Annie


Gång på gång torkade hon bort imman från spegeln med handduken men på bara några sekunder var den tillbaka igen. Vattnet som rann längst glaset förvrängde hennes spegelbild så allt såg snett och vindt ut. Det spelade ingen roll hur många gånger hon ställde sig framför spegeln och försökte hitta något som påminde om henne längre. Uppsatt hår, nedsläppt hår, sminkad eller osminkad. Det var helt enkelt inte hon längre. Annie fanns inte att hitta någonstanns bland alla badrumsspeglar. Handduken strykte bort dropparna och ögonen försökte känna igen vem de egentligen tillhörde? Var tjejen framför verkligen hon? Tänkte de samma saker? Ansiktet hon såg, var det exakt samma ansikte som de andra såg? Bilden hon hade av sig själv stämde inte alls med den hon såg. Egentligen ansåg hon sig inte ens som en utav dem, som en person av folket. Det kändes som att folket tittade konstigt på henne och ständigt påpekade hennes handikapp. En människa med uppenbara förhindrer, som saknar armar eller pratar konstigt. Så såg hon på sig själv. Även om vissa drag, som den lilla uppåtnäsan var bekant, såg hon någon helt annan. En ny accesoar i hennes ansikte var det lilla ärret som löpte genom utkanten av det vänstra ögonbrynet.

Han hade ett precis likadant fast på det högra brynet. Hon hade varit rädd att han skulle vara förändrad. Att han skulle vara den Bill Kaulitz som alla skrek efter utanför hotellet. Bilden som fanns i alla tidningar och materialiserade honom. Det var inte hennes Bill. Samtidigt hade det kanske varit lättare om rockstjärnan Bill Kaulitz kommit in i rättsalen och kört på sin roll. Då hade han inte känts riktig. Nu gjorde han inte det. Hon hade sett två killar i ungefär samma höjd gå förbi henne i gången. De hade kramat om varandra och den ena utav dem hade gått upp och satt sig i det lilla båset. Hon hade tittat från den ena till den andra utav dem. På andra sidan hade Tom suttit, rakat hår och en stor svart tröja. Uppe i båset hade Bill suttit, med rakat hår, osminkad och i en stor grå tröja. Hon hade ingen aning om att han rakat av sig håret. de var enäggstvillingar men hade inte varit särskillt lik varandra. Nu var de kopior av varandra och även om hon inte planerade det, drog hon en lättnadens suck. Det hade varit hennes Bill som dykt upp. Inte medias Bill.

Dörren öppnades och Elin kom insmygandes. Hon ställde sig mot väggen och tittade på henne. Det syntes långa vägar att Elin hade druckit. Blicken hade en tendens att sjunka undan och hennes djupa andetag hördes. Som hon hade älskat den kvinnan. Aldrig hade hon haft en pojkvän, knappt ett förhållande. Men för Elin hade hon kunnat offra sig själv. En gång i tiden...

Bakom närmar hon sig och lägger händerna på hennes höfter. Elin suckar till och kysser hennes hals. Från nyckelbenet upp bakom örat. Hon ryser till men kan inte avgöra varför? Det rycker till i hennes tår och för varje gång läpparna träffar hennes hud känner hon hur hon blir allt mer obekväm. Hon tittar upp i spegeln och ser hur fel det såg ut. Elin hade varit världens vackraste, sötaste tjej. Hennes upp-över-öronen förälskelse. Hade de varit ifrån varandra en hel dag var allt hon kunde tänka på hur underbart det skulle bli att få komma hem till hennes famn. Vad hon såg nu fick henne att rysa, av obehag. Hon kände sig som en syndare. Varje smekning från Elin kändes som en synd. Det var orätt. Mot henne, mot Elin. De kunde inte längre ge varandra vad de verkligen behövde. Inte alls faktiskt. Hon visste det så väl. Varje dag blev hon påmind om det men hon tänkte helt enkelt att det kanske skulle bli bättre i morgon? Det var alltid enklast så. Elins hand smekte henne över magen och flyttade sig närmre hennes bröst. Hon hörde hur hennes andhämting började byggas upp och det enda hon tänkte var; fel, fel, fel.

- Snälla sluta!
Hennes hår lyftes åt sidan och ett lätt nafs ryckte i hennes öronsnibb. En andedräkt full av sprit nådde hennes näsa och genast vände det sig i magen på henne. Den doften hade hon känt allt för många gånger och det lilla tålamodet hon hade haft viftades genast bort. Vem försökte hon lura egentligen?
- Sluta sa jag!
Hon puttade bort sin flickvän och sprang ut ur badrummet i bara trosorna. På sängen ryckte hon åt sig ett par jeans och en stor vit tröja. Det kliade på skinnet och hon fick kämpa med att försöka hålla borta alla bilder av männens äckliga kroppar som bände upp hennes.
Tänk på annat, tänk på böcker, tänk på giraffer, tänk på påskliljor.
Varför hade Elin gjort så där? Hon gick runt i rummet och försökte hitta detaljer hon kunde fokusera på, olika ytor hon kunde känna på. En mjuk vit gardin, det sträva träet på bordet, marmorgolvet som var kallt åt fötterna. Efter att knytit en perfekt knut på skorna öppnade hon kylskåpet och drack upp en hel flaska vatten.
Tänk på havet, tänk på delfiner.
Huden knottrade sig på hennes armar och hon lyckades hålla tillbaka en kväljning. Hon öppnade en ny vattenflaska och fortsatte dricka. Vem vet allt vad hon har haft i munnen? Irriterat slängde hon den tomma flaskan på golvet och förbannade sig själv för att hon inte lyckades skjuta undan bilderna av männen. Hon hade fortfarande inte lyckats besegra dom, trots att hon snart skulle sätta de som fortfarande levde i fängelse för resten av deras liv. Det var hon som hade gått vinnande ur det här, hon som hade överlevt. Varför kunde hon inte bara gå vidare då?

I dörröppningen till badrummet stod Elin och studerade henne med mörk blick.
- Är jag så hemsk så jag gör dig illamående?
Hon stannade upp i sitt irrande och först då slog det henne hur hemsk hennes flickvän måste känna sig. Där hade hon stått och sett hur hon sprungit omkring, försökt tränga bort något som ville komma upp ur halsen igen och gjort den ena besvärade minen efter det andra. Ännu en gång hade hon lyckats göra någon besviken.
- Nej, nej, förlåt. Du vet att jag inte kan hantera n...
Innan hon hunnit avsluta meningen tar Elin ett steg fram och trycker sig mot hennes läppar. Det var hårt och obekvämt. Hon försökte trycka sig undan men greppet om henne var fast och bestämt. De spritbeklädda läpparna gav ifrån sig små smackande ljud när de överföll henne och allt jobb hon lagt ned på att försöka lugna ned minnesbilderna hade varit helt i onödan. Trots protesterna verkade inget få henne uppmärksam på att hon faktiskt inte ville. Med en hård knuff mot bröstet flög Elin rakt in i väggen och pustade till när andan flög ur henne. Hade hennes blick varit mörk var den om möjligt kolsvart nu. Hennes ansikte började skifta i färg och form och plötsligt syntes det fragment av männen i Elins ögon. Snabbt vände hon sig om och kände att hon verkligen behövde komma bort från allt.
Tänk på tomater, tänk på element.
Hon öppnade balkongdörren och försökte klämma in så mycket frisk hon kunde i ett andetag. Nedanför kunde hon höra människor ropa.
Tänk på solen, tänk på drakar, tänk på...Bill.


"- Är det jobbigt? Hon var nyfiken på hans liv. Hon hade alltid undrat hur det var att alltid ha fans springande efter sig. Alltid undrat hur en kändis fungerar. Är de precis som oss andra?
- Ibland. Han tänkte en stund.
- Ibland skulle jag kunna ge allt för att bara få gå ostört i en mataffär eller kunna göra en sån simpel sak som att stå och vänta på bussen, sätta mig och bara åka nånstanns med min Mp3 i öronen och ingen såg mig. Han bet ihop och svalde.
- Ibland önskar jag nästan att det här aldrig hade hänt. Då kanske aldrig det här hade hänt. Tom tittade bort mot den vita sjukhussängen som stod längst kortsidan av rummet.
- Men oftast gör de något som får mig att nästan falla baklänges och jag inser hur fruktansvärt lyckligt lottad jag är som får göra det här. Han hade nästan ställt upp alla pjäser nu på spelbordet.
- Som det här? Hon sträckte sig ut mot fönstret och satte det på glänt. De satt tysta några sekunder och fokuserade på ljudet som kom utifrån.
- Ja, som det där.
Rösterna som kom utifrån hade funnits där ända sen världen fått reda på att Bill Kaulitz var återfunnen och vid liv. Dag som natt fanns de där och visade sitt stöd."



- Älskar du mig?
Händerna höll hårt om räcket och hon svalde hårt. Om hon bara kunde få blunda och vakna upp någon helt annanstans. Kanske om hon helt enkelt hoppade, kollade hur många volter hon hann med innan hon slog i. Hon vände sig om och hittade en märkbart sårad Elin. De mörka ögonen var blanka och mascaran hade runnit längst ena kinden. Hon älskade fortfarande det stora håret, de gröna ögonen och hon älskade hur hon flirtande blinkade till med ena ögat när ingen annan såg. Mer än något älskade hon hur Elin kunde få henne varm ihela kroppen och känna att inget annat spelade någon roll. Hon älskade Elin, minnena hon hade med Elin.
- Du kommer alltid vara min, Elin.
Det var ett lätt svar på en avgörande fråga. Men det var sant. Elin skulle alltid vara hennes Elin. En människa som alltid skulle komma fram vid diskussioner om den gamla goda tiden och alltid leva kvar i drömmarna. Halva hjärtat tillhörde henne, även om hon inte älskade henne på det sättet längre.
- Det är inget svar. Älskar du mig eller inte?
Det skulle göra ont och det skulle svida. Det här var en utav orsakerna till varför hon inte haft ett riktigt förhållande innan Elin. Hon ansåg det inte värt hela cirkusen med att gå isär och bryta upp om man inte var helt säker på att det kunde hålla livet ut. Med Elin hade hon trott att de skulle bli gamla tillsammans. På nätterna hade hon brukat ligga och fantisera om hur de rullade pappiljotter på varandras gråa hår och gick runt med varsin krycka i deras lilla hus. Aldrig tidigare hade hon tvivlat på dem tillsammans.

Hon skakade på huvudet och kände hur tårarna började bränna. I veckor hade hon gått och tänkt på just det här ögonblicket. Hon hade önskat efter det men hon var livrädd för vad som skulle hända efter det. Vart skulle hon ta vägen? Vem kunde ta hand om henne och prata med henne? Det var svårt att veta riktigt varför hon började gråta. Om det var för Elins skull eller sin egen? Utan henne hade absolut ingen familj och helt plötsligt hade hon även blivit känd med journalister jagandes i hälarna. Men det var inget alternativ att fortsätta det här nekandet och fortfarande tro att det kommer bli bättre. Hon var lika ensam nu.

- Är du kär i honom?
Hon tittar frågande upp på Elin och förstår först inte vem hon pratar om? Sedan hör hon namnet som ropas nedanför på gatan och även om aldrig tänkt så kände hon hur kinderna hettade till. Älskade hon honom? Nej, hon älskade allt han hade gjort för henne, allt han var. Det var en blandning utav respekt, kärlek, tacksamhet, beundran och tyvärr skuld. Hon önskade hon hade kunnat göra mer för honom. Men hon älskade honom inte som i åtrå.

- Han var mitt allt!
Det var en tunn linje mellan att ha varit och fortfarande var. Ibland visste hon själv inte skillnaden, men han var, precis som Elin, ännu en del utav henne.
- Är inte jag det då?
Hon var hennes allt, men det var inte aktivt längre. Hon såg upp på Elin och insåg att allt hon innehöll just nu var minnen. Ibland önskade hon att hon aldrig hade kommit tillbaka till henne. Att allt hade stannat vid de fina stunderna och hon kunde minnas tillbaka och bara se fina saker.
- Nej, inte längre
Elin drog efter andan och gnuggade irriterat sitt ena ögonbryn.
- Då kan du gå härifrån.

På ett par sekunder hade Elin förvandlats till en iskall maskin som helt ignorerat henne. Frågade hon henne något fick hon bara till svar att hon fick lov att gå och att hennes saker skulle lämnas ned i receptionen och tas till hennes nya rum hon fick lov att ordna. Livet de hade haft tillsammans verkade inte ha betytt något och hon var så fruktasvärt besviken på sin föredetta flickvän. Den senaste tiden hade hon gradivs sjunkit i hennes ögon, men det här tog priset. Hon hade tagit sig ned till restaurangen efter att ha vandrat omkring planlöst bland korridorerna med den röda mattan. Det var ganska lugnt bland borden och endast några äldre par som åt sin mat och drack sitt vin. På hennes bord stod en vodka/red bull. Fortfarande orörd och med bara några flisor av osmält is kvar. Hon hade fått för sig att hon ville bli full. Egentligen ville hon bli riktigt full och dryg och känna att hon hade rätten att få ställa till med en scen mitt bland alla. Men nu hade glaset stårr där på bordet i snart en halvtimme och hon visste mycket väl att hon inte skulle klara av att dricka en enda liten droppe. Hon hade redan fått lov att lukta på andetag fulla av sprit idag och det sista hon ville var att lukta likadant själv. Så istället nöjde hon sig med att sitta där och försöka känna sig som en utav de andra i restaurangen och försöka ge sken av att vara människa.

- Är det OK om jag sätter mig här?
Hon känner hur hon automatiskt nickar med huvudet och fortsätter peta på nagelbandet som snart skulle börja blöda. Kanske hon kunde hälsa på sin ena kusin och fråga om hon kunde bo där ett tag? De hade ändå varit bästisar när de var små. Eller om hon skulle ta lite utav pengarna hon ärvt efter sina föräldrar och helt enkelt hyra en egen lägenhet någonstanns. Hon skulle kunna flytta till ett helt nytt ställe och försöka sig på något nytt. Då borde hon ändra sitt namn till Andersson kanske? Det borde ju finnas tiotusentals tjejer som hette Annie Andersson? Ändra sin frisyr och försöka sig på en annan dialekt. Hon suckade djupt och begravde ansiktet i sina händer. En melodi börjar spela intill henne och någon nära svarar i sin mobil. Inget hon reagerar på direkt, hon hade lyssnat på ringsignaler hela kvällen. Det hon reagerade på var de tyska orden kvinnan uttalade och namnet som avslöjades. Plötsligt kommer hon ihåg att hon gett tillåtelse åt någon att slå sig ned mitt emot henne. Mellan fingrarna tittar hon upp lite diskret och sväljer hårt. Det var som hon hade befarat. Kvinnan säger hej då och lägger tillbaka mobilen i sin ficka. Hon visste inte hur hon skulle bete sig? Hur länge hade hon suttit där egentligen? Kvinnan med det blonda håret ser allvarligt på henne och lägger huvudet på sned.
- Hur är det, Annie?

Det var en omtänksam blick, helt ärlig. De hade inte samma färg, hon hade blå ögon. Men formen var densamma och överallt kunde hon hitta liknelser med honom. Samma näsa, de höga kindbenen. Hon såg precis ut som en sådan mamma man ville ha. Hon fick Annie att känna sig lugn och avslappnad och plötsligt hände något inom henne. För första gången sedan hon kom hit var det någon som frågade henne hur hon mådde. Någon som inte hade minsta intresse för uppmärksamhet. En spärr som varit låst alldeles för länge öppnades och allt som legat och tryckt under ytan hade fått fria tyglar. Det våta märket på hennes kind fick kvinnan mitt emot att luta sig fram och lägga sina händer om hennes. De hade samma händer, samma nätta fingrar.

- Förlåt Simone. Förlåt för Bill, jag menade aldrig att göra honom illa.
Den varma känslan och vetskapen om att händerna som höll om henne just nu var samma uppsättning som hans händer, fick hennes kropp att reagera i små ryckningar. Underläppen började darra och en stor klump bildades i halsen som gjorde det omöjligt att andas normalt. Det kanske kunde ses som opassande, men när tårarna kom med allt jämnare mellanrum böjde hon sig ned och lade kinden mot mammans händer. Allt skakades sönder i hennes kropp och suckade av lättnad att någon äntligen visade att hon var värd att bry sig om.

- Du har absolut ingenting att be om förlåtelse för.
Simones röst var lugn men väldigt bestämd.
- Du har inget ansvar för Bill. Han är vuxen nog att ta hand om sig själv.
Kvinnan mitt emot släppte taget om hennes händer, reste sig upp och flyttade sig så hon satt hukad alldeles brevid Annie. Hon satt med hakan mot bröstet och axlar som skakade av gråt. Mamman smekte bort en hårslinga från ögonen och torkade bort tårarna.
- Du gjorde vad du kände att du behövde göra.
Annie tittade upp för ett ögonblick och imponerades över hur klok och lugn hon kändes. Här satt hon med tjejen som kidnappats tillsammans med hennes ena son, som sedan lämnat honom helt plötsligt och visar inget som helst agg. Allt hon såg i Simones ansikte var förståelse och ödmjukhet. Nu förstod hon varifrån Bill fått sin skönhet.
- Vi vill alla att du ska må bra, Annie!
Det var ett enda litet ord, endast två bokstäver. Innebörden av vad ordet faktiskt stod för fick klumpen att börja trängas bland luften i halsen igen. Hon hade sagt; vi. Vi betyder flertal, plural. Hon var mamma till ett par tvillingar, det blir ett vi. Vi var många fler än vad hon hade trott stod bakom henne. Varje dag hade frågan ställts om han fortfarande brydde sig om henne? Ett vi innehöll med största sannolikhet en Bill i det här fallet.

- Varför sitter du här nere helt ensam? Vart är Elin?
Annie suckade tungt och kände sig genast väldigt långt bort från ett; vi.
- Vi har gått isär, så jag tänkte gå och be om ett eget rum sen.
Simone skakade på huvudet och reste sig upp. En hand sträcktes fram och fingrarna vinkade som för att visa henne att ta den. Hon tittade förvånat upp på kvinnan som plötsligt fått en väldigt bestämd min.
- Kom, du ska inte behöva bry sig om det kväll.
Lite tvekande tog hon mammans hand och reste sig upp.
- Du får sova med oss inatt.
Hon leddes bort mot hissen och kände hur förvirringen steg. Oss?

Det var samma sorts inredning och samma doft av rengöring som i hennes och Elins rum. Simone visade in henne i ett litet rum med en enkelsäng och ett litet skrivbord.
- Du kan sova här så länge så får du lite avskildhet från mig och Gordon. Han borde komma snart.
Hon satte sig ned på sängen och upptäckte något hårt under sig. Under täcket hittar hon penna.
- Oj, Bill låg här förut och han är inte den prydligaste pojken.
Simone skyndade fram och kollade så att det inte låg några fler hårda överraskningar i sängen. Annie tittade sig genast om i rummet och upptäckte en väska i ena hörnet.
- Men vart är han nu då?
Tänk om han var här, i något annat rum? Hon hade sett att det fanns fler än tre rum totalt. Automatiskt började hon leta tecken på vart han kunde vara eller om hon kanske kunde höra honom.
- Nej, han bor tre rum härifrån med Tom.
Hon avbröts med genomsökningen av rummet och tittade oroande på Simone.
- Du behöver inte oroa dig, han behöver inte veta att du är här.
Mamman gick fram och gav henne en puss i pannan och kramade om henne.
- Se till att få lite sömn nu. Vi finns här utanför om det skulle vara något.

Dörren stängdes och hon satt alldeles stilla på sängen. Det här var så konstigt. Hon gjorde slut med Elin och blev utkastad från sitt eget hotellrum idag. Simone kommer helt plötsligt och pratar med henne och nu ska hon spendera natten i samma hotellrum som tvillingarnas mamma, tvillingarna själva befinner sig endast några meter bort. Handen strök det vita påslakanet och utan att tänka på det drog hon ett djupt andetag och letade efter dofter. Inatt skulle hon sova i samma säng som Bill. På stolen nedanför fönstret låg en svart T-shirt. Hon sträckte sig efter den och förde de genast mot näsan. De mikroskopiska doftpartiklarna färdades genom hennes näsa, ned mot bröstet. Alla celler slog ut i blom inom henne och ännu en tår letade sig ned över kinden. Alla människor har en individuell doft. En doft som alltid finns där även om personen precis kommit ut ur duschen. T-shirten hon höll tryckt mot näsan doftade av honom. Det var samma mjuka känsla som hon känt när hon legat brevid honom i sjukhussängen och lyssnat på fansen som sjungit för dem. Samma parfym som fick hennes leder att kännas som bomull. Hennes egna kläder åkte av och hon tog på den stora svarta T-shirten som nådde ända över rumpan på henne. Hon kände sig trygg i den. Han kändes mer verklig. Täcket lyftes upp och hon kröp ned. Samma som med T-shirten begravde hon ansiktet i kudden och fann samma underbara doft. Under ett utav alla andetag lyckades hon lugna ned sig och vände sig med magen mot väggen. Han låg endast några rum bort. Hennes trygghet. Handen lyftes upp och trycktes mot väggen. Att få vara omringad av honom var som att få känna på ruset efter sin älsklingsdrog igen. Det var helt underbart och begäret skulle kunna tryckas tillbaka lite längre ned. Men ett begär kräver alltid påfyllning. Och ju mer man fyller på, desto mer behöver man.



"I ett sista försök att hålla fast vid varandra tog vi tag om varandras överkropp och flätade ihop våra ben. Jag lutade mig fram och gav honom en puss på näsan. Han skrattade till lite lågt.
- Jag älskar dig, syster! "