del 9

Del 9



"Meki!"

Bill vände sig om, lät de små gruskornen slipa spår i hans skosulor när friktionen tog vid. Lät minnena gnissla, när tyngden lades på avtrycken. Höll kvar blicken framför sig när blicken färdades över väggen i takt med att kroppen vände sig om. Höll kvar sig själv, sitt kaos. Stannade, mitt emot brodern han intalat sig själv var död. Höll kvar sig själv, sin förvirring.

Toms läppar formade de fyra bokstäverna som gett personen sitt namn. De små rörelserna som han fyllt hela block med. Som Tom stirrat sig trött på när han inte kunde minnas vem den personen egentligen var. Varför han fyllt papper efter papper utav bläck och färg med just dessa fyra bokstäver?
Ett B, Ett I och två L... Bill

Bill hade flyttat ut ena foten längre till vänster och gett sig själv lite mer utrymme att hålla balansen på. Ett axelbrett avstånd mellan hälarna. Glipan mellan hans läppar fuktades och de synliga käkbenen spändes. Snett bakom tittade han. Snett bakom sin broders tinning, på väggen. På den lilla sprickan som nästan var formad som ett S. Lät foten glida ut mot sidan lite mer. Höll kvar sig själv.

Tom hade gett upp balansen och låtit ryggen ta stöd mot väggen igen. Lät den lite mer stabila materian ansvara över den pressade luften som trycktes emot honom. Han hade sagt det tyst, smeknamnet han gett sin bror när de var små. Nästan viskat fram det. Men han hade fått en reaktion från personen som hade vänt ryggen till. Nu var ryggen vänd bort ifrån Tom, med den främre delan av skorna pekandes mot hans egna. Han hade följt de svarta byxorna och den grå skjortan. Ögonen hade inspekterat varje litet veck i tyget och försökt kämpa sig upp mot ansiktet, men aldrig kom han längre än upp till hakan. Sen var det någon sorts spärr inom honom som aktiverades. En rädsla.

Ibland känns en minut som flera timmar. Att ta sig från en punkt till en annan och kämpa mot vilken förnekelse som var rätt att använda. Framför Bill, framför Tom, stod plötsligt någon som inte borde finnas. En person som givits titeln "ej existerande" En tvillingbror som för väldigt länge sedan plötsligt bara försvann. Försvann från Tom. Försvann från Bill. Försvann från världen och försväntades att aldrig bli sedd igen.

Ett osäkert steg togs och lite utav det där obegripliga avståndet kortades ned. Trycket pressade Tom lite längre mot väggen, fick kroppen att fasa över vilken reaktion som väntade. För hur skulle han reagera efter alla dessa år?

Bill tog ett steg närmre såg hur osäker Tom var. Bill var lika förvirrad själv. I över en vecka hade han haft den där känslan inom sig, att något var annorlunda. Som att något bara väntade på att hoppa på honom och slå honom gul och blå och vända upp och ned på allt. Och Bill hade ständigt letat tecken efter vad det kunde vara? Låtit sig känna efter och analyserat vad som hade hänt före och efter att den där känslan sagt något. Försökt komma på vad som aktiverade det. Men inget.

Bill tog ett steg till. Ett steg för honom.

Egentligen visste de båda vilka de var för varandra. Tom hade sett det redan där ute i matsalen, bara inte tillåtit sig själv att tro. Bill hade inte avbrutit mexikanen och försvarat Tom för ingenting. Det var rösten, när Tom bad mexikanen om förlåtelse. Instinkten att försvara hade tagit över Bill. Som alltid för alla de där åren sedan. De var dem två, tvillingarna mot resten av världen.

Bill tog ett steg till.

Tre meter hade kortats ned till en meter.
Tom var lite kortare än Bill, som alltid.

De båda bröderna andades tungt och lät blicken vandra över varandras ansikten. Försökte minnas varandra, sätta ihop alla minnen som dök upp inom dem med personen som stod framför och meningar som spelades upp. Bill lyfte armen och lät fingret nudda vid Toms ögonbryn. Lät det smeka över det ytliga ärret som gömde sig under små hårstråna. Och han log. Tom kände klumpen i bröstet växa till enorm storlek. Drog in doften från sin bror, kände hur en ström av nostalgi blixtrade genom hans kropp när han kände sin hud bli smekt av Bills fingrar.

"Du fick det där ärret när du ramlade rakt in i ett träd på din cykel"
Tom nickade och och skrattade tyst. Det var skönt. Med ett leende tittade han upp på sin tvillingbror och suckade.
"Herregud! Hur länge sen är det nu?"
Bill ryckte på ena ögonbrynet, så där som bara han kunde göra och svarade. "15 år"
Tom fortsattte:"15 år, två månader och.." Bill avbröt: "7 dagar...och ungefär 5 timmar sedan"

De hade bara varit 7 år när de skiljdes åt, men vissa saker glömmer man aldrig.
"Du var bara borta helt plötsligt en dag?" Tom visste inte om det var ett påstående eller mer en fråga han ställde Bill. Han hade kommit hem från sin mormor den där söndagen och inte kunnat hitta sin bror. Efter den dagen slutade hans familj att prata om Bill. Han slutade existera.

"Du med" Deras leenden dog ut och tankarna drogs tillbaka in i tystnad. In i 15 år av tystnad och den där bultande värken tog tag om dem. Bill insåg varför senaste veckan dragit i honom. Han lät handen rätta till Toms skjorta och svalde. De hade aldrig varit så här nära varandra sedan någon särade på dem. Det var naturligt, trådarna försökte laga och knyta ihop igen. Bill och Toms syskonband hade varit fascinerande, utöver det vanliga. Var kanske fortfarande?

"Varför hörde ni aldrig av er?" Frågade Bill, sänkte blicken och släppte kroppskontakten med Tom och hans skjorta. Plötsligt hade en äldre kvinna och två polismän kommit och hämtat honom när han satt uppe på sitt rum och ritade i sitt block. Mamma hade kramat om honom och sen hörde han aldrig nåt mer? "Varför Tom?"

"Jag försökte, hela tiden" svarade Tom. Efter tystnad kommer frågor. Kommer ångest. Tom kände den brännande känslan som sakta steg inom honom. "Men ingen ville berätta för mig vart du tagit vägen. Jag visste inte var du var, Bill" Toms röst darrade och ilskan kom upp. Allt kändes så orättvist. I flera år hade Tom gått omkring och känt sig misshandlad av hjälplöshet.

Han tittade upp på Bill och kände ilskan riktas åt ett annat håll. "Varför hörde aldrig du av dig? Du visste vart jag var" Han visste inte hur många nätter han hade legat vaken och lyssnat efter ljud, efter röster som på något sätt kunde avslöja varför han helt plötsligt blev enda barnet i familjen? Och varje gång det ringde på dörrklockan eller telefonen ringde, förväntade han att få se Bill ute på trappen eller höra Bills röst i telefonen. Tom själv hade aldrig någon chans att kunna försvara sig själv och sin bror. De vuxna verkade ha glömt bort hans ena halva helt plötsligt. "Du visste i alla fall vart jag, vart VI bodde"

"Ni hade flyttat när jag lyckades rymma därifrån"
Tom nickade och kom ihåg att de faktiskt flyttade ganska snart efter att Bill försvunnit. Men det var inte nog. "Varför frågade du inte bara grannen, Ann visste mycket väl vart vi hade flyttat" frågade Tom uppgivet och besviket. "Du vet att hon hade hjälpt dig" Och Tom kunde inte för en sekund förstå varför Bill inte hade försökt mer?

Bill puttade till Tom och ökade på avståndet mellan dem. Rynkan i hans panna hade blivit djupare, allvarligare. "Ni gav bort mig, Tom" Och Bills tonläge var mörkt och sårat. "Ni ville inte ha mig längre, adopterade bort mig" Och han gav Tom ännu ett slag över axeln. Inte hårt, mer som en markering. "Jag kände mig inte välkommen längre, så varför skulle jag jaga när ingen annan gjorde det?" Bill svalde hårt, ryckte på axlarna och försökte lugna ner sitt kaos.

Och tystnaden tog plats igen.

Det var svårt för dem båda att veta, nånting överhuvudtaget. Att som sjuåring få uppleva något så traumatiskt, hade påverkat dem som individ mer än de hade räknat med. Något som de inte tänkt på, men snart skulle få reda på. När ens hela liv har spenderats med en enda person. När alla tankar och drömmar, all gråt och alla skratt som slutat i kramp på golvet med tårarna sputandes. När allt som på något sätt påverkat den ena, har delats med till den andra. När allt det slits upp och aldrig får någon förklaring, inga svar eller tröst. Det skapar en glipa i beteendet.

Tom ville säga något som gjorde allt bättre, men det fanns egentligen inget att säga. De båda var bara barn när det hände. Det hände och de hade båda fått lov att lära sig leva med det.
"Så jag antar att det rann ut i sanden helt enkelt?" Tom skrapade foten längst golvet och rullade runt en liten sten han hittat. "Vi...det glömdes bort helt enkelt"

Och i deras öron lät det så obegripligt. För när de nu stod där, öga mot öga, kändes dessa 15 år som ingenting. Tom hade fortfarande samma ärr över ögonbrynet och Bills ena ögonbryn levde fortfarande sitt egna liv. De hade fortfarande samma botten i sina röster och deras kroppar kände fortfarande igen varandras rörelser. Men ändå var de helt främmande för varandra. "Jo, jag antar att det gjorde det" Bill kliade sig i ögat, kanske torkade bort något ur ögonvrån. Tom var inte säker.

"Jag eh...ja..jag måste nog gå" Bills röst tappade kraft mellan orden och han pekade med handen åt vänster, bort mot korridoren för att visa vad han menade. Tom nickade och kände sig besvärad. Det var inte så här det skulle vara, eller? Total förvirring. Han visste inte hur många gånger han hade fantiserat om just detta ögonblick, och aldrig hade han ens varit i närheten av det här. Det var Bill, hans tvillingbror.

Bill tittade på honom en sista gång, gav en lika förvirrad blick tillbaka. Vände sig om och tog tre steg ifrån honom. Och alla tre stegen kändes lika stickande för dem båda. För hur lämnar man dessa 15 år bakom sig igen? De var fortfarande bröder, hade trots allt delat livmoder med varandra och kunnat varandra utan och innan. Men ändå var de främlingar för varandra. De kände igen det yttre, vissa delar av det inre. Som att Tom fortfarande rev med pekfingrets nagel mot tummens hud när han var nervös. Som att Bill fortfarande tuggade på insidan av höger läpp när han inte visste vad han skulle säga. Men mer än så var det inte. Båda hade utvecklats till sin egen individ och det var inte lika självklart längre att de kunde läsa varandras tankar.

Mitt i det fjärde steget stannade Bill till.
"Men, kommer jag få se dig igen?" Toms osäkra, sökande fråga hördes bakom honom och han kom på sig själv med att le. Bill kände hur värmen steg i bröstet och han nickade. "Om du vill...så kommer du att få se mig igen" Bakom hans rygg stod Tom med kinder som genast fått en varmare ton. Med ett hjärta och en saknad som fått ny kraft. "Det vill jag"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0