Del 8

Del 8



Med ena handen, stöttandes, följandes de långsamma meter han gick längst väggen på väg till sin cell, jobbade Toms bröst för full kapacitet att försöka hålla ihop det som slog där inne. För att hålla ihop huden som spände och sträckte och kändes alldeles för litet för hans kropp. Stegen var tunga och stumma, förde sig sakta fram. Visste inte riktigt vart de ville ta honom? För även om han ville springa, även om han ville skrika och klättra på väggarna, slå stora hål i väggen med nävarna, kändes hans största framgång att han ens klarade av att stå upp. För det kändes som att tvinga sig fram i en tjock lera, varje steg han tog. Varje andetag han tvingade i sig själv.

”Bill, det var Bill jag pratade med”

Visst kände Tom igen de där öronen, de som såg ut som små kotletter. Och alldeles säkert hade den där temperatur förändringen inuti hans bröst, berott på att han tyckte sig se något igenkännande i de höga kindbenen och den putande överläppen. Visst hade han sett flera olika punkter i den där killens ansikte som påminde alldeles för mycket om hans egna ansikte. Och nog hade han önskat, hoppats och velat att tiden kunde ta några steg tillbaka. Ångra de senaste 15 åren och låta dem försöka igen. Ge dem kunskapen om vad framtiden kunde göra mot dem och kämpa emot. Kämpa för en annan framtid. Samma sekund som Jane hade upprepat det där namnet för en tredje gång, hade en värk tagit tag om honom. En värk som sade åt honom att han ville tillbaka. Ville ta tillbaka allt de hade förlorat tillsammans, utan varandra.

Snubblandes runt hörnet stannade Tom till och lutade sig mot väggen. Pannan fick agera balanshållare när han tvingade ned några djupa andetag och hoppades lindra yrseln som snurrat runt i hans huvud ända sedan han lämnade Jane."Vad fan är det här?" Skinnet som skyddade hans pannben, gnuggades mot den sträva ytan som målats på den vit/grå väggen. "Det kan inte..." En hård spark in i väggen av Toms ben fick honom att kvida till av smärta. "Nej, jag inbillar mig" Tom nickade och höll med sig själv. Så måste det ha varit, inbillelse. Stress. Nickandet blev mer intensivt. Jo, så måste det vara!

"Tttttoom!"
Upptäckten av att den annars tysta korridoren, nu ljudsattes av en mörk, rosslig röst fick Tom att genast vända sig om. Hans namn ropades ut och alla bokstäver drog ut och avslutades med en hånande suck. Mot honom kom Juan gåendes, mexicanen. Han nästan skuttade fram, nöjd över att sprungit på Tom. Det syntes på det fula flinet som avslöjade att en tand fattades. Tom kunde inte låta bli, men automatiskt skrattade han lite tyst för sig själv. Juan hade samma leende som en femåring som stolt vill visa upp siin glugg där mjölkltanden en gång satt.

"Haha, vad är det som är så roligt, Tom?"
Och det faktum att den saknade tanden även medförde en tyst, men ändå hörbar läspning, gjorde det svårare för Tom att hålla sig allvarlig. Som sagt, Tom hade alltid haft svårt för att hålla sig till en enda värld, när han visste att han hade tillgång till så många. Han blandade gärna ihop dem, och det kunde få sina konsekvenser. Inget han hade för avsikt att lära sig skilja på dock. Så han lät den ena mungipan stanna där uppe och roa sig åt sitt verk. Det var trots allt Tom som slagit ut tanden på Juan. Det seriösa skulle komma snart oavsett.

Mellan de två var det endast ett par steg nu och Juan hade ökat på stegen allt eftersom Tom brydde sig allt mindre om hans hot. För Juan var det ett hån. För Tom var det en flykt från en annan värld, en väldigt gammal undanknuffad värld. Han trodde aldrig att han skulle känna sig lättad över att få se mexikanen.

Den instängda andedräkten lade sig över Toms ansikte och han fick hålla tillbaka.
"Tänk att jag har väldigt svårt att förstå varför du ens försöker tycka det här är roligt?" Juan hade stannat alldeles framför Tom, tryckt in sin blick i Toms bruna ögon. Genom tröjan, känner Tom hur något vasst petar honom i magen. Hur Juan lägger tyngden mer och mer på honom och försöker gömma sin ena hand så mycket som möjligt. "För jag ser faktiskt inget som skulle kunna roa dig just nu?" Hånfullt skrattade Juan åt honom. Visade tomrummet efter tanden Tom slagit ut, och påvisade att det fortfarande var Juan som hade all makt. Att han var den starkare utav de två.

Tom skakade hackigt på huvudet. "Nej, jag tycker inte alls det är roligt. Förlåt att det verkade så"
Toms puls skenade, händerna tog tag i varandra bakom ryggen för att dölja sina skakningar. Juan tryckte udden lite längre ini den mjuka vävnanden på Toms framsida av kroppen. Inte så att det gick hål, bara så att han kunde visa vart han stod. "Jag vet inte jag?" Mexikanens ansikte hade kommit obehagligt nära Toms. Fick andedräkten som stank utav främmande kryddor att klistra sig fast på Toms ansikte. "Vet inte vad vi ska hitta på för att jag ska kunna ta emot din förlåtelse?" Tom svalde, försökte att inte svälja så hårt. Försökte smyga saliven förbi sitt adamsäpple utan att göra ett ljud.

"Nu får du fan ge dig. Allt ditt skitsnack gör mig illamående!"
Både Tom och mexikanen blev lika chockade när plötsligt en knytnäve for fram och slog till det känsliga adamsäpplet på Juan. Mexikanen tappade fokus, tappade den hemmagjorda kniven av en tillsågad träbit, tog sig för halsen och stapplade bort mot den andra väggen. Gjorde sitt allra yttersta för att tvinga ned syre i den misshandlade halsen. Under tiden stod Tom kvar på sin plats, halvt medveten, halvt chockad över vad som hade hänt. Från att ha fått sett flashbacks utav sitt liv och trott att den sista timmen var kommen, känt den vassa eggen, till att helt plötsligt bli räddad utav... Till slut lyckades Tom slita blicken från den stackars mexikanen som låg på golvet och kippade efter luft, och såg upp på mannen som räddat honom.

Tänk er hur två lastbilar frontalkrockar med varandra. Hur all last de bar på, flyger iväg, sprids ut och blandas ihop med varandra. Försök att föreställa er den kraft som släpps lös när den ena rörande kraften, plötsligt stoppas av en annan rörlig kraft. När det tar totalstopp! Ett liv slungas åt ett håll.

Mexikanen kunde inte andas, Tom kunde inte andas.

"Är du ok?"
Den darrande, osäkra rösten nådde Toms öron. Läpparna som uttalades orden, hade lyckats satt Tom i trans. Precis som allt annat som hörde den andra personen till. De små söta öronen, det lilla födelsemärket vid läppen, de hasselnötsbruna ögonen. Tom dissekerade varje millimeter av det motsatta ansiktet och han kände hur benen tappade kraft vid sekunden. En stum nick till svar på frågan. Han var inte död i alla fall.

Mitt emot Tom stod en person som påminde alldeles för mycket om någon som betytt allt. Men det var många år sedan nu. Alldeles för många år sedan för att han skulle kunna komma ihåg allt. Vad sa att han inte var inne i ännu en utav sina världar just då? Han hade trots allt just blivit mordhotad och chock kan mixtra rejält med hjärnan. Hur kunde han vara säker på att just den mannen som stod en meter ifrån honom, var just den han önskade att det var?

Tom fuktade läpparna och frigjorde sig från väggen, ställde sig upp. Han visste inte vad han skulle säga? Det var för mycket som krigade inom honom just nu. Men han började försöka formulera ett tack. Försökte få fram stavelsen för att visa tacksamhet för att personen räddat hans liv.
"Tom?"

Det skrek innuti hans huvud. Att få höra sitt namn uttalas av en röst, av det där speciella tonläget som han visste bara en människa kunde få till. Att efter 15 år, få sitt namn uttalat igen...på ett exakt likadant sätt som sin bror. Sin bort adopterade bror. Det var mer än Tom klarade av. Mordhot och fängelse, inga problem. En gammal värld som plötsligt slängs rakt upp i ansiktet på honom...inte ok!

"Nej...jag menade tack!"
Mannen som räddat hans liv sänkte genast sin axlar och en besviken min tog över hans ansikte. Som att han hade hoppats på ett annat svar. Som att han hade tänkt samma sak som Tom.

"Åh, ingen fara!" Personen gjorde ett försök till att le. Det slutade i någon halvdant och han vände sig om för att gå därifrån. Nästan med lika tunga steg som Tom tidigare tagit.

Med en en dov duns, lutade sig Tom återigen mot väggen i full panik. 15 år, mycket kan ha hänt sen dess. Bara för att vissa delar påminde, behövde inte det betyda att det måste. Bara för att han visste Toms namn, behövde inte det betyda att han vetat det sedan innan. Det var många "bara för att" som singlade runt i Toms hjärna. Han ville tro, men han vågade inte. Inte än.

Men han fick lov att prova.

"Meki"
Tom ropade tyst efter personen, kanske i hopp om att han inte skulle höra. Då hade Tom alltid en orsak att skylla på om det inte skulle bli någon reaktion. Men personen framför saktade in, stannade mitt i steget...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0