85

Bill


Han kunde inte bestämma sig för om han var stolt över det eller om det kanske rent utav var bland det mest korkade han ens kommit på? Säkert var att det varit bland det svåraste han gjort. Så även om det hade varit dumt, fanns en stolthet över att han faktiskt klarat av det. Lite som att springa över en väg i sista sekunden och precis hinna över innan bilarna träffade. Man hinner ångra sig en halv sekund innan första steget tas men efteråt är man så otroligt stolt över sig själv. Man sträcker upp handen åt alla arga biltutor och tackar för den här gången. Det ger en kick.

Tanken hade spökat hos honom länge nu, men det var inte förrän idag det hade triggats igång. På väg ned i trappen hade telefonen ringt och då ingen svarat hade han helt enkelt plockat upp luren. För någon månad sedan hade det aldrig hänt, men senaste tiden hade allt verkar räta ut sig. Självklart svarade han inte med sitt eget namn som öppningsreplik. Den vanan var inövad sedan år tillbaka. Endast ett Hej. Inget konkret som kunde avslöja hans riktiga identitet.

Men den rösten som hittades på andra sidan luren. Han hade hört den förut. Någonstans inom honom registrerades en påminnelse om vad som varit. Även om han inte kunde placera platsen visste han att han varit där innan. Någonstans där. Han gav luren till sin mamma och satte sig ned på trappsteget. Vart hörde allt hemma? Allt som virvlade upp inom honom utan att han egentligen visste om det. Han visste att något fått honom att öppna ögonen men kunde omöjligt sätta fingret på det. Modern sneglade oroligt på sin yngsta son och försökte tyda kroppsspråket. Efter några minuter reste han sig upp och gick mot sitt rum. Han visste inte vad som hade hänt, men något var nytt. Eller inte nytt heller. Men plötsligt kände han att han fick lov att göra det där han så länge tänkt på...Det var dags att stänga ögonen och springa över vägen. Känna vinden slita tag i en när bilarna flög förbi.

Det var en kick, men han var osäker på om den uppskattades. Själv pendlade det mellan ren skräck och total befrielse. Han var bara rädd hur andra skulle reagera. Nervöst slog han numret till sin bror och hoppades på vägledning. Att någon kunde styra honom mot rätt håll.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...

Annie

Har du någonsin varit så rädd att du är rädd för att röra dig? När kroppen försöker spå de närmsta timmarna eller till och med dagarna, för att försöka minimisera skadan. När allt man gör tänks igenom om det på något sätt kan påverka hur nästa timme kommer utföras? Hon visste inte vart hon skulle börja. Ena knäet lades ovanpå det andra och ryggen gnuggades mot stolsryggens pelare. En djup suck som omöjligtvis kunde fylla lungorna och benet bytte knä igen. Hon kunde göra sig av med nervositeten. Slänga bort den och aldrig mer tänka på den. Men alltid när det finns en nervositet finns det en nyfikenhet. En spänning. Och den var hon inte säker på om hon ville slänga bort.

Framför henne på bordet låg tre saker som hon knappt visste om hon skulle våga röra. Ett brunt paket stort som ett flingpaket och två mindre kuvert. Ett hade hon sett tidigare. Ett var från honom, mannen som fick henne att gråta av kärlek. Det andra var från en ännu okänd gestalt. Hon hade kunnat lista ut att det fortfarande okända kuvertet och paktetet stort som ett flingpaket var från samma ägare. Det syntes på skrivstilen. Trygghetens kuvert hade Elin kommit med. De två okända föremålen hade en ung man knackat på dörren och leverat. Tredje gången någon knackat på hennes dörr. Andra gången någon sett hennes lägenhet.

Bara den lilla anmärkelsen gjorde henne nervös. Var hon verkligen så undandragen så ingen fått tillåtelse att komma in i hennes liv? Men det var inte det enda som gjorde henne nervös. Ganska snabbt hade hon lyckats jämfört och insett att de båda skrivstilarna var kusligt lik varandra. Ett roligt konstaterande först, sedan en jobbig påminnelse om vad det kunde vara. Inget hindrade att skriften skulle vara släkt med? Samma ansiktsdrag, samma godhet.

Med skakande händer sprättade hon upp toppen på kuvertet. Det kunde lika gärna vara sig själv hon sprättade upp. Dag för dag. Det vita papperet drogs ut och omslaget singlade ned på trägolvet. Tänk om det var som hon trodde? Då hade hon brytit mot reglerna. Det där om att inte leta efter bekanta vägslyltar igen. Det gick inte längre att stå emot. Allt skrek stop, högt och tydligt! Men en del av henne ville hem.

"Hej Annie!
Det kändes inte mer än rättvist att ge dig detta innan resten av världen fick veta. Vi har förstått att du inte velat ha någon kontakt med oss, och vi förstår. Jag klandrar dig inte för något, snälla förstå det. Du betyder fortfarande väldigt mycket för oss. Varje gång jag såg min son le tänkte jag på dig och tackade Gud för att du funnits där vid hans sida. För oss är du en i familjen och är fortfarande lika välkommen. Var aldrig rädd för att prata med oss, med mig.
Jag kände att jag var skyldig att förvarna dig om vad som skall komma. Ingen utav oss var beredd på det. Helt plötsligt en dag var Bill bara klar.
Han saknade dig, gör det fortfarande.
Se till att inget dumt händer dig nu vännen. Ta det lugnt och skulle det vara något, minsta lilla, vet du vart vi finns. Du kan alltid nå mig på numret nedanför.
Vi älskar dig!
Kram/ Simone"


Hon skulle kunna nypa sönder det vita papperet. Det var som hon befarat. Trygghetens mammas skrivstil, ursprunget til hans egen skrift. Varför hade hon öppnat brevet? Varför låg det där paketet stort som ett flingpaket kvar på bordet framför och skrek åt henne att bli öppnad? Hon hade inte velat beblanda sig med det gamla livet igen. Hon hade lärt sig att leva ett nytt. Nu fanns det ingen återvändo. Han var nyfiken, ville veta vad som fanns där inne. Kanske en liten del utav honom fanns där? En tillräckligt stor dos av trygghetsmedicin? Han hade saknat henne...hon saknade honom. Det var vackert sagt, gjorde henne vacker. Fcik hennes kinder att lysa av rodnad. Men varför hade hon fått det här paketet? vad låg det innuti? Varhelst det ligger en spänning ligger det en nervositet, ligger det en rädsla...hon ville känna sig trygg. Det gick inte ihop. Vad hade mamman menat i sitt brev? Vad ville hon visa henne innan resten av världen fick reda på det?

Tom

Det borde inte vara lagligt, att få prata i mobil samtidigt som man körde. När han tänkte efter var det nog inte ens det? Varför följde han inte reglerna då? Varför fick han lov att spela macho som han alltid gjorde mot allmänheten? Hans farfar hade aldrig brutit mot regler, inte en enda gång hade han börjat gå innan gubben slått över till grönt. Varför hade han fötts som en dagens ungdom? Hade han varit sin farfar hade han fortfarande åkt lugnt och stilla. Beundrat grönskan som slogs om sin solplats vid vägkanten och lugnt visslat till slingan på radion. Inte kört som en dåre och hoppats på ettt mirakel vid varje rödljus.

Det hade varit det värsta som kunde hänt.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...
En bror borde inte vara tillåten att säga liknande till sin egen bror. Står det verkligen inget förbud mot att få sin broders hjärta att slå i ren förtvivlan i bibeln? Var inte det en del utav läroplanen i högstadiet? Det borde det. En dag som som från början varit en utav de bästa på länge, hade helt plötsligt förändrats till en utav hans värsta. Och han hade varit med om riktigt dåliga dagar, månader.

Hastighetsbegränsningar var inget han lade märke till längre. Rött var grönt och heldragna linjer var så gott som osynliga för honom. Det enda som räknades var hur många minuter det skulle ta att komma hem. För 11 minuter sedan hade samtalet helt plötsligt brutits och det sista han hört var sin yngre tvillingbrors snyftning. Det var inte hållbart. Han visste att någon borde vara hemma med honom, men ingen svarade. Ingen ville hjälpa honom och bönen han först tänkt be byttes ut mot aggressiva svordomar.

Äntligen körde han in genom grinden och parkerade framför ytterdörren. Djupt andetag, andas Tom. Handen som öppnade dörren lyckades nästan inte få tag på handtaget och benen vinglade av den nya tyngden som lades på när han reste sig upp.
- Det känns som att jag har gjort något fel?
Vad har du nu hittat på käre bror? Han ville fnysa åt det, ville få det till ett skämt. Fanns det något hans bror inte hittat på? Ett snabbt litet leende för att försöka övermanna det jobbiga som arbetade inom honom. Det är nog inget...

Han går in genom dörren och möts av tystnad. Tar några steg fram och möts av två taxar som glatt viftar på svansen. Det gör honom lättad. Hundarna är glada, inget har hänt. Hundar ljuger aldrig. Lättad klappar han om dem och säger några löjliga bebisord som han hoppas ingen annan ska få reda på och går vidare. Stegen känns genast lättare. Halvvägs in genom köket får han syn på sin mamma som lutar sig mot dörrkarmen och gråter. Det enda sminket hon brukar använda, mascaran, har runnit längst hennes kinder och luften känns genast mycket mer ogenomtränglig.

Rädd stannar han av och försöker lyssna efter andra ljud. Några fåglar utanför, hundarna som flämtar, mamman som snyftar och inget mer. Vem som helst kunde räkna ut att något fattades. Något stod inte rätt till? Nervöst tittade Tom ned på de fyrfotade vännerna och hoppades att de hade kommit på ett sätt att kommunicera med människor.
- Varför ser ni så glada ut? Varför är min mamma inte lika glad?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0