Jag kände en tyngd bredvid mig i sängen. Någon satte sig bredvid mig. En arm lades runt mina axlar och tryckte mig närmre. Jag kände en värme, en tröst och förståelse från personen bredvid mig. Jag torkade tårarna och tittade upp på Andreas. Vi tittade på varandra. En lång blick. Ljudlös. Vi kände varandras smärta och oro, ord behövdes inte.

Jag flyttade blicken till skrivbordet. Bill hade alltid ett litet block med sig där han skrev upp sina tankar. Där hade många utav våra låttexter tagit form. Nu låg det där på bordet, pennan ovanpå. Jag hade sett honom skriva i det för bara några timmar sedan. Bills kamera låg bredvid blocket. Jag visste precis vilken bild som skulle synas först om jag tryckte på powerknappen. Vi hade fånat oss alldeles innan vi gått iväg. Bill hade hållit i kameran och vi hade tagit ett kort på oss tillsammans, huvudena ihoptryckta och ansiktena förvridna i ett konstig min. Vi hade tittat på bilden på kameraskärmen och brustit ut i gapskratt. Vi kunde verkligen fåna oss löjliga och tycka det var bland det roligaste vi nånsin kommit på. Ingen annan förstod oss. Borta på nattduksbordet låg hans mobil. Han ville inte ta med den ikväll, ville känna sig fri. Jag önskar han kunde tagit med sig den. Kanske, kanske hade han kunnat ringt efter hjälp då?

Både jag och Andreas satt där tysta och tittade oss omkring. Alla Bills avtryck. Varje liten detalj i rummet hade med Bill att göra. Varje liten detalj hade en historia bakom sig. En upplevelse, ett samtal, en känsla, ett fötroende...en stund med Bill. Allt hade fått en helt annan betydelse. Armbandet på bordet som Bill hade fått av ett fan. Den svarta zip-tröjan på stolen som han hade köpt i USA första dagen. Den lilla nallen som han i smyg tog med sig på alla resor. Vi visste alla om det men ingen sade något. Vi visste att han skämdes. Där låg även vykorten som han börjat skriva på. Ett till mamma och pappa. Vad skulle de säga? Skulle de klandra oss som inte följde med honom hem? Hade vi gjort det hade det här aldrig hänt. Ångesten tog tag om mitt hjärta och vred om. Skulden var större än någonsin. Jag kände trycket och lät tårarna falla. Försökte släppa ut smärtan. Allt gjorde så ont. Varje andetag smärtade och var ångestladdat. Andreas tryckte sin pappa mot min. Även han grät.

Andreas var den första att avbryta tystnaden. Han harklade sig och drog åt sig armen han hade lagt om mina axlar. Han började prata men tittade ned i golvet. Orkade inte möta min blick. Hans röst darrade. Han gnuggade nervöst sina fingar.

-Jag pratade med polisen och de är vana vid sånt här. Inte första gången det händer. För cirka 1 vecka sen kidnappades en svensk tjej bara några mil härifrån. Det har även hänt på flera platser i landet. Flickan har en lösensumma och de trodde att vi med största säkerhet kunde räkna med en lösensumma för Bill inom endast 1 eller 2 dagar.

Jag hörde hur han drog efter andan. Det gjorde ont att uttala orden. Han ville egentligen inte.

Jag slutade leva för just den sekunden. Mitt hjärta slog inte, jag andades inte. Den sekunden kommer för alltid vara inpräntad i min själ. En lösensumma för Bill?

Jag upprepade orden, tyst för mig själv. Om och om igen. En lösensumma för Bill? Hur kunde det bli så här?

- Polisen vill prata med dig, Tom. De vill veta om du sett några misstänksamma personer i er omgivning?

Trycket i mitt bröst blev allt tyngre. Vi hade bara varit här i några dagar. Jag hade väl inte tänkt på misstänkta kidnappare. Lösensumma för Bill. Vilket skämt! Sånt här hände ju bara på film. Inte min Bil...

Jag reste mig upp och började gå mot trappan. Jag vände mig om mot Andreas.

- Vi kommer hitta Bill. Vi bara måste!

Jag går nedför trappen och vidare mot stranden. Varje steg, varje tyngd mot mina knän gör ont. Vi kommer hitta honom. Vi bara måste.

Jag satte mig ned i sanden. Allt kändes så hopplöst. Hur ska jag kunna hitta Bill i det här landet? Jag förstår inte språket. Kan inte kulturen. Jag vet ingenting om det här landet. Jag vet bara att nånstanns där ute finns min bror, mitt kött och blod. Nånstanns där ute finns Bill. Jag vet inte om han gråter, blir slagen, misshandlad eller våldtagen. Jag vet ingenting. jag vet inte ens om han lever. Han kanske ligger nånstanns, nedgrävd i jorden, slagen till döds, skjuten och förblött? Kanske ligger han och guppar ute i vattnet, blek och livlös. Kanske även här utanför stranden som jag sitter på. Jag kanske omedvetet tittar på honom nu? Kanske den stora vågen där ute döljer mer ä den visar?

Tankarna gräver i mig. Hur ska jag kunna hitta dig käre broder? Jag tittar upp mot himlen. Snälla ge mig bara ett litet tecken och jag ska all du ber mig om. Ett litet tecken på att han lever och jag offrar mig själv för att få honom tillbaka. Bill har så mycket mer att erbjuda den här världen. Jag är bara en osäker liten kille som vill ha bekräftelse. Byt mitt liv mot Bills. Jag ber dig!

Uppe på himlen hände inget. De dumma stjärnorna blinkade till lite då och då, ett flyplan åkte över himlen. Kom igen Gud, ett litet tecken. Det är allt jag ber om...

Jag reser mig upp och börjar gå mot vattenbrynet. Jag börjar tänka på Bill och hur lycklig han hade varit. Hela dagen hade han haft världens fånigaste flin på läpparna. Jag hade sett hur han hade plaskat runt i poolen som en säl. Länge hade han varit under ytan och gömt sig. Jag hade gjort samma sak. Jag visste hur det kändes där under ytan. Där nere var du odödlig, ingen kunde komma åt dig. Jag kommer ihåg hans glittrande blick när jag hade gett honom tummen upp. Han hade varit så lycklig. Jag såg framför mig hur han gjorde tummen upp tillbaka och dök ner igen. Allt med det där fåniga flinet i hela ansiktet.

Jag började gå ut mot vattnet. Brydde mig inte om kläderna eller skorna. Bara fortsatte gå tills vattnet nådde min haka. Jag dök ned under vattnet. Kände hur tyngdlösheten tog över min kropp. Jag kunde flyga. Jag mindes bilderna på sälarna och började snurra runt ena axeln. Precis som dom. Precis som Bill. Jag tog 3 simtag och lät min kropp sväva fram av egen fart. Precis som Bill hade gjort. Jag skrek ut all min luft. Allt i ett

plågat skrik. Precis som Bill. Men hans skrik hade betytt något helt annat. Vi hade hört honom där i poolen. Både jag och Andreas hade tittat på varandra och skrattat. Det här var han värd.

Jag tog ett nytt andetag, dök ned igen och bara va. Här nere var allt dovt, verkligheten i slowmotion. Här nere doldes all smärta för en sekund. Synen var begränsad och hörseln obefintlig. Jag bara flöt.

Men till slut fick jag lov att gå upp för att andas igen. Jag guppar med vågorna och tittar ut över havet. Det ligger fiskebåtar och segelbåtar där ute. De har alla lysen för att markera sin existens. Tidigare i kväll hade Bill sagt något som gjorde så fruktansvärt ont just nu. han hade suttit bakåtlutad i sin fotölj vickat på tårna till Jack Johnsons lugna låtar och tittat ut över det mörka havet. Han hade ett lugn i blicken.

-Ser du båtarna där ute, Tom? hade han frågat mig.

-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig...

Jag tittade ut på de små lyktorna igen.

-Ja, Bill. jag vet. Jag hoppas du fortfarande gör det. Andandes eller ej. Tårarna rann nedför mina kinder.

Fan va ont det gör...