lunsan

Börjar känna mig hemma på flygplatser nu, vet vilket håll jag ska gå ut och brukar bara stanna för att hålla resten av invånarna på plast stolarna nyfikna. Tittar upp och ned på tavlan med avgångstider och låtsas välja den längst bort. Eller den jag tror invånarna skulle bli mest avundsjuk på. Låtsas att jag ska åka till New York för en viktig filminspelning, möta upp min fästman i Paris och bli bjuden på picknick längst upp i Eiffeltornet med levande ljus på röd-vit rutig duk. Eller kanske äntligen få åka och titta på min nya lägenhet med takterass som vetter ut mot Stilla Havet? För jag är viktig, jag flyger varje helg. Det är kul att spela roller. Lämna kvar något med flit i fickan om det råkar stå en snygg vakt vid säkerhetskontrollen.

- Do you have anything in your pockets?
Blinkar med valpögonen och rycker på axlarna
- What? No, no, no...
PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIP!
- Could you please step over here so I can search you?

Något kul måste man ju få roa sig med. Leka kull med uniformer får tiden att gå så mycket snabbare.

Men att flyga ensam tycker jag inte om. Lite för egoistiskt för att kunna njuta av att flyga omkring bland molnen i en tung metall tub. Det känns som en flygplansrättighet att få ha någon bredvid sig som håller handen. Det borde ingå i priset. En kudde att gömma ansiktet i, en shot starkt för att lugna nerverna, bettskydd för att inte slita ned tänderna och en hand att klämma sönder. Eller ännu bättre, en person som sitter bredvid och berättar hur bra man är och att en flygplans krash är väl ingenting för en superhjältinna som du?

Helst vill man ju dö tillsammans med någon om man ändå ska dö. Mest pondis är ju självklart att kunna skriva i CVt att man överlevt en krash, men det CVt är väldigt sällsynt har jag läst. Brukar mest hända på filmer. Så ska jag dö vill jag ha med mig hela familjen och alla vänner på planet. Alla ska trängas runt mig och hålla handen och sen ska vi brinna tillsammans. Egoist Malin! Men så har inte fallet varit senaste tiden. Antingen stirrar jag mig blind på boken när farten ökar och den tunga fågeln gör sig redo för start, eller så försöker jag försvinna in i hörlurarna på min Mp3. Jo, jag vet.
"All electronic device most be switched of during start and landing"
Men lyssna nu, jag har en bra orsak.
Om jag nu skulle dö i en flygkrash har jag lyckats snickra ihop ett litet drömscenario. Jag har en grej som jag måste göra vid varje start och landning. Min bönestund att låta min familj få veta att jag har det bra. I mitt snickeri kommer dom hitta mig bland alla vrak spillror, fortfarande med min Mp3 i öronen. Som i magi har den stannat på just den låten som jag lyssnade på alldeles innan hjärtat slutade slå. Som ett tecken åt dem. Därför väljer jag med omsorg vad jag ska lyssna på. De ska kunna titta på den lilla skärmen och tänka:
-Jaha, men då dog hon leendes iaf!

Igår var det den här låten som spelades på repeat till säkerhetsbältes skylten slocknat.




När vi var mindre hade vi en liten snurra som spelade just den här låten om man snurrade på den. Vi brukade sitta på köksgolvet och låta den dansa fram bland fötterna. Gul tror jag den var. Den kanske till och med lyste? Jag tror att om de visste att det var min sista låt skulle de veta att jag hade det bra. Konstiga rutiner man kan uppfinna för att intala sig själv att det kommer bli bra.



Undra om den där snurran fortfarande finns kvar?