Kap 20

I över en timme hade jag legat i hennes knä. Sakta strök hon mig över armen. Jag tittade på hennes händer när hon kom ned till min handled och vände. Hennes annars så prydliga naglar var helt nedbitna. Första halvtimmen hade hon verkat väldigt osäker. Hennes rörelser var ryckiga och helt plötsligt utan orsak kunde hon stanna upp i några sekunder. Några gånger hade jag sneglat upp mot henne och funnit henne stirrandes mot den tomma väggen. Nu var hon lite mer avslappnad. Stora mjuka cirklar på min rygg med fingerspetsarna. Dreadsen låg löst över min rygg och mina axlar. Ibland tog hon dem, en efter en, och rullade dem mellan sina fingrar, precis som när jag var liten. Hon brukade alltid pyssla med mitt hår om jag hade svårt för att sova eller om jag hade kommit inspringandes mitt i natten efter en mardröm. Det fick mig alltid lugn. Ibland hade Bill skrämmt upp mig med sina spökhistorier och jag hade fått smyga in till mamma på natten och be henne väcka mig tidigt på morgonen så jag kunde smyga tillbaka till min säng innan Bill vaknade. Jag log vid tanken på Bills öovervinnliga leende den morgonen han fann mig sovandes mellan mamma och Gordon efter en av hans skräckladdade nätter. Han hade stått och väntat på mig i hallen när jag försökte smyga tillbaka till min säng. Lutad mot väggen med ett hånflin och seger skrivet över hela hans ansikte hade han skrattat tyst åt mig. Lite snabbt hade jag ursäktat mig med att han hade snarkat så mycket så jag hade inte kunnat sova. Vi delade ju rum på den tiden. Men min snabbtänkhet blev ganska snart stampad i backen då Bill kom med den självklara frågan: Varför sov du inte bara i gästrummet i så fall? Han stod där med armarna i kors, höjde ena ögonbrynet och tittade ironiskt frågande på mig. Jag hade stått där utan något att försvara mig med och till slut bara mumlat nåt när jag gick förbi honom. Jag hade fått stå ut med hans hån och terroriserande i flera veckor efter det.

- Mamma, kommer du ihåg när vi var små, typ 10 år? Kommer du ihåg när Bill hade sin spökperiod? När han alltid tvingade oss höra på hans skräckhistorier och han drog med dig till videobutiken varje fredag för att hyra ännu en skräckis? Jag hörde ett tyst skratt ovanför.


- Ja,det är svårt att glömma. När din bror fått för sig något brukar det inte vara det lättaste att försöka få honom på andra tankar.
Hon snurrade en hårfläta mellan sina fingrar.

Vilka bråk vi kunde ha ibland på videobutiken. Han ville alltid hyra de allra läskigaste, blodigaste filmerna med högst åldersgräns på. Han trodde alltid att ju högre åldersgräns desto bättre var filmen.


Hennes grepp om mitt hår hårdnade. Jag kände hur hon försvann bort i tankarna. Försiktigt kramade jag om hennes knä.


- Han kunde vara riktigt elak ibland på kvällarna. Han kunde berätta de värsta tänkbara historierna för mig och lyckades alltid tajma slutet på historien samtidigt som klockan slog tolv. Jag fick alltid skynda mig att borsta klart tänderna först, annars stod han där i mörkret och bara väntade på att få skrämma mig. Jäkla skitunge!


- Han kunde komma ned på morgonen och skryta över sin utstuderat perfekta skrämseltaktik på mornarna. Hon skrattade tyst åt minnet av sin ena sons stöddiga attityd när han vitt och brett skröt om hur han hade skrämt sin storebror.


- Kommer du ihåg när han kom på mig i eran säng på morgonen där? Så jäkla nöjd han var.


- Vi ville inte berätta det för dig men han visste egentligen om alla gångerna du kommit insmygandes på nätterna. Han satte faktiskt klockan 15 minuter innan vår väckarklocka, bara för att kolla om du låg kvar i din säng eller inte. Vi visste men han ville inte att du skulle veta. Han var nog lite smickrad över att du inte ville visa dig rädd inför honom.


Hon hade börjat fläta mitt hår. Klockan på väggen tickade sakta. Jag hade studerat minutvisaren i 23 minuter nu.

Tick, tack, tick, tack...


Vi låg på sängen i mitt hotellrum, hon med ryggen mot ena långsidan av väggen och jag rakt över sängen med huvudet i hennes knä. Hon, Gordon och David, vår manager, hade kommit för 2 timmar sedan. De hade hittat mig sovandes i sängen med Bills mobiltelefon i ena handen och min egna telefon vilandes mot örat. Jag hade snott med mig den från hans rum innan jag gått ned mot stranden. Om och om igen hade jag ringt hans nummer. Många gånger hade jag lagt på alldeles efter att jag hade tryckt hans nummer. Jag visste precis hur hans telefonsvarare lät. Många gånger hade jag irriterat mig på hur självsäker och idiotisk han lät. Han hade spelat in det på skoj men han visste inte hur sant det egentligen speglade honom. Om och om igen. Hans röst ekade i mitt huvud. Minnesbilderna var så tydliga. Blundade jag tillräckligt hårt kunde jag nästan nudda honom där han satt med mobilen i ena handen.


Yo sucker!

Du har försökt nå mig men som vanligt är jag upptagen med kändisfester och autografskrivande. Jag lever ett hektiskt liv och endast de allra viktigaste har äran att få prata med mig.

Jag är ju framgången personifierad! Biiip...


Om och om igen.

Han hade spelat in det på fyllan när vi hade varit i ute på en klubb i Hamburg för en vecka sedan. Jag kunde se honom sitta där i fotöljen med en drink i ena handen och telefonen i den andra. Minuten innan hade en journalist försökt ringt honom och Bill hade totalt dissat honom. Låtsats att det var en felringning och börjat tala ett främmande påhittat språk. Sekunden senare hade han skålat med alla och firat sin triumf. Jag hade skålat med honom och beundrat honom för sin lättsamma inställning till allt. Livet vi levde tärde nåt extremt på våra psyken men på nåt konstigt sätt hittade Bill alltid tillfällen att lätta upp allt. Han var oftast den som mådde sämst men ändå kunde han alltid bjuda på ett leende. Han var så godtrogen. Mitt leende bleknade. Jag hoppas det inte var därför du försvann, Bill. Jag hoppas verkligen att dom låter din goda sida vara. Bara du inte låter deras onda sida segra...


- Mamma...

Jag vände mig om och lade mig på rygg. Fingrarna pillade nervöst på tröjkanten. Jag tittade upp och mötte hennes blick. Min hals känns torr. Jag blöter läpparna och sväljer hårt.


.- Förlåt! Jag vet att det är delvis mitt fel att Bill är borta. Jag borde vetat bättre än att låta honom gå ensam. Jag trodde allt var lugnt. Om jag bara hade...


Hon satte sin hand för min mun. Hennes blick var allvarlig. Hon tittade strängt på mig. Hennes finger skakade framför hennes mun.

- Schsssss...


Hon lyfte mitt huvud och lade sig ned bredvid mig. Frenetiskt strök hon mitt hår, hårt och utan någon som helst planering. Vi tittade båda djupt in i varandras ögon. Mörkt bruna ögon, röda av gråt. Jag ser hur hon spänner munnen och biter sig i läppen. Hon ser rakt igenom mig. Jag gör som hon, biter tag i läppen och försöker hålla gråten inne. Hennes hand smeker min kind. Jag försöker säga något men hon sätter sitt finger för min mun och hyschar tyst. Vi bara ligger där och tittar på varandra. Både jag och Bill hade alltid haft ett speciellt förhållande till vår mamma. Hon kände oss bättre än någon och ofta visste hon mer än vi visste. Hon visste precis hur jag kände. Hon kände min ångest, min skuld. Jag hade alltid varit överbeskyddande mot min lillebror, nu var jag hjälplös.


- Förlåt mamma. Jag vill inte ha det så här. Jag vill ha Bill här, här hos mig. Förlåt, förlåt, förlåt...


En tår letade sig nedför min kind. Skulden trängde sig på och ångesten blev alltför stor. Mamma tryckte mig mot sitt bröst, håll sina armar hårt om mig. Jag kände hur hennes kropp skakade. Hennes röst kämpade mot gråten men hennes kind var redab blöt. Jag höll hårt om henne. Vi grät båda två och tryckte varandra allt närmre. Det var vi. Vi hade som ondast.

Hon tryckte mig ifrån henne. Sökte efter min blick. Hon torkade mina tårar och skakade lätt om mig.


- Tro ALDRIG att det här skulle vara ditt fel. På något sätt. Tro aldrig det, Tom. Vi kan aldrig styra över världens alla underligheter eller orättvisor men vi kan försöka göra det bästa av det. Vi måste vara starka nu, Tom. Jag behöver dig stark. Vi måste tro att allt kommer bli bra...för det kommer det. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de vill ha...jag rånar en bank om jag så måste. Bill kommer komma tillbaka.


Återigen tryckte hon mig hårt mot sitt bröst...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0