94

Annie


Några sekunder hade hon legat där bak i bilen med filten uppdragen över halva ansiktet och blinkat bort ljuset som bestämt retade hennes sömn. Försiktigt börjat röra det sovande benet och börja lokalisera var hon var. I baksätet på en bil, det var det ingen tvekan om. Läderdoften och kraften i svängarna var det första hon lagt märke till. Ur högtalaren som befann sig alldeles bakom hennes huvud hördes en man läsa upp nyheter på ett annat språk. Tyska nyheter med en hemsk melodislinga i bakgrunden. Det kanske inte hade varit en dröm ändå? Tänk om det verkligen var så att allt hänt?

Nervöst vände hon sig om i baksätet så kroppen var vänd mot framrutan och genast spratt det till i den trötta kroppen. Ett tag hade hon varit rädd för att allt varit inbillning. Att det varit ännu en utav hennes drömmar. Bakom ratten satt en ung man med svart mössa och en stor svart T-shirt. På passagerarsätet satt nästa unge man med blondt hår och fötterna på instrumentbrädan. En strumpa i vardera färg, svart och vit. De hade verkligen kommit för att hämta hem henne. Gårdagen hade haft väldigt snäva svängar. Från att först sett ut en plats på en bro där hon kunde sluta sitt liv, till att bli räddad av mannen hon minst av allt trodde skulle dyka upp och slutit fred med Elin. De hade gett varandra en lång kram och delat tårar, lovandes att aldrig tappa kontakten med varandra igen. Hon skakade på huvudet. Kanske det fanns någon där uppe som vakade över henne ändå?

- Vilken tur att du är vaken.

Förvillad i tankar drogs hon tillbaka till verkligheten och mötte hans hasselnöts bruna ögon. En trött blick, men fortfarande lika betryggande. Hon nickade som svar. Osäker på om hon kunde få fram ljud? Det kändes lite överväldigande allt. Som om bilden framför henne endast var en filmduk och vilken sekund som helst skulle bli svart och folk skulle börja applådera åt det bra skådespeleriet. Tom sneglade bak och log mot henne innan han snabbt vände blicken mot vägen igen. Hon trodde inte att de någonsin skulle kunna le mot henne igen. Inte efter allt hon gjort. Inte efter alla gånger hon svikit och flytt från dem.
- Vi är strax framme

Hon försökte minnas vart de skulle någonstans? Inget utav de förslag hon kom upp med verkade logiskt. Kanske hon inte ens frågat vart de skulle? Bara hoppat in i bilen, överlycklig att äntligen bestämt sig att följa med. Bill måste ha sett hennes bekymrade ansikte för plötsligt reser han på sig och tränger sig imellan de två framsätena. Hon satte sig upp så han fick plats alldeles bredvid. Han hade tagit på sig en stor grön hoodie. Nästan samma färg som den där T-shirten han haft i deras källare. Mörkgrön. Först kände hon för att rygga tillbaka då han närmade sig. Det var nåt med den färgen och känslan av att inte riktigt ha koll. Men så fort han kom närmre belv det automatiskt att hon slappnade av. Han lade armen om henne och drog in henne i sin famn. Där var den igen. Doften av trygghet. Och även om den mörkgröna färgen påminde om den värsta tiden i hennes liv, var hon glad att det fanns där. Glad att det samtidigt representerade något som gett henne frihet. Den hesa morgonrösten viskade tyst alldeles intill hennes öra och hon kunde svära på att hans hjärta tog i lite extra av stolthet.
- Vi är snart hemma, lillen!

Hemma. Ett ord hon inte användt på länge. En plats hon inte haft sedan, ja sedan hennes familj försvann. De var hennes hem. Bilen hade precis kört innanför Hamburgs stadsgräns och det var första gången hon såg Tyskland. Förutom skyltarna såg det inte så annorlunda ut. Inte för att hon hade några speciella förväntningar på hur det skulle se ut. Där fanns hyreshus, små butiker som precis öppnat och satt ut sin flagga och människor på gatorna som skyndade sig för att komma i tid till jobbet. Fascinerat studerade hon hur det tyska livet uppehöll sig och försökte dra in lite utav atmosfären. Bredvid henne satt Bill med en underhållande min. Lycklig över att kunna få ¨hennes ögon stora som tefat för så lite. Men mest för att han fick visa upp henne hans värld. Fick visa henne gatorna som han åkt så många gånger.

Vid ett rödljus stannade en ung tjej med en liten valp vid övergångsstället framför. En brun liten valp som inte lärt sig hålla koll på vilket ben som skulle gå först än och snubblade fram mellan de fyra tassarna. Annie log åt den och önskade hon haft en likadan i knät. Den lilla tjejen mötte hennes blick och en stund av förvirring tog över hennes ansikte. Stunden senare springer hon fram mot bilen och slänger sig på rutan ungefär samtidigt som Bill snabbt rycker upp filten och gömmer dem bakom. Annie flyger förskräckt bakåt, rakt in i Bill och piper till. Flickan utanför knackar på rutan och skriker. När hon sedan springer runt bilen, tar upp mobilen och tar ett kort stampar Tom gasen i botten och kör iväg, trots det röda trafikljuset.

- Förlåt, jag borde vetat bättre.
Han höll hårt om henne och verkade inte riktigt vilja släppa. Inte ville hon att han skulle släppa heller. Det hade gått lite för snabbt. Galna fans hade hon träffat förut men en sån liten flicka? Det hade hon inte räknat med. I framsätet satt Tom och malde käkarna mot varandra och mumlade något.
- Jag hoppas du inte är rädd för att få din bild tryckt i tidningen?

Hon var osäker på om det skulle vara menat som ett skämt eller inte och Bills ansiktsuttryck gav inga positiva ledtrådar. Han vred på sig i sätet och suckade tungt. Filten hon haft om sig lyftes upp igen och han gav en medlidsam blick. Välkommen till vårt liv, suckade han.
- Då var det dags.

Filten lades över deras huvuden och hon kunde känna hans andedräkt mot kinden. Ännu en gång bad han om förlåtelse och drog henne närmre. Sekunderna senare började det röra sig utanför bilen och unga tjejers skrik höras. Det var skrämmande och hon insåg att en helt ny värld öppnat sig för henne. Men med Bill bakom sig var hon säker på att det skulle ordna sig. Hon fick bara lov att anpassa sig. Så länge han fanns där spelade det ingen roll vad omvärlden höll på med. Hade hon inte suttit där med bröderna hade hon legat på ett bårhus. Det kändes inte som att hon hade så mycket att förhandla om.

Bakom grindarna var det lugnare och hon kunde endast ana skriken utanför. Bilen stannade och filten slängdes ned på golvet.
- Är du OK?
Det var en bekymrad Bill som rättade till håret som ruffsat till sig på hennes huvud. Hon nickade och tog ett nytt friskt andetag när bildörren öppnades av Tom. Broderns hand sträcktes fram och hjälpte henne upp på de darriga benen. Det skulle bli en fin dag. Himlen var klarblå och trots att det var tidigt på morgonen värmdes huden snabbt upp av solen. Bakom grindarna fanns ett stort vitt hus med stora fönster. Några gick ända från golv till tak med ljusa gardiner som fladdrade förbi. En dörr hörs öppnas och runt hörnet kommer en liten tax springandes i full fart. Efter kommer ännu en till och två större hundar. Viftande svansar, hoppande tassar och skällande hundar fick henne att ta ett steg bak och ta skydd bakom Bill. En dålig ide eftersom alla hundar ville hoppa på honom. Bill försöker lugna ned dem men kan inte sluta att skratta vilket får dem ännu mer uppjagade. Det var inte det att hon var rädd för hundar, hon var bara lite spänd för tillfället.

En hård röst hördes bakom samma hörn hundarna kommit springandes ifrån och de slutade genast hoppa. Fram kom Simone och hytte med fingret åt de fyra hundarna som kom och satte sig alldeles bredvid henne och tittade frågande upp.
- Ja, du ser ju vilken bra pli vi har på dom!
Bill skrattade och pekade på de fyra skamsna varelserna. Simone ryckte på axlarna för att visa att det var väl ingen överraskning att det inte lyssnade på dem. Så mycket som de skämde bort dem.

- Välkommen hem till oss, Annie!
- Va fin du var i håret!

Annie kände hur hon blev lite röd om kinderna. Hon hade inte förväntat sig att alla skulle bete sig som att hon inte gjort något fel och minst av allt ge henne komplimanger.
- Faktum är att ni alla ser himla fina ut i håret. Inte alls som man är van att se er.
Alla fyra tittade sig omkring och nickade instämmande. Den enda som såg likadan ut som tidigare var just mamman. Ungdomarna hade alla bytt hårstil.
- Tack för den du mamma. Jag har ju inte ens hår?
Tom iscensatte en sårad min och strök sitt kala huvud. Men någon sympati fick han inte av sin mamma. Istället skrattade och ryckte ännu en gång på axlarna.

- Nej, vi ska gå upp till mig nu och försöka, försöka smälta.

Alla nickade förstående och Tom tog ett steg fram. Han var några centimeter kortare än Bill och lite grövre. Hans drag var mer maskulina men de var fortfarande lika mjuka. Brödernas hy såg bommulslen ut och varje gång hon kom nära ville hon låta fingret vandra längst deras kind. Tom ruffsade om hennes hår och böjde sig ned så pannan slog emot hennes.
- Det var på tiden att du kom hit.
De hade samma färg på ögonen, samma form. Och även om det kändes som samma ögonpar visste hon att mycket där innanför var olika.

- Vi har saknat dig!
Han gnuggade pannan mot hennes en sista gång och gav henne ett snett leende. Hon såg inte att bakom stod den yngre tvillingbrodern och sträckte stolt på sig. Äntligen hade han lyckats samla ihop sin flock igen. Tom ställde sig rätt upp igen och nickade åt sin bror som tog hennes hand och ledde bort henne mot trappan. De var båda helt slutkörda efter alla dessa månader utav slitningar mellan de olika världarna. För varje steg de klättrade uppför trappan kände de hur varje cell försökte lägga sig tillrätta igen. Hur balansen började återfå balansen igen. Bill stannade utanför en vit dörr och öppnade.

Rummet var inte vad hon hade väntat sig. Det var väldigt ljust och luftigt. En säng längst ena kortsidan, en tvåsits soffa och stor fotölj mittemot. Ett stort fönster med en fönsterbräda bred nog att sitta i. Även om det låg kläder slängda framför garderoben och sängen var obäddad som gav lite utav den där känslan av att en kille bodde där, kändes det lite för mycket gästrum över det hela.

- Är det här ditt rum?
Bill snurrade om ett varv och höjde inspekterande på pannan.
- Jo, det här är mitt rum. Hurså?
- Nej, det såg inte alls ut som jag hade förväntat mig.
Han skrattade till och försökte se sårad ut. Knöt ena näven och satte för bröstet.
- Verkligen? Hur trodde du att det skulle se ut då?

Det första hon tänkte på var: stökigare, instängd lukt, lortiga kläder och en och annan tallrik med halv uppäten mat. Det var i alla fall så hennes kompisars bröders rum såg ut. Kanske hade hon gjort en konstig min för bredvid henne hördes ett harklande.
- Jag hade tänkt mig nåt mer...grabbigare!
Han tittade misstänksamt på henne som om han försökte läsa hennes tankar.
- Jag lovar dig, det blir inte bättre än så här. Du ska se min och Toms lägenhet inne i stan. Den e precis så du föreställde dig nyss.
Generat skrattade hon till. Hade det varit så uppenbart vad hon tänkt?
- Det här är bara mitt extrarum när jag bor hos mina föräldrar.

Bill gick fram till sängen och slängde sig handlöst med ansiktet mot kudden. En tung suck kvävdes i kudden och han vinkade till sig Annie som tassade fram och lade sig bredvid.
- Är du fortfarande trött?
Hon skakade på huvudet. Men visst var hon trött. Trött på hur länge hon gått och varit trött. Trött på hur underbart det kändes att äntligen vara tillsammans med Bill igen. Han vände sig om och tog hennes hand. Han var trött, det syntes långa vägar. Hon slog vad om att han hållt sig vaken hela vägen, bara för att hålla sin bror sällskap. Den var den sortens människa han var. Den som åkte flera hundra mil bara för att kanske träffa en tjej han inte pratat med på ett halvår.

- Nej, jag ska bara ligga här.

Han vände sig på sidan och lade hakan på hennes axel. Det tog inte många minuter innan hans andetag blev allt djupare och tysta mummel hördes från hans mun. På nedanvåningen skramlade det i köket och ibland hördes en hund skälla. Hon tittade upp mot taket och kände hur livet sakta kom tillbaka.
- Jag ska bara ligga här ett tag.
Ligga där i sängen och lukta på det dom kallade för hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0