10

Bill


Det hade börjat ljusna ute och alla låg och sov. Inte jag. Jag vågade inte. Ögonen var tunga men jag tillät dem inte att blunda. Vågade inte överlämna mig i deras våld. De hade fortsatt sjunga på sin sång långt efter att bilen börjat rulla igen. En efter en hade de somnat.Mannen som grenslat mig hade suttit längst, flera timmar, och stirrat på mig. Han hade nynnat sången och alldeles inna han somnat hummat den. Hela tiden med en iskall blick fäst på mig. Jag klarade inte av att möta hans blick. Jag var rädd att en mötande blick skulle innebära en utmaning. En kamp på liv och död, överlägsenhet och underlägsenhet. Jag höll ögonen vakna.


Bilen stannade och sidodörren öppnades av chauffören. De 3 männen sov fortfarande. Han tog tag i min arm och drog mig mot öppningen. Jag satte mig på kanten och satte fötterna på marken. Det var skönt att få sträcka på sig och andas ut. Även om han hade slagit mig innan var han den enda jag kunde lita på just nu. Han hade ändå räddat mig från de andra männens terror. Han tände en cigarett och drog ett djupt bloss.

Bilen hade stannat mitt på en grusväg ute i ingenstans. Från vägkanten bredde sig en stor äng ut sig. Gräset hade gulnat och var visset. Vid ängens kant anslöt sig ännu en äng. Lite mörkare till färgen men lika visset. Lite varstanns växte några lövträd, även de med gulnade löv. Det var verkligen torrt här. Dammet yrde runt i luften när mannen fimpade cigaretten. Han tittade på mig och började leta i jackfickan efter något. Han börjar gå emot mig och drar fram en fickkniv ur jackan. Jag stelnar till. Mina ben slutar pendla där de hänger över skåpbilens kant. Han tittar mig i ögonen,skakar på huvudet och böjer sig ned. han tar mina ben och skär upp tejpen med kniven. Jag pustar ut. Han vinkar åt mig att följa med honom. Vi går runt bilen och mot ett gammalt grått stenhus. Det var det enda huset jag kunde se. Botrom huset, bredvid och bakom fanns bara åkermark. Det var skönt att få röra benen igen. Jag hade spännt mig i flera timmar och varit på min vakt. Nu kunde jag slappna av lite.


Han stannade framför trappan till huset och signalerade att jag skulle sätta mig på det översta trappsteget. Jag går upp och sätter mig ned. Han tar fram silvertejpen och tejpar ihop mina fotleder igen. Han reser sig upp, tänder ännu en cigarett och går in i huset. Han lämnar dörren öppen och jag tittar försiktigt in. Det ligger gamla tidningar i höga staplar. Tomma buckliga konservburkar utspridda över golvet. Dörrarna är trasiga och vissa fönster är spruckna. Gamla mattor på golvet och blodiga rep...Blodiga rep! Min blick fastnar på en bit blodigt repet. Det ligger slängt på go

lvet vid den bortre dörren. Jag ryser. Det var inte bara jag som hade suttit är. Jag kan inte slita blicken. Mannen kommer ut från ett rum bredvid och uppfattar min iaktagelse. Han sparkar till repet och skrattar. Jag kan inte annat än avsky honom. I handen har ha en polaroidkamera. Han går nedför trappen, stannar och tar ett kort på mig. Han tar kortet och börjar vifta det fram och tillbaka för att få det torrt. Han sätter kortet bredvid mitt ansikte och jämför. Han ler och verkar nöjd.


Längre bort ser jag vägdammet bilda små moln. En bil kommer. En grå liten bil som stannar vid huset. Ur kliver 2 stora män. De 3 börjar prata med varandra och en påse räcks över till min chaufför. De tittar på mig och skakar hand med varandra. En utav de större männen går fram till mig och drar upp mig på fötterna. Han tar tag i mina knäveck och slänger mig över sin axel. Han slänger in mig i baksätet på bilen och tar fram en svart huva. Han trär den ovanpå mitt huvud och stänger in mig. Jag ser inget och det blir snabbt varmt. Framdörrarna slogs igen på bilen och bilen startade. Vi körde vidare mot nästa anhalt. Jag kände mig som boskap. Skyfflad till nästa plats utan en aning om var jag var eller vart jag skulle. Inte en aning om vad som skulle hända?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0