Kap 1

Annie


Imma på fönstret. Jag ser spegelbilder av människor som tittar ut genom fönstret. Människor som spännt tittar på avgångstavlan. Människor som springer för att hinna med sitt flyg. Ensamma människor som flyr, tittar ut genom de stora fönstren och hoppas att få glömma. Jag ser mig själv. Ensam på en bänk, osminkad, otvättat hår i en slarvig tofs, svarta träningskläder och stirrandes ut genom fönstret. En tom blick, studerandes planen utanför fönstret. Min flykt härifrån. Om några minuter ska jag gå planet och lämna allt bakom mig. Alla jobbiga minnen, känslor, syner...allt lämnar jag här. Nu ska jag leta nya minnen. Hitta ett nytt liv.De senaste månaderna har allt varit kaos. Panik och förtvivlan. Begravning och död. Alla mina närmaste var borta, nedgrävda i jorden. Ett halt väglag och hela min familj försvann. Några sekunder senare och några meter längre bort blev det svart, ett hål i mig. Nu har jag inget som håller mig kvar längre. Jag ska ut och resa och försöka hitta mig själv igen. Den senaste tiden har allt kretsat kring Gud och himmelen. Alla böner som har bett om hjälp och vädjan om förståelse och lindring. Finns det någon som hör bönerna? Om några timmar är jag i Israel och Jerusalem. På samma plats som Jesus befunnit sig. Om han är äkta? Där ska jag börja leta. Kanske hittar jag svar och förståelse? kanske hittar jag en balansgång mellan att vara blind eller bländad?


Jag sjunker långt ned i sätet när planet börjar rulla. Jag har fönsret alldeles bredvid mig men väljer att titta rakt fram. Jag kan inget göra nu, mitt öde ligger i någon annans händer. Jag blundar och tar ett djupt andetag när farten ökar och jag trycks bakåt mot ryggstödet. Mitt liv kan avslutas när som helst, precis som deras. Några sekunder. Marken försvinner och jag är på väg upp mot himlen, närmre er. Det känns så konstigt allt. När jag var liten trodde jag alltid att de döda flög omkring i himlen med sina stora vita fluffiga vingar. Hoppade från moln till moln. Nu sitter jag här och tittar ut bland molnen. Jag åker igenom dem och till slut ovanför dem. Ett stort vitt täcke. Inget annat. Inga änglar och inga glorior. Ingenting.


Efter några timmar landar planet i Israel och jag tar mina första steg i mitt nya liv. Luften är varm och torr när den hälsar mig välkommen utanför flygplatsen. Palmerna bredvid mig ser torra ut och gräset har en brunaktig ton. Det står taxibilar överallt och jag försöker leta reda på den taxichafför som ser mest pålitlig ut. Vid en röd bucklig taxibil står en skäggig man med en vit skjorta hängandes utanför de blå jeansen. Han ser svettig ut och han verkar peta loss mat mellan tänderna med sin nagel. Jag flyttar mig till nästa taxibil men där står samma man igen. Alla ser likadana ut och alla verkar ha något irriterande mellan tänderna. Jag bestämmer mig för en chaufför som iaf har skjortan nedstoppad i byxorna. Jag sätter mig i baksätet och visar honom lappen med adressen till mitt hotell. Jag tittar ut över landskapet som lever utanför bilrutan. Det ser skitigt ut och alla palmer är torra. Allt grönt är visset förutom det som växer framför de polerade husen. Det ser inte ut som jag föreställt mig men jag är inte besviken. Mina förhoppningar var obefintliga. Bara jag kom bort från allt det andra.


Jag ställer ned min ryggsäck på marmorgolvet och slänger av mig de svettiga kläderna. Jag vrider på kallvattnet och försöker uthärda. Ett test hur mycket jag klarar av. Vattnet kyler snabbt min nakna kropp. Strålarna river min hud när de rinner nedför min rygg. Jag klär på mig nya rena kläder och sätter mig vid ett litet bord på cafeet utanför hotellet. Jag beställer en smörgås och ett stort glas iste. I morgon ska jag åka till jerusalem och klagomuren. Jag har redan skrivit en lapp som jag ska gömma i muren. Det var det första jag gjorde när flygresan var bokad. Nu tänker jag bara sitta här och ta in alla nya intryck.


Strax innan nio på kvällen vinkade jag in en taxi utanför hotellet. En servitör på cafeet hade berättat om en mysig restaurang nere vid floden som jag skulle testa ikväll. Jag hade fått en lapp med adressen på för det var väldigt få taxichaufförer som kunde prata engelska. Jag hoppade in i den röda lilla bilen och vi började åka ut mot stora vägen. Det var en väldigt sunken taxibil och den stank rök. Vi svängde in på en mindre väg och det blev allt glesare mellan husen. Ljusen försvann bakom kullen och jag började bli rädd. Var det här verkligen rätt väg? Jag frågar chauffören om det här är vägen till floden? Han svarar på ett språk jag inte förstår och skrattar. Jag ber honom köra mig tillbaka till mitt hotell. Jag upprepar ordet hotell gång på gång. Till slut skriker jag åt honom. Han bara viftar med handen och suckar. Vad skulle jag göra? Jag kan alltid öppna bildörren och slänga mig ut men det är kolsvart ute och jag har ingen aning om vart jag är. Min puls slår allt fortare och paniken komrmer. Jag börjat slå på sätet framför och skriker.

Helt plötsligt stannar bilen och jag kastar mig ut genom dörren och börjar springa därifrån. Jag hinner ta några steg innan jag springer rakt in i bröstet på en man. Jag såg honom inte först för mörkret men han hade sett mig. Han tar tag i mina armar och börjar knuffa mig bakåt. Jag försöker slita mig loss men han är alldeles för stark och nästan dubbelt så stor som mig. Jag backar in i vad jag trodde var en vägg men det visade sig vara en mindre lastbil. Han trycker mig mot sidan av bilen och håller sig utom räckhåll för mina sparkar. Jag upptäcker 2 till män som står och tittar på. De pratar med varandra och tar varandra i hand. Taxichauffören går mot bilen och kör i väg. Jag ser baklyktorna på bilen som försvinner längre och längre bort. Jag tittar på mannen som håller i mig och männen som disskuterar med varandra. Jag försöker se mig omkring men ser ingenting. Det är bara mörkt. Jag är riktigt rädd nu. Jag har inte en chans mot dessa män och jag har ingen aning om vad de vill. Jag förstår inte vad de säger och jag har ingen aning om vart jag är. Är det här mina sista sekunder? Jag tar tag i mannens handleder och lyfter mig själv. Jag försöker få honom att tappa greppet och försöker hoppa upp och ner. Jag försöker vrida mig åt alla håll men han har mig i ett järngrepp. Jag tar i allt jag har men ingenting händer. Han rubbas inte. Jag har inga krafter kvar och paniken tar över mig helt. Jag blir hysterisk och börjar skrika i ren förtvivlan.

Snälla hjälp mig någon!


Den stora mannen skakar om mig och skriker något men jag hör inte vad. Jag blundar och skriker ännu högre. Han kastar in mig i sidan av bilen och jag tappar andan. Sekunden senare ser jag hans knytnäve och allt blir svart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0