Jag tittade ut genom rutan och inspekterade landskapet som susade förbi utanför. Jag hade flyttats till en annan bil och för första gången tillät de mig sitta upp i baksätet utan skydd för ögonen. Jag hade fortfarande tejp för munnen men jag kunde sitta rakt och jag var inte instängd eller blind. De var skönt.Jag kände att jag hade lite mer kontroll över situationen. Det var en sorts befriande känsla. Jag tittade ut på skogen som levde vid vägkanten. Stora granar, mörka och hotfulla. Eller mäktiga och respektingivande, beundransvärda. Jag hade svårt att bestämma mig. Jag försökte se mellan träden, försökte hitta en lucka eller något avvikande. Försökte se bortom, se bakom. Men ju längre bort jag letade mig desto mer vilsen blev jag. Stam bakom stam, gren under större gren, mossa på sten, sten under gren, gren på stam, stam bredvid stam... Jag förstod varför jag inte behövde ögonbindel. Här fanns inget annat än hotfulla träd och vildmark. Grusvägen vi åker på leder mot ingenmansland. Långt långt bort från mitt land.

Hon gnydde till och vände sig om. Jag såg i hennes ansikte att det gjorde ont. Hon låg med sitt lilla huvud i mitt knä. Hon var helt borta och de hade inte ens behövt bundit henne. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Mina händer, fötter och mun var fortfarande tejpad. Jag vågade inte titta på henne riktigt. Det gjorde bara ont att se vad de gjort mot henne. Men mest av allt skrämde det mig. Att se henne, den lilla tjejen i mitt knä, alldeles sönderslagen och borta, fick mig att inse vad de var kapabla till. I hennes ansikte syndes ingen nåd. Jag blev rädd när jag började tänka på vad de kunde göra mot mig. De hade redan smutsat ned mig men jag var fortfarande oskadd. Det var inte hon, långt ifrån. Det var precis som att de ville visa mig hur det går om jag inte uppförde mig. En demonstration. Uppförde jag mig inte uppförde de sig ännu mindre.

Hon låg ihopkrupen med ansiktet vändt mot min mage. Hon höll hårt om mitt ena ben. Hon gnydde till och rynkade pannan. Jag kände hur hon låg och ryckte och drömde. De hade slagit henne riktigt illa. Hennes ögon var svullna och huden omkring alldeles missfärgad. Det såg ut som att de spräckt hennes ena ögonbryn för det var en stor sårskorpa över ögonbrynet och fullt med intorkat gammalt blod. Hennes läpp var svullen och hon hade ett stort jack i undre läppen. Det var svårt att se hennes egentliga ansiktsdrag. Hennes långa blonda hår var skitigt och nedblodat. Likaså hennes kläder. Hon verkar ha varit kidnappat längre än mig med tanke på skicket hon var i. Hon verkar inte ha tvättat sig på veckor. Det kändes verkligen elakt att ens tänka tanken men hon luktade verkligen illa.
 
Hon ryckte till och tog tag i mitt lår. Hon verkade vakna till och vände upp ansiktet mot mig. Jag stelnande till. Vad skulle jag göra nu? Hon verkade titta upp mot mig men jag kunde inte urskillja om hon verkligen kunde öppna ögonen. Allt var så svullet på henne. Jag försökte ge henne en tröstande blick ifall att hon kunde se mig. Hon gav en suck och jag kunde se en liten ryckning i hennes ena mungipa. Kanske hon försökte säga något? Hon vände ned ansiktet igen och försvann. Den här gången lugnt och stilla utan ryckningar. Jag vågade knappt andas.

Bilen stannade och jag kunde se ett litet hus i en liten skogsglänta. Föraren öppnade ena dörren och tog tag i henne. Han lyfte upp henne i sin famn och bar iväg henne mot huset. Hon bara hängde i hans armar. Den andra mannen signalerade åt mig att flytta på mig så han kunde få bättre tag om mig. Jag hängde benen utanför sätet och han lyfte upp mig och hängde mig upp över axeln. Jag hade aldrig sett de här männen innan, de var nya. De verkade OK. Han började gå mot huset men svängde av förbi ingången och fortsatte runt på baksidan av huset. Där fanns en dörr han öppnade och vi gick in i ett litet rum. Han slängde ned mig på en tunn madrass bredvid henne. Mannen böjer sig ned och skär loss mig från tejpen. Innan han drar loss tejpen från mig mun sätter han sitt finger mot sina läppar och visar att jag ska vara tyst. Jag nickar. Han tar tag i ena sidan av tejpen och drar loss tejpen med ett ryck. Jag kvider till när hårstråna följer med tejpen men tystnar snabbt. Vågar inte reta upp honom. Han reser sig upp och peekar på henne.

-Take care of your friend.

Han går därifrån och stänger dörren och låser. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mig. Det finns inga fönster i rummet och det är kolsvart. Jag ser bara några ljusstrålar från gliporna i dörren. Jag hör hennes djupa andetag bredvid mig. Böjer mig över henne och frågar henne hur det är. Jag frågar om hon har ont? Inget svar. Jag försöker fråga henne samma frågor på engelska men hon svarar fortfarande inte. Vad ska jag göra nu då? Jag kan ju inte bara sitta här och vänta.

Jag flyttar lite närmre och talar lugnt till henne. Även om hon inte förstår eller hör blev jag i alla fall lugn av det. Jag satt alldeles intill henne nu. Jag hade mitt ena ben mot hennes rygg. Hon låg ihopkrupen och vänd mot väggen. Jag såg inget men jag försökte föreställa mig henne som hon såg ut innan allt det här. Jag lät ovansidan av min hand vila mot hennes rygg. Jag tog några djupa andetag och lät mina fingrar glida över hennes rygg. Jag lade mig bakom henne och lät fingrarna flytta sig upp mot hennes nacke. Jag lekte med hennes hår, drog det genom mina fingrar. Jag fortsatte prata med henne. Låtsades att hon svarade och fortsatte med nästa fråga. Låtsades som att hon gav mig frågor. Det var skönt att kunna slappna av och våga prata med någon. Skönt att kunne släppa på trycket lite. Helt plötsligt vänder hon sig om och lägger sig mot mitt bröst. Jag stelnar till och stannar av mitt i en mening. Hon lade sin arm runt min midja och drar ett djupt andetag. Hon mumlar något men jag kan inte höra vad. Jag har ena armen stel uppe i luften och vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Jag sänker den sakta och lägger den på hennes rygg. Hon är helt avslappnad och har börjat drömma igen. Hon trycker sig mot min kropp och mumlar något igen. Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag tittar ned på henne. Hennes ena mungipa ryckte igen. Jag blev varm i hela kroppen. Hon log...