90

Annie


Den blå ballongen dansade runt i sitt snöre när vinden lekte och tittade hon sig omkring insåg hon hur fel det såg ut. Det var strålande sol, blommor och grönt på varje ledig plats och endast ett fåtal människor i närheten som gick och höll hand. Det två paketen glänste i sitt rödlila omslagspapper och silvriga snöre med stor rosett. Det enda som fattades var tårtan och saftglasen som borde stå bredvid det vita grattiskortet som hade gömts mellan alla blommor människor lagt dit.

Grattis Lina och Ellen på 14-årsdagen!

Idag var det födelsedagskalas. I underbart sommarväder höll hon ett eget litet födelsedagskalas på gräset vid sina systrar. Hennes föräldrar var åxå med, hela familjen samlad. Mamma, pappa, de två tvillingsystrarna och dottern Annie. Det hade börjat tidigt i morse och nu var klockan snart tre på eftermiddagen. Men hon hade med sig filtar att ligga på, hon hade ingen brådska. Det var en viktig dag och den skulle spenderas med sina nära och kära. Men trots alla födelsedags attributer hon införskaffat kändes det långt ifrån ett kalas för att fira någons födelse. Alla grå stenar som omringade dem drog ned hennes lust att fortsätta låtsas. Hon ville känna att familjen var samlad igen för första gången sedan hon flyttade ifrån Elin. Men hur hon än försökte intala sig själv kom hon aldrig undan från det uppenbara, hon var den enda som befann sig ovan jord.

På de flesta stenar stod ett namn och ett datum. En del stenar innehöll två namn men olika datum. Den stora gravstenen hon satt lutad mot stoltserade med fyra olika namn, samma efternamn och samma datum. Samma tidpunkt för döden. Här under låg hela hennes familj, hennes liv. När hon såg andra gå runt, arm i arm och lägga ut blommor på sina anhörigas gravar, blev hon arg för att hon inte hade någons arm att hålla fast sig i. Det var inte meningen att alla skulle försvinna samtidigt. De äldsta skulle dö först och sedan skulle man gå tillsammans och minnas alla glada stunder man fått uppleva. Det skulle vara meningen att hon skulle säga: "De levde ett långt och lyckligt liv!" Inte så här. Inte helt ensam för att fira sina yngre systrars födelsedag med paket som aldrig kommer öppnas och ett kort ingen någonsin kommer läsa.

En fjäril, full av olika mörka röda nyanser landade på en röd ros någon lagt dit. Det surrade av insekter och bin och fåglar kvittrade i alla träd. Det var konstigt. Underligt att på en plats med så mycket död flödade det av liv. Blommor i mångfald och känslor som strömmade runt i virvlar. Var det möjligt att marken var fylld av överflödigt liv? Krafter som blivit över efter att människorna dött och som nu smög sig ut i marken under för att återvinnas av det levande?

Hon lutade huvudet mot armen och smekte det mörkgröna gräset. Det var så mjukt mot handflatan. Skulle hon blunda hade hon med största sannolikhet somnat. Det var så fridfullt med tystnaden och lugnet. Var det så att vara död? Lugnt och fridfullt? För i så fall kanske det var bättre om hennes namn ristades in på samma sten.
Är det ensamt där nere?
Hon tittade sig omkring på världen ovanför och blinkade bort en tår. För här uppe är det väldigt ensamt...

Hade de fortfarande tillgång till något sorts medvetande? Det var frustrerande att ligga där och veta att några meter nedanför fanns resterna av hennes familj. De var inte ens kroppar längre, bara rester. Hon var en rest, ett överflöd av det förflutna. Det fanns inte längre någon roll för henne att spela. Hon bara flöt med i bakgrunden utan någon riktig anledning.
Vill ni att jag ska göra er sällskap?
Det var inte rätt, inte för fem öre. De hade fortfarande varandra, var de nu befann sig. Hon var fortfarande kvar, utan någon som helst som kunde hålla hennes arm. En rest.

Trodde hon på karma?
Alla pratar hela tiden om att Karma kan komma och ta betalt eller ge betalt för saker vi gjort tidigare. Har man gjort något bra blir man belönad och vice versa. Det var länge sedan hon fick en belöning. Handen darrade när hon tog upp mobilen och gav det ett sista försök. Många mirakel hade hon bett om det senaste året men det här skulle vara det sista. Det här var det absolut sista hon skulle kräva av livet ovan jord. Siffrorna kunde hon utantill. Hon hade ringt numret alldeles för många gånger i sin sömn. Men endast i drömmarna hade någon svarat. Endast där hade hon fått fortsätta leva. Ton efter ton gick fram utan något svar.

Hon hade fått sina chanser, fler än vad hon förtjänade. Så om hon trodde på Karma? Egentligen inte, men när bevisen var så starka kanske hon fick lov att tänka om. Kanske var det just det som gjorde att hon satt här nu med avskedsbrevet redo i ryggsäcken. För att hon gång på gång stängt ute den enda människa som kunde hjälpa henne. Den enda hon egentligen alltid velat vara nära. Hennes trygghet, mannen som hon varje natt hemsöktes av. Han var den enda som kunde ge henne en orsak till att inte hoppa från den där bron. Men ton efter ton och utan svar. Karma hade slagit till.

En grön liten larv kröp upp på hennes hand och försökte ta reda på vad den nya bleka ytan var för något. Hon förde den mot munnen och gav den en kyss innan den släpptes ned på marken.
- Kryp ned till dem nu och berätta att jag inte glömt bort dem.
En tår föll från hennes öga och den skrämmande insikten om att hennes egen nedräkning hade börjat. Hon var rädd. Men hon hoppades att det fanns tröst som väntade dit hon skulle.
- Säg åt dem att jag är på väg...









Lite längre bort satt ett syskonpar i en svart hyrbil och såg på varandra. Det hade varit en lång färd och inte mycket hade blivit sagt under milen de avverkat genom skogar och städer. Men nu satt de här, trötta men med en puls som skulle kunna få vem som helst att behöva sätta sig ned. Det var ett viktigt ögonblick. Ett känsligt ögonblick som förhoppningsvis skulle leda till något bra. Något två utav dem behövde något så fruktansvärt.

Trodde han på ödet?
Håret drogs tillbaka och gömdes under den grå kepsen för maskering. Det fanns inte många personer i närheten men det gick inte att lämna något åt slumpen längre. I fickan känner han hur något vibrerar och den där irriterade ringsignalen lyckas överrösta radion som underhållt dem. Han lät det ringa, njöt av varje sekund den levde. Han hade inte gjort sig av med den fula svarta mobilen, bara gömt undan den för sig själv. Han skulle aldrig kunna slänga bort hoppet för dem. Under kepsen syntes det hur en röd färg letat sig fram och ett blygt leende tog form. Han var inte bortglömd och bröstet blev alldeles varmt av kärlek. Den äldre brodern nickade och visade att det var dags. Ett djupt andetag och en nick tillbaka. Ja, nu äntligen var det dags. De kramade om varandra och med skakiga ben öppnades bildörren och en lång smal man klev ut på gruset. Benen var stela och kanske han inte borde rest sig upp så snabbt. När huvudet tagit kontroll över yrseln igen tog han de första stegen ut på gräset och hjärtat bultade på för kung och fosterland.
Om han trodde på ödet?

Även om hennes hår inte var samma färg och längd, hade han känt igen henne från första sekund. Det hade känts rätt innan han ens hunnit fundera på om det kändes rätt. Det fanns inga tvivel på att han inte borde vara där. Handen drog ut mobilen och han såg med stolthet på displayen. Ett missat samtal hade han. Det fanns bara en person som hade det numret, bara en person den var menad för.
Jo, han trodde på ödet...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0