When You Least Expect It

Ibland överraskar man sig själv när man minst anar det.
Som igår...

Igår nere på Court Yard började Frugan prata om sin gamla flickvän som gått bort och  på nåt sätt får jag alltid kämpa för att inte gråta. Allt han säger om henne är så fint. Hon hade sin födelsedag förra veckan och han visade mig hennes facebook. Fullt av grattis hälsningar och små noter om saknad. Men jag kämpade på, ville inte gråta bland alla andra. Sen kom Andreas och släppte bomben.

De pratade om Belgien och han frågar alla runt bordet: Vet ni vad det sista Madde sa till mig var innan hon åkte hem till Sverige?
Alla skakar på huvudet och sen vänder han blicken mot mig. Hon sa: Ta hand om Malin åt mig!  
Jag tittade på Andreas, på Maddo och på alla andra och kände hur magen knöt sig. På nåt sätt har den där yngsta fröken Henriksson en tendens att få mig att gråta om vi pratar om Belgien och hur det tog slut. Jag visste om att hon skulle åka hem till Sverige, men ändå blev allt så plötsligt och avhugget när hon åkte. Ena dagen satt hon där brevid mig på jobbet och tjattrade, och andra dagen var hon i Norrland och jag hade ingen aning om jag skulle få se henne igen. Så när Andreas berättade vad hon hade sagt och hon kramade om mig, då brast det för mig. Och tro mig, dom där Madde-kramarna är dyrbara! 

Det chockade mig totalt att jag skulle reagera på det viset. Men det är vid såna tillfällen man inser hur mycket en del människor verkligen betyder för en. Och Maddo är speciell! Tyckte inte alls om henne i början och hade ångest när jag fick reda på att jag skulle sitta brevid henne på jobbet. Då fick jag ju lov att prata med henne och verka trevlig. Men sen hade vi vår första dejt i Antwerpen och jagade gay parades och den där skrämmande saken visade sig vara riktigt go.

Nu är hon min Maddo!
En person som alltid kommer att betyda mer än vad jag själv lyckats inse...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0