Solen skiner på mitt fönster och den svarta huvan på mitt huvud blir varm fort. Jag känner hur tyget klibbar fast på mitt ansikte och svetten rinner. Jag försöker ta djupa lugna andetag genom näsan. Känner att paniken är nära nu. Pulsen ökar och andningen blir allt häftigare. Det börjar bli svårt att bara andas genom näsan. I framsätet sitter 2 män och sjunger. Bilstereon går på högsta volym och en hemsk musik tonsätts av männen. En massa olika skrikande instrument och 2 tondöva gubbar som klappar takten mot instrumentbrädan. Jag försöker andas lugnt. Försöker tänka på annat och andas. Jag försöker men det går inte. Jag måste få luft nu.

Jag lutar mig fram mot stolsryggen framför och försöker dra bort huvan genom att stryka huvudet upp och ner mot framsätet. Jag försöker nypa tag i tyget på huvan med knäna. Försöker gnida upp huvan mot mina axlar. Jag måste få luft. Men det går inte. Jag börjar skrika och hoppa runt i baksätet för att få lite uppmärksamhet. Det blir tyst i framsätet. Musiken spelar fortfarande men de har slutat sjunga. Plötsligt känner jag hur jag blir slagen över huvudet utav en handflata. Först en gång och sedan en till gång. Jag vet att jag antagligen kommer få fler smällar om jag inte lugnar ned mig men jag måste få ny luft. Jag slänger mig mot framsätet och skriker. Ännu en gång blir jag slagen och tillbaka knuffad. Jag slänger mig fram igen. Kan dom inte bara inse att jag behöver få av mig huvan? Måste de arbeta emot mig hela tiden. Den här gången slår han mig rakt över ena ögat och jag känner hur något går sönder. Det blir varmt när blodet rinner ner över ögat och det gör fruktansvärt ont. Men det spelar ingen roll för jag kan snart inte andas.

Jag fortsätter försöka få dem att förstå men de bara slår.

Till slut stannar de bilen och äntligen drar de av mig huvan. Jag tar ett djupt andetag. Mitt hår är alldeles fastklibbat på min hud och det blöder fortfarande från mitt öga. Jag ser inte riktigt klart än för ljuset är så starkt. Jag kisar mot männen som tittar surt tillbaka på mig. Föraren sträcker sig mot mitt ansikte och drar snabbt bort tejpen från min mun. Jag drar ett djupt andetag av ny frisk luft. Underbart! Jag fyller lungorna om och om igen. Föraren ryter till åt mig och ger mig en örfil. Jag kommer tillbaka till verkligheten och får syn på det vita pillret som ligger i den utsträckta handflatan som pekar mot mig. Jag tittar de båda männen i ögonen och inser att de menar allvar. Pillret var avsett för mig. Ett rund vit liten tablett med en konstig symbol på. Jag tittar frågande på männen igen. De rör inte en min. Jag hade inget val. Jag tar emot tabletten och sväljer. I samma sekund ler männen och skrattar.

Jag börjar bli orolig. Vad hade jag egentligen tagit? Skulle pillret gör mig illa? Kanske var det bara sömnpiller? Då kanske det bara är bra att jag tog det? Då kanske jag slipper det här och kan glömma några dagar? Tänk om det var gift? Jag kanske dör nu? Var det därför dom skrattade så där? Äntligen skulle dom bli av med mig. Mina tankar snurrade runt och jag gick igenom varje scenario jag kom på. Vad som skulle hända och hur jag skulle kunna rädda mig själv. Jag kommer på mig själv med att mummla. I framsätet hör jag skratt. Jag försöker fokusera blicken på männen men allt är bara suddigt. Jag känner hur huvudet blir tyngre och jag orkar inte hålla ögonen öppna längre. Jag faller ner på sätet och somnar.