Det lilla flygplanet hade stängt alla dörrar och börjat rulla bort mot startbanan. Ute var det fortfarande mörkt och hela området var upplyst av röda, blå och gröna lysen. Tänk att se allt detta från ovan. Skulle en vanlig människa som inte var utbildad pilot förstå något utav alla dessa mönster i olika färger? Hon och hennes sällskap följde de blå lysena och snart skulle planet öka farten och lämna den trygga marken. De skulle tryckas bak i stolarna och det skulle slå lock för öronen. Undra om det var en kalkylerad bieffekt för att människorna ombord på planet inte skulle höra de panikartade skrik som skulle komma fram vid en olycka? Om de klarat av att ge oss ett transportmedel i form av en flera ton tung kropp som flyger, borde de väl kunna komma på ett sätt att förhindra lock för öronen? Nej, det var nog uttänkt från första början. Hennes kropp sjönk ned i sätet när farten ökade och hon blundade. Skulle en hastig olycka inträffa skulle hon i alla fall inte se det och hade hon tur skulle det gå fort. Några hundra meter, ett par sekunder och allt kunde vara förändrat. Hon hade tänkt samma sak förra gången hon satte på ett plan till Israel. På några sekunder kan ens liv förändras helt och hållet eller rentav av sluta. Något hon visste allt om. Förra gången hade hon även sökt bland molnen efter alla de änglar som sades leva där uppe. Inte heller denna gången skulle hon se några. Inga bekanta ansikten hon saknade. Ingen ur hennes familj som glatt vinkade och meddelade att allt var bra. Den enda bekanta hon såg var Elin som satt brevid henne och sov. Inom tio minuter hade Elin slocknat och nu hängde huvudet på henne och guppade i takt med luftgroparna de passerade. Besviket vände hon sig mot fönstret och utsikten hon hade innan de passerade molnen. Precis som på startbanan kryllade det av små ljus där nere. Små miniatyrliv som precis skulle börja sina normala liv. Undra vem det var som precis tände den lampan i det huset? Var det en Johan eller en Johanna? Skulle den människan äta frukost nu? Kanske flingor med fil och en kopp kaffe? Kanske en dusch sen innan Johan eller Johanna tar på sig ytterskorna och skyndar iväg till jobbet? Tänk va många liv som pågår där nere. Undra om vi kommer flyga över deras hus?

På flygplatsen möttes de upp av säkerhetspersonalen som skulle följa med dem till hotellet. Tydligen och precis som förväntat, hade det samlats en hel del människor utanför flygplatsen, hotellet och domstolen. Alla ville få en skymt av historien som gäckat hela världen i månader nu. Det var fem stora män med snaggat hår och kostym och öronsnäcka. De blev förvarnade om att det skulle bli högljudt och det skulle bli mycket knuffande från fansen utanför. Vakterna skulle göra sitt bästa men de kunde inte garantera att det inte skulle gå hårdhänt till. Fick de lov skulle de bara ta tag i dem och slänga in dem i bilen som väntade. Sömnen som hade befunnit sig i närheten hela tiden var som bortblåst och det var med fasa hon såg på alla unga hysteriska tjejer som stod utanför glasdörrarna och tjöt. Automatiskt började handen leta efter Elins hand, men hon fick aldrig något tag. Plötsligt var Elin långt framför henne och hon fick känna på hur brutal folksamlingar kunde vara. Det armbågades, skreks, nöps och luggages när vakterna knuffade fram henne mellan dem. Inne i bilen försökte hon än en gång få kontakt med Elin, men hon hade blicken fäst långt borta. Varför hade hon ens brytt sig om att ta med henne hit? De visste mycket väl båda två att de skulle driva varandra till vansinne, men någonstanns hoppades hon fortfarande på att det skulle ordna upp sig mellan dem när hon fick reda på hur det verkligen hade varit. Här nere kunde inte längre Elin blunda för det och kanske skulle det väcka henne?

Bakom receptionsdisken satt en äldre herre med kroknäsa och kort krulligt hår. Han var klädd i svart kostym och var nyrakad med grå fält efter skäggstubben. Lite sneögt välkomnade han dem till hotellet. De gav honom sina pass och han började genast studera dem, jämföra bilderna och knappa in något på den lilla datorn som stod på bänken. Det hela var väldigt prydligt upplagt och han bar en guldig namnskylt med något konstigt namn på som ingen kunde uttala. Någon minut senare såg han upp på dem och gav tillbaka deras pass.
- Ni har nu checkat in under namnet Carlito!

På grund av säkerhetsskäl fick de lov att bo under ett annat namn. Det var ett välkänt hotell så många västerlänningar bodde där och Carlito var ett namn som förhoppningsvis inte skulle vara allt för lätt att lista ut för fansen. De nickade och blev informerade om att de skulle få hjälp med väskorna utav killen bakom dem. Hon vände sig om och fann mycket riktigt en ung kille i kostym bakom dem som väntade på deras order. Även han med en namnskylt i guld. Han tog deras väskor och bad dem följa efter honom mot hissen som skulle ta dem till deras rum. Hon följde tätt efter pojken och Elin när plötsligt hennes blick fastnade på en person på andra sidan av rummet. Det var något som fick henne att reagera på hans kroppbyggnad och stegen stannade av. Som om någon ställt en glasvägg alldeles framför henne som hon krashade rakt in i. En större man var i full gång med att lasta in stora svarta väskor i foajen och samtidigt försöka han hålla ett öga på allt som hände runt omkring dem. Memorerade allas rörelser och uttryck och försökte bearbeta dem för att kunna lista ut hur den närmsta minuten skulle te sig. Ett namn lämnande hennes läppar och hon kände hur hela hon frös till.
- Saki...

De var här! Genast började hennes blick svepa över rummet och den jagande känslan av rädsla sköljde över henne. Vart var han någonstanns? Där fanns Saki och några utav hans kollegor, alla svartklädda och fokuserade på sitt jobb. Hon visste mycket väl vems väskorna var och vilka de var där för att skydda. Gång på gång gick hon igenom hela rummet och alla människor som befann sig där inne men han fanns ingenstanns. Inte mannen som stod med ryggen till borta vid kaffeautomaten och inte axeln hon såg skymta bakom den stora växten vid toaletten. Varje liten detalj analyserades och sökte igenom hennes minne efter honom. Men ingenstanns kunde hon hitta någon som passade in på hans beskrivning. Att veta att han fanns någonstanns var som att veta att alldeles strax skulle en bomb explodera. Hon fick bara lov att försöka lista ut vilket håll hon skulle springa åt för att klara sig undan lågorna.

Utanför skrek fansen högre än någonsin och allt tydde på att de var alldeles i närheten. De svartklädda liv vakterna hade släppt väskorna och disskuterade med varandra samtidigt som de vandrade bort i grupp mot entren. Hennes trygghet var på väg. För varje sekund lyfte hon sig någon millimeter längre upp på tårna för att försöka se längre ut över foksamlingen. Någonstanns bland alla huvuden där ute befann han sig, bara några meter från henne. Nervöst tuggade hon på en nagel hon bitit av tidigare och kilade in den mellan tänderna så det skavde i tandköttet. Nu var kaoset här. Hela hon gjorde uppror mot sig själv, slets mellan att springa därifrån eller springa fram till Saki och desperat fråga efter honom. Aldrig hade hon känt sig så sliten mitt itu som nu. Att andas var inte självklart längre, hon fick påminna sig själv varje gång. In, ut, in, ut...

Folkmassan börjar röra på sig och det märks att något händer där ute. Just som hon känner att benen ska vika sig av nervositet öppnas entre dörren och två till svartklädda liv vakter dyker upp. Bakom dem kommer en lång varelse med en grå huvtröja uppdragen och hukar sig. Det kunde vara vem som helst utav dem och hjärtat hoppade desperat till inne i hennes bröst. Det kanske är 50 meter mellan dem och plötsligt vrider varelsen upp huvudet som avslöjar ett par stora glasögon som skymmer delar av ansiktet. Hon hör skriken som följer med dem in och hon hör namnet de skriker. Det skär i henne. Hon ser varelsens ansikte, hans ansikte. De mjuka läpparna och de höga kindbenen. Passet hon haft i sin hand faller genast till golvet och allt slås ut. Hjärna, hjärta och själ...allt låg tillplattat på golvet och kämpade för att få luft. Det fanns inget som skulle kunna gömma honom från hennes syn. Där var han. Allt det hon inte fick känna och längta efter, allt det kom gåendes emot henne med raska steg. Varje steg han tog fick marken att skälva. Hindrade hennes puls från att slå ett slag. För några dagar sen hade hon börjat tvivla på om hon verkligen hade upplevt honom, om hon bara hittat på allting? Nu var han högst verklig.

Snabbt vände hon på klacken och sprang efter Elin och väsk pojken mot hissen. Precis innan hissdörren stängdes smet hon in och klämde in sig brevid Elin som trött kollade sin mobil. I springan kunde hon fortfarande se honom där han gick mot deras håll. Egentligen borde hon tittat bort, men något höll kvar hennes blick. Aldrig hade hon kunnat gissa sig till att det skulle kännas så svårt att se honom igen. Att längtan någonsin skulle kunna växa sig så stark och oförutsägbar? Hon såg sig om för att hitta något eller någon att stödja sig mot men i hissen fanns bara främlingar. Hisspojken, Elin och någon kvinna i blå business dress. Ingen som kunde leda bort krampen hon hade i bröstet. Hissen plingade till och dörrarna öppnades. Med stapplande steg följde hon återigen efter de andra och hoppades att hon inte skulle snubbla över matt kanterna. De steg in i hotellrummet och den unga mannen ställde ned deras väskor på golvet i hallen. Fortfarande var luften lika trög som sirap att försöka leva av.

- Jag tar en dusch!
Hon märkte inte ens att hon sa det. Dörren till badrummet låstes och det kalla vattnet i duschen sattes på. Mitt på golvet i duschen satt hon med blöta kläder som klistrade sig runt hennes lilla kropp och försökte skaka liv i huvudet. Det slog henne plötsligt att de enda som verkligen brytt sig om henne var de som hon avvisat. Hennes flickvän var knappt hennes vän längre. Där nere befann sig hennes riktiga familj. Eller i allafall den familj hon skulle kunna fått. Nu var det för sent. De hatade henne, alla hatade henne.





Bill


Huden under tröjan började bli våt av svett och han kunde känna hur svettpärlorna ville tränga ut genom den ljusa huden i pannan. Han hade gömt kroppen i flera lager av tyg och hans kropp var nära kokpunkten nu. Alla nerver var på helspänn och hur mycket han än svalde verkade salivet aldrig ta slut. Alla naglar var nedbitna och nästa projekt hade varit att peta ned nagelbanden på varje nagel tills det sved till. Natten hade varit sömnlös men det fanns inte ett spår av tröttthet i honom. Hans jag jobbade för fullt med att försöka lugna ned honom och få honom till att sitta still i bilen.

Tobi tog hans hand och nickade åt honom att det var dags. Försiktigt stretade han emot och tittade åt Toms håll som satt brevid honom. Det var farligt där ute. Tidigare hade han alltid haft någon med sig, brevid sig. Nu var det krig utanför och även om Tobi var stor och hade sina kollegor med sig, kändes det som att han riskerade att dö ensam. De skulle slita honom i delar och dela upp honom mellan varandra. Skryta om vem som fick den bästa delen. Han ville inte gå ut ensam, han behövde sin bror. Tom ler lugnande mot honom, drar in hans kropp mot sin axel och två trygga armar håller om honom och lovar honom att allt kommer att gå bra. Det här har han gjort tusen gånger innan. Han blev försäkrad om att deras liv vakter skulle ta hand om honom och se till att få in honom till hotellet på nolltid. De två armarna släppte taget om honom och han drogs därifrån, dörren öppnades till den stora svarta bilen och helvetet bröt loss. Han hade tagit till alla trick i världen för att gömma sig själv. Mössa, stor huvtröja, säckiga mjukisbyxor, de största solglasögonen han hittat och att blunda. Såg inte han dem, såg nog inte dem han heller. De första stegen gick bra och han kunde bara hålla ett hårt tag i tröjan framför honom som ledde honom mot entren till hotellet. Efter några steg blev det svårare. Andras fötter var i vägen, trottoarkanter dök upp och blixtrar störde hans koncentration. Några gånger tappade han balansen för trycket som knuffade dem från sida till sida. Alltid var det någon som drog upp honom igen, men han började tappa sin förklädnad. Händer sträcktes ut efter honom som om han hade helande krafter, greppade tag i hans huva och mössa och blottade hans rakade huvud. Fansen hade börjat skrika ut Toms namn, de visste fortfarande inte att Bills hår var lika kort. Med den ena handen hårt greppandes om Tobies tröja försökte han med den andra ta tillbaka sin huva och gömma huvudet igen. Visst han hade gjort det här tusen gånger tidigare, men aldrig hade han velat det så lite.

Äntligen puttades han in genom entredörren till hotellet och han kunde ta sitt första riktiga steg utan att bli inkuffad i nån. Saki var snabbt framme och fångade upp honom när benen svek för en sekund. Ibland önskade han att det fortfarande var fri tillgång på de vita pillren. Tänk om han kunde få låta några utav åren gå och sen vakna upp till en ny frisk värld där hans namn inte var nämnt längre.

- Är du OK?
Något desorienterad tittade han upp på Saki och nickade.
Han hade överlevt krigsfältet. Det var ett konstant surrande utanför och han såg fortfarande gröna prickar efter alla blixtrar fotograferna fyrat av rakt i ansiktet på honom. Men han kunde uprätt. Hotellet han befann sig i var samma som de bott på första gången de var i Israel för sin spelning. En röd matta täckte golvet i hela receptionen, gamla rustika möbler stod utplacerade bland stora växter och i mitten av taket hängde en gigantiskt kristall krona. Väldigt flott och väldigt dyrt. Enda hotellet i Jerusalem som kunde uppfylla de enorma säkerhetskraven deras besök krävde. En hel avdelning hade blivit bokad åt bara dem och vakter skulle vakta dem dygnet runt.

Han hör dörrarna öppnas igen och vänder sig om. En våg av röster slår emot och där bakom kan han se sin bror komma, halvt knuffandes, halvt springandes bakom vakterna. De får ögonkontakt bakom de gigantiska solglasögonen och genast känner han sig mycket lugnare. Det gick ju bra trots allt. Saki ville få bort honom från glasdörrarna och ber honom att gå mot hissen. Allt var redan incheckat och klart och de skulle få samma rum som förra gången. Han vinkar åt sin bror som för att berätta att de går i förväg och får en nick tillbaka. Ett efterlängtat andetag tar plats och han känner hur avslapppnat det känns att tömma bröstet på luft igen och vara säker på att det automatiskt skulle fyllas på. Något man alltid tagit för givet men som han lärt sig inte alltid var så enkelt.

I huvudreceptionen var det ganska folktomt förutom på ett par människor. Alla som jobbade där var klädda i kostym med en namnskylt helt i guld. De var vana vid kändisar så det brydde sig inte nämnvärt om hans ankomst. Däremot verkade folksamlingen utanför intressera dem mer och de tog gärna en paus i arbetet för att uppdatera sig om läget. Några gäster väntade på att checka in eller ut eller satt ned i fotöljerna och precis som personalen, följde dramat framför dem. Saki stannade till för att byta ett ord med en utav de anställda och han hamnade i täten med huvan högt dragen över huvudet. Några meter framför skyndar en tjej i svarta träningsbyxor och en röd tjock tröja efter ett par med varsin väska. Framför dem gick en utav de unga killarna som hade ansvaret på sig att visa nya gäster till sina rum för lite dricks. De gick åt samma håll men han hoppades att de inte skulle behöva ta samma hiss. Det skulle vara trångt nog med bara honom i hissen.

Hon hade blondt axel långt hår och trots de stora kläderna såg hon väldigt smal ut. Han gick fort men hon sprang nästan, trots hennes korta ben. Väggen de gick längst var klädd av speglar men han vägrade kolla efter sin egen spegelbild. Istället försökte han få en skymt av tjejen framför honom. Varför hade hon så bråttom? Normalt sett var det tvärtom, han fick fly från tjejer. Varje gång han trodde sig skulle få se hennes ansikte lyckades hon skymma det med håret eller handen. När sedan kvinnan hon jagar vänder sig om för en sekund är han nära att tappa balansen igen. Det var ingen nytt ansikte. Just det ansiktet hade han sett på TVn och han hade avskytt det redan från första början. Det fanns ingen värme i det, ingen förståelse. Han förstod inte överhuvudtaget hur Annie skulle vilja vara med en så kall människa?

Vänta nu...om det var hon...vem var då tjejen som hade så bråttom framför honom?
- Annie?
Han skrek inte, inte heller talade han med höjd röst. Ändå stannade hon till halvt i steget och verkade precis vara på väg att vända sig om. Han hann med att se hennes nästipp innan hon fortsatte rakt fram och ökade på stegen ännu mer. Men i spegelväggen lyckades han se hela hennes ansikte. Inga blånader, inga svullna ögon eller bandage. Det var bara hon, hans Annie. För alla andra var det två snabba sekunder hon gjorde sig synlig, men för honom kunde det lika gärna varit två timmar. Han såg hur varje hårstrå dansade runt hennes huvud när hon rörde sig i detalj. Chock! Människan han drömt om och fantiserat om i flera veckor befann sig nu endast några meter framför honom. Hon hade börjat springa men skulle han ta tio steg hade han varit ikapp henne, lätt. Då kunde han ge henne den där efterlängtade kramen. Utan att tänka sig för började han springa och ropade hennes namn igen. Det tog två steg innan någon grabbade tag i hans axel och stoppade honom.

- Låt det vara, Bill!
Han försökte slita sig loss med greppet var alldeles för hårt och det gick för många sekunder för att han skulle hinna ikapp henne innan hissen slog igen sina dörrar.
Med knytnävar som fick hans knogar att vitna tvingades han se på när hon smet in i hissen med människan han hatade just nu, Elin. Människan som tagit henne ifrån honom och på något sätt lyckats placera spöken i hennes hjärna. Varför skulle hon annars springa ifrån honom så där. Hon verkade nästan rädd för honom? Efter allt de hade gjort tillsammans, allt de gått igenom. Elin måste ha gjort något med henne för att få henne att fly sådär?
- Annie!
Han var förvirrad. Visst att hon lämnat dem, det hade han kunnat smälta. Tänk bara vilken press hon måste haft på sig. De hade i alla fall erfarenhet av journalister och media och för dem hade det varit slitsamt. Det måste ju ha varit en mardröm för henne. Men varför så här?

Sekunden innan hissdörrarna stängdes tittade hon upp. Hennes stora blå ögon såg på honom och han träffades av hur sårad hon såg ut. Han hade väntat sig en kall blick som skulle säga åt honom att hålla sig undan. Istället var det skuldkänslor som dök upp inom honom. De stora rådjursögonen såg verkligen ut som de tillhörde någon långt ute på den hala isen. Det brände till i honom när hon gav honom en blick som skrek; förlåt! Hade hon bara stannat upp hade han tagit henne i famnen och aldrig släppt henne igen. Han hade hjälpt henne och berättat för henne att allt skulle bli bra, precis som hans bror brukade göra för honom.

- Låt det vara, hon vill inte.En besvärad Tom dök upp framför honom och greppade tag om hans handled ännu en gång. Det var ett hårt och bestämt grepp som tog tillbaka honom till nutiden igen. Han tittade upp mot hiss klockan som hade stannat på våning elva. Det var inte deras våning, de bodde på våning tretton. Hans bror gjorde samma sak och släppte greppet om handleden.
- Låt det bara vara, Bill.
Hur skulle han kunna låta det vara? Hon var det enda han inte ville låta vara. Hon hade varit den enda lilla ljusglimt han hade sett med hela den här cirkusen. De var inte menade att bara låta vara.
- Tom, jag såg henne.
Hans storebror lade handen på hans axel och kramade lätt om den tunna kroppen. Han visste inte vad han skulle säga för att underlätta för sin lillebror. Bill pendlade med blicken mellan golvet, väggen, taket och tillbaka till hissen igen.
- Hon behöver mig.
Alla visste att de behövde varandra. Tom, familjen, bandet, alla visste om det. Bill visste det, lika mycket som han behövde henne. Men någonstanns hade det gått fel? Han hade sett det i hennes blick, spärren som hindrade henne från att tillåta honom. Men om han bara kunde komma tillräckligt nära var han säker på att det skulle lossna, att hon skulle komma tillbaka igen.

- Varför sprang hon då?
Tom var inte nedlåtande på något sätt, han försökte bara att anpassa tonläget efter sin brors tillstånd. Vilket för ögonblicket var som ett barn i trotsåldern. Hans bror vägrade inse vad som egentligen hade hänt. Det syntes på honom. Varje gång han tänkte flackade blicken och den vänstra handens pekfinger trummade snabbt mot tummen.
- För att hinna med hissen, hon sprang för att hinna med hissen.
Orden pressades genom hans tänder och han stampade besviket med ena foten i mattan. Det måste ju ha varit den enda logiska förklaringen, eller hur? Varför måste alla ifrågasätta allting och fortsätta gräva i sånt de inte vet något om?
- Bill...
Hans brors röst var så uppenbar. De visste båda hur det egentligen låg till. Den ena broderna ville bara inte tro på det. Besviket slog han bort sin brors hand och stegade bort mot hissen och tryckte ned den.
- Var bara tyst, Tom. OK?









Tom


Han hörde hur duschen sattes på och lät kroppen äntligen falla mot den mjuka madrassen. En djup suck lämnades hans bröst och huvudvärken spände till trots försöken att massera tinningen med fingrarna. Det hade varit en lång dag och en dag full av spänningar mellan de olika världarna han och hans bror levde i. Ända sedan de fick besked om vilket datum rättegången skulle äga rum hade alla oro han lyckats hålla borta bubblat upp igen. Alla vittnesmål, all blottning, pressen, alla möten, allt förflutet som skulle komma upp igen och bli synligt skulle, och höll redan på att göra hans bror till ett nerv vrak. Bill hade knappt ätit eller sovit de senaste dagarna och idag hade han helt tappat sinnesnärvaron. Det kunde gå flera minuter innan man lyckades få kontakt med honom genom att säga hans namn och fråga honom saker. Han var helt i sin egen värld. Ibland hade det till och med hänt att han pratat med honom, tittat honom i ögonen men likaväl fick han aldrig något svar. Det var precis som att Bill tittade rakt igenom honom på någon osynlig källa bakom honom.

Han hade inte kunnat slappna av på flera dagar efter att ständigt jaga tecken på att Bill skulle bryta ihop eller på att något annat skulle gå fel. Han kunde inte lita på något nu. Inte när Bill redan började bete sig konstigt och rättegången inte började förrän i morgon. Varje liten detalj tog han i åtanke och analyserade. Vad menade Bill med det, varför gjorde han si och inte så? Inte ens nu kunde han slappna av. Omedvetet räknade han minuterna vattnet var på i duschen och lyssnade efter udda ljud. Som ljudet av någon som föll eller grät.

Det hade varit ett väl medvetet val att boka ett dubbelrum åt de båda. Än hade de inte sovit i samma rum sedan de lämnade sjukhuset, men nu fick de lov. Vakterna hade blivit tillsagda att skylla på säkerheten om Bill skulle fråga. Vilket det i och för sig var, men inte säkerheten från folk som kunde ta sig in utifrån. Det var av säkerhet från honom själv. Tom hade blivit instruerad av sin psykolog att Bill inte var att lita på i den här situationen. Något han högljudt protesterat mot i början, men sedan insett var sant. Vad Bill kunde hitta på i ett sådant pressat läge kunde vara vad som helst. Hur ont det än gjorde att erkänna för sig själv.
Det skulle bli en prövande tid för alla parter. Alla fick lov att försöka stötta varandra och se till att göra det bästa av situationen. Mycket stod på spel, inte minst hans bror. Men även hon.

Det första han hade sett när han klev in genom glasdörrarna var henne. Det hade fått honom att tappa fotfästet och inte förrän Tobi puttat till honom i sidan hade han vaknat till igen. Hon var klädd i stora bylsiga kläder men inget kunde dölja det faktum att hon såg olycklig ut. Med stora ögon stirrade hon på Bill när han kom gåendes bakom Saki. Hade någon frågat honom kunde han svära på att hon inte tog ett enda andetag under hela den tiden. Hon rörde inte en muskel förutom hjärtat som slog till förbannelse innanför bröstet. Blicken hon gav hans bror såg så fruktansvärt sorglig ut. Som om hon sett en död människa gå igen, bara för att veta att han skulle försvinna igen.

Precis när hon vänder sig om och flyr tittar hans bror upp och gör precis samma sak som han själv gjorde. Bill hade fått syn på henne och följde henne med blicken. För att förhindra att något galet skulle hända började Tom öka på stegen för att komma ikapp Bill. På platsen där Annie stått böjer han sig ned och plockar upp något hon tappat alldeles innan. Han hör hennes namn framför sig och inser att Bill förstått vad det hela handlar om. Fort springer han fram och hinner precis ta tag i sin bror för att stoppa honom. Framför dem försvinner hon in i hissen och dörrarna stängs.

Bill stretar emot och kämpar med att försöka förstå allt. Han frågar sig om och om igen varför hon sprang ifrån honom? Nervöst trampar han runt i korridoren och torkar svetten ur pannan. Han kan inte förstå varför hon inte bara sprang fram till honom och grät av lycka för att se honom igen? Tom visste bättre än så. Han hade sett blicken hon gett Bill innan hon sprang. Den var full av längtan och oro. Det kunde lika gärna varit så att hon gråtit av lycka, hon önskade nog att hon kunde. Han såg att hon ville, så mycket. Men något sade nej inom henne. Han visste fortfarande inte helt säkert varför hon lämnade dem på sjukhuset och flög hem till Sverige. Eller varför hon envisades med att inte ha någon kontakt med dem? Antagligen för att hon inte villa leva med journalister om sig dygnet runt. Men nu visste han i alla fall varför de inte fick kontakta henne. Hon klarade inte av det. Endast synen av Bill nere i receptionen hade fått henne att brista av saknad. Hon var inte lycklig, inte alls. Det krävdes inget geni för att se det.

Bill kom ut från duschen och slängde en irriterad blick på honom. Han vet att han kanske hade varit lite för hård mot Bill där nere, men han fick lov att försöka få honom att förstå. Bill ville inget helldre än att återförenas med Annie och låtsas som om inget hade hänt. Men det var inte så lätt som han hade målat upp det. Hon ville inte komma tillbaka till deras liv. Han antog att det gjorde för ont för hans bror att inse. Även om han erbjöd sig om och om igen att ta lite av sin brors ångest, skulle han aldrig kunna mäta sig med henne. Hon var med honom under hela kidnappningen, hon visste allt utan att Bill behövde berätta. Men ville hon inte så kunde ingen tvinga henne, inte ens Bill. Så även om det tog emot att behöva kasta det i ansiktet på Bill, fick han lov att försöka få honom att inse. Bill slängde sig ned i sängen och pustade besvärat. Han ville inte ha det så här. De var ju bröder, tvillingar. Varför kunde de inte läsa varandras tankar när det verkligen behövdes? Varför kunde de inte bara se på varandra och tyst komma överens om vad som gällde?

Han reste sig upp och gick bort till sin brors säng.
- Här, du kanske kan försöka igen lite senare?
Han lade hennes röda pass på kudden brevid honom och gick tillbaka till sin egen säng. Även om han sett på henne att hon inte ville, hade han inte kunnat övertala sin bror. Han antog att enda sättet för honom att förstå var att upptäcka det själv. Det kanske lät elakt, men det fanns ingen annan väg som han såg det. Utan att riskera att verka för nyfiken tog Bill passet och bläddrade fort igenom det. Tom tänkte inte säga något om det. Istället lade han sig på rygg och blundade så hans bror kunde få titta ifred. Efter någon minut tittade han upp igen och fann sin bror vänd med ryggen mot honom och fullt upptagen med att utforska det röda dokumentet.

Bandet hans bror och Annie delade var inget han ville lägga sig i. Det var något de fick reda ut själva. Han kunde endast försöka guida sin bror och sedan låta honom fatta sina egna beslut. Var det något han lärt sig gällande sin bror, var det att ingen kunde berätta för honom vad som var rätt eller fel. Inte ens han själv. Sade man emot honom fann han en ännu större orsak att försöka utforska varför. Försökte han med omvänd psykologi körde hans bror med samma metod tillbaka. Det var lönlöst helt enkelt. Bill följde alltid sina egna vilkor, oavsett vem eller vad som satte sig emot. Han kunde bara finnas där för att stötta eller trösta om det var fel väg hans lillebror valt.

Bill vände sig om i sängen och tittade snabbt på honom innan han skamset tittade ned i madrassen och började pilla med kanten på lakanet.
- Kan jag få ett piller?
Han hade hoppats att Bill ville något annat. Att han kanske ville prata om något eller bara be honom komma över. Kanske krypa ned brevid honom och äntligen få hålla om honom igen. Han nickade utan att försöka visa sin besvikelse och grävde i fickan efter den lilla burken. Han fick ett piller om dagen av Saki som han kunde ge till Bill. Ett piller vid sänggående och det var allt. Ännu en säkerhetsregel som var ny inför de kommande veckorna. Varje dag fick Tom kontakta Saki för att få ett piller han kunde ge sin bror. Han hade inte tillåtelse att förvara hela burken i närheten utav sin bror. Allt på grund av självmordsrisken. Det var en regel Bills psykiatriker satt upp och en regel som gav Tom dåligt samvete. Visst att han alltid varit och agerat storebror, men den här uppgiften var mer än han velat. Han skulle aldrig tro något sådant om sin bror. Bill var inte heller fri från skammen. Det tog emot varje gång han bad om ett sömnpiller, det syntes. För varje gång han frågade dök de där frågorna upp. Skulle han vara kapabel till att göra det? Han önskade att hans lillebror inte skulle känna sig så skyldig när han frågade, han visste ju att det var nödvändigt för honom. Utan dem skulle han ligga vaken hela natten med mardrömmarna. Men han önskade även att det inte skulle vara nödvändigt med den där dumma regeln.

- Här!
Han sträckte fram det vita pillret mot sin bror och lade det i hans utsträckta handflata.
Bill tackade tyst och vände sig genast om, lade sig i fosterställning och svalde. Det var endast Toms sänglampa som lyste på det lilla träbordet brevid ena sängen. Klockan var endast åtta på kvällen men ingen utav dem hade egentligen någon lust att vara vaken. Tom skulle vänta tills han hörde sin brors djupa andetag. Sedan skulle han gå fram och kontrollera att han verkligen sov, titta om han reagerade om han kittlade honom under fötterna. Ett trick han kört ända sedan de var små pojkar. Bill var superkittlig under fötterna och skulle aldrig kunna fejka det. Fick han ingen reaktion kunde han slappna av och börja koncentrera sig på sin egen sömn. Han visste att om Bill väl hade somnat skulle han sova många timmar på det pillret. Han skulle sätta klockan på åtta och se till att vakna först. Bara ifall att...