78

Annie

Hon hade sovit bättre än på länge men den extra energin hon kände att hon behövde verkade ändå inte lyckats födas. Diffusa bilder från nattens drömmar kom fram med jämna mellanrum och fick henne automatiskt att le och lyfta lite högre i stegen. Vad drömmen handlat om fanns det inget minne kvar som kunde skvallra om. Men det hade varit befriande. I samma sekund som ögonen slagits upp hade famnen tagit ett grepp om kudden och ett glatt pip hade lämnat hennes hals. Först när en knackning hörts utanför hennes dörr hade hon kunnat skakat liv i huvudet och lyckats orienterat sig. Aldrig förr hade det hänt sedan hon begav sig mot Israel första gången. Hon hade faktiskt vaknat med ett leende.

Det hade varit Saki som knackat och förberett henne på att de fick lov att åka. Simone och Gordon hade redan blivit avlämnade och han hade kommit tillbaka för att hämta mig. För att inte riskera att Bill eller de andra killarna fick reda på att hon bodde där fick de helt enkelt lov att låtsas som ingenting. Det kändes nästan brottsligt när hon tillsammans med Saki smög ut ur rummet och försökte leka kurragömma med världen. Morgonen hade varit underbar och avslappnad. Nu var det stress som gällde istället eftersom de låg lite efter i tidschemat då Saki fått lov att åka två vändor. Men den varma känslan låg ändå kvar inom henne någonstanns och log.

Dörren in till rättsalen öppnades och det hördes hur alla vände sig om för att se vem som störde precis när domaren skulle be första man att stiga upp i rättegångsbåset. Hon gömde sig bakom Saki som lyckades skymma hela hennes sikt och försökte hänga med i hans tempo. Det kändes nästan som att hon råkat missa skolbussen och försovit sig till en mattelektion. Med ögonen riktade mot livvaktens svarta kavaj ser hon inte den lilla mattkanten som sticker upp och lyckas fastna med stortån så foten fastnar. Dock hinner hon reagera i tid och lyckas spela med och låtsas att hon tappat något. Låtsaspengen plockas upp och hon skyndar ifatt Saki. Men innan hon når sitt skydd får hon syn på något oroande uppe i vittnesbåset.

Morgonen hade helt fått henne att glömma bort vilken dag det var idag. Hennes hand greppade tag i stolsryggen och försökte ge tillbaka henne balansen som plötsligt tappat bort sig. En halvflint syns och ett ovårdat skägg klias i nervöst på den upphöjda delen av salen. Tårna började rycka innuti hennes skor igen och balansen blev allt sämre. Var dom säkra på att golvet verkligen var ordentligt byggt? Det kändes som att det höll på att svikta? De små prickarna framför ögonen blev bara fler och fler. I sista sekunden kommer hon på vad som är fel.
-Andas, Annie. Glöm inte bort att andas.
Lättad känner hon syret återvända in i henne och lyckas trycka undan yrseln tillräckligt för att känna sig säker nog att flytta sig. Idag skulle männen förhöras.

Mannen började tala och för att inte riskera att låta benen vika sig av obehag satte hon sig ned på första bästa stol. Hur kunde hon ha glömt bort det här? Förbannad på sig själv bet hon ihop och försökte uthärda alla rysningar som försökte skaka sönder hennes kropp när mannens röst nekade till anklagelserna. Nekande efter nekande och hon fick lust att bara ställa sig upp och skrika. Innan mannen hann uttala sig om den sista åtalspunkten stoppade hon fingrarna i öronen och blundade. Hon ville inte lyssna på hans bortförklaringar. Hennes morgon kändes genast långt ifrån befriande och det kändes hårt att en sån bra sak förbrukats så snabbt bara för att hon glömt bort att männen skulle vara här idag. Hur kunde hon glömma bort något så viktigt?
Hon suckar djupt och precis när hon fyllt lungorna till bredden inser hon varför det smitit förbi hennes tankar så lätt. En annan axel nuddar hennes och genast går en elektriskt stöt genom kroppen. Blicken sneglar åt ena hållet och möts av de djupaste hasselnötsbruna ögon.
Just därför hade hon helt glömt bort den här dagen. Dröm fragmenten lyckades bindas ihop.


Tom


Han visste inte vem utav dem som var nest chockad? Han, Bill eller Annie över att hon helt plötsligt satt sig ned på stolen bredvid hans bror. Först kom hon med Saki, deras livvakt och han kunde inte förstå hur det kom sig? Saki hade ju lämnat av dem bara en halvtimme tidigare? Men så fort hon stannat till alldeles bredvid dem såg han hur Bill hade ryckt till och var nog inte medveten om att han hade tagit Toms hand. Nu satt Annie och Bill alldeles bredvid varandra för de hade nog båda tyckt att det skulle kännas ännu mer pinsamt om de hade bytt plats. Istället kunde han se och känna hur de båda satt spända som pinnar och gjorde sitt bästa för att verka oberörda av varandra. Nogranna med att hålla benen inom gränsen för sin egen stol och inte invadera på den andres område. Ibland var det svårt för honom att inte skratta åt deras fåniga uppförande. För honom var det ju så självklart att det var ödet som hade fått henne att ta just den platsen. Han hade varit fruktansvärt besviken på henne men efter att ha sett henne igen hade han större förståelse för varför hon gett sig av och det syntes så lätt att det var svårt för henne. Så innerst inne jublade han över hennes "misstag." Hur Bill kände sig var enkelt att lista ut. Han kunde känna sin brors stressade hjärtslag ända borta vid sin plats.

Tom satt och försökte fokusera på mannen och vad han berättade. Idag var första gången han fick möta monstren som gjort illa hans familj och han ville inte missa en sekund av deras förklaring. Varje ord memorerades och alla deras uppenbara lögner gjorde honom illamående. Vem skulle gå på den smörjan? Ibland slängde han ett öga på sin tvilling och hans vän men de verkade kunna hålla varandra sällskap rätt bra utan hans hjälp. Ingen utav dem verkade ge mannen uppe i båset någon uppmärksamhet. Istället satt de båda något krumryggade med hakan i bröstet och vaggade med mellan varandras knän. Båda hade sin närmsta hand liggandes utmed stoldynan så den nästan nuddade den andres hand och sirrande sig ibland ont på den lilla centimeter som skiljde deras händer åt. Tom fann det avslappnande att veta att det kunde underhålla sig själva och inte lade allt för mycket fokus på den äckliga gestalten som spred lögner likt en dyngspridare där uppe.

Efter en timme tvingas åklagaren ge upp sitt förhör med mannen som vägrar erkänna något och förtsätter skylla på minnesförlust. Tom känner frustrationen stiga och har svårt att förstå hur de kan låta honom hålla på så där? Mannen leds ut av två polismän och istället leds en annan man in. En lättnad sprider sig när han ser det bekanta ansiktet och båda personerna bredvid honom tittar upp samtidigt och mumlar: Hippien!



"Vi satt och pratade ett tag och för varje minut kunde jag slappna av ännu mer. Han var riktigt trevlig och det var skönt att få prata med nån som åxå hade ett behov av att vara lite hemlig. Jag kände mig trygg med honom. Helt utan förvarning slets dörren upp och Ahbid kom rusandes in. Han tittade först på mig och sedan på mannen bredvid mig. Bakom honom kunde jag se och höra Lucy som nästan verkade gråta. Allt verkade väldigt kaotiskt och jag ställde mig upp och försökte fråga vad som var fel. Ahbid fortsatte skälla på Lucy och jag tittade för en sekund på mannen bredvid mig. Han satt helt lugnt där på sin plats med jackan i knäet. Han rörde inte en min. Plötsligt ser han upp på mig och reser sig.
- Var inte rädd, Tom. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Hur kunde han veta vad jag hette?
- Håll ut, din bror är på väg hem. Jag lovade honom det...
In kom två poliser rusandes och tog tag i mannens armar men han var fortfarande lika lugn. Han tappade jackan han haft i sitt knä hela tiden och för första gången kunde jag se handklovarna som satt runt hans handled."



Äntligen kände han att upprättelsen var nära. Det kändes orättvist att mannen som faktiskt hjälpt dem var den som fick dra det tunga lasset med att avslöja all vidrig fakta om vad osm egentligen försegick där uppe bland bergen. Han hoppades att domaren på något sätt gett honom förmildrande straff. Det började bli riktigt vidrigt det han berättade, men Tom var evigt tacksam för att det ändå var han som gjorde det och inte mannen som förhördes före honom. Hippien, som Bill ville kalla honom, hade ändå ett ganska snällt uttryck och han var den enda utav männen som hans bror velat berätta om. Det var tack vare Hippien Tom hade fått brevet ifrån Bill. Men just nu spelade det ingen roll för han började få svårt med att hålla tillbaka frukosten i magen.

- Vad hände egentligen med Bill och Annie efter att ni tvingat i dem en sömntablett?
Hippien vred besvärat på sig och fuktade läpparna.
- Jag var aldrig med men jag fick se bilderna och de skröt alltid om deras experiment.Tom lade ena handen på magen och tvingade ned salivet som samlades i munnen. Alldeles strax skulle det komma bilder och lyckades han inte få ordning på kväljningarna nu skulle han få lov att springa ut på toan. Samtidigt ville han inte verka för besvärad för sin bror för då skulle det ge fel signaler. Snabbt tittade han på sin bror och såg att både han och Annie börjat lyssna på förhöret. De insåg nog att Hippien inte skulle försöka hålla undan något eller neka till sanningen.

På TV-skärmen visades ett bildspel som visade grova pornografiska scenarion på en medvetslös Annie och Bill i olika upplagda positioner. Ibland tillsammans, ibland var för sig tillsammans med olika antal män. Aldrig hade de öppna ögon utan var alltid drogade. Något som fick Tom att dra en lättnadens suck. Då hade de i alla fall inte behövt känna allt. Det visades bilder på en hårt sminkad Bill i vit klänning och med män som bände upp hans kropp och fyllde alla hans hål med deras äckliga lemmar. På varje bild hängde hans huvud som på en död man.


"Ansiktet verkade helt, jag lät mina händer undersöka hans armar, inget brutet, inga sår. Jag tittade snabbt på hans ben, lät min hand vandra längst hans lår. Ingen reaktion. Han verkade inte vara skadad. Min blick fastnade på hans lår. Hans bara ben som låg utsträckta framför honom. Försiktigt lade jag min hand på hans höft. Inga linjer, inga kanter efter hans underkläder kunde uppfattas. Det var bara det vita tyget mot hans nakna hud. Jag slöt ögonen och kände hur rysningen fick håret längst mina armar att resa sig. Så det var därför de hade lämnat mig ifred. Min hand lyftes från hans höft och jag strök honom sakta över kinden. Det gjorde ont i mig att titta på honom. Skulden inom mig blev bara större och kraftigare. Allt det här var mitt fel. Om jag bara hade tagit det där jäkla pillret utan att bråka hade det här aldrig hänt. Jag hade aldrig sett honom så här innan. Jag hade sett honom ledsen, rädd och jag hade tröstat honom. Men aldrig så här. Han såg så tom ut. Det fanns inget som tydde på att han var rädd eller ledsen. Han var bara tom. Det gjorde så ont i mig. Allt på grund av mig. En tår sprack och rann nedför min kind. Jag blev galen av att inte få någon reaktion. Han bara satt där i den vita klänningen, rött läppstift utsmetad över hans mun och en hemsk blå ögonskugga klumpigt lagd på hans ögonlock. Som en clown. För mig hade han alltid varit en docka. Hans vackra bruna ögon, den lilla näsan, hans mjuka läppar och porslinshy. Så länge jag hade känt honom hade han alltid varit perfekt. Så mycket vackrare än någon jag träffat innan. Nu såg han ut som en clown. Mina tårar fortsatte rinna och i ren panik tog jag av mig linnet och började torka bort alla hemska färger från hans vackra ansikte. Det här var inte Bill, det var inte rätt."



- Hände det här varje gång de drogades?
Tom fick lov att lägga båda händerna om magen och försökte koncentrera sig sitt hårdaste på att inte låta maten komma upp genom halsen. Det hade varit väldigt detaljrika bilder och lite mer än vad han egentligen klarade av. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något liknande, trots alla förvarningar och tips. Bill och Annie hade gömt blicken i knäna och båda var märkbart besvärade och andfådda av att försöka hålla sig samman. När den sista bilden kom hann Tom inte med att tänka på kväljningen som kom och kastade sig fram för att kasta ur sig de stekta äggen han ätit till frukost. Genast kände han rädslan komma för att hur Bill skulle reagera. Han var väldigt känslig när det gällde vad folk hade för syn på honom. I Bills ögon var han äcklig, och Tom's spy kaskad lär inte ha hjälpt till med att tvätta bort den iden. Han skämdes något fruktansvärt, men bilden av hans bror som blir våldtagen av fyra män lika håriga som brunbjörnar hade fått magen att tappa kontrollen helt. Han torkade sig om munnen och kände hur en hand började stryka honom över ryggen. Hans tvillings smala hand och lugna röst alldeles intill hans öra:
- Det är OK, Tom! Du behöver inte vara rädd.


Bill

Han följde efter gruppen ut ur rättsalen för att åka tillbaka till hotellet. Nu var den värsta delen över och han borde kunna slappna av. Enligt logiken skulle en pust av stress lämna hans bröst och han borde bli några gram lättare. Stegen borde kunna tas ytterliggare några cm längre än tidigare och inte lämna riktigt lika tunga ffotspår där han gick. Nu var det över, livet kunde gå vidare. Stolen där uppe vid båset skulle aldrig mer få ha kontakt med honom igen. Det var två dagar kvar sedan satt han hemma på sin säng igen och behövde aldrig åka tillbara till Israel igen om han inte ville. Han skulle till och med kunna åka hem redan ikväll. De gick iväg mot utgången och när de kom runt hörnet fick han svaret på varför han inte ville åka hem och varför logiken inte stämde.

På fyra steg försvann han från sin grupp och flyttade sig bort mot vattenautomaten. I flera dagar hade han tvingats vara nära men aldrig hade han fått. Hon stod med ryggen till och talade med sin stödperson. Hans hand letade sig fram mot hennes och greppade ett fast tag som han kunde leda bort henne i utan att hon kunde protestera. Som förväntat ryckte hon till och försökte skydda sig mot det plötsliga draget, men rätt snabbt blev hon nästan lealös i armen och snubblade efter bakom honom. Vad hon sa brydde han sig inte om just då. Hårt greppandes om hennes hand öppnade han toalettdörren och ledde in henne. Hon lät sig själv bli kontrollerad och han ställde henne mot väggen brevid handfatet. Lutade henne mot kaklet och lutade sig själv mot toalettdörren. Han kunde inte åka hem än. I flera veckor hade han tänkt på henne konstant, haft ont i magen av saknad. Den här veckan hade han fått se henne, höra henne berätta och suttit alldeles brevid henne. Nu var hans del över, hon hade fortfarande sista vittnes förhöret kvar. Han hade inte så många chanser kvar nu. Hans kropp vilade mot de knutna nävarna mot dörren och försökte sitt bästa för att bära upp den saknade logiken. Hon hade svarta och vita sneakers på sig, den vänstra skon något mer sliten än den högra. Antagligen ett par utav hennes favoritskor. De brukade ha en tendens att hänga med så länge det bara gick. Även jeansen hade börjat fransa sönder i kanten. Framför honom hörde han hennes andetag. Något upprörda och förvånade. Ansträngde han sig skulle han kunna urskilja en liten del av rädsla med.

- Förlåt om jag gjorde illa dig.

Det kändes som om hans kropp skulle slås sönder av pulsen. Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom? Eller jo, det visste han. Han ville ha henne. Han klarade inte av att tvingas se henne varje dag utan att få vara med henne. Han krävde inte mycket, inget alls egentligen. Men han saknade henne och han behövde känna henne. Om än bara för en minut. Toaletten var inte särskillt stor och det skilljde endast ett steg mellan dem. Hade han kavlat upp ärmen och hållt den framför magen hade han antagligen kunnat känna hennes andedräkt mot huden. Det var skönt. Små rysningar kröp längst med kroppen när hjärtat insåg att dess längtan inte var långt borta nu. Han skulle kunna känna hennes andedräkt men han skulle även nudda henne om han sträckte ut sin arm rakt fram. Han skulle kunna röra vid henne, smeka med ovansidan av fingrarna längst med hennes mjuka kind. Men han vågade knappt titta upp på henne. Han var rädd för att explodera.

- Du kan aldrig göra mig illa, Bill.
Som om någon stuckit en kniv rakt i hjärtat på honom vreds allt inom honom om. Allt kändes så tjockt där inne på den lilla toaletten. Hade han vågat titta upp hade han sett hur de sju orden sakta kom emot honom. Det tjocka gav hans kramp ännu bättre fäste. Rösten som gett honom de sju orden ekade fram och tillbaka och lika mycket som det gladde honom vred det om kniven ännu ett varv. Om han nu inte kunde göra henne illa, varför ville hon inte vara med honom? Logiken syntes inte någonstanns och han kände sig vilsen. Men det spelade ingen roll. Det var inte mycket han krävde, endast lite tid.

- Jag vet inte riktigt vad jag vill?
Det hade bara varit en stundens påhitt men det kändes rätt. Han ville.
- Du behöver inte säga något, jag ska inte göra något.
Men vad han ville allt det. Sätta ned henne i sitt knä, krama om hennes midja och borra in ansiktet i hennes tröja. Han ville känna henne på samma sätt som han fått göra tidigare. Mest av allt ville han ta det där steget fram och få henne att vilja omfamna honom. Få henne att känna sig efterlängtad och uppskattad. Men bara av att stå där gjorde så mycket för honom.
- Kan vi inte bara stå här ett tag?
Ögonen slöts och han fick försöka sitt yttersta för att hålla tillbaka tårarna. Det fanns så mycket ont i honom som hon så lätt skulle kunna läka.
- Jag behöver få vara nära dig, Annie.
Det sista ordet klarades knappt av att uttalas. Den första salta tåren såg sin chans att fly och fler försökte följa efter. Snabbt torkade han bort dem med tröjärmen men de gav aldrig upp. Det kändes så otillräckligt allt han hade att ge henne. Han hade erbjudit hela sig, men det hade inte varit tillräckligt. Vad mer kunde han göra?

Med suddig syn lyfte han på huvudet och fann henne skakande. Med ansiktet gömt i båda händerna skakade hennes axlar och han kunde tydligt höra hur hon försökte kväva gråten. Hans lilla sparv.
- Snälla låt mig...
Att se henne sådär slet i honom. Alltid hade han fått trösta och ta hand om henne. Nu var det på grund av honom hon grät. Vart gick allt så fel?
- Nej, snälla Bill...
Alla nej förminskade honom, tog bort flera millimeter av honom varje gång. Snart skulle de hitta honom kravlandes på gatan utanför. Hennes ena hand gömde fortfarande hennes ansikte men den andra hade halvt sträckts ut mot honom för att hindra honom från att säga mer. Han visste att han inte borde, men han kunde inte stoppa sig själv. Hans handflata trycktes lätt emot hennes och deras hud möttes för första gången på alldeles för länge. Han hade hört människor berätta om uppenbarelser och hur de känt ljuset ta över dem. Förut hade han bara skrattat åt dem och anklagat dem för att vara knäppa. hade någon frågat honom nu skulle han vilja påstå att det var just det han hade upplevt, en uppenbarelse.

- Snälla, låt bli.
Hon drog åt sig armen, vände sig om och lät pannan vila mot det vita kaklet.
- Tro mig, Bill...jag vill. Mer än något annat vill jag. Jag vill att du håller om mig, berättar för mig att allt kommer bli bra och aldrig släpper mig igen.Hon klarade precis av att få fram orden och han klarade precis av att få luft mellan gråten.
- Men jag kan inte.
Efter ordet "inte" sjönk hon ihop på golvet och kroppen började skaka okontrollerat. Hur kunde det vara så grymt att två personer som räddat livet på varandra flera gånger om, inte klarade av att leva tillsammans efter räddningen? Vad var det för rättvisa att ge segern till något så orättvist? Att vägra lycka?


Plötsligt knackar det på dörren och Toms oroliga röst hörs utanför. Han insåg att han skulle få lov att gå. Hon satt fortfarande på golvet och grät. Han ville inte gå. Det spelade ingen roll om de bara satt där inne i flera timmar utan att säga något eller ens titta på varandra. Bara att få vara nära henne hade räckt för honom. Men det skulle inte leda till något bra. Antingen bestämde de sig för att försöka igen eller så gick de vidare. Han öppnar dörren och finner en upprörd Tom.
- Vad håller du på med? Du kan ju inte bara försvinna sådär?
Besegrad trycker han sig förbi sin tvillingbror och drar ett djupt andetag. Han hörde hur Tom förvånat mumlade något och sedan snabbt skyndade efter sin brors snabba steg. Utanför toaletten var luften fortfarande lika tjock. Det tog emot i varje steg han avverkade och den där logiken som borde lätta på hans tyngd verkade längre bort än någonsin. Tom tar tag i honom och tvingar honom att sakna ned.
- Bill, vad har hänt?

Han stannar upp och tänker tillbaka på vad som egentligen hade hänt. Ännu en gång hade han låtit henne försvinna alldeles för lätt. Suckande tittar han på Tom och slår sig i panna med handflatan. Han slänger sig om och stegar raskt tillbaka. Hon har rest sig upp och när han kommer in genom toalett dörren tar hon chockat ett steg bakåt, rakt in i väggen. Han brydde sig inte om vad hon sagt. Bestämt ställer han sig alldeles framför och drar in henne i sin famn. Hon stretar inte emot, bara står där med händerna knutna mot hans bröst. Hennes hår luktar schampo och han drar ett djupt andetag. Gud, va rätt det kändes! Hade något erbjudit honom världens bästa rus hade han utan tvekan tackat nej. Det fanns ingen drog, inget pulver eller piller som kunde ge honom bättre tillfredsställelse än just den här lilla tjejen i hans famn. De gråter, båda känner och minns. Han känner två armar leta sig runt hans midja och han trycker henne ännu närmre.

- Snälla låt mig få ta hand om dig, Annie!
Hennes händer smekte honom över hela ryggen, såg till att få så mycket de kunde. De smet mellan hans armar och lade sig runt hans hals. När hennes kind kom upp och lade sig mot hans kind visste han inte hur han skulle bete sig längre. Överallt låg det känslor och nerver som slog volter och protesterade för att det inte fick utlopp för sitt arbete. Det fanns inget som kunde beskriva den lycka och sorg han kände.
- Jag är ledsen...
Han visste redan att hon skulle svara nej, men han kunde inte tillåta sig själv att gå därifrån utan att fråga. Utan att krama sönder henne pressade han henne ännu lite närmre sitt hjärta. Han placerade sina läppar på hennes panna och gav henne en öm kyss.
- Du vet att jag alltid finns här för dig.
Han hade all tid i världen för henne. Fick han lov att vänta skulle han vänta.
- Jag älskar dig, syster!
När de orden var sagda släppte han motvilligt henne och gick tillbaka ut till sin tvilling som oroligt stampade runt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0