Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig.

Andreas kom gåendes emot mig från andra sidan gatan. Han undvek min blick, visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Jag tittade på honom när han kom närmre. Han såg besvärad ut. Han gick sakta med tunga steg. Han gick stelt, spända armar som pendlade ojämnt längst hans sida. Ibland slöt han ögonen, rynkade pannan och gav ett plågat uttryck. Han hade något att säga, något han inte ville säga mig. Det syntes på långa vägar. Min mage knöt sig. Vad kunde vara värre än det han redan berättat tidigare? Var han borta nu? För alltid?

-Bill, snälla försvinn inte från mig.

Andreas stod alldeles framför mig. Han stod med båda fötterna på gatan och blicken nedåt.

-Tom,vi måste gå tillbaka nu. Vi kan inte vara här längre.

Jag tittade på honom, försökte få kontakt med honom. Han ville inte.

-varför? Kan vi inte stanna här och vänta ifall Bill kommer tillbaka?

-Tom, han komm...

-Tyst, säg inte så. Vi har ingen aning? Bill kanske lyckats rymma och är på väg hem nu. Vi måste vänt...

-Tom! Andreas tog tag i mina axlar och skakade om mig. Han tittade mig i ögonen. Hans blick var tårfylld och ansträngd. Han höll hårt om mig.
-Bill är kidnappad av minst 3 män, han kan inte rymma. Jag är ledsen Tom men det kommer inte hända. Vi måste åka nu. Poliserna är överallt nu och vi måste härifrån innan alla journalister kommer. Det här kommer bli extremt. Än vet ingen men det kommer komma ut. Alla kommer jaga oss.

Jag stod som förstenad. Alla journalister...det hade jag inte ens tänkt på. Jag hade helt glömt bort det. Han har rätt. Alla kommer jaga mig, bandet, min familj, mina vänner...alla kommer bli jagade. De där svinen kommer göra allt för sina chefer. Det här är ju årets händelse. Det här är en katastrof. Å jag som inte trodde det kunde bli värre?

-FAAAAAAAAAAAAAN! FAAAAAAAAAAAAAAN!

Jag bara skrek rakt ut. Lät all ilska höras. Ilska, sorg och hjälplöshet. Jag lät hela världen höra. Det var ju det dom ville. Se när jag bryter ihop och går sönder. Se mitt liv gå itu. Det är ju det ni vill se. Era jävlar. Monster. Jag började springa mot huset. Jag skulle inte låta dem få det. De skulle inte få se mig brytas ned. Det här är mitt liv. Mitt och bara mitt!

När jag kom in genom grinden kryllade det av poliser. De höll på att spärra av området med gul tejp. En efter en vände de på huvudet och tittade på mig. En blick blandad av medlidande och nyfikenhet. Jag hatade den. Jag fäste blicken i marken framför mig och gick rakt mot mitt rum. Jag stängde dörren om mig och började genast packa ihop mina saker. Jag bara slängde ned allt i väskan. Det viktigaste, det andra fick någon packa åt mig senare. Nu vill jag bara härifrån, vill till neutral mark och andas. Jag gav mig ett löfte innan jag lämnade rummet. Det här var sista gången. Aldrig mer skulle jag behöva stå i det här rummet, det här huset. Jag öppnade dörren och Andreas väntade utanför. Vi börjage gå ned mot uppfarten där bilen väntade.

Där var trappen, stegen upp till Bill. För bara några timmar sen hade han stått där. Kanske var lite av hans själ kvar forfarande? Kanske kunde man fortfarande känna hans doft?

Jag var precis på väg att gå upp på första steget när jag möttes av en man i polisuniform. Samma blick som de andra. Då såg jag alla de andra. Överallt i Bills rum var dom och rotade. Fotograferade, lyfte på saker och antecknade i sina block. De förstörde ju allt. Kan dom inte bara låta allt vara som Bill lämnade det? Jag tog ett djupt andetag och flyttade tillbaka ned på marken. Jag insåg vad jag fick lov att göra. Jag tittade upp en sista gång och gick vidare mot bilen. Andreas satte sig bredvid mig och vi åkte iväg. Än hade ingen journalist kommit.

Jag kastade en sista blick bakom mig

Aldrig mer...