18

En återblick

Annie

Telefonen ringde ute i köket. Jag lyfte på huvudet från kudden i soffan och tittade ut mot köket. Det fortsatte ringa. Jag suckade och satte mig upp i soffan. Benen släpade efter mig, orkade knappt lyfta fötterna. Jag tittade irriterat upp mot klockan. Kvart över nio. Jag kände hur irritationen växte inom mig. Dom vet att jag jobbat natt, varför ringer dom så tidigt? Jag gav ifrån mig ett litet morrande. Bäst att det är viktigt. Jag lyfte på telefonluren. Sakta satte jag mig ned på stolen bredvid mig. Jag blundade hårt, handen för munnen.

-Va?


Jag slet åt mig bilnycklarna, tog tag i mina sandaler och sprang ut till bilen. Det var kallt ute och över 1 dm snö. Jag hoppade in i bilen och satte i nycklarna.

-Fan, fan ,fan.

Det var fult med is på rutorna. Jag tittade mig runt om i bilen. Vart är isskrapan? Inte i framsätet, inte på passagerarsidan. Jag började få panik. Jag hade inte tid med det här. Jag tittade i baksätet och hittade till slut isskrapan under några tidningar. Jag ryckte åt mig den och gick ut för att skrapa rutan. Det gick fort och det var slarvigt gjort. Men det var tillräckligt. Jag såg vägen framför. Nu hade jag bråttom, de var ju så nära. Måste hinna dit innan...inte vet jag? Innan allt?! Jag sladdade ut på vägen, brydde mig knappt om det kom bilar från andra hållet. Jag hade redan mitt sinne inställt på en sak. Att komma fram till målet på kortast möjligast tid. Inget kunde stoppa mig. Jag tutade åt människor vid övergångstället för att varna. Jag stannar inte. Jag körde mot rött, kände att det kvittade om jag blev påkörd. Kanske var lika bra? Jag överskred hastighetsgränserna och stoppskyltar. För mig fanns inte längre några regler.


När jag svängde runt hörnet såg jag de blinkande blåljusen. De kom allt närmre. Alla var där. Polisen, ambulansen och brandmännen. Alla blinkade med sitt blåa ljus. Människor stod samlade och tittade. Jag fruktade vad det var de tittade på. De skymde min sikt. Jag stannade bilen. Tog ur nycklarna och knöt handen runt dem. Jag var framme. Min fruktan hade nått sitt mål. Sakta öppnade jag dörren och steg ur bilen. Steg för steg tog jag mig närmre folkmassan. Jag stannade alldleles bakom en stor man. Han hade en tjock dunjacka på sig och han var mycket längre än mig. Jag stod helt stilla bakom honom. Gömde mig från vad som kunde dölja sig där framme. Han flyttade tyngden till den andra foten. För en sekund såg jag kaoset framför. Olika människor i uniform som sprang omkring. En röd bil. Jag visste vilken bil det var. Så många gånger hade jag åkt i den bilen. Visste precis vem bil det var. Han flyttade tillbaka i position igen. Kaoset doldes. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till eller vart jag skulle ta vägen. Jag visste ju att de var där framme, bara några meter framför. Jag visste vad som hänt, vilka som var inblandade. Men jag var så osäker, så rädd. Var de verkligen kvar där framme eller var det bara deras kroppar? Min kropp började skaka. Jag skakade tänder. Jag vände mig om, bort från allt. Orkade bara inte ta itu med det där framme.


Bakom mig hördes någon ropa och jag fick en lätt knuff på ena axeln. Min kropp tvingas åt ena hållet av mannens tyngd bakom. Jag hittar balansen och blir stillastående. All luft försvinner ur mig. Allt hopp och alla mina böner hade försvunnit ut i tomma intet. Borta, tillintetgjorda. Jag strök din kropp när du rullade förbi. Lät mina fingrar smeka det vita tyget som dolde dig. Jag slöt ögonen, föreställde mig dig under. Hel och fin. Inget blod och inga skador. de röda fläckarna på tyget fanns inte. 2 sekunder av dig, 2 grymma sekunder. Ambulansmannen tryckte bort mig och de rullade vidare mot ambulansen. Två uniformer lyfte upp dig i ambulansen och stängde dörren. På båren låg en liten kropp. Knappt 13 år. En liten livlös kropp. Det var det jag hade varit rädd för. Du var inte kvar längre, kära syster. Du hade redan lämnat mig när jag stod där i köket med telefonluren mot örat.


Jag tog tag i mig själv och styrde stegen mot kaoset. Det var tungt. Polismannen satte upp ena handen för att stoppa mig. Jag stannade och tittade bort mot bilvraket. Det låg bildelar utspridda överallt. Bilen var helt demolerad. Trädet var av på mitten. Det hade varit en riktig smäll. Bakom bilen låg ännu ett vitt tyg. Under sig dolde en kropp. Ett slocknat liv. Den låg där helt ensam. Ingen brydde sig eller försökte rädda den. Det var bara ännu en kropp förlorad. På båda sidor om bilen stod fullt med brandmän och ambulanspersonal och jobbade. De försökte klippa upp det intryckta taket medan andra stod med dropppåsar i sina händer. Jag såg små tunna slangar som ledde in i bilen. Pappa körde oftast. Kanske var det han som fick ta emot droppet? Jag tittade lugnt på polismannen som stoppat mig.


-Det är min familj som ligger där framme. Min familj... jag kände hur rösten stakade sig.


Han tittade chockat på mig. Hans arm sänktes. Han försökte säga något men jag gick bara förbi. Han sprang efter och försökte hindra mig. Jag kände hur armar försökte stoppa mig från att komma längre men jag slog bara ifrån mig dem. Steg för steg. Jag började springa, jag måste få veta. Är någon kvar? Brandmännen framme vid bilen såg mig och flera kom för att stoppa mig. Ingen ville att jag skulle se. De höll om mig, tryckte mig allt längre bort. Jag såg bilen försvinna. Jag sparkade och skrek. Gjorde allt jag kunde för att komma loss. De tryckte ned mig på backen och försökte prata med mig. Oroliga ansikten som ville hjälpa. Munnar som öppnade sig men jag hörde inget ljud. Jag hade stängt mig. Blockerad. Mina skrik skickade rysningar längst folkets ryggar. Alla hade de ett plågat uttryck. De höll om varandra och tröstade.


En sköterska hade gett mig en lugnande spruta. Jag sjunker ned på den blöta marken. De släpper taget om mig, en efter en. Min blick letar sig bort mot bilen. Ingen är kvar. Allas uppmärksamhet hade riktats mot mig. Det var bara jag kvar. De hade redan lämnat mig. Droppåsen låg slängd i snön, maskiner och väskor låg utspridda runt bilen. Det var bara jag kvar... Tårarna rann över min kind. Lämnad och drogad där på marken. En ambulansman satt bredvid mig och stöttade min trötta kropp. Han försökte prata med mig. Hans röst lät så avlägsen. Min jag befann sig borta vid bilen, vid kropparna. Borta vid min saknade familj. Borta vid min mamma, pappa och mina systrar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0