Kap 19

Annie


Mina lungor kämpade för att få luft. Det kliade, hela min kropp kliade. Kunde inte andas. Det tryckte över bröstet. Varför? Varför lämnade ni mig?


Plötsligt vaknade jag. Mina kläder var blöta av svett och kroppen värkte. Mina ögon ville inte öppna sig riktigt. Ena ögat gav med sig lite men det andra satt fast. Med ena handen kände jag försiktigt på mitt ansikte. Små bulor överallt. Min läpp, mina ögon, allt var svullet. Allt gjorde ont. Försiktigt försökte jag öppna ögat med mina fingrar men jag fick ge upp på en gång. Det satt fast. Min andhämtning började lugna ned sig och allting började sjunka in nu. Min pillerdimma var över. Jag började inse var jag var. Alldeles nyss hade jag rört vid min lillasysters kalla kropp. Nu låg jag här, blåslagen i ett okänt hus. Jag visste vad som hade hänt men de senaste dagarna var bara en enda röra. Jag försökte räkna efter hur många dagar som hade gått sen jag kom till Israel. Mina fingrar räknade till 3, kanske 4 dagar, sen visste jag inte. Jag kommer ihåg en massa olika bilfärder men jag kan inte pussla ihop när och var. Jag lät min hand vandra nedåt. Det gjorde ont även där. Mitt nackhår reste sig. Allt de hade gjort mot mig, med mig. Jag skulle inte önska min värsta fiende det straffet. Att hånas på det sättet. Utnyttjad som en docka. Bli våldtagen, slagen och till sist spottad på. Total förnedring.


Jag reste på mig för att försöka få en bättre uppfattning om var jag var. I taket hände en enkel glödlampa som dolde mer än den visade. Det var mörkt och kallt. Kala väggar och inte en möbel. Bara den här äckliga madrassen jag låg på. Jag vände mig åt sidan och stötte i något. Det var svårt att se något i det dåliga ljuset. Jag stannade upp. Andetag, jag hörde andetag. Det var någon bredvid mig. Min kropp stelnade till. Vem var det? Vad hade han gjort mig? Rädslan kom snabbt tillbaka. Jag satt stilla och stirrade på kroppen med mitt ena öga. Minuterna gick utan att jag rörde mig en centimeter. Jag satt helt stilla och lyssnade på de där andetagen. Mitt öga började vänja sig vid mörkret och jag kunde urskilja ett ansikte på kroppen. Jag kände mig lite lugnare. Jag kunde se att ansiktet var ljust, det var inte en utav dom. Jag kunde även känna lukten av kroppen. Den luktade svett men den där vidriga spritlukten saknades. Kanske var det ännu en i min situation?


Mina tankar fick snart ett annat problem. Jag kände hur blåsan tryckte på. Det måste ha varit flera timmar sedan jag kunde gå på toa? vad skulle jag göra nu då? Blicken letade igenom rummet efter något bekant. Men med ett öga och värdelös belysning hjälpte det mig inte det minsta. Jag reste mig försiktigt från madrassen och började krypa bort mot ena väggen. Mina rörelser var överdrivet försiktiga. Jag ville inte riskera att väcka den som låg bredvid mig på madrassen. När jag nådde väggen försökte jag resa mig upp på fötterna. Det var skakigt. Jag var fortfarande lite yr efter tabletterna. Jag tog stöd mot väggen och började leta mig fram. Korta försiktiga steg och mina händer som följde väggens alla skåror och sprickor. Första hörnet, andra hörnet...aha! Där stod det faktiskt en toalett. Min glädje lade sig snabbt när jag kom närmre. Det var en väldigt skitig toalett. Jag önskar jag kunde bara gå därifrån men jag fick lov att sätta mig. Kunde inte hålla mig längre. Jag böjde mig ned och försökte att inte nudda den nedskvättade porslinet. Jag hade ingen ork, mina ben bara skakade. Men jag ska banne mig klara det här. När jag var klar drog jag upp byxorna och ställde mig upp. Det gick alldeles för fort. Rummet började snurra, fortare och fortare. Taket blev vägg och golv blev tak. Jag brakade rakt ned i det hårda golvet. Med stängda ögon försökte jag lugna ned mig och få ordning på yrseln. Djupa lugna andetag.


- Vill du ha hjälp?


Jag öppnade ögat och reste mig upp på mina armbågar. Såg inte vem det var. Antog att det var den som låg på madrassen.


- Kom så hjälper jag dig till sängen. Du behöver inte vara rädd.


Det var en han. Han talade till mig på engelska men han talade med någon brytning. Vilken kunde jag inte uppfatta. Han stod lutad över mig och skymde det lilla ljuset glödlampan kunde erbjuda. Han var bara en enda stor skugga. Försiktigt lade han sin hand på min arm och hjälpte mig upp. Han lät mig lägga lite av min tygnd på honom när jag haltade tillbaka mot madrassen. Med sin arm fortfarande om min arm satte jag min ned. Han satte sig bredvid.


- Tack! Jag visste inte vad mer jag skulle säga.


Han mumlade något tillbaka och böjde ned huvudet. De kommande minuterna var iskallt tysta. Luften var spänd och ansträngd. Ingen utav oss visste hur vi skulle bete oss eller säga? Jag försökte snegla bort mot hans håll när han inte såg. Ville få en bättre uppfattning om vem han var. Ibland möttes våra blickar och vi tittade snabbt båda åt ett annat håll. Det hela började kännas jobbigt. Plötsligt vänder han sig mot mig och sträcker fram sin hand.


- Hej! Jag heter Bill förresten.


Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.


- Hej! Jag heter Annie.


Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0