Tom

Trött gnuggade han den saknade sömnen ur ögonen och sträckte armarna över huvudet så händerna slog i taket på den svarta minibussen. Det var ett beiget tyg, påminde lite om filten han brukade ha som liten, som var fäst i taket och han trummade lätt några takter på bilens övre del. Utanför var det ljust med alldeles färska solstrålar. Alla kallade det morgon, men Tom skulle mer vilja kalla det sen natt. Nu var det länge sedan han blivit tvingad att gå upp vid fem och sätta sig i en bil eller ett flygplan. Han var inte van att ens behöva lyda väckarklockan och det var inte förrän tredje gången Simone kommit och puttat på honom, som han tvingat sig upp ur sängen. Sätet var mjukt och han gled ned med ryggen halvt lutad mot väggen.

Kanske en timme, högst två, hade han lyckats sova den natten. Resten hade tillbringats snurrande i sängen, drickandes kaffe som han visste förvärrade det, eller på golvet mitt uppe i olika styrkeövningar. Inte en del i hans kropp hade velat sova och hade det inte varit för att det var just den här dagen, hade han tvingat Bill att vara vaken med honom. Bara för sällskapet och för att kunna prata igenom timmarna istället. Men det skulle inte vara rättvist. Tom borde kunna somna en minut efter att han slutit ögonen, vanligtvis. Han somnade alltid på en gång. Men idag var ingen vanlig dag, långt ifrån. Nästan tre timmar tog det att köra till Berlin och han skulle vara klarvaken hela vägen. På sätet bakom honom satt en annan klarvaken tvilling som inte heller lyckats sova något. I knäet låg hans flickvän och sov. De två tittade på varandra och gav en uppmuntrande nick. De kanske satt ett säte ifrån, men alltid höll de om varandras ryggar.

I morse var första gången han sett det, officiellt iaf.
Efter mycket om och men hade han sprungit rakt in i dem när han klivit ut i hallen. Han var sist ut ur huset, trodde han. Men framför dörren hade hans yngre bror och Annie stått i varandras famn och delat på en kyss. Och det hade inte varit någon lätt puss på munnen eller lycka till puss. Nej, det hade varit en äkta passionerad kyss, som om det hade varit mörkt, garanterat hade fått dem att glöda. Han borde inte ha blivit så chockad över att se dem tillsammans på det sättet. Egentligen hade det ju bara varit en nedräkning innan det skulle hända. Men likaväl hade han nästan snubblat in i väggen när han fick syn på dem. Och han var inte den enda som blivit överraskad. Både Bill och Annie hade generat lossat sig ur varandras grepp och ursäktande öppnat dörren och smitit in i minibussen. Han antog att det var på grund av alla nerver som ingen klarade av att bete sig normalt längre. Idag var ingen vanlig dag.

Ingen sa något på hela vägen. Det var bara radion framme vid chauffören som informerade om morgonens trafik situation, nyheter och reklam. Ibland nämdes deras namn. Och även om ingen egentligen lyssnade på radiovågorna, hände samma sak varje gång Tokio Hotel nämndes. Tom och Bill sneglade mot varandra och konstaterade att jo, det här kommer gå bra. Men när de närmade sig hotellet och tecknen började visa sig, blev Tom bara mer och mer nervös. Visste dom egentligen vad dom gav sig in på? De åkte förbi kvällens huvudentre och synen fick håret på hans armar att ställa sig i givakt. De var överallt. Med sina skyltar, sittandes i grupp med filtar om sig och väntade. Det skulle börja igen, pausen var över. Vissa sekunder dök det där tvivlet upp i honom igen och han blev rädd. Visste han hur man gjorde fortfarande?

Bussen stannade och Annie satte på sig de stora solglasögonen, precis som resten av gruppen. I deras buss färdades hon, Tom och Bill. Gustav, Georg och deras föräldrar ville ta sina egna bilar. Tvillingarna hade insett att ingen utav dem skulle klara av att köra bil och försöka koncentrera sig på vägen, så de hade hyrt in sin vanliga chaufför, Peter. Hotellet skulle få vara deras fristad innan kvällens gala och Tom kunde knappt vänta tills han fick lägga sig på hotell sängen och sträcka ut benen. För just nu hade han god lust att hugga av sig benen för att det kröp så mycket i dom. Lät han dem stå still i samma position i två sekunder kändes det som att något höll på att äta upp dem innifrån.

De kanske var ett trettiotal, fansen utanför. De skrek, men verkade ändå ganska sansade. Han ville åxå skrika. Bill tog tag i Annies hand och tryckte den hårt. Sedan tittade han upp mot Tom och log. Nervositeten hade bildat små svettpärlor i hans panna, men han log. Ibland vet man inte varför, men ibland dyker det upp saker man bara måste göra. Tom fick helt enkelt lita på sin bror, för Bill visste vilken väg han ville gå. Vad han behövde göra för att hitta hem igen. Med en lätt dunk på axeln från Bill öppnades dörren och de gick ut efter varandra till de väntande fansen.

De unga tejerna fick anstränga sig för att andas när de såg tvillingarna ute i allmänheten för första gången på nästan ett halvår. De hoppade och skrek, grät och skrattade. Men alla stod på sina platser, hälsade och tackade för att de var tillbaka. Sträckte fram sina papper för att få deras autograf och tog kort. Önskade lycka till och gratulerade...gratulerade till att Bill äntligen hittat sin kärlek. Ja, det sista fick både Bill och Tom att tappa fotfästet lite. När de tittade en extra gång insåg de att skyltarna inte bara innehåll deras namn. Här och var fanns även en till initial som trängdes bland alla hjärtan. Annie tog del av deras hyllningar och fick stödja sig lite extra på Bill som stolt visade upp henne. All deras kärlek, fansens uppoffring och stöd gjorde tvillingarnas ögon blanka och på några kort lyckades kamerans starka blixt lysa igenom de mörka solglasögonens skydd. Nej, det här var ingen vanlig dag. Långt ifrån.

Annie

Något kittlade henne på kinden och varje gång hon försökte fösa bort det, kom det tillbaka på en gång. Irriterad vände hon sig om och krockade rakt in i en kropp. Huvudet fastnade mot bröstet som var klätt i en blårutig skjorta och hon log åt sin upptäckt. Det smala fingret fortsatte stryka henne längst tinningen och upp i hennes hårfäste och små underbara rysningar sprang upp längst ryggen. Innan hon vaknade till helt lät hon armarna leta sig runt hans kropp och ankra sig fast bakom hans rygg. Han följde hennes rörelser och tryckte henne närmre. Ute var det strålande sol och balkongdörren stod halvt på glänt för att släppa in den friska luften. Hon hade inte orkat hålla sig vaken hela dagen. Inte efter att hela natten spenderats med att försöka lugna ned en nervdöende Bill. Han däremot, hade gått fram och tillbaka över rumsgolvet och skramlat med vattenglas och isbitar. Lagom tyst för att låta henne slappna av och lagom mycket för att hålla hennes tankar sysselsatta med annat.

- Jag älskar dig!
Just som hon inte trodde det kunde bli bättre, lyckades han spränga ännu en utav de där små laddningarna som han byggde upp och placerade inom henne. Kinderna brände till.
- Och jag älskar dig, Bill!
Hon sträckte på halsen och flyttade sig lite så hon kunde se honom. Det fick henne att tappa orden hon hade. Med stöd utav ena armbågen tog hon några djupa andetag och försökte komma tillrätta med alla ivriga fjärilar som rusade runt i vingslag inom henne. Bill, hennes Bill, hade förvandlats. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs, förutom en blond slinga som hängde för hans vänstra öga. En svart sotning hade blivit lagd runt hans ögon och fått allt det vita och de djupa hasselnötsbruna ögonen att skina. Det var intensivt och vackert. Nästan lite overkligt. Och de långa ögonfransarna hon varit så imponerad av förut var inte längre utav denna värld.

Den typiska Bill som resten av världen kände, hade hon aldrig träffat. Hon hade aldrig sett allt smink och alla konstiga kreationer. För henne hade den Bill varit någon helt annan. Nu kunde hon inte sluta stirra på den vackra varelsen som låg framför henne med huvudet på kudden och log generat. Kunde inte släppa blicken.
- Oj!
Det var allt hon lyckades få fram, men det var så sant. Hon trodde inte att människor kunde vara så speciella som honom. Att människor kunde få någons kropp att reagera så starkt på så lite. Men det var väl kärlekens fel allt. Bill reste sig upp och viftade bort hennes häpna ansiktsuttryck.

- Jag måste gå nu, klockan är fyra.
Annie vände sig mot klockan på väggen och insåg att hon sovit i nästan tre timmar. Genast kände hon sig klarvaken och fjärilarna i magen började reta henne istället och ta fram nervositeten. Då var det snart dags.
- Klarar du dig så länge?
Hon nickade och petade till honom på näsan.
- Du behöver inte oroa dig för mig. Se till att ta hand om dig själv istället så ska jag försöka ta hand om din bror.
De skrattade båda åt bilden av Tom. Han hade det verkligen jobbigt idag med alla nerver. Var han inte och knackade på hos dem för att röka och fördriva tiden lite, ringde han eller skickade sms varje kvart. Men det var förståeligt.

- Vi ses ikväll, älskling!
Bill lutade sig fram och tryckte sina mjuka läppar mot hennes och det fortsatte explodera. Fortsatte trycka upp löpsedlar hur mycket hon älskade den mannen. Och även om hon helst ville be honom stanna kvar där i rummet med henne hela livet, visste hon att det var deras tur att gå upp på den där trappen och se över nästa kulle. Det var dags att gå vidare och utveckla. Precis som de själva gjort för några veckor sedan. Det fanns inget underbarare än att få känna hans kärlek och få dela hans kyssar. Och även om de gick långsamt framåt var varje ny dag med Bill en ny dag av lycka. Och det pirrade till inom henne när hon såg sin pojkvän gå ut genom dörren och veta att en utav hans största utmaningar precis börjat. Ändå gick han med rak rygg och stolthet i blicken. Han var redo att möta sig själv igen.





Tjugo minuter senare knackade det på dörren och hon reste sig från sängen för att öppna. Utanför hittade hon Tom som stod och blinkade med ögonen.
- Jag tänkte bara komma och hänga lite med er. Är tråkigt hos mig, inget kul på TV.
Det var bara två meningar, men allt lyckades han säga på mindre än tre sekunder. Oroligt trampade han ned den röda mattan utanför och försökte titta in bakom dörren.
- Tom, du får gärna komma in.
Han hämtade andan och började röra sig frammåt när Annie gav plats.
- Men Bill har redan åkt dit.
Mitt i dörröppningen tog det stopp och Tom tittade med stora ögon på henne. Som att han inte hört ett enda ord i den sista meningen, men visste att det var fel. Han skakade en aningen förvirrat på huvudet och gick in det ljusa rummet. Öppnade dörren in till toaletten och gick in i det lilla köket, bara för att kontrollera. Framför Annie ställde han sig bredbent och svalde.
- Vadå redan åkt?

Hon visste att det tagit emot för Bill att behöva lämna sin bror på hotellet, men han kände att det här var något han behövde klara själv. Det var hans demoner och han fick lov att bekämpa dem själv. Och han visste att han medvetet valde bort ett utav det största stödet han någonsin kunde få genom det valet, men det bara var så. Det här var hans test.

- Vill du ha kaffe?
Tom satte i skräddarställning på sängen och kliade sig i huvudet.
- Alkohol hade suttit bättre.
Han tog av sig sin stora tröja och viftade på tyget till den grå T-shirten för att kyla av sig. Hon visste att hon inte borde, men synen av Tom så nervös gjorde det svårt att inte skratta. Lite sårat tittade han mot henne där hon stod i öppningen till kylskåpet.
- Om det är varmt borde du komma hit och ställa dig.
Det var menat som en pik, men genast flög han upp på fötterna och ställde sig bredvid henne framför den vita kylen.
- Åh, himmelskt skönt!
Hon tog tag i vinflaskan och placerade mot Toms bröst.
- Här, försök att inte koka bort allt så hämtar jag glas och vi kan gå ut på balkongen.

De satt på golvet mitt emot varandra och Tom hällde upp vin i de tunna glasen. Han lyfte glaset för att skåla och Annie lyfte osäkert handen. Senaste gången hon hade kontakt med vin på ett hotellrum, var i Israel med Elin. Samma dag som det tog slut mellan dem. Hon tvekade innan hon satte läpparna mot glaset och kände den kalla vätskan bjuda in sig själv i munnen. Det här var ingen vanlig dag, långt ifrån. Idag, eller ikväll, om några timmar, skulle allt ändras. Det hade redan börjat förändrats. Hela tiden hände det nya saker som fick dem alla att inse att allt börjat röra sig framåt. Dagen hon aldrig trodde skulle komma, var helt plötsligt här. Lite rädd var hon. Rädd för det sinnestånd hon befann sig i just nu. Antagligen precis som alla andra. Hon tog en klunk till.

- Hur är Bill på scenen?
Tom log och nickade hummande. Han sade ingenting på ett tag, men hon kunde tyda honom ändå. Hade hon gissat skulle hon säga att flera år av konserter och upplevelser spelades upp framför brodern just då. Därav det lugna uttrycket som lyckats fånga honom, för första gången den dagen. Han lyfte hakan och bjöd in henne i hans glittrande blick.
- Han är helt fantastisk, helt otrolig!
- Tror du han kommer klara det ikväll?
Tom skrattade och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte vad han inte skulle klara av?