8

Annie


Rummet var kallt och fuktigt. Betong golv, betong väggar, betong tak. Betong smärta.

Min T-shirt och mina piratbyxor var skitiga och svettiga. Jag var rödgråten och varje liten del i min kropp ömmade. Min näsa var täppt av torkat blod och svullnad. Mitt huvud hade stora bulor och värkte. Mina handleder var såriga och blödde. Min kropp var blå och slagen. Mitt hjärta var brustet och min vilja var strypt. Mitt jag var bortdomnat. Jag var trasig och prucken. Tappad.


Jag hade legat på golvet några minuter efter att dörren stängts. Försökt samla ihop mig och alla känslor som låg utspridda på golvet. Golvet var kallt och fuktigt. Det var mörkt i rummet förutom en naken glödlampa som hängde i taket. Ett stark gult svajande ljus som kastade ljus på de mörka hörnen i pendlande rytm. Avslöjade den dystra utsikten. Det enda som fanns i rummet var en tunn madrass med fläckar och en brun filt. En svart hink och en trasig pinnstol. Rummet var inte större än ca. 3x3 meter och helt utan fönster. Den enda ljusglimt kom från ett ventilationsgaller uppe vid taket. Rummet luktade instängt och bortglömt. En källare i ett främmande land med främmande människor och främmande känslor. Ett vilset tillstånd utan framtid.


Jag var trött och utmattad. I flera timmar hade jag varit bunden och instängd i bilar och trånga utrymmen. Jag ville sova och äta. Madrassen var fläckad av gult och brunt och luktade urin. Filten var liten och tunn. Det kändes hopplöst. Där kan jag inte sova och jag kan inte sova på golvet. Jag gick bort till andra väggen och satte mig på stolen. Drog upp mina knän och höll om dem. Jag frös. Tänderna skakade och slog emot varandra.Jag höll hårt om min kropp, förflyttade vikten. Gungade fram och tiilbaka över stolen. Förflyttade ångesten från den ena sidan till den andra. Försökte fördela smärtan.

Väggen bakom mig var full med inristningar i betongen. Ord som vädjade om hjälp. Tröst.

Jag följde orden med mitt finger. Sakta längst väggen och dess knottriga struktur. Följde varje liten spricka. Varje liten fördjupning. Mitt finger följde med orden, bokstav för bokstav.


HELP ME

PLEASE

WHY

SAVE ME


Jag var inte den första. Flera hade suttit på samma stol innan mig. Någon innan mig hade ristat in orden i väggen. Någon innan mig hade läst orden. Jag var inte först. Det var inte bara min smärta som klingade kvar i väggarna. Flera hade stampat samma fotsteg som jag gått. Var befann de sig nu? Låg de nedgrävda här i närheten? Eftersom de fortfarande vågar gömma människor här nere har de antagligen inte blivit påkommna än. Inget vet vad som pågår här nere i källaren på det grå sten huset ute i ingenstanns. Hur skulle de kunna?


Jag hörde fotsteg i trappen. En nyckel vreds om och 3 män steg in i rummet. Det var samma män som tagit mig hit. De som slagit mig och förnedrat mig. Jag dolde ansiktet i mina knän och bet ihop. Jag kände en man på varsin sida om mig. Jag hörde den tredje framför mig. De tog tag i mina armar, tvingade upp mitt huvud och öppnade mina ögon. De hade tagit på sig luvor som endast avslöjade deras munnar, de höll upp en tidning framför mitt bröst och mannen på min vänstra sida sade något. Mannen framför höll i en kamera och filmade. Han tog även ett kort med en polaroidkamera. Det hela var över på 20 sekunder men de släppte aldrig. Istället lade mannen framför mig ned kameran och tog fram en rulle silvertjep. De andra höll hårdare och jag kände hur de spände sina kroppar och förberedde sig. Jag visste vad som skulle hända. De skulle tejpa ihop mina händer och fötter. Jag orkade inte bry mig. Han gick bakom mig och lade mina handleder över varandra. Tejpade ihop dem. Jag rörde mig inte. Han böjde sig ned och tejpade ihop mina fotleder. Jag stod stilla. Han reste sig och gick runt mig. Ställde sig framför mig och tittade frågande på mig. Jag tittade tillbaka, inte en min. Han tejpade för min mun. Jag gjorde inget motstånd. Bara stod där.


Mannen på min vänstra sida lyfte upp mig och bar ut mig hängandes på mage över hans axel. Vi gick ut mot en grå bil. Han satte ned mig på marken och öppnade dörren till baksätet. Jag satte mig ned och lyfte in benen. Orkade inte göra motstånd. Det hjälpte mig ändå inte. Han satte över en svart huva över mitt huvud så jag inte såg någonting. Han stänger igen dörren. Bilen åker iväg och jag stirrar tomt in i det svarta tygett.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0