livsfara med en kyss. Eller det skulle räcka med en puss på näsan.

Som sagt, mysfrossa.
Frossa efter att ha någon att hålla handen med. Avskyr när folk håller handen, det är stötande mot oss singlar som tröttnat på att köpa ringar att fingra på istället.  Men skulle jag hitta en hand skulle jag vägra släppa. Skulle gå där och hålla hakan högt. Peka finger åt alla som inte har någon. Elakt, ja visst! Men har man vunnit måste man få stoltsera en stund. Måste få visa upp sin bonus för systemet. Jag har lidit nog, sovit alldeles för många nätter ensam i alldeles för stor säng.

Det värsta är när man fått sig ett smakprov.

När man gått och dagdrömt i månader om den där omfamningen och sen plötsligt får man chansen. Man har tillåtelse att faktiskt klänga på någon tillfälligt och stilla hungern. För tillfället helt underbart. Man känner sig levande igen, kan vädra alla tvivel. Men sen då? När den där tillfälligheten är över och man kryper ihop ännu mer på soffan med två filtar. Då blir frossan ännu värre och varje liten mening de kärleksförklarar till varandra på TVn blir som en svordom mot en själv. Du är säker på att de medvetet undviker varandra för att sedan hamna i varandras famn, stirrande av åtrå och sedan bryta ut i tokhångel så svetten rinner.

Just då önskar man att man aldrig rullade runt där i sängen och njöt av att känna hjärtat slå igen. Njöt av att äntligen känna händer på naken hud. För lyckas man stilla en hunger kommer den vilja ha mer. Den vill leva och växa. Istället för en filt vill man ha en kropp som ligger och håller om.  Värmer, ger trygghet och kanske viskar något fint alldeles intill örat. Sådär så det kittlar till och håret reser sig på armarna. Sådär så man vill vända sig om och förklarar hela världen för personen, överlåta varje litet vackert ord till dens hjärta.

Men samtidigt som man vill lämna in avskedsansökan till singel livet får man ångest bara av att tänka på det. För hur underbart det än är att hålla handen och vakna upp till en kyss i pannan, krävs det att man tänker för två. Den där friheten att kunna göra och bete sig som vill blir väldigt begränsad. Ens fria liv blir halvt men å andra sidan blir ens lyckliga liv lite bredare. Singel kan man alltid vara, det finns alltid tid till att dansa runt i trosorna med hårborsten som mikrofon. Att vara kär är inte lika lätt. Känslan är lätt att få, men att få den bekräftad kan ha många kaninhål gömda på vägen.

Så jag dansar vidare till min Mp3 och märker väl om någon plötsligt står bredvid och stampar takten. För tillfället har jag flera filtar hemma och soffan är placerad så bra att lägger jag mig rätt, ser ingen om jag flinar fånigt eller gråter när de kysser varandra i eldregn. Solen skiner, det har varit fotbollsturnering på jobbet och våren är på väg. I morgon är det fredag och jag är bjuden på stor fest med mat och vänner. Vem är jag att klaga egentligen? Framför spegeln är jag dessutom grym på att dansa...