Rösten ekade inom mig. Den välbekanta rösten som sade åt mig att allt skulle ordna sig.

- Oroa dig inte, Tom!

Jag upprepade orden för mig själv, inom mig och för luften utanför. Inom mig hörde jag Bills röst, men när jag uttalade orden blev jag allt mer osäker. Rösten var nästan likadan, men ändå var den min. Det var jag som formade orden och gav dem liv. Varför kändes det då som att det inte var jag som hade sagt den meningen? Varför hängde den där meningen sig kvar i mitt huvud? Jag låg länge i sängen och lät tankarna leka fritt med den mystiska känsla jag hade i kroppen. Klockan hade blivit halvfyra på eftermiddagen men jag orkade inte bry mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på för att tvinga mig uppp ur sängen. Vad som skulle kunna motivera mig? Sömntabletterna hade gett mig 12 timmars sömn men jag kände mig fortfarande lite vimmelkantig och dåsig. Ibland undrade jag om det var därför jag hade såna konstiga tankar inom mig? Om effekten fortfarande dröjde sig kvar och jag hallucinerade?

- Oroa dig inte, Tom!

Nej, det kändes alltför verkligt för att jag bara skulle kunna vifta bort det. Jag kunde klart och tydligt höra hans ord inom mig, Bills ord. Det irriterade mig något fruktansvärt. Jag ville kunna höra orden på riktigt, inte bara inne i mitt huvud. Jag ville se orden, kunna ta på dem. Hur mycket jag än vred och vände på mig kunde jag inte koppla bort rösten eller slappna av. Det var som att varje liten muskel var på helspänn och bara väntade på en signal för att sätta igång och jobba. Jag var fruktansvärt trött men kropen var orolig, rastlös. Jag tog tag i kudden och tryckte den över ansiktet och lät den dämpa mitt skrik. Varför kunde jag inte bara få sova bort hela den här dagen. Vad var det som var fel?

Kudden slängdes in i väggen och täcket kastades av mina ben. Med en djup suck satte jag mig upp i sängen och sträckte ut överkroppen i en båge. Det var fortfarande mörkt i mitt rum men jag kunde se hur ljuset försökte smita in genom gardinen. Stelt reste jag mig upp och gick fram till balkongdörren för att försöka piggna till med lite frisk luft. Jag öppnar dörren och tar ett steg ut mot balkongräcket, men lika snabbt hoppar jag förskräckt tillbaka. I samma sekund som mina händer tagit tag i räcket hade soppan på gatan nedanför börjat koka och blixtrar och rop hade attackerat mig. Jag skakade chockat på huvudet och svor tyst för mig själv. Varför var dom här? Lite snabbt kikade jag fram över kanten och insett att något hade hänt. Det kryllade av journalister och fans. Jag tryckte mig mot väggen och försökte urskilja vad de sa, men det var alldeles för många röster för att jag skulle kunna upppfatta något. Oron började krypa inne i mig nu och jag stängde snabbt balkongdörren om mig och tittade skrämt på den mörka gardinen. På stolen brevid sängen hämtade jag en T-shirt och satte på mig mina mjukisbyxor. Plötsligt hör jag något ute i köket. Jag stannar upp och lyssnar. Någon håller på att skramla med något ute i köket och jag kan höra dova röster. Hur kan ddet vara möjligt? Det är bara jag som har nyckel till den här lägenheten. Jag smög mig fram till dörren och tryckte försikigt ned handtaget så jag kunde försöka få en glimt av personen som brytit sig in hos mig. Jag blev ståendes i dörren och tittade förskräckt ut mellan glipan som bildats mellan dörren och väggen.

I köket satt min mamma på en köksstol med ansiktet vilandes i sina händer. Bakom henne stod Gordon och hällde upp kaffe i två koppar. Han satte den ena koppen framför mamma och strök henne stöttande längst ryggen innan han satte sig på stolen brevid henne. Mamma grät fortfarandde och jag kunde se på Gordons ansikte att även han gråtit. Bådas ögon var svullna och röda. Vad gjorde dom här? Varför grät de? Varför var det fullt av journalister utanför? Frågorna krockade och jag visste inte om jag ens ville ha svar på dem? Jag kände bara för att stänga igen dörren, ta ännu ett sömnpiller och låtsas som att det här aldrig hänt. Varför skulle mina föräldrar dyka upp oanmälda i mitt kök, båda gråtandes och förstörda? Det kunde inte finnas ett bra svar på den frågan. Jag stängde försiktigt dörren igen och smög tillbaka till sängen så att de inte skulle höra mig. Ett tag funderade jag på att gå tillbaka ut på balkongen och helt enkelt stå kvar där tills jag visste vad som hade hänt. Men det kändes alltför skrämmande. Även om mitt sovrum var stort, började jag känna mig instängd och fångad. Väggarna gav intrycket att trycka ihop sig över mig och jag började sakta känna paniken. Vad hade hänt? Det enda jag kommer ihåg är att jag tog två sömnpiller igår och sedan vaknar jag upp med Bills röst i huvudet, ett kaos utanför på gatan och mina föräldrar på andra sidan dörren.

Plötsligt öppnas dörren in till mig och jag står öga mot öga med min mamma. Jag stannar stelt upp och stirrar på henne som om hon bar på en dödlig smitta. Jag vågade inte ens andas. Hon börjar gråta igen och springer fram och omfamnar mig. Hon håller hårt om mig och mellan alla tårar och snyftningar försöker hon säga något. Men jag kan inte tyda riktigt vad det är hon försöker säga. Jag försöker inte ens förstå. Jag håller om henne, men inte alls med samma entusiasm som min mamma. Jag är skräckslagen. I dörröppningen dyker Gordon upp och han tittar medlidande på mig. Han ser helt förstörd ut. Jag tar tag i min mammas armar och tvingar bort dem från mig och backar bort från dem. De tittat förvirrat på mig och sedan på varandra. Mamma försöker säga något men gråten sitter alldeles för djupt i hennes hals.

- Vad gör ni här? Varför är ni här? Jag känner hur min röst stockar sig och hur svårt det är att få fram orden. Jag sväljer hårt och försöker lugna ned andningen. Jag viftar mot fönstret och kommer på mig själv med att halvskrika. - Vad gör dom där ute? Varför skriker dom en massa saker? Nu ser mamma och Gordon ännu mer vilsna ut. Jag kan inte kontrollera mig längre utan börjar gråta häftigt och sätter mig ned på sängen. - Vad är det som har hänt? Mamma, var är Bill? Hon satte sig på sängen brevid mig och tog mig i sin famn och Gordon satte sig på min andra sida och lade armen om mig.

- Förlåt, älskling. Vi trodde du visste. Mamma kramade om mig ännu lite hårdare...

Utanför hade journalisterna samlats och blockerat utgången. Jag böjde ned kepsen över ögonen och följde efter livvakterna bort mot bilen. Så fort de fick se mig började de slåss som gamar om att få den bästa biten av bytet. Deras frågor haglade över mig och jag kunde knappt se för alla blixtrar. Nyheten att mina föräldrar flygit ned i all hast fick alla världens tidningar att reagera och skicka dit närmsta reporter. Jag hade klarat mig länge ändå utan att bli uppptäckt, men nu var cirkusen igång igen. Jag hoppade in i bilen och de mörktonade rutorna gav mig en andningspaus. Men trots det lyckades några fotografer få en bild och frågan alla ställde sig var:

"Varför ler Tom Kaulitz?"