51

Tom

Det klingande ljudet av skeden som slog i koppens kanter var det enda ljudet som kom ifrån de tre personerna runt bordet. All satt dom och tittade frånvarande ned i sin kaffekopp och rörde mekaniskt runt skeden. I den lilla cafeterian satt mest läkare och sjuksystrar som satt och väntade på att nattskiftet skulle börja. Alla pratade på i sin takt och tittade på klockan med jämna mellanrum för att inte komma för sent. Efter ett tag började de som slutade sitt skift komma ut och sätta sig bland borden för att vänta på att få stämpla ut. Skratten blev fler och det kändes avslappnat. Jag tittade upp från det cirkulerande kaffet nedanför mig och studerade männsikorna runt omkring oss. För dem var det här vardag. Den kliniska doften, de kala väggarna, det ständiga pipandet bakom alla dörrar. Det irriterande ljudet av deras tofflor som klapprade när de gick på det grå golvet. Det här gjorde de varenda dag. I början hade jag irriterat mig något fruktansvärt på alla dessa små saker som man inte tänker på i vanliga fall. Vi hade kommit för 2 timmar sedan och så fort jag hörde någon närma sig gjorde jag mig beredd att få höra nyheterna om min bror. Än så länge hade vi inte fått någon klar rapport hur läget var, bara att de var på väg. Jag hade målat upp tusen olika scenarier i mitt huvud ända sedan mamma berättade för mig att det hade fått ett samtal och var på väg för att hämta Bill. Det hade tagit mig flera minuter innan jag lyckades få en reaktion på vad hon berättat. Innan det verkligen sjunkit in. Eller, det har det fortfarande inte gjort. Min bror, Bill, var på väg hit. De hade hittat honom. Efter all den här långa, smärtsamma väntan var han äntligen på väg hit, hem, till mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga? Det kändes som att jag ville prata om honom, berätta hur lycklig jag var att han var i säkerhet. Berätta hur mycket jag hade saknat honom och alla hans knäppa uttryck och lyckodanser. Jag ville få in honom mellan oss. Sätta honom på en stol bredvid mig och skryta över honom hur mycket jag älskar honom. Men jag visste inte riktigt om det var rätt tillfälle. Eller om jag vågade. Vi visste att han var på väg hit, att de hade hittat honom. Men det var åxå allt vi visste. Det kändes riskfyllt att sitta här och måla upp en bild av min perfekta bror och sedan upptäcka att han var långt ifrån den person jag ropade God Natt åt den där natten för två månader sedan. Mycket kan, har hänt på den tiden. Mycket mer än jag ens kan föreställa mig.

Jag tog en klunk av kaffet men spottade ut det på en gång. Kallt. Med en djup suck lutade jag mig tillbaka i stolen och drog huvan över huvudet. Klockan slog tio och alla vitklädda människor började resa sig upp för att antingen gå hem eller precis börja sitt skift. Ljudet höjdes och alla sade Hej Då till varandra och önskade en god kväll. En efter en försvann de och stolarna sköts in under borden. Deras tofflor klapprade iväg längst korridorerna och till slut var det bara vi kvar. Mamma satt och bläddrade i en tidning helt på måfå. På omslaget fanns en bild av leende tjej med en valp, olika pajer och krukväxter. Jag antog att det var som en sorts Israelisk Året Runt. Mamma tittade bara på bilderna. Eller så bläddrade hon bara för att hålla sig sysslesatt. Gordon hade hittat en kortlek och höll på att lägga ett parti harpan. Ingen utav oss hade sagt något på länge nu. Jag lägger armarna i kors över bröstet och sluter ögonen. Det här hade varit en lång dag. Då och då hör jag mamma harkla sig och Gordon som blandar kortleken. Annars hör jag bara de där irriterande bakgrungsljuden som faktiskt börjar ge en lugnande effekt. Längre bort låter det som att något nytt händer. Ett ljud jag inte hört tidigare. Då jag inte kommer på vad det är tittar jag ut genom huvan som döljer mitt ansikte och spejar nedför korridoren. Ljudet verkar försvinna. Mamma sitter fortfarande och bläddrar i tidningen och Gordon har gått över till att peta på nagelbanden. Utan att jag tänker på det fäster jag blicken på en punkt utanför fönstren, bakom mamma och Gordon. jag följer vad som händer där ute och till slut inser jag vad det är jag ser.

Med ett ryck ställer jag mig upp så stolen ramlar omkull och springer direkt bort mot fönstret. jag stannar en meter från fönstret och tittar med stora ögon på den flygande kroppen som balanserar där ute. Den röda helikoptern ska precis landa på hustaket tre våningar nedanför. Jag trycker ansiktet och handflatorna så nära jag kan rutan. Alldeles nedanför mig står två läkare och två sjuksköterskor i sina vita rockar men en rullande bår redo. jag tyckte mig könna igen den utav läkarna. Han såg ut som en typisk doktor. Några grå hårstrån, solbränd, ser allmänt sund och frisk ut och glasögon som skimrar lite i ljuset. Ni vet, en sån som går upp klockan fyra på morgonen för att springa en mil innan jobbet. Helikoptern landar på den runda betongplattan med ett vitt tjockt kryss på och dörren öppnas. Genast börjar de vita rockarna röra sig mot dem, hukandes för att inte riskera att träffas av rotorbladen. Två rödklädda män hoppar ut och jag drar efter andan. Där inne i helikoptern kunde jag se honom. Hans kropp som formades under den gula filten. Mamma ställde sig på min vänstra sida och tog min hand från rutan. Hon riktar sin blick ned mot hustaket och jag kan se hur hennes ögon blänker. Gordon e lika snabbt uppe på min högra sida och tar min andra hand. Vi tittar snabbt på varandra och båda ser lika rädda ut. Det var det här vi hade väntat på hela dagen. Det här var början på slutet, äntligen. Jag tröck hans hand lite hårdare och det var med rädsla jag såg hur de två rödklädda männen började lyfta ur båren med den gula filten. Till en början kan jag inte se något för det är vita rockar överallt som försöker hjälpa till att lyfta och undersöka. Jag ser bara små glimtar av filten. Ibland ser jag en arm, en mörk hårslinga. Det är inte bara båren som ska lyftas ut utan även en massa utrustning. Olika påsar med dropp som hålls högt och smålådor som jag nte riktigt vet vad det är. Det gör mig orolig. Varför var allt det med? Vilket tillstånd var han i egentligen. De rödklädda männen hoppar in i helikoptern igen som gör sig redo att lyfta och de vita rockarna skyndar därifrån. Jag pendlar blicken mellan de olika färgerna och försöker få syn på den gula filten. Jag trycker pannan mot fönstret och försöker se vart de tar vägen. Precis innan de försvinner in genom dörren dyker en lucka upp och jag kan se hans ansikte. Han har en stor mask över huvudet och en utan sjuksköterskorna trycker på en sorts plastballong för att hjälpa honom att andas. Där var han, min Bill. Jag vet att det var idiotiskt men jag hade förväntat mig att han skulle hoppa ut ur helikoptern på egna ben och glatt vinka åt mig. Le sitt allra största leende där hela ansiktet skrynklas ihop och komma fram till mig för att ge mig en kram. Det var det jag hade hoppats på.

Sekunden efter att de försvunnit in i byggnaden någonstans släpper jag mammas och Gordons hand och tittar mig snabbt omkring. De är 3 våningar under oss. Vart är närmsta hissen? Jag springer längre bort i korridoren för att försöka hitta en hiss och ropar åt folk.

- vart finns det en hiss?

Folk började titta konstigt på mig, men ingen svarade mig. De bara stirrade.

- Tom, vad gör du? Mamma kom gåendes emot mig och tog tag i min arm. Jag tittade stressat på henne och gav henne en menande blick.

- Jag måste hitta en hiss. Jag måste leta reda på Bill fattar du väl? Jag insåg inte hur hård jag lät. Mamma tittade lite sårat på mig och släppte till slut min arm. Genast började jag ta mig till nästa del av korridoren. Precis bredvid toaleterna fanns en hiss. Jag tröck på alla knappar men hissen tog alldeles för lång tid på sig. Jag kunde inte slösa bort fler sekunder nu. Jag bara måste ta mig till Bill. Jag slängde upp dörren in till trapphuset och flög nedför trappstegen, 3 stycken i taget. När jag räknat till tre våningar gick jag ut i korridoren och tittade mig förvirrat omkring. Korridoren var helt tom och jag kände mig osäker på vilket håll jag skulle välja. Jag försökte titta efter skyltar men deras skriftspråk var helt annorlunda än allt jag var van vid. Jag hade ingen aning. Jag bestämmer mig för att gå åt vänster och hinner endast ta några steg när de vita rockarna kommer springandes runt hörnet.

- Tryck ned hissen! Läkaren som jag tyckte såg så sund ut skrek åt mig och jag vände om direkt för att trycka ned hissen. De korta sekunder det tog för de två läkarna och de två sjuksköterskorna att komma fram till mig kändes som två minuter. Plötsligt stod de alldeles bredvid mig. En sköterska tryckte på den mjuka plastballongen och jag kunde se hur ditt bröst höjdes och sänktes i takt. Den andra sköterskan höll i dropp påsarna som satt fast i din arm. Bredvid dig på båren låg en liten maskin som var kopplat med små eletroder till dig bröst. Jag kunde se hur det gröna strecket hoppade upp och ned i ojämn takt. Alla pratade i mun på varandra och verkade stressade. Det plingade till när hissdörrarna öppnades och alla skyndade sig in. Jag stod som förstenad kvar. Precis innan dörrarna stängdes smet jag in och ställde mig längt med väggen i hissen. Ena läkaren tittade misstänksamt mot mig men jag hade blicken fäst rakt framför mig. Jag var helt paralyserad. Där var han. Här, under den gula filten ligger han, min Bill. Det var en underlig känsla som träffade mig. Jag ville helst bara förneka allt. Ville inte tro på att det var det här som var verkligheten. Det var så långt borta ifrån vad jag hade förestållt mig. Även mina värsta mardrömmar var långt ifrån den här känslan. Framför mig låg en blåslagen, utmärglad liten pojke men en maskin som andades åt honom och ett hjärta som slog i panik. Jag var rädd för honom. Jag önskade nästan att jag aldrig gått ned hit. Plötsligt börjar den lilla maskinen pipa högt och en sköterska är snabbt framme för att injicera något. Jag kan se hur det gröna strecket börjar ändra sin kurva till att bli allt slätare. Jag hade sett det på film, hur strecket till slut rätas ut och pipandet blir till en enda lång ton. Vad håller du på med. Bill?

- Vad är det som händer? Jag kände svetten komma krypandes i min panna.

- Gör nåt då. Läkaren tittade misstroget på mig och fortsatte lysa Bill i ögonen. - Men gör nåt då? Ta bort det där ljudet. Jag började vifta med armarna och tårarna brände i ögonen. Jag kunde se hur hans hjärta kämpade på den lilla skärmen, men utåt sett hände ingenting. Han rörde sig inte. Hans lilla späda kropp låg bara där och huvudet nickade lätt till när någon utav det vita rockarna kom åt båren. Jag trängde mig förbi den ena sköterskan som högljudt protesterade och ställde mig alldeles framför Bills huvud. Läkaren på andra sidan skrek något åt mig men jag uppfattade inget annat omkring mig än vad som låg här framför mig. Ovansidan av min hand smekte mjukt hans kind. Det var som om en elektrisk våg träffade mig och sköljde igenom hela min kropp. Äntligen var vår kontakt aktiverad igen. Våra osynliga trådar hade fått fäste. Jag lutade mig fram och kysste honom i pannan.

- Jag är här nu, lillebror!

Det panikslagna pipandet började plötsligt lugna ned sig och jag kunde se hur det gröna strecket fick en lite mer jämnare kurva.

- Ge inte upp nu, Bill.

Jag önskade han bara kunde öppna sina vackra ögon och se på mig. Jag ville visa honom att jag fanns här för att skydda honom nu. Att jag var tillbaka. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Jag gav honom en sista kyss på pannan innan de vita rockarna förde bort honom till vad som såg ut som en stor operationssal. Genom de stora fönstren kunde jag se hur flera personer stod redo med gröna kläder, munskydd och hårskydd, redo att ta emot patienten under den gula filten.

- Håll ut, lillebror. Jag finns här och väntar på dig. En tår rann nedför min kind och hissen plingade till när dörrarna stängdes.

- Du är hemma nu...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0