Tom

De hann precis komma innanför dörren och lägga ifrån sig alla kassar när telefonen ringde. Natalie gick in i hallen och lyfte luren. Ibland kändes det som att hon bodde där lika mycket som resten av familjen. Hon visste mer än han själv vart saker och ting låg bland alla skåp och garderober. Något kvinnorna i huset självklart fann jätteroligt att skratta åt och tog första bästa möjlighet att skämta om. Men vem orkade bry sig om vart durkslaget låg om man ändå aldrig använde det? Nej, det han ville använda såg han till att det låg framme så han inte behövde slösa tid på att leta.

Han tog hennes kassar och började gå mot vardagsrummet för att packa upp sina fynd. I en kasse låg en svart ask full av olika halsband, kedjor, ringar och armband. Det var en present och han kunde knappt vänta tills han fick visa sin bror och få se det där underbara leendet som ett barn på julafton. Han visste inte varför, men de senaste dagarna hade något hänt. Det var något som tyngde ned hans bror. Besvären hade varit fler än vanligt och han tyckte det blev mer och mer obehagligt med den djupa rynkan i Bills panna. Igår hade han funnit sin bror fortfarande stirrandes in i väggen efter att ha lämnat honom i exakt samma position två timmar tidigare. Nåt var fel och han hoppades de nya presenterna kunde liva upp lite. Kanske de kunde gå undan och prata senare idag efter middagen?

Bakom hörs Natalie svara någon på engelska och ropar sedan på Simone. Nyfiket vänder han sig om men blir snabbt omgången av en märkbart besvärad Natalie som nästan springer iväg ut till köket. Hans mamma hörs i rummet bredvid och det låter nästan som att de viskar till varandra? Att få presenter var alltid roligt, men när sånt här händer och det tisslas och tasslas blev nyfikenheten alldeles för stor för att klara av. Han ser sig om runt hörnet och när kusten ser ut att vara klar smyger han sig fram till telefonen och lyfter upp luren. Vad han förväntade sig att höra hade han ingen aning om? På andra sidan telefonlinjen hördes inget, kanske något svagt andetag i bakgrunden. Precis som han skulle harkla sig för att försöka få en reaktion sades nåt. Men det var inte tyska och inte heller engelska. Han kände igen det.

- Tom, du kan lägga på. Jag har den bärbara telefonen här.
Han ryckte till av sin mammas hårda ton och tappade halvt luren han höll i. Även om hon inte sagt att han gjort något fel var han beredd att säga förlåt till allt. Alldeles för många gånger hade han råkat ut för hennes vrede och den var inte att leka med. Men han antar att det varit enda sättet att få någon uppmärksamhet när han och hans bror höll på att riva hela huset. Med klumpiga händer lade han på luren och bad tyst om förlåtelse. För om han gjort något fel visste han inte, men det var lika bra att säga det i förebyggande syfte.

Mamman försvann på en gång och verkade ha gått ut på baksidan av huset för han kunde inte höra henne längre. Natalie hade börjat gå igenom påsarna och låtsades som om inget hade hänt. Skulle han vara nervöst glad och tro att de planerade nån sorts överraskning eller var de nervösa för att han fått reda på något han inte borde veta? Hans mamma brukade inte reagera på det viset och var inte den som blev arg i första ögonblicket. Det luktade skumt om det hela.

- Natalie, vem var det?
Hon tittade frågande upp med huvudet ur kassen med smink och uttrycker förvånat:
- Vem?
Han hoppades att hon skämtade med honom. Så dum var han inte så han gick på så dålig teater. Hon vred på sig och gick iväg för att slänga de tomma kassarna.
- Jag hörde ju vem det var!
Hon stannade till mitt i steget och han såg hur hon drog ett djupt andetag. Det var lögn, han visste inte. Eller gjorde han? Nånstans kändes det som att han borde veta vem det var som hade ringt. Natalie tog några steg emot honom så det stod näsa mot näsa nästan. Hon var gravallvarlig och han blev bara mer och mer nyfiken. Hon verkade ha gått på det.
- Snälla, lova att inte säga nåt till Bill.

Han hade inte ens hunnit fundera vem det handlade om, det träffade direkt. Så det var därför han hade känt igen rösten. Han log lite triumferande innan nästa tanke slog honom.
- Varför ringde hon?
Natalie hann nästan öppna munnen innan han kom på tusen frågor till att ställa.
- Varför pratar hon med mamma?
- Varför ser du inte chockad ut?
- Visste du om det?
- Varför har ingen sagt något?
För oåtlig för att vänta på hennes svar lyfte han helt enkelt på luren igen och ignorerade hennes gester att låta bli.

När han hörde dem prata kändes det som att det känt varandra hur länge som helst, hans mamma och kvinnan i andra änden. Bästa kompisar som diskuterar vädret och matrecept. En irriterad och sviken blick slängdes åt Natalies håll och hon vände ned blicken. Han hoppades att hon skämdes. Han lindade in telefonen i tröjan och lutade sig fram för att fråga henne vad som hade hänt om Bill varit den som svarat. Hur hade de försökt förklarat bort det då?

- Om Bill hade gjort vad?
Både tittade förskräckt upp mot den långa gestalten som plötsligt dykt upp i dörröppningen. Ingen utav dem hade hört honom och Toms hjärna gick på högvarv för att försöka tänka ut något bra att säga. Men alla tre visste att det var lönlöst. Den där farliga rynkan hade lyckats gräva sig ännu djupare in i hans bror panna och han kunde svära på att han började få en likadan.
- Vad pratar ni om?
Bill tog ett steg närmre och såg telefonluren Tom försökt lindat in i tyg för att dämpa ljudet.
- Vem pratar ni med?
Tom ryckte på axlarna men visste redan att det var kört. Aldrig hade han kunnat dölja något för sin tvilling och nu hade han inte ens haft tid att förbereda sig på att ljuga. Han skulle kunna försöka förklara bort allt eller försöka ställa till med en scen så att hans bror gav upp, men det kändes inte rätt. Han borde få veta, precis som han själv tyckte sig haft rätt att veta. Men han skulle inte bli överraskad om Bill redan visste efter att ha läst av honom.

Under ännu fler tysta protester från Natalie bredvid räckte han över telefonluren till sin bror och hoppades att det inte skulle ta alltför hårt. Den där presenten han köpt för att pigga upp sin bror kändes väldigt betydelselös just nu. Istället sträckte han fram sin hand och tog sin brors hand i sin. Ganska snart kramde den tillbaka och han såg sin bror förvirrat titta tillbaka med luren hårt tryckt mot örat.
Snälla var barmhärtig mot oss...