Gardinerna hängde tunga framför fönstren och hindrade ljuset från att leta sig in. Ibland fladdrade de till av luftkonditioneringen och världen utanför skymtade. Små ljusstrålar av elände. Jag låg i sängen och studerade det fladdrande tyget. Gömde mig under täcket och undvek allt utanför. Det var iskallt i rummet. Jag hade satt luftkonditioneringen på lägsta nivån. Inte för att jag svettades, utan jag ville känna något annat för en stund. Nu låg jag i sängen med gårdagens kläder på mig och rödgråtna ögon. Maten Andreas hade beställt upp åt mig stod fortfarande orörd på bordet bredvid sängen. Jag hade inte ens lyft på kupan för att se vad det var för sorts mat. Det spelade ingen roll. Jag ville inte äta något. Jag ville inte låta min värkande mage få rätt. Den skulle få lida precis som jag. Den där värkande, vridande kraften skulle få arbeta. Ingen lindring. Ingen mat. Det skulle göra ont. Jag ville känna det. Jag ville ha ont. Jag skulle ha ont. Det förtjänade jag. Jag måste ha ont.

Telefonen på golvet blinkade blått. Snabba vibrationer som flyttade mobilen över golvet i cirklar. "mamma" stod det på displayen. Den slutade blinka och hela rummet blev mörkt igen. Lugnt.

Den började dansa igen. Blått sken, durrande ljud. Den kom närmre. Jag lyfte upp den och tittade på displayen. "mamma" Nej, jag kan inte. Jag slängde iväg telefonen över golvet. Den fortsatte blinka. Jag hade tryckt bort ljudet för länge sedan. Jag vågade inte stänga av mobilen helt om Bill försökte ringa men jag orkade inte höra den glada infekterade ringtonen. Istället hade jag legat på sängen i flera timmar och tittat på den när den förflyttade sig över golvet. Ibland glömde jag vad det var jag tittade på. Alla ville få tag på mig och fråga hur jag hade det? De ville alla försöka trösta och förklara att det inte var mitt fel.

De första samtalen hade jag uthärdat. Jag hade svarat för att försöka få lite tröst. Jag kände att jag behövde få en bekräftelse på något sätt att jag inte hade något att göra med Bills försvinnande. Men efter att ha pratat med några osäkra röster kände jag mig bara ännu skyldigare. Att behöva återberätta allt igen fick mig att inse att det faktiskt var mitt fel. Hade jag bara följt med honom hade det här aldrig hänt. Eller så hade vi båda blivit bortförda. Då hade vi i alla fall haft varandra. Nu sitter jag här, helt ensam, med skulden långt upp i halsen och en durrande telefon med vår oroliga mamma på andra sidan tråden. Vad tycker hon om allt, om mig? Skulle hon våga säga som det var eller skulle hon åxå försöka försköna det hela och försöka vifta bort allvaret i det hela? Jag vågar inte svara. Jag klarar inte att höra hennes röst, då brister jag. Jag vill inte bli tröstad. Jag vill känna smärtan. Jag vill lida. Jag behöver känna det för att förstå.

Hela natten hade jag suttit ute på den lilla balkongen. Jag och Andreas hade blivit körda till ett hotell och fått rummen allra längst upp för att slippa alla journalister och deras blixtrar. Vi hade rummen bredvid varandra och hela natten hade vi suttit på varsin balkong men ryggarna mot varandra. Ingen hade sagt något. Journalisterna hade dykt upp vid huset alldeles efter att vi hade åkt därifrån. Än visste de inget om vem som kidnappats men de visste att det var någon viktig. Någon som skulle ge mycket uppmärksamhet med tanke på området huset låg i. Där bodde bara miljonärer. Med andra ord...någon betydelsefull person var borta. David hade ringt oss och försökt förberett oss på vad som kunde hända de kommande timmarna. Han bönföll oss att hålla oss på våra rum och inte prata med någon. Han varnade oss för att det kunde bli skitigt. De skulle göra vad som helst för att få en bild eller ett uttalande från oss.

Det var så skrämmande allt. Vi hade ingen här som kände oss. Alla var på väg ned men just nu var det bara jag och Andreas mot resten av världen. Vi satt där uppe på balkongen och stirrade ut över hustaken. Nedanför hördes bilar som tutade vid korsningarna och människor som skrek. Det var fredag och nattlivet hade nått sin topp. Överallt gick det människor som var förväntansfulla på nattens äventyr. Några gånger hade jag gått fram till räcket och tittat ned på dem. De höll varandras händer, hoppade omkring och skrattade. Några kramade om varandra. Några kysstes. Jag höll hårt i räcket. Inom mig bubblade avundsjukan.

Jag sänkte blicken och sparkade till räcket. Jag sparkade en gång till, och en gång till. Jag höll hårt i räcket, sparkade och skakade räcket. Jag tog i allt jag hade. Sparkade, slog och skrek. Jag tittade på människorna nedanför och skrek. Jag skrek, jag hade ont. Rösten sprack. Klumpen i halsen var för stor. Jag kunde inte längre för då skulle jag inte orka hålla emot längre. Jag ville inte släppa efter. Jag orkade inte låta mig själv gråta. Det var så mycket som ville komma ut. Jag var rädd att det aldrig skulle ta slut.

Jag vände mig om mot Andreas håll. Han satt på golvet med huvudet gömt mellan knäna. Han grät. Jag tittade på honom och kände hur min underläpp började darra. Vad skulle hända med oss? Andreas tittade upp för en kort sekund och mötte min blick. Han var helt förstörd. Hela kvällen hade han fått vara den starka. Han hade fått tagit hand om mig och ringt runt till alla och pratat med polisen. Jag hade bara rymt och lagt allt på honoms ansvar. Jag kände mig så egoistisk och hemsk. Jag hade helt glömt bort Andreas.

-Förlåt! Förlåt att jag inte tagit hand om dig. Förlåt att jag bara lämnade dig så där. Jag är så jäkla ledsen för allt, Andreas. Snälla förlåt!

Jag försökte. Försökte ta normala andetag men halsen krampade. Mina ögon sved. Försökte koncentrera mig. Djupa andetag, lugnt och fint. Håll tillbaka nu, Tom!

Men jag kunde inte. Jag höll båda händerna för ansiktet. Mina ben höll inte längre utan jag föll ned på knä. Jag grät. Hela jag, allt grät. Jag skakade. Slog nävarna i betongen och släppte ut allt som gjorde ont. Jag har aldrig gråtit så innan. Har aldrig känt mig så otillräcklig innan. Jag kröp upp mot väggen och höll hårt om mina knän. Kunde inte sluta gråta.

Hela natten satt vi där, rygg mot rygg med en och samma smärta. Ingen sade något och ingen försökte trösta. Vi visste redan. Med tiden lugnade sig ropen och biltutorna nedanför. Natten tystnade. Men där uppe på

balkongen hördes snyftningar. Där hördes smärta. Salta tårar, krampande halsar och blickar stirrandes ut i den mörka natten. Där uppe var luften mycket tjockare.

Jag hörde durrandet på golvet. Mobilen hade börjat blinka igen. Jag lade mig på sidan av sängen och tittade på. I en cirkel, runt runt på golvet. Hela dagen hade jag försökt undvika att svara. Oftast var det inga problem, namnen på displayen betydde inget just nu. Men det där namnet...det gjorde ont i mig varje gång. Jag lyfte upp mobilen och höll den framför mig. Såg namnet i det blinkande blå ljuset. Försökte samla mod till mig att svara. Kände ett behov av att svara. Det var jag skyldig. Ändå tittade jag bara, lät blicken hänga kvar på displayen. Den slutade blinka. Jag höll den fortfarande i min hand, visste att den snart skulle ringa igen. Jag räknade sekunderna. 17 sekunder senare blinkade den igen. Samma namn på displayen som innan. Samma ångest men samma längtan. Jag höll mobilen närmre örat. Tryckte på knappen.

-Tom, äntligen svarar du. Hur är det med dig älskling?

Försökte svara. Försökte tränga bort gråten.

- Lilla vännen, vi är på flygplatsen nu så vi är hos dig om någon timme. Är det något du vill ha? Tom?

Så underbart att få höra den där rösten igen. Jag tryckte huvudet mot kudden. Tårarna rann över mina kinder och jag försökte kväva snyftingingarna med kudden.

- En kram mamma, jag skulle verkligen behöva en kram just nu...