- Är du en känd person? Han nickade.

- Är du en tjej eller kille? Han kupade händerna framför sitt bröst och putade med läpparna.

- Ha ha, OK! Är du från USA? Nick igen.

- Är du en skådespelerska eller sångerska? Han låtsades hålla en mick framför sin mun och försökte dansa med överkroppen.

- Hm, är du cool? Han slog ut med händerna i luften och himlade med ögonen. - Det är väl klart att jag är cool, skrek han ut.

- Är du snygg? En djup suck hördes från hans mun och han gav mig en menande blick.

Dörren slogs upp med en smäll och vi flög båda upp mot väggen. Jag höll hårt i hans T-shirt och han greppade mina armar. Jag lovar att man kunde höra våra hjärtan som rusade i panik. I dörröppningen stod en utav männen. Han tog ett steg in mot ljuset och vi försökte trycka oss ännu längre in mot väggen. Det var första gången jag såg dem sen vi kom hit. Jag hade nästan glömt bort att de fanns här. Bill sköt in mig mot hörnet och satte sig framför mig. Jag gömde huvudet bakom hans rygg och blundade. Jag hör hur mannen kommer närmre när han släpar fötterna efter sig. Bill verkar rätt lugn ändå och jag känner mig trygg bakom honom.

- Tack, hör jag Bill säga? Va? Varför sa han då? Jag blev nyfiken och tittade upp bakom hans axlar. Mannen står där och iakttar oss. Jag hade aldrig sett honom innan. Han var stor och rätt kraftig. Hans mörka hår var uppsatt i en hästsvans och hans hade lite halvlångt skägg. Han påminde om en hippie. Han log åt oss. Hans leende såg faktiskt äkta ut.

- I'm happy you take care of your friend! Han pekade på Bill och nickade åt mitt håll. Bill nickade försiktigt tillbaka. Va? Jag förstod ingenting. Kände dom varandra sen innan? varför var han så snäll? Ville han ha något i utbyte mot sin vänlighet? Jag kände hur mina blåmärken tog upp sin fajt mot min kropp igen. Snälla, jag orkade inte mer. Jag kröp tillbaka ned bakom Bill's rygg och väntade. Släpandet försvann ut genom dörren och helt plötsligt var vi ensamma igen.

Jag kände Bill slappna av och ta några djupa andetag. Han vänder sig om mot mitt håll och frågar om jag var OK?

- Ja, de e lugnt! Kände ni varandra?

- Va? Nej nej. Han skakade snabbt på huvudet. -Det var han som skjutsade oss hit och bar in mig. Jag vet inte men jag gillar honom.

Jag tittade förvånat på honom. Försökte upprepa det han sa inne i huvudet för att förstå vad han hade sagt.

- Gillar du honom? Jag lät nästan arg när jag sa det och han ryggade till.

Bakom honom står en bricka med en stor skål soppa, 4 bitar bröd och 2 äpplen. Där låg även en ihopvikt filt. Min mage kurrade och jag gav Bill stora ögon. - Mat! Han log och nickade. Jag var verkligen hungrig. Han hämtade brickan med mat och satte den mellan oss. Jag tittade misstänksamt ned mot soppskålen.

- Va? Fick vi mat igår? Jag försökte minnas men kom inte ihåg någon mat. Inte min mage heller kände jag.

- Ja det fick vi, men du var helt borta. Jag kunde inte väcka dig så jag åt upp allt själv istället. Hans tonläge blev stelt och jag kunde se att han kände sig illa till mods. Jag klappade honom på kinden och försäkrade honom om att det inte gjorde något. Jag var ju väck på alla piller.

- Men du,Bill...4 dagar eller 12 dagar, det spelar ingen roll. Jag är bara glad att du är här med mig. Du behöver inte skämmas för att du åt upp all mat eller inte varit kidnappad lika länge som mig. Bara du stannar kvar hos mig och inte överger mig kan du få göra vad du vill...nästan i alla fall. OK?

Han tittade upp under de mörka hårslingorna som hängde över hans ansikte och avslöjade sina rödlätta kinder. Han var generad. Jag kunde inte låta bli att smeka honom över kinden och nypa honom lite lätt.

- Nej då, det går bra. Men försök att inte trycka hårdare bara.

Jag blötte strumpan igen och vred ur den. Vattnet var kallt men det var det enda som fanns. Försiktigt duttade jag tyget mot hennes panna och försökte tvätta bort allt intorkat blod och smuts. En tjock klump av torkat blod satt över hennes ena ögonbryn. Jag försökte tvätta rent runt såret men lät skorpan sitta kvar. Ville inte trycka för hårt men jag ville verkligen försöka få henne så ren som möjligt. Hon skulle inte behöva gå med all skit i ansiktet. Jag ville inte det. Ville få henne förnyad, ren från allt det gamla. Jag blötte strumpan igen och tog bort det sista i pannan. Vattnet i hinken hade blivit helt missfärgat.

- Jag ska bara byta vatten. Du e så skitig, LortMaja! Jag lyfte upp hennes huvud och ställde mig upp. Tog hinken och hällde ut det bruna vattnet i toaletten. Jag fyllde på nytt vatten och sköljde ur strumpan ordentligt.

Jag ställde mig bredvid madrassen och tittade ned på henne där hon låg och väntade. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det gick ett tydligt streck genom ansiktet där jag hade tvättat ren henne. Det såg nästan overkligt ut. Hon tittade upp på mig med sina svullna ögon och rynkade pannan.

- Det finns inte så mycket att berätta. Jag är 21 år och kommer från Sverige. Inget ovanligt med mig. En dyster dimma lade sig över hennes ögon. Hon vände uppmärksamheten mot mig.

Jag tvekade först. Även om jag kände ett förtroende för henne tog det emot avslöja historien om Tokio Hotel. Vad jag sett verkade hon inte känna igen mig och jag ville låta det vara så ett tag till. Jag ville att hon skulle lära känna mig som anonym. Det skulle vara på riktigt, vår vänskap.

- Jag antar att det är för att min familj är ganska rik. Dom hoppas väl kunna mjölka ut dom på en massa pengar. Jag tryckte henne närmre mig och kramade om henne. Jag tog hennes späda lilla kropp och begravde ansiktet i hennes hår. Jag visste att det var jobbigt att prata om men jag gjorde ett försök.

- Annie, vad gjorde dom med dig egentligen? Jag hörde hur min röst stakade sig. Mig mage spände sig. Ville jag verkligen veta? Hon stelnade till i mina armar. Under några minuter var allt tyst. Flera gånger hörde jag henne försöka säga något men precis innan försvann hennes röst. Hon vände ned blicken.

- Det fanns inte mycket som dom inte gjorde... Jag hade varit beredd på ett jobbigt svar men det här träffade mig rakt i bröstet. Det kändes så hårt, så rått. Jag ville gå djupare men jag lät det vara. Hennes tonfall berättade att hon inte ville prata om det. Jag lyfte upp hennes haka med mitt pekfingret och log.

- Vad säger du? Ska vi ta och piffa upp dig lite och tvätta bort krigsmålningen? Hon nickade instämmande.

Jag vred ur strumpan och började gnugga hennes hals. Hon grimaserade och vände bort huvudet. Jag slutade på en gång.

- Oj, gör det ont? Jag fick genast skuldkänslor.

Det var menat som ett skämt men alldeles efter att det hade sagts stelnade båda till. Jag började tvätta hennes hals igen. Blodet som runnit ned över hennes hals försvann bit för bit. Hennes ljusa hy kom fram och jag förflyttade mig upp mot hennes kind. Sakta och försiktigt kom hon fram igen.

- Jag lovar, jag ska göra mitt bästa för att skydda dig. Jag menade det verkligen.Hon lade sin hand ovanpå min och tryckte den närme hennes kind. Hon slöt sina ögon och jag kände hur en tår föll mot min hand. Jag lutade mig ned och kysste hennes panna.

- Jag lovar...

Hissdörren stängdes och det lilla utrymmet skakade till. En halvsekund stod vi alla med andan i halsen. Ögonblicket av osäkerhet innan hissen äntligen börjar sin kontrollerade rutt, allt enligt planerna. Oavsett vilka som var i hissen tvingade alltid den där osäkra halvsekunden till tystnad. Alla tar ett djupt andetag och biter ihop. Försöker undvika varandras blickar i den alldeles för belysta spegeln. Alla tittar ned på sina skor. Ett klick och golvet rör sig äntligen i önskad riktning. Spänningen släpper och knutna nävar rätas ut. Ögonen letar snabbt på spegelbilden och den där korta halvsekunden är som bortblåst. Nu ligger all fokus på det speglande glaset. Det dras i kläder, hårslingor rättas till och ansiktet inspekteras noga så att ingen oönskad fläck dykt upp. Allt utan att de andra ska märka och uppfatta en som självupptagen. 0.5 sekund av osäker panik, 0.5 sekund av osäker framtoning. I sekund men 2 helt olika världar. I vår hiss existerade inte det sistnämda. Alla tittade ned i golvet. Alla stod med ryggen vänd mot den enda spegeln.

Vi var på väg ned. Mamma stod tätt intill mig. Gordon stod vid hennes sida med armen om hennes axlar. Rakt framför mig stod Andreas med David på ena sidan och Sara, hans mamma, på den andra. Han höll sin mamma hårt i handen. De var båda naturligt ljusblonda och lite lätt brunbrända. Hon hade sitt hår uppsatt i en slarvig knut. Hon hade kommit inatt direkt ifrån Kuba och sen dess hade de inte lämnat varandras sida. Andreas pappa var död sedan länge så deras band var väldigt starkt. David, vår manager, stod och pratade i sin mobil. Ända sen han klev av planet hade den suttit som fastklistrad vid hans öra. Jag antog att det var väldigt viktig saker de disskuterade men jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över hans stressade stämma. Det ständiga tryckandet på knapparna. Än så länge hade jag inte sett några tecken på att tagit illa vid sig av Bills försvinnande. Hans ansiktsuttryck förmedlade ingen större känsla än den han gav som vår manager. Jag var besviken för jag såg honom inte som manager längre. Jag ville se smärta i hans blick.

Mamma och Gordon var tapprast av oss alla. Jag hade hört dem gråta båda två. De försökte hålla skenet uppe och varje gång våra blickar möttes gav dom mig ett leende. Inget riktigt leende, där fanns ingen glädje. Men där fanns tröst. Vi visste vad det betydde. De försökte verkligen, men de grät. När lyset var släckt och de trodde jag sov...jag var så tacksam över det där ansträngda leendet. De hade flyttat in i mitt hotellrum och det var skönt att ha lite sällskap. Även om vi inte sade något till varandra eller ens var i samma rum fanns känslan av närhet där. Gordons snarkningar när han sov, ljudet av fotsteg och det knarrande golvet eller slammret inne på toan...det kändes tryggt. Avslappnande att slippa tystnaden.

Gordon var inte min riktiga pappa. Min riktiga pappa bor i Hannover efter skiljsmässan men vi har knappt någon kontakt med varandra. Ett samtal på högtiderna eller kanske en träff vart 3:e år. Ingen utav oss mådde särskillt dåligt över den bristfälliga och sporadiska kontakten. Vi hade alla gått vidare med våra liv, nya familjer och nya vänner. Mamma träffade Gordon som tog klivet in i våra liv som vår nya styvpappa. Men för oss var Gordon vår enda pappa. Han hade alltid varit där för oss och ställt upp. Ingen utav oss visste egenligen varför det tog slut mellan våra föräldrar, men både jag och Bill visste att något inte stått rätt till. Hela cirkusen runt deras skiljsmässa hade fått ett väldigt abrupt slut, mamma fick ensam vårdnad av oss vi flyttade till helt olika städer. Bandet bröts.

Precis innan hissdörren öppnades slängde Andreas en blick över sin ena axel och kom på mig stirrandes. Jag var borta i mina enga tankar och märkte först inte hans frågande blick. Utan att veta hur jag skulle reagera försökte jag mig på ett leende. Redan innan visste jag att det var dömt att misslyckas.. Jag kunde inte le? Jag kunde ge honom ett mekaniskt lyft av mungiporna. Ett fysiskt leende utan någon ärlig känsla bakom. Ingen glöd i ögonen som stödjer upp det och försvarar. Han uppmärksammar mitt misslyckade försök till tröst. Först ger han mig en anklagande frågande blick, sen ger han mig samma tomma leende tillbaka innan han vänder sig om och går ut ur hissen. jag suckar tyst för mig själv. Så jäkla onödigt! Vi behöver inte hålla på så inför varandra.

Det var nu 4 dagar sen Bill försvann. För första gången på 3 dagar satte jag foten utanför hotelrummets väggar. Dagarna hade spenderats i soffan, zappandes mellan olika kanaler. Blicken hade aldrig fastnat för något program, bara dröjt sig kvar. På natten sov vi alla med hjälp av sömntabletter som vi fått utskrivna av en läkare. En psykolog hade pratat med oss och försökt skrapat lite på ytan. De närmsta dagarna skulle bli mer djupgående och personligare. Jag ville inte prata med någon utomstående. Alla intervjuer vi gjort gjorde sig påminda när psykologen ställde alla frågor. Det kändes inövat och opersonligt. Jag fick inget förtroende av situationen. Istället försökte jag att inte tänka så mycket, försökte avdistansiera mig från allt, zappandes på TV:n. Jag försökte gå och lägga mig så tidigt som möjligt. När det blev mörkt ute gick jag till David och bad om ett piller. Han hade tagit på sig ansvaret för mina sömntabletter. Jag tänkte inte mer på det. Jag var bara glad att få ett slut på dagen.

Den 4:e dagen hade vi blivit tvingade att äta nere i hotellets restaurang. David tyckte att vi alla kunde behöva se något än hotellrummet vita tapet. Alla hade protesterat. Ingen hade någon direkt matlust eller lust att möta främmande människor. deras nyfikna blick i nacken. Efter väldigt mycket tjat och hårda ord satt vi nu runt bordet med varsin tallrik framför oss. En gaffel i handen, petandes i maten. Vi tvingade i oss några tuggor var, mest för principens skull. Alla tittade allvarligt ned i bordet och bytte position med jämna mellanrum. Ingen sa någonting. Endast gafflarna mot tallrikarna. David harklar sig och försöker få vår uppmärksamhet. Efter ännu ett försök har han allas blick på sig. Han tittar nervöst på oss och ler. Han harklar sig igen.

- Om 10 minuter blir vi hämtade av en bil som kör oss till polisstationen. Han kunde se våra misstänksamma blickar. han log lite större.

Vi har goda nyheter...om Bill! Han tittade på oss var och en. var och en stirrade tillbaka. Allas munnar ryckte för att försöka få fram ett ljud. Jag visste inte vad jag skulle tro...

Bilen hade kört fram och väntade på oss. Utanför var det nästan tomt på folk. Ingen visste att vi var här så det stod inga fans och väntade. Andreas och Sara gick in först, sen mamma. Jag lägger in min väska i bilen och ska precis sätta mig när jag känner någon alldeles bredvid mig. Jag sneglar upp och ser en ung tjej stå där med en penna och ett papper i handen. Av ren rutin tog jag emot papperet och skrev en slarvig signatur. Jag gav henne ett sedan länge inövat leende och gav tillbaka papperet. Jag vinkade hej då och fortsatte in i bilen.

- tack så jättemycket, Tom! Jag älskar er, ni e bäst!

- Tack tack! Jag satte mig ned på sätet och log mot henne, helt oförberedd på nästa fråga...

- Var e Bill? Hon tittade hoppfullt på mig.

En käftsmäll rakt i ansiktet! För en halvsekund glömde jag allt. 0.5 sekunder och allt hade varit som vanligt.

- Han e...han...han e upptagen på annat håll!

0.5 sekund och helvetet var tillbaka. En sekund men 2 helt olika världar.

Han gick runt runt i det lilla rummet. Stegade upp sträckan mellan den ena väggen till den andra. Långa bestämda kliv ända fram till väggen. Noga med att tårna var upptryckta ända mot väggen. Han mumlade något för sig själv. Håret ströks ur hans panna och han vände sig om för att gå samma steg igen. Hans ansikte var bestämt. De små rynkorna i hans panna talade om att han var väldigt fokuserad på det han gjorde. Ännu en gång tog han långa raka steg över golvet och tryckte tårna mot väggen. För varje steg räknade han. Jag kunde se hur höll räkningen med fingrarna. För varje kliv höjdes ett finger ur hans knutna näve.

Han var klädd i en tajt mörkgrön T-shirt och svarta baggyjeans. Han var lång, säkert 2dm längre än mig och han var väldigt smal. Hans tajta T-shirt lämnade inte mycket åt fantasin men jag vet inte om det fanns så mycket att dölja. Hans överkropp var helt rak, inga muskler som formade kroppen och inget överblivet fett som trycktes ut över byxlinningen. Håret hängde i stripor över hans axlar och var kolsvart. Han vände sig om och tog sikte på ena långsidan av väggen. Långa raka kliv, noga att tårna stod så nära väggen som möjligt, vänder sig om, noga med att hälen står rakt mot väggen och går tillbaka. Men den här gången med små steg. Ena foten framför den andra, viktigt att det inte finns någon bortkastad cm mellan fötterna. Han höll armarna rakt ut och lät omedvetet tungan sticka ut i ena mungipan.

Jag låg på madrassen och tittade på honom. Det var ganska roande att titta på honom när han gick där som en anka som försöker går på lina, vankades och vinglandes fram och tillbaka. Jag hade vaknat av att mina revben värkte och rullat mig över på den andra sidan för att avlasta. Med en gång hade synen av Bill fått mig att glömma värken. Länge hade jag iaktagit honom. Han hade mätt upp varje sida av rummet nu med långa steg, med väldigt korta steg och med vanliga promenadsteg. Om och om igen. Det såg viktigt ut. Jag satte mig upp mot väggen och lade huvudet på sned. Skulle jag avslöja hans galenskap eller skulle jag låta honom fortsätta kartlägga vårt minimala rum?

Han hoppade till av förvåning över den nya rösten. Snabbt hade han vändt sig om och avbrutit sitt räknande. Han tittade frågande på mig...

Han var illröd i ansiktet. Jag vet inte om det var att han var generad att jag kommit på honom eller för att han var andfådd?. Han verkade fortfarande inte fatta mitt skämt. Han stod mitt i rummet med armarna vid sin höft och ögonbrynen djupt rynkade.

- Det är bäst att du aktar dig så inte upptäcker helt plötsligt att du grävt ned dig! Du får använda ditt stegande med förnuft!

Han satte upp ena handen för ansiktet och försökte dölja sin rodnande kind. Han skakade sitt huvud och skrattade. Jag log lite ironiskt åt honom och han kom och satte sig bredvid mig på madrassen.

- Förlåt om jag väckte dig? Det var verkligen inte meningen. Hans leende hade gått över i en orolig min. Jag försökte vifta bort hans ursäkt. Jag var bara glad att han fått mig att le. Det var länge sen jag hade funnit något som roade mig. Men synen av Bill, vinglandes omkring med sina krokiga ballerina armar hade fått mig att rycka på mungiporna. Han satt rakt framför mig, vilandes på sina knän. Hans rodnad hade börjat gå ned men han hade fortfarande kvar sin oroliga min.

- Hur är det med dig? Jag menar...gör det ont...ditt ansikte? Han rynkade ihop ögonen och grimaserade. Mina händer kände försiktigt på mitt ansikte. Det var väldigt ömt men så länge ingen rörde det kände jag mig ganska OK.

- De är lugnt, bara lite vägbulor i pannan men de försvinner snart. Efter några dagar är jag snart mig själv. Jag trodde jag skulle känna mig lite bättre idag. Det sista pillerruset hade jag sovit bort men nu värkte hela kroppen när jag rörde mig. Jag var stel och kall. Jag huttrade till och drog upp filten under näsan. Jag kände mig nästan lite febrig.

Han hjälpte mig upp på benen och höll i mig. För att inte riskera att jag svimmade igen stod vi kvar på golvet några sekunder så blodet hann med i rörelserna. Jag nickade åt honom och tog det första steget mot dörren. Greppet om min arm hårdnade lite som att han ville stoppa mig. Jg vände mig om tittade frågande på honom. Hans blick svepte över golvet från vägg till vägg. Han tittade upp på mig med finurliga ögon.

Jag fattade på en gång vad han menade och skakade på huvudet åt honom. Han ledde bort mig till ena väggen och tillsammans stegade vi upp avståndet till den andra väggen. Han räknade mina steg högt. När vi var klara med alla väggar tittade han nöjt på mig.

- Du e ju knäpp! Han nickade belåtet...

Rummet var inte alls stort. Det hade precis ljusnat ute och en liten lucka på hövre halvan av dörren hade öppnats. Jag hade vaknat av solen som sken ned på mitt ansikte. Jag hade legat kvar på madrassen några minuter och lyssnat efter männen. Jag vågade inte gå upp innan jag var säker på att det var på säkert avstånd. När jag inte hörde några steg längre och inga främmande röster satte jag mig på sidan av madrassen. Jag sträckte armarna över huvudet och försökte räta ut överkroppen. Hela natten hade jag hållt om henne. Tjejen brevid mig, Annie. Hon sov fortfarande, ihopkrupen i fosterställning som vanligt. Jag tog tag i filten och drog upp den över hennes axlar. Det var skönt att ha fått en röst till det förstörda ansiktet. Nu kändes hon inte så avlägsen längre. Den slagna människan framför mig var inte längre bara en okänd namnlös docka. Det var Annie.

Jag hoppas vi kan prata lite mer idag. Inatt efter att vi hade presenterat oss för varandra hade vi återgått till våra positioner och fortsatt tystnaden. Hon hade lagt sig ned med ryggen vänd mot mig och låtsats sova. Jag hade suttit lutad mot väggen och tittat på henne. Hennes lätta andning hade avslöjat henne. Jag visste att hon inte sov. Helt ärligt var jag lättad att hon vänt sig om. Hennes ansikte fick mig att känna obehag. Illa till mods. Det var en sak att iakta henne när hon sov. Men att se hennes ögon...att se de där ljusblå ögonen bakom alla blånader och svullen hud. Jag klarade inte av det. Jag klarade inte av att hon såg på mig för jag hade ingen aning om hur jag skulle bemöta henne. Vad säger man till någon man aldrig träffat som åkt på mer stryk än jag någonsin sett? Oroa dig inte, allt kommer att bli bra? Hur skulle jag kunna lova nåt sånt? Jag hade ingen som helst rätt att ge henne ett så betydande, så stort löfte, utan att känna att jag kunde hålla det. Tro mig, jag vill verkligen, men jag vågade inte. Även om vi tog oss härifrån, vad säger att hon kommer bli bra för det? Jag kunde bara fantisera om vad hon blivit utsatt för och vem vet hur djupa hennes sår är? Det jag ser är bara ytligt ont. Hennes inre smärta kommer sitta kvar länge, om inte för alltid? Hur skulle jag kunna laga det? Frågorna gnagde inom mig. Jag hoppas vi kan prata mer idag. Hoppas vi kan komma lite närmre.

Jag reste mig upp och ställde mig rakt framför dörren. Det var fortfarande kanske 2 meter fram till tröskeln men jag såg rakt ut. Utanför var det grönt. Ett stort lövträd hängde sina grenar mot huset. Solen lekte i lövverket och fick det att glittra. Bakom bredde en äng ut sig med högt frodigt gräs som ramades in av mörggröna granar. Det var verkligen vackert. Helt annorlunda än miljön vid vårt beach house. Vi måste ha åkt upp mot bergen för här var allt fortfarande grönt och levande. Inte torrt. Ute på ängen flög fjärilar i alla möjliga färger. Små färgklickar som virvlade runt. Jag kunde höra bina som flitigt surrade omkring bland blommorna. Från den ena till den andra, fullt upp med att arbeta. Ute i skogen hördes fågelkvitter och efter vidpusten följde lövens prasslande. Vindsus, lövprassel, tyst... Allt var verkligen fridfullt. Jag stod där med den värmande solen i ansiktet och försökte ta in varje liten del av det. Det påminnde om hemma. Här hade världen precis vaknat. Jag brukade aldrig vara vaken vid den här tiden på dygnet. Tänk så mycket jag missat!

Jag vände mig om och tittade in i rummet. I det vänstra bakre hörnet låg Annie och sov på madrassen. Det enda vi hade var en tunn filt. Madrassen var full av fläckar men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt saken. Man fick försöka blunda för en del saker för att inte bli knäpp. Situationen krävde att vi inte brydde oss. Golvet var ett grått betong golv och väggarna bestod av ihopmurade tegelstenar. Någon hade försökt täckt väggarna med ett vitt spackel av nåt slag men det hade fallit bort på de flesta ställen. På höger sida om dörren var toaletten, eller den trasiga toalettstolen. Det satt en liten kran i väggen och under stod en vattenfylld hink med en liten skopa i. Det var för att spola. Man fyllde bara skopan med vatten och hällde ned i toaletten. En liten uppmurad vägg skiljde toalettstolen från resten av rummet.

Jag tittade bak åt Annies håll och försäkrade mig om att hon fortfarande sov. Hon låg med ryggen till men hennes rygg höjde sig sakta upp och ned. Hon sov. Jag behövde verkligen kissa men jag ville inte att hon skulle höra mig. Bara för att vara säker tittade jag efter en gång till. Hon sov. Jag knäppte upp gylfen och släppte på trycket. Det var befriande men riktigt jobbigt. Jag hade verkligen problem med det här. Att inte kunna få vara ifred, att man skulle riskera att någon hörde eller ännu värre-kände lukten! Jag knäppte byxorna och sträckte mig motvilligt efter skopan med vatten. Kanterna var gröna av alger. Försökte vara så tyst som möjligt.

Försiktigt tittade jag fram bakom väggen. Hon sov. Jag drog en lättnadens suck och gick bort mot sängen. Försiktigt satte jag mig ned på madrassen och tog av mig skorna. Solen sken fortfarande på mitt ansikte. Jag drog en djup suck. Så det här var min nya värld? 6 X 4 steg... 6 steg i ena riktningen och 4 steg i den andra!

I över en timme hade jag legat i hennes knä. Sakta strök hon mig över armen. Jag tittade på hennes händer när hon kom ned till min handled och vände. Hennes annars så prydliga naglar var helt nedbitna. Första halvtimmen hade hon verkat väldigt osäker. Hennes rörelser var ryckiga och helt plötsligt utan orsak kunde hon stanna upp i några sekunder. Några gånger hade jag sneglat upp mot henne och funnit henne stirrandes mot den tomma väggen. Nu var hon lite mer avslappnad. Stora mjuka cirklar på min rygg med fingerspetsarna. Dreadsen låg löst över min rygg och mina axlar. Ibland tog hon dem, en efter en, och rullade dem mellan sina fingrar, precis som när jag var liten. Hon brukade alltid pyssla med mitt hår om jag hade svårt för att sova eller om jag hade kommit inspringandes mitt i natten efter en mardröm. Det fick mig alltid lugn. Ibland hade Bill skrämmt upp mig med sina spökhistorier och jag hade fått smyga in till mamma på natten och be henne väcka mig tidigt på morgonen så jag kunde smyga tillbaka till min säng innan Bill vaknade. Jag log vid tanken på Bills öovervinnliga leende den morgonen han fann mig sovandes mellan mamma och Gordon efter en av hans skräckladdade nätter. Han hade stått och väntat på mig i hallen när jag försökte smyga tillbaka till min säng. Lutad mot väggen med ett hånflin och seger skrivet över hela hans ansikte hade han skrattat tyst åt mig. Lite snabbt hade jag ursäktat mig med att han hade snarkat så mycket så jag hade inte kunnat sova. Vi delade ju rum på den tiden. Men min snabbtänkhet blev ganska snart stampad i backen då Bill kom med den självklara frågan: Varför sov du inte bara i gästrummet i så fall? Han stod där med armarna i kors, höjde ena ögonbrynet och tittade ironiskt frågande på mig. Jag hade stått där utan något att försvara mig med och till slut bara mumlat nåt när jag gick förbi honom. Jag hade fått stå ut med hans hån och terroriserande i flera veckor efter det.

- Mamma, kommer du ihåg när vi var små, typ 10 år? Kommer du ihåg när Bill hade sin spökperiod? När han alltid tvingade oss höra på hans skräckhistorier och han drog med dig till videobutiken varje fredag för att hyra ännu en skräckis? Jag hörde ett tyst skratt ovanför.

Hennes grepp om mitt hår hårdnade. Jag kände hur hon försvann bort i tankarna. Försiktigt kramade jag om hennes knä.

Hon hade börjat fläta mitt hår. Klockan på väggen tickade sakta. Jag hade studerat minutvisaren i 23 minuter nu.

Tick, tack, tick, tack...

Vi låg på sängen i mitt hotellrum, hon med ryggen mot ena långsidan av väggen och jag rakt över sängen med huvudet i hennes knä. Hon, Gordon och David, vår manager, hade kommit för 2 timmar sedan. De hade hittat mig sovandes i sängen med Bills mobiltelefon i ena handen och min egna telefon vilandes mot örat. Jag hade snott med mig den från hans rum innan jag gått ned mot stranden. Om och om igen hade jag ringt hans nummer. Många gånger hade jag lagt på alldeles efter att jag hade tryckt hans nummer. Jag visste precis hur hans telefonsvarare lät. Många gånger hade jag irriterat mig på hur självsäker och idiotisk han lät. Han hade spelat in det på skoj men han visste inte hur sant det egentligen speglade honom. Om och om igen. Hans röst ekade i mitt huvud. Minnesbilderna var så tydliga. Blundade jag tillräckligt hårt kunde jag nästan nudda honom där han satt med mobilen i ena handen.

Om och om igen.

Han hade spelat in det på fyllan när vi hade varit i ute på en klubb i Hamburg för en vecka sedan. Jag kunde se honom sitta där i fotöljen med en drink i ena handen och telefonen i den andra. Minuten innan hade en journalist försökt ringt honom och Bill hade totalt dissat honom. Låtsats att det var en felringning och börjat tala ett främmande påhittat språk. Sekunden senare hade han skålat med alla och firat sin triumf. Jag hade skålat med honom och beundrat honom för sin lättsamma inställning till allt. Livet vi levde tärde nåt extremt på våra psyken men på nåt konstigt sätt hittade Bill alltid tillfällen att lätta upp allt. Han var oftast den som mådde sämst men ändå kunde han alltid bjuda på ett leende. Han var så godtrogen. Mitt leende bleknade. Jag hoppas det inte var därför du försvann, Bill. Jag hoppas verkligen att dom låter din goda sida vara. Bara du inte låter deras onda sida segra...

- Mamma...

Jag vände mig om och lade mig på rygg. Fingrarna pillade nervöst på tröjkanten. Jag tittade upp och mötte hennes blick. Min hals känns torr. Jag blöter läpparna och sväljer hårt.

Hon satte sin hand för min mun. Hennes blick var allvarlig. Hon tittade strängt på mig. Hennes finger skakade framför hennes mun.

- Schsssss...

Hon lyfte mitt huvud och lade sig ned bredvid mig. Frenetiskt strök hon mitt hår, hårt och utan någon som helst planering. Vi tittade båda djupt in i varandras ögon. Mörkt bruna ögon, röda av gråt. Jag ser hur hon spänner munnen och biter sig i läppen. Hon ser rakt igenom mig. Jag gör som hon, biter tag i läppen och försöker hålla gråten inne. Hennes hand smeker min kind. Jag försöker säga något men hon sätter sitt finger för min mun och hyschar tyst. Vi bara ligger där och tittar på varandra. Både jag och Bill hade alltid haft ett speciellt förhållande till vår mamma. Hon kände oss bättre än någon och ofta visste hon mer än vi visste. Hon visste precis hur jag kände. Hon kände min ångest, min skuld. Jag hade alltid varit överbeskyddande mot min lillebror, nu var jag hjälplös.

En tår letade sig nedför min kind. Skulden trängde sig på och ångesten blev alltför stor. Mamma tryckte mig mot sitt bröst, håll sina armar hårt om mig. Jag kände hur hennes kropp skakade. Hennes röst kämpade mot gråten men hennes kind var redab blöt. Jag höll hårt om henne. Vi grät båda två och tryckte varandra allt närmre. Det var vi. Vi hade som ondast.

Hon tryckte mig ifrån henne. Sökte efter min blick. Hon torkade mina tårar och skakade lätt om mig.

- Tro ALDRIG att det här skulle vara ditt fel. På något sätt. Tro aldrig det, Tom. Vi kan aldrig styra över världens alla underligheter eller orättvisor men vi kan försöka göra det bästa av det. Vi måste vara starka nu, Tom. Jag behöver dig stark. Vi måste tro att allt kommer bli bra...för det kommer det. Det spelar ingen roll hur mycket pengar de vill ha...jag rånar en bank om jag så måste. Bill kommer komma tillbaka.

Återigen tryckte hon mig hårt mot sitt bröst...

Mina lungor kämpade för att få luft. Det kliade, hela min kropp kliade. Kunde inte andas. Det tryckte över bröstet. Varför? Varför lämnade ni mig?

Plötsligt vaknade jag. Mina kläder var blöta av svett och kroppen värkte. Mina ögon ville inte öppna sig riktigt. Ena ögat gav med sig lite men det andra satt fast. Med ena handen kände jag försiktigt på mitt ansikte. Små bulor överallt. Min läpp, mina ögon, allt var svullet. Allt gjorde ont. Försiktigt försökte jag öppna ögat med mina fingrar men jag fick ge upp på en gång. Det satt fast. Min andhämtning började lugna ned sig och allting började sjunka in nu. Min pillerdimma var över. Jag började inse var jag var. Alldeles nyss hade jag rört vid min lillasysters kalla kropp. Nu låg jag här, blåslagen i ett okänt hus. Jag visste vad som hade hänt men de senaste dagarna var bara en enda röra. Jag försökte räkna efter hur många dagar som hade gått sen jag kom till Israel. Mina fingrar räknade till 3, kanske 4 dagar, sen visste jag inte. Jag kommer ihåg en massa olika bilfärder men jag kan inte pussla ihop när och var. Jag lät min hand vandra nedåt. Det gjorde ont även där. Mitt nackhår reste sig. Allt de hade gjort mot mig, med mig. Jag skulle inte önska min värsta fiende det straffet. Att hånas på det sättet. Utnyttjad som en docka. Bli våldtagen, slagen och till sist spottad på. Total förnedring.

Jag reste på mig för att försöka få en bättre uppfattning om var jag var. I taket hände en enkel glödlampa som dolde mer än den visade. Det var mörkt och kallt. Kala väggar och inte en möbel. Bara den här äckliga madrassen jag låg på. Jag vände mig åt sidan och stötte i något. Det var svårt att se något i det dåliga ljuset. Jag stannade upp. Andetag, jag hörde andetag. Det var någon bredvid mig. Min kropp stelnade till. Vem var det? Vad hade han gjort mig? Rädslan kom snabbt tillbaka. Jag satt stilla och stirrade på kroppen med mitt ena öga. Minuterna gick utan att jag rörde mig en centimeter. Jag satt helt stilla och lyssnade på de där andetagen. Mitt öga började vänja sig vid mörkret och jag kunde urskilja ett ansikte på kroppen. Jag kände mig lite lugnare. Jag kunde se att ansiktet var ljust, det var inte en utav dom. Jag kunde även känna lukten av kroppen. Den luktade svett men den där vidriga spritlukten saknades. Kanske var det ännu en i min situation?

Mina tankar fick snart ett annat problem. Jag kände hur blåsan tryckte på. Det måste ha varit flera timmar sedan jag kunde gå på toa? vad skulle jag göra nu då? Blicken letade igenom rummet efter något bekant. Men med ett öga och värdelös belysning hjälpte det mig inte det minsta. Jag reste mig försiktigt från madrassen och började krypa bort mot ena väggen. Mina rörelser var överdrivet försiktiga. Jag ville inte riskera att väcka den som låg bredvid mig på madrassen. När jag nådde väggen försökte jag resa mig upp på fötterna. Det var skakigt. Jag var fortfarande lite yr efter tabletterna. Jag tog stöd mot väggen och började leta mig fram. Korta försiktiga steg och mina händer som följde väggens alla skåror och sprickor. Första hörnet, andra hörnet...aha! Där stod det faktiskt en toalett. Min glädje lade sig snabbt när jag kom närmre. Det var en väldigt skitig toalett. Jag önskar jag kunde bara gå därifrån men jag fick lov att sätta mig. Kunde inte hålla mig längre. Jag böjde mig ned och försökte att inte nudda den nedskvättade porslinet. Jag hade ingen ork, mina ben bara skakade. Men jag ska banne mig klara det här. När jag var klar drog jag upp byxorna och ställde mig upp. Det gick alldeles för fort. Rummet började snurra, fortare och fortare. Taket blev vägg och golv blev tak. Jag brakade rakt ned i det hårda golvet. Med stängda ögon försökte jag lugna ned mig och få ordning på yrseln. Djupa lugna andetag.

Jag öppnade ögat och reste mig upp på mina armbågar. Såg inte vem det var. Antog att det var den som låg på madrassen.

- Kom så hjälper jag dig till sängen. Du behöver inte vara rädd.

Det var en han. Han talade till mig på engelska men han talade med någon brytning. Vilken kunde jag inte uppfatta. Han stod lutad över mig och skymde det lilla ljuset glödlampan kunde erbjuda. Han var bara en enda stor skugga. Försiktigt lade han sin hand på min arm och hjälpte mig upp. Han lät mig lägga lite av min tygnd på honom när jag haltade tillbaka mot madrassen. Med sin arm fortfarande om min arm satte jag min ned. Han satte sig bredvid.

- Tack! Jag visste inte vad mer jag skulle säga.

Han mumlade något tillbaka och böjde ned huvudet. De kommande minuterna var iskallt tysta. Luften var spänd och ansträngd. Ingen utav oss visste hur vi skulle bete oss eller säga? Jag försökte snegla bort mot hans håll när han inte såg. Ville få en bättre uppfattning om vem han var. Ibland möttes våra blickar och vi tittade snabbt båda åt ett annat håll. Det hela började kännas jobbigt. Plötsligt vänder han sig mot mig och sträcker fram sin hand.

Jag stirrar på hans hand, fortfarande lite chockad. Sakta tar jag fram min hand och lägger den tillrätta i hans. Han hade smala vackra händer. Jag skakade hans hand och tittade upp.

- Hej! Jag heter Annie.

Min blick fastande när jag såg hans ansikte. Lampans klena strålar hade äntligen hittat honom. Våra händer skakades fortfarande upp och ned, sakta sakta. Jag tittade honom rakt in i ögonen. Bruna mörka ögon, nätta små läppar, höga kindben...håret. Han log lite generat och drog åt sig handen. Jag vände blicken ned i madrassen. Mitt hjärta bultade. Det var han...

En återblick

Annie

Telefonen ringde ute i köket. Jag lyfte på huvudet från kudden i soffan och tittade ut mot köket. Det fortsatte ringa. Jag suckade och satte mig upp i soffan. Benen släpade efter mig, orkade knappt lyfta fötterna. Jag tittade irriterat upp mot klockan. Kvart över nio. Jag kände hur irritationen växte inom mig. Dom vet att jag jobbat natt, varför ringer dom så tidigt? Jag gav ifrån mig ett litet morrande. Bäst att det är viktigt. Jag lyfte på telefonluren. Sakta satte jag mig ned på stolen bredvid mig. Jag blundade hårt, handen för munnen.

-Va?

Jag slet åt mig bilnycklarna, tog tag i mina sandaler och sprang ut till bilen. Det var kallt ute och över 1 dm snö. Jag hoppade in i bilen och satte i nycklarna.

Det var fult med is på rutorna. Jag tittade mig runt om i bilen. Vart är isskrapan? Inte i framsätet, inte på passagerarsidan. Jag började få panik. Jag hade inte tid med det här. Jag tittade i baksätet och hittade till slut isskrapan under några tidningar. Jag ryckte åt mig den och gick ut för att skrapa rutan. Det gick fort och det var slarvigt gjort. Men det var tillräckligt. Jag såg vägen framför. Nu hade jag bråttom, de var ju så nära. Måste hinna dit innan...inte vet jag? Innan allt?! Jag sladdade ut på vägen, brydde mig knappt om det kom bilar från andra hållet. Jag hade redan mitt sinne inställt på en sak. Att komma fram till målet på kortast möjligast tid. Inget kunde stoppa mig. Jag tutade åt människor vid övergångstället för att varna. Jag stannar inte. Jag körde mot rött, kände att det kvittade om jag blev påkörd. Kanske var lika bra? Jag överskred hastighetsgränserna och stoppskyltar. För mig fanns inte längre några regler.

När jag svängde runt hörnet såg jag de blinkande blåljusen. De kom allt närmre. Alla var där. Polisen, ambulansen och brandmännen. Alla blinkade med sitt blåa ljus. Människor stod samlade och tittade. Jag fruktade vad det var de tittade på. De skymde min sikt. Jag stannade bilen. Tog ur nycklarna och knöt handen runt dem. Jag var framme. Min fruktan hade nått sitt mål. Sakta öppnade jag dörren och steg ur bilen. Steg för steg tog jag mig närmre folkmassan. Jag stannade alldleles bakom en stor man. Han hade en tjock dunjacka på sig och han var mycket längre än mig. Jag stod helt stilla bakom honom. Gömde mig från vad som kunde dölja sig där framme. Han flyttade tyngden till den andra foten. För en sekund såg jag kaoset framför. Olika människor i uniform som sprang omkring. En röd bil. Jag visste vilken bil det var. Så många gånger hade jag åkt i den bilen. Visste precis vem bil det var. Han flyttade tillbaka i position igen. Kaoset doldes. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till eller vart jag skulle ta vägen. Jag visste ju att de var där framme, bara några meter framför. Jag visste vad som hänt, vilka som var inblandade. Men jag var så osäker, så rädd. Var de verkligen kvar där framme eller var det bara deras kroppar? Min kropp började skaka. Jag skakade tänder. Jag vände mig om, bort från allt. Orkade bara inte ta itu med det där framme.

Bakom mig hördes någon ropa och jag fick en lätt knuff på ena axeln. Min kropp tvingas åt ena hållet av mannens tyngd bakom. Jag hittar balansen och blir stillastående. All luft försvinner ur mig. Allt hopp och alla mina böner hade försvunnit ut i tomma intet. Borta, tillintetgjorda. Jag strök din kropp när du rullade förbi. Lät mina fingrar smeka det vita tyget som dolde dig. Jag slöt ögonen, föreställde mig dig under. Hel och fin. Inget blod och inga skador. de röda fläckarna på tyget fanns inte. 2 sekunder av dig, 2 grymma sekunder. Ambulansmannen tryckte bort mig och de rullade vidare mot ambulansen. Två uniformer lyfte upp dig i ambulansen och stängde dörren. På båren låg en liten kropp. Knappt 13 år. En liten livlös kropp. Det var det jag hade varit rädd för. Du var inte kvar längre, kära syster. Du hade redan lämnat mig när jag stod där i köket med telefonluren mot örat.

Jag tog tag i mig själv och styrde stegen mot kaoset. Det var tungt. Polismannen satte upp ena handen för att stoppa mig. Jag stannade och tittade bort mot bilvraket. Det låg bildelar utspridda överallt. Bilen var helt demolerad. Trädet var av på mitten. Det hade varit en riktig smäll. Bakom bilen låg ännu ett vitt tyg. Under sig dolde en kropp. Ett slocknat liv. Den låg där helt ensam. Ingen brydde sig eller försökte rädda den. Det var bara ännu en kropp förlorad. På båda sidor om bilen stod fullt med brandmän och ambulanspersonal och jobbade. De försökte klippa upp det intryckta taket medan andra stod med dropppåsar i sina händer. Jag såg små tunna slangar som ledde in i bilen. Pappa körde oftast. Kanske var det han som fick ta emot droppet? Jag tittade lugnt på polismannen som stoppat mig.

Han tittade chockat på mig. Hans arm sänktes. Han försökte säga något men jag gick bara förbi. Han sprang efter och försökte hindra mig. Jag kände hur armar försökte stoppa mig från att komma längre men jag slog bara ifrån mig dem. Steg för steg. Jag började springa, jag måste få veta. Är någon kvar? Brandmännen framme vid bilen såg mig och flera kom för att stoppa mig. Ingen ville att jag skulle se. De höll om mig, tryckte mig allt längre bort. Jag såg bilen försvinna. Jag sparkade och skrek. Gjorde allt jag kunde för att komma loss. De tryckte ned mig på backen och försökte prata med mig. Oroliga ansikten som ville hjälpa. Munnar som öppnade sig men jag hörde inget ljud. Jag hade stängt mig. Blockerad. Mina skrik skickade rysningar längst folkets ryggar. Alla hade de ett plågat uttryck. De höll om varandra och tröstade.

En sköterska hade gett mig en lugnande spruta. Jag sjunker ned på den blöta marken. De släpper taget om mig, en efter en. Min blick letar sig bort mot bilen. Ingen är kvar. Allas uppmärksamhet hade riktats mot mig. Det var bara jag kvar. De hade redan lämnat mig. Droppåsen låg slängd i snön, maskiner och väskor låg utspridda runt bilen. Det var bara jag kvar... Tårarna rann över min kind. Lämnad och drogad där på marken. En ambulansman satt bredvid mig och stöttade min trötta kropp. Han försökte prata med mig. Hans röst lät så avlägsen. Min jag befann sig borta vid bilen, vid kropparna. Borta vid min saknade familj. Borta vid min mamma, pappa och mina systrar.

För ett ögonblick hade jag låtit mig själv slappna av. Jag hade släppt på min skyddsinstinkt och slutit ögonen. Jag var så trött. Ingen sömn på länge och ständigt på vakt. Nu var vi ändå två. Jag var inte ensam längre. Jag intalade mig att tillsammans var vi starkare. Två är starkare än en. Jag märkte inte ens att jag somnade. Jag vaknade bara helt plötsligt av att dörren smällde igen. Jag satte mig hastigt upp. Hon flög åt sidan men hon märkte inget. Hon sov fortfarande. Vid sidan av madrassen stod en brun bricka med några brödbitar ooch en stor skål med soppa. Jag tittade mig om i rummet för att försäkra mig om att ingen gömde sig i de mörka hörnen. Det var bara vi här. Jag lyfte skålen och tittade. Det såg ut som en vanlig vattnig grönsaksoppa. Försiktigt smakade jag och fann den helt OK. Jag provade även en tugga av en brödbit och det var riktigt gott. Jag hade inte ätit på evigheter kändes det som. Jag slängde i mig två brödbitar och slurpade i mig den heta soppan.

Sen kom jag att tänka på henne. Jag hade helt glömt bort den lilla tjejen bredvid mig. Jag tittade på henne där hon låg ihopkrupen på madrassen. Jag försökte prata med henne men hon hörde inget. Hon svarade i alla fall inte. Jag ville inte tvinga henne, ville låta henne vila från smärtan. Kändes elakt att väcka henne. Jag fortsatte äta från brickan. Då och då doppade jag brödet i soppan och höll det framför munnen på henne. Men ingen reaktion. Jag fortsatte äta upp all mat på brickan. Jag skulle vara stark nog åt oss båda, intalade jag mig själv.

Jag sköt den tomma brickan åt sidan. Strök mig över magen och lade mig ned på madrassen. Du låg med ryggen mot mig. Jag lade mig nära dig, behövde känna någons närhet och värme. Jag drog upp den tunna filten över oss. Nätterna var mycket kallare här än vårt beachhouse...mitt, Toms och Andreas. Allt var så osäkert och skrämmande här. Jag visste inte ens vad som hade hänt dem? Kanske de åxå var i samma sits som jag? Jag tryckte mig allt närmre henne. Hon var mitt allt just nu. Jag visste inte vad hon hette, vart hon bodde, vad hon gjorde eller varför hon var här. Men hon var här, med mig. Det var det enda som betydde något nu. Jag tog tag i hennes arm och drog över henne till min sida. Jag lade hennes arm över mitt bröst och hon kramade om på en gång. Jag kände att jag behövde någon som klamrade sig fast på mig. Någon som behövde mig. Hon lade sitt ena lår över mitt och lade sin kind mot min hals. Vi behövde båda känna någons närhet. Jag behövde henne...

Färgen i taket hade börjat flagna. Stora bitar fattades och avslöjade stora fuktskador, stora mörka fläckar. Utanför hade ljuset slocknat för länge sedan men jag kunde inte sova. För första gången kände jag ett visst lugn i kroppen men det var fortfarande alldeles för många tankar som flög omkring i mig. Ovanför mig hängde den nakna glödlampan som hade tänts strax efter att vi hade äntrat rummet. Då och då hördes ett mumlande i det annars så tysta rummet. Hon låg och ryckte och försökte ibland säga något. Jag kunde aldrig urskilja vad hon sade riktigt. Försökte lista ut vilket språk hon talade men det var svårt att höra. Hennes svullna läpp förvrängde orden och gjorde det hela mycket svårare. Det enda jag riktigt uppfattade var ordet mamma och pappa. Jag lät ovansidan av min hand smeka hennes kind.

-Pappa...pappa...pappa

-Tom...

jag knöt min ena näve.

Gardinerna hängde tunga framför fönstren och hindrade ljuset från att leta sig in. Ibland fladdrade de till av luftkonditioneringen och världen utanför skymtade. Små ljusstrålar av elände. Jag låg i sängen och studerade det fladdrande tyget. Gömde mig under täcket och undvek allt utanför. Det var iskallt i rummet. Jag hade satt luftkonditioneringen på lägsta nivån. Inte för att jag svettades, utan jag ville känna något annat för en stund. Nu låg jag i sängen med gårdagens kläder på mig och rödgråtna ögon. Maten Andreas hade beställt upp åt mig stod fortfarande orörd på bordet bredvid sängen. Jag hade inte ens lyft på kupan för att se vad det var för sorts mat. Det spelade ingen roll. Jag ville inte äta något. Jag ville inte låta min värkande mage få rätt. Den skulle få lida precis som jag. Den där värkande, vridande kraften skulle få arbeta. Ingen lindring. Ingen mat. Det skulle göra ont. Jag ville känna det. Jag ville ha ont. Jag skulle ha ont. Det förtjänade jag. Jag måste ha ont.

Telefonen på golvet blinkade blått. Snabba vibrationer som flyttade mobilen över golvet i cirklar. "mamma" stod det på displayen. Den slutade blinka och hela rummet blev mörkt igen. Lugnt.

Den började dansa igen. Blått sken, durrande ljud. Den kom närmre. Jag lyfte upp den och tittade på displayen. "mamma" Nej, jag kan inte. Jag slängde iväg telefonen över golvet. Den fortsatte blinka. Jag hade tryckt bort ljudet för länge sedan. Jag vågade inte stänga av mobilen helt om Bill försökte ringa men jag orkade inte höra den glada infekterade ringtonen. Istället hade jag legat på sängen i flera timmar och tittat på den när den förflyttade sig över golvet. Ibland glömde jag vad det var jag tittade på. Alla ville få tag på mig och fråga hur jag hade det? De ville alla försöka trösta och förklara att det inte var mitt fel.

De första samtalen hade jag uthärdat. Jag hade svarat för att försöka få lite tröst. Jag kände att jag behövde få en bekräftelse på något sätt att jag inte hade något att göra med Bills försvinnande. Men efter att ha pratat med några osäkra röster kände jag mig bara ännu skyldigare. Att behöva återberätta allt igen fick mig att inse att det faktiskt var mitt fel. Hade jag bara följt med honom hade det här aldrig hänt. Eller så hade vi båda blivit bortförda. Då hade vi i alla fall haft varandra. Nu sitter jag här, helt ensam, med skulden långt upp i halsen och en durrande telefon med vår oroliga mamma på andra sidan tråden. Vad tycker hon om allt, om mig? Skulle hon våga säga som det var eller skulle hon åxå försöka försköna det hela och försöka vifta bort allvaret i det hela? Jag vågar inte svara. Jag klarar inte att höra hennes röst, då brister jag. Jag vill inte bli tröstad. Jag vill känna smärtan. Jag vill lida. Jag behöver känna det för att förstå.

Hela natten hade jag suttit ute på den lilla balkongen. Jag och Andreas hade blivit körda till ett hotell och fått rummen allra längst upp för att slippa alla journalister och deras blixtrar. Vi hade rummen bredvid varandra och hela natten hade vi suttit på varsin balkong men ryggarna mot varandra. Ingen hade sagt något. Journalisterna hade dykt upp vid huset alldeles efter att vi hade åkt därifrån. Än visste de inget om vem som kidnappats men de visste att det var någon viktig. Någon som skulle ge mycket uppmärksamhet med tanke på området huset låg i. Där bodde bara miljonärer. Med andra ord...någon betydelsefull person var borta. David hade ringt oss och försökt förberett oss på vad som kunde hända de kommande timmarna. Han bönföll oss att hålla oss på våra rum och inte prata med någon. Han varnade oss för att det kunde bli skitigt. De skulle göra vad som helst för att få en bild eller ett uttalande från oss.

Det var så skrämmande allt. Vi hade ingen här som kände oss. Alla var på väg ned men just nu var det bara jag och Andreas mot resten av världen. Vi satt där uppe på balkongen och stirrade ut över hustaken. Nedanför hördes bilar som tutade vid korsningarna och människor som skrek. Det var fredag och nattlivet hade nått sin topp. Överallt gick det människor som var förväntansfulla på nattens äventyr. Några gånger hade jag gått fram till räcket och tittat ned på dem. De höll varandras händer, hoppade omkring och skrattade. Några kramade om varandra. Några kysstes. Jag höll hårt i räcket. Inom mig bubblade avundsjukan.

Jag sänkte blicken och sparkade till räcket. Jag sparkade en gång till, och en gång till. Jag höll hårt i räcket, sparkade och skakade räcket. Jag tog i allt jag hade. Sparkade, slog och skrek. Jag tittade på människorna nedanför och skrek. Jag skrek, jag hade ont. Rösten sprack. Klumpen i halsen var för stor. Jag kunde inte längre för då skulle jag inte orka hålla emot längre. Jag ville inte släppa efter. Jag orkade inte låta mig själv gråta. Det var så mycket som ville komma ut. Jag var rädd att det aldrig skulle ta slut.

Jag vände mig om mot Andreas håll. Han satt på golvet med huvudet gömt mellan knäna. Han grät. Jag tittade på honom och kände hur min underläpp började darra. Vad skulle hända med oss? Andreas tittade upp för en kort sekund och mötte min blick. Han var helt förstörd. Hela kvällen hade han fått vara den starka. Han hade fått tagit hand om mig och ringt runt till alla och pratat med polisen. Jag hade bara rymt och lagt allt på honoms ansvar. Jag kände mig så egoistisk och hemsk. Jag hade helt glömt bort Andreas.

-Förlåt! Förlåt att jag inte tagit hand om dig. Förlåt att jag bara lämnade dig så där. Jag är så jäkla ledsen för allt, Andreas. Snälla förlåt!

Jag försökte. Försökte ta normala andetag men halsen krampade. Mina ögon sved. Försökte koncentrera mig. Djupa andetag, lugnt och fint. Håll tillbaka nu, Tom!

Men jag kunde inte. Jag höll båda händerna för ansiktet. Mina ben höll inte längre utan jag föll ned på knä. Jag grät. Hela jag, allt grät. Jag skakade. Slog nävarna i betongen och släppte ut allt som gjorde ont. Jag har aldrig gråtit så innan. Har aldrig känt mig så otillräcklig innan. Jag kröp upp mot väggen och höll hårt om mina knän. Kunde inte sluta gråta.

Hela natten satt vi där, rygg mot rygg med en och samma smärta. Ingen sade något och ingen försökte trösta. Vi visste redan. Med tiden lugnade sig ropen och biltutorna nedanför. Natten tystnade. Men där uppe på

balkongen hördes snyftningar. Där hördes smärta. Salta tårar, krampande halsar och blickar stirrandes ut i den mörka natten. Där uppe var luften mycket tjockare.

Jag hörde durrandet på golvet. Mobilen hade börjat blinka igen. Jag lade mig på sidan av sängen och tittade på. I en cirkel, runt runt på golvet. Hela dagen hade jag försökt undvika att svara. Oftast var det inga problem, namnen på displayen betydde inget just nu. Men det där namnet...det gjorde ont i mig varje gång. Jag lyfte upp mobilen och höll den framför mig. Såg namnet i det blinkande blå ljuset. Försökte samla mod till mig att svara. Kände ett behov av att svara. Det var jag skyldig. Ändå tittade jag bara, lät blicken hänga kvar på displayen. Den slutade blinka. Jag höll den fortfarande i min hand, visste att den snart skulle ringa igen. Jag räknade sekunderna. 17 sekunder senare blinkade den igen. Samma namn på displayen som innan. Samma ångest men samma längtan. Jag höll mobilen närmre örat. Tryckte på knappen.

-Tom, äntligen svarar du. Hur är det med dig älskling?

Försökte svara. Försökte tränga bort gråten.

- Lilla vännen, vi är på flygplatsen nu så vi är hos dig om någon timme. Är det något du vill ha? Tom?

Så underbart att få höra den där rösten igen. Jag tryckte huvudet mot kudden. Tårarna rann över mina kinder och jag försökte kväva snyftingingarna med kudden.

- En kram mamma, jag skulle verkligen behöva en kram just nu...

Jag tittade ut genom rutan och inspekterade landskapet som susade förbi utanför. Jag hade flyttats till en annan bil och för första gången tillät de mig sitta upp i baksätet utan skydd för ögonen. Jag hade fortfarande tejp för munnen men jag kunde sitta rakt och jag var inte instängd eller blind. De var skönt.Jag kände att jag hade lite mer kontroll över situationen. Det var en sorts befriande känsla. Jag tittade ut på skogen som levde vid vägkanten. Stora granar, mörka och hotfulla. Eller mäktiga och respektingivande, beundransvärda. Jag hade svårt att bestämma mig. Jag försökte se mellan träden, försökte hitta en lucka eller något avvikande. Försökte se bortom, se bakom. Men ju längre bort jag letade mig desto mer vilsen blev jag. Stam bakom stam, gren under större gren, mossa på sten, sten under gren, gren på stam, stam bredvid stam... Jag förstod varför jag inte behövde ögonbindel. Här fanns inget annat än hotfulla träd och vildmark. Grusvägen vi åker på leder mot ingenmansland. Långt långt bort från mitt land.

Hon gnydde till och vände sig om. Jag såg i hennes ansikte att det gjorde ont. Hon låg med sitt lilla huvud i mitt knä. Hon var helt borta och de hade inte ens behövt bundit henne. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig. Mina händer, fötter och mun var fortfarande tejpad. Jag vågade inte titta på henne riktigt. Det gjorde bara ont att se vad de gjort mot henne. Men mest av allt skrämde det mig. Att se henne, den lilla tjejen i mitt knä, alldeles sönderslagen och borta, fick mig att inse vad de var kapabla till. I hennes ansikte syndes ingen nåd. Jag blev rädd när jag började tänka på vad de kunde göra mot mig. De hade redan smutsat ned mig men jag var fortfarande oskadd. Det var inte hon, långt ifrån. Det var precis som att de ville visa mig hur det går om jag inte uppförde mig. En demonstration. Uppförde jag mig inte uppförde de sig ännu mindre.

Hon låg ihopkrupen med ansiktet vändt mot min mage. Hon höll hårt om mitt ena ben. Hon gnydde till och rynkade pannan. Jag kände hur hon låg och ryckte och drömde. De hade slagit henne riktigt illa. Hennes ögon var svullna och huden omkring alldeles missfärgad. Det såg ut som att de spräckt hennes ena ögonbryn för det var en stor sårskorpa över ögonbrynet och fullt med intorkat gammalt blod. Hennes läpp var svullen och hon hade ett stort jack i undre läppen. Det var svårt att se hennes egentliga ansiktsdrag. Hennes långa blonda hår var skitigt och nedblodat. Likaså hennes kläder. Hon verkar ha varit kidnappat längre än mig med tanke på skicket hon var i. Hon verkar inte ha tvättat sig på veckor. Det kändes verkligen elakt att ens tänka tanken men hon luktade verkligen illa.

Hon ryckte till och tog tag i mitt lår. Hon verkade vakna till och vände upp ansiktet mot mig. Jag stelnande till. Vad skulle jag göra nu? Hon verkade titta upp mot mig men jag kunde inte urskillja om hon verkligen kunde öppna ögonen. Allt var så svullet på henne. Jag försökte ge henne en tröstande blick ifall att hon kunde se mig. Hon gav en suck och jag kunde se en liten ryckning i hennes ena mungipa. Kanske hon försökte säga något? Hon vände ned ansiktet igen och försvann. Den här gången lugnt och stilla utan ryckningar. Jag vågade knappt andas.

Bilen stannade och jag kunde se ett litet hus i en liten skogsglänta. Föraren öppnade ena dörren och tog tag i henne. Han lyfte upp henne i sin famn och bar iväg henne mot huset. Hon bara hängde i hans armar. Den andra mannen signalerade åt mig att flytta på mig så han kunde få bättre tag om mig. Jag hängde benen utanför sätet och han lyfte upp mig och hängde mig upp över axeln. Jag hade aldrig sett de här männen innan, de var nya. De verkade OK. Han började gå mot huset men svängde av förbi ingången och fortsatte runt på baksidan av huset. Där fanns en dörr han öppnade och vi gick in i ett litet rum. Han slängde ned mig på en tunn madrass bredvid henne. Mannen böjer sig ned och skär loss mig från tejpen. Innan han drar loss tejpen från mig mun sätter han sitt finger mot sina läppar och visar att jag ska vara tyst. Jag nickar. Han tar tag i ena sidan av tejpen och drar loss tejpen med ett ryck. Jag kvider till när hårstråna följer med tejpen men tystnar snabbt. Vågar inte reta upp honom. Han reser sig upp och peekar på henne.

-Take care of your friend.

Han går därifrån och stänger dörren och låser. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla mig. Det finns inga fönster i rummet och det är kolsvart. Jag ser bara några ljusstrålar från gliporna i dörren. Jag hör hennes djupa andetag bredvid mig. Böjer mig över henne och frågar henne hur det är. Jag frågar om hon har ont? Inget svar. Jag försöker fråga henne samma frågor på engelska men hon svarar fortfarande inte. Vad ska jag göra nu då? Jag kan ju inte bara sitta här och vänta.

Jag flyttar lite närmre och talar lugnt till henne. Även om hon inte förstår eller hör blev jag i alla fall lugn av det. Jag satt alldeles intill henne nu. Jag hade mitt ena ben mot hennes rygg. Hon låg ihopkrupen och vänd mot väggen. Jag såg inget men jag försökte föreställa mig henne som hon såg ut innan allt det här. Jag lät ovansidan av min hand vila mot hennes rygg. Jag tog några djupa andetag och lät mina fingrar glida över hennes rygg. Jag lade mig bakom henne och lät fingrarna flytta sig upp mot hennes nacke. Jag lekte med hennes hår, drog det genom mina fingrar. Jag fortsatte prata med henne. Låtsades att hon svarade och fortsatte med nästa fråga. Låtsades som att hon gav mig frågor. Det var skönt att kunna slappna av och våga prata med någon. Skönt att kunne släppa på trycket lite. Helt plötsligt vänder hon sig om och lägger sig mot mitt bröst. Jag stelnar till och stannar av mitt i en mening. Hon lade sin arm runt min midja och drar ett djupt andetag. Hon mumlar något men jag kan inte höra vad. Jag har ena armen stel uppe i luften och vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Jag sänker den sakta och lägger den på hennes rygg. Hon är helt avslappnad och har börjat drömma igen. Hon trycker sig mot min kropp och mumlar något igen. Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag tittar ned på henne. Hennes ena mungipa ryckte igen. Jag blev varm i hela kroppen. Hon log...

Jag stod med ena foten på vägen och den andra foten stod kvar på trottoaren. Jag tvekade. På andra sidan av trottoaren bredde stranden ut sig. På andra sidan gatan såg jag den stora vita muren och blinkande blå ljus. På andra sidan av trottoaren kunde jag gräva ned fötterna i sanden och låtsas som att det bara var en hemsk dröm. På andra sidan gatan kunde jag inte gömma mig längre. På andra sidan av gatan befann sig den hemska sanningen. På andra sidan gatan blev saknaden och ångesten skrämmande verklig. Jag stod och velade, beredd att gå men rädslan höll mig tillbaka. Jag knöt händerna som hängde längst min sida. Knöt dem hårt. Tryckte dem tätt mot kroppen. Jag spände käken, gnuggade tänderna hårt mot varandra. Pressade luften långt ned i lungorna, pressade luften helt ur lungorna. Ett steg fram men två steg tillbaka. Där stod jag, inte en aning om hur jag skulle bete mig.

Andreas kom gåendes emot mig från andra sidan gatan. Han undvek min blick, visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Jag tittade på honom när han kom närmre. Han såg besvärad ut. Han gick sakta med tunga steg. Han gick stelt, spända armar som pendlade ojämnt längst hans sida. Ibland slöt han ögonen, rynkade pannan och gav ett plågat uttryck. Han hade något att säga, något han inte ville säga mig. Det syntes på långa vägar. Min mage knöt sig. Vad kunde vara värre än det han redan berättat tidigare? Var han borta nu? För alltid?

-Bill, snälla försvinn inte från mig.

Andreas stod alldeles framför mig. Han stod med båda fötterna på gatan och blicken nedåt.

-Tom,vi måste gå tillbaka nu. Vi kan inte vara här längre.

Jag tittade på honom, försökte få kontakt med honom. Han ville inte.

-varför? Kan vi inte stanna här och vänta ifall Bill kommer tillbaka?

-Tom, han komm...

-Tyst, säg inte så. Vi har ingen aning? Bill kanske lyckats rymma och är på väg hem nu. Vi måste vänt...

-Tom! Andreas tog tag i mina axlar och skakade om mig. Han tittade mig i ögonen. Hans blick var tårfylld och ansträngd. Han höll hårt om mig.
-Bill är kidnappad av minst 3 män, han kan inte rymma. Jag är ledsen Tom men det kommer inte hända. Vi måste åka nu. Poliserna är överallt nu och vi måste härifrån innan alla journalister kommer. Det här kommer bli extremt. Än vet ingen men det kommer komma ut. Alla kommer jaga oss.

Jag stod som förstenad. Alla journalister...det hade jag inte ens tänkt på. Jag hade helt glömt bort det. Han har rätt. Alla kommer jaga mig, bandet, min familj, mina vänner...alla kommer bli jagade. De där svinen kommer göra allt för sina chefer. Det här är ju årets händelse. Det här är en katastrof. Å jag som inte trodde det kunde bli värre?

-FAAAAAAAAAAAAAN! FAAAAAAAAAAAAAAN!

Jag bara skrek rakt ut. Lät all ilska höras. Ilska, sorg och hjälplöshet. Jag lät hela världen höra. Det var ju det dom ville. Se när jag bryter ihop och går sönder. Se mitt liv gå itu. Det är ju det ni vill se. Era jävlar. Monster. Jag började springa mot huset. Jag skulle inte låta dem få det. De skulle inte få se mig brytas ned. Det här är mitt liv. Mitt och bara mitt!

När jag kom in genom grinden kryllade det av poliser. De höll på att spärra av området med gul tejp. En efter en vände de på huvudet och tittade på mig. En blick blandad av medlidande och nyfikenhet. Jag hatade den. Jag fäste blicken i marken framför mig och gick rakt mot mitt rum. Jag stängde dörren om mig och började genast packa ihop mina saker. Jag bara slängde ned allt i väskan. Det viktigaste, det andra fick någon packa åt mig senare. Nu vill jag bara härifrån, vill till neutral mark och andas. Jag gav mig ett löfte innan jag lämnade rummet. Det här var sista gången. Aldrig mer skulle jag behöva stå i det här rummet, det här huset. Jag öppnade dörren och Andreas väntade utanför. Vi börjage gå ned mot uppfarten där bilen väntade.

Där var trappen, stegen upp till Bill. För bara några timmar sen hade han stått där. Kanske var lite av hans själ kvar forfarande? Kanske kunde man fortfarande känna hans doft?

Jag var precis på väg att gå upp på första steget när jag möttes av en man i polisuniform. Samma blick som de andra. Då såg jag alla de andra. Överallt i Bills rum var dom och rotade. Fotograferade, lyfte på saker och antecknade i sina block. De förstörde ju allt. Kan dom inte bara låta allt vara som Bill lämnade det? Jag tog ett djupt andetag och flyttade tillbaka ned på marken. Jag insåg vad jag fick lov att göra. Jag tittade upp en sista gång och gick vidare mot bilen. Andreas satte sig bredvid mig och vi åkte iväg. Än hade ingen journalist kommit.

Jag kastade en sista blick bakom mig

Aldrig mer...

Jag vet inte vad som händer. Min syn är konstant grumlig och jag har svårt att uppfatta vad som händer runt om mig. Jag vet inte om det är natt eller dag. Jag kan inte avgöra om jag är vaken eller om jag sover. Allt är bara suddigt och skrämmande. Jag känner hur människor tar på mig och pratar till mig. Men jag kan inte urskilja deras ansikten. Jag ser inte, bara känner. Jag vet att jag befinner mig i ett mörkt rum utan fönster. Jag ligger på en tunn madrass och jag känner marken rakt igenom. Det är kallt och jag är öm. Jag vet att männen har våldfört sig på mig. Jag har kännt dem ovanpå mig och kännt dem inne i mig. Jag kan känna deras vidriga lukt på min hud. Jag känner mig infekterad, förgiftad. De har förstört mig med sin äckliga existens. De har slagit mig, skrattat åt mig, våldtagit mig och spottat på mig. De har dödat mig.

Jag vet inte hur många dagar som gått sen bilresan. Varje gång jag börjar kvickna till sträcker dom fram ännu ett piller. Jag sväljer och tar emot. Jag har gett upp. Jag har tappat min verklighetsuppfattning och tappat bort mig själv totalt i den här pillerdimman. Jag lever i en ständig mardröm. Vill vakna men orkar inte. Kan inte. Vågar inte.

Efter okänt många dagar och nätter var det dags att byta gömställe igen. En hand sträcks fram, ett nytt piller sväljs och jag bärs ut mot bilen. precis innan bakluckan stängs försvinner jag ned i dimman. Lika bra tänker jag. Jag känner hur jag flyger upp och ned när bilen åker i guppen men det gör inte ont. Jag är inte där, jag är borta. Jag förflyttas ännu längre bort från verkligheten och räddningen. Jag känner att jag blir lyft ur bakluckan. Den friska nya luften fick mig att vakna till lite. Jag förflyttas till nästa bil och blir lagd i baksätet. De försöker först sätta mig upp men jag har ingen kraft. Jag ramlar ihop på sätet. Jag är inte ens bunden. Det behövs inte för jag är oförmögen att ens stå upp med egna ben. Jag känner hur mitt tunga huvud läggs på något mjukt. Jag reagerar för det är det första snälla någon har gjort för mig sen hela den här mardrömmen började. Det kändes så fel men jag kände tacksamhet mot männen. Samma män som behandlat mig som skräp kände jag nu tacksamhet mot.

Bilens gungande vaggade mig till sömn. Det lugnade mig och fick mig avslappnad. Jag började drömma mig bort. Jag kunde se ett ansikte framför mig. Ett vänligt ansikte. Vänliga vackra ögon som tittade ned på mig. En varm blick med djupa bruna ögon. Det var mörka ögon men vänliga. Inte alls som de illaluktande männen som gjorde mig illa. Den där vackra blicken gjorde mig varm. Jag försvann med jämna mellanrum men så fort jag tittade upp var dom där och tröstade mig. Underbara ögon.

Jag känner hur någon sliter tag i mig och bär i väg mig. Långa bestämda steg och en dörr som öppnas. Jag hör gångjärnen som gnäller och dörren som slår igen bakom oss. Jag blir slängd på ännu en tunn madrass. Jag kryper ihop i fosterställning och försöker fösvinna bort igen. Jag försöker leta efter min tröstande blick. Fotstegen närmar sig igen och jag känner svettlukten alldeles framför mig. Något landar bredvid mig på madrassen och jag hör tejp som rycks bort. Någon kvider till och dörren stängs. Jag ligger stilla, fortfarande ihopkrypen. Tyngden bredvid mig är fortfarande kvar. Jag hör andetag, osäkra rädda andetag. Jag hör en röst, väldigt tyst. Någon försökte prata med mig. Det var ett nytt främmande språk men det skrämde mig inte. Det var en mjuk omtänksam röst. jag förstod inte orden men jag tog dem till mig. Tyngden flyttade sig närmre. Den rörde vid mig. Lätta fingertoppar som rörde mitt hår och smekte min rygg. Fjäderlätt. Jag slappnade av och njöt. Jag kände värme och vänlighet. Jag somnade och började drömma igen. Ännu en gång mötte jag de vackra ögonen. Den här gången såg jag allt tydligare. Mörka bruna ögon, mjuka ljusa läppar och ett mörkt hår som ramade in det nätta ansiktet. Läpparna rörde sig och uttalade okända ord. En mjuk tröstande röst...precis som tyngden bredvid mig på madrassen...

Bara några minuter efter att bilen startat och kört iväg stannar den på sidan av vägen och min dörr öppnas. Jag blir puttad åt sidan och en man sätter sig bredvid mig. Jag trycker mig mot fönstret och vänder bort huvudet. Han stinker svett och sprit, som alla de andra. Jag hör 2 män prata med varandra i framsätet så det betyder att de plockade upp mannen bredvid mig. Jag sitter stilla och tyst, försöker att inte dra till mig uppmärksammhet. Jag lutar huvudet mot rutan och känner vibrationerna från grusvägen vi åker på. Jag sluter ögonen och börjar tänka tillbaka på kvällen innan. Jag hade varit så lycklig. Äntligen hade jag känt mig verkligt fri. Hela den dagen hade varit den bästa på länge. Jag kunde se mig själv gå där på gatan med armarna utsträckta. Jag kommer ihåg känslan av frihet jag hade då. Jag var en odödlig själ. Jag hade varit en glad och bekymmersfri Bill. Vad var jag nu? En tår föll från mitt öga. Jag hade ingen aning om var jag var och jag hade ingen aning om vad som skulle hända mig. Männen som satt i bilen med mig såg mig inte som en människa. För dem var jag bara pengar, ett handslag och ett överlämnande. Ville de slå mig gjorde de det. Dom brydde sig inte om det skadade mig eller dödade mig. De var alla alkoholister och hade ingen som helst medkänsla. Jag var boskap.

Jag började tänka på Tom. Vad gjorde han nu? Visste han vad som hade hänt mig? Visste polisen vilka som tagit mig? Kanske var jag hemma om några dagar? Jag höll fast vid den tanken. Om några dagar skulle polisen ha hittat mig och jag var hemma hos min familj. Hemma hos Tom och gjorde allt vanligt man gör hemma. Sover i min säng, äter mammas hemmalagade mat, tittar på TV, disskuterar med Tom och bara är. Det såg jag fram emot...att bara få vara. Jag försökte intala mig själv att det här bara var tillfälligt. Jag kan ta det att jag måste ha den här dumma varma huvan på huvudet några dagar och behöva stå ut med deras stank om jag får komma hem om några dagar. Inga problem! Det klarar jag...

Jag hörde ett hummande. Mannen bredvid mig hade börjat nynna på en låt. Jag stelnade till. Slutade andas, hjärtat stannade. Jag kände igen den låten. Kände igen melodin. Det var samma sång från skåpbilen. Jag spände upp ögonen och försökte trycka mig ännu lite närmre dörren. Nu kunde jag inte spela oberörd längre. Jag var livrädd. Jag kände igen hans röst. Det var han, mannen som hade suttit över mitt knä och stönat. Jag kunde se hans iskalla blick framför mig. Han såg inte mänsklig ut, han var en maskin. Utan känslor.

Han flyttar sig närmre och närmre, nynnades. Jag känner en hand på mitt lår. Han smeker det, förflyttar sig allt närmre mitt skrev. Jag rycker till och drar upp knäna mot hakan. Han flyttar efter och börjar leka med mitt hår. Han drar det runt sina fingrar och jag kan känna hur han närmar sig mitt ansikte. Spritlukten blir starkare. Jag ser inget för huvan men känner att han är alldels bredvid mig med sitt ansikte. Han tar tag i min haka och försöker få mitt ansikte mot sitt. Jag stretar emmot och försöker skaka bort hand hand. Han försöker igen men jag sliter mig. Då tar han tag i mitt hår och sliter ned mig på sätet. Jag skriker till. Han slänger mig ned på rygg på sätet och sätter sig grensle över min mage. Jag försöker komma loss men jag är bunden både till händer och fötter och kan inget göra. Männen i framsätet skrattar och hejar på. Jag känner hur de ibland hjälper till att hålla nere mig med sina händer.

Jag börjar bli trött av att kämpa emot. Jag har inte sovit något på över ett dygn och jag var rädd. Allt kändes bara hopplöst. Jag lugnade ned mig men samtidigt känner jag hans läppar genom tyget på huvan. Han försöker kyssa mig. Jag slänger med huvudet men han håller fast det och kysser mig över hela ansiktet. Han börjar smeka mig över magen och bröstet med ena handen. Den andra handen håller han nere mig med. Han tar sin hand innanför min t-shirt och tillslut börjar treva längre ned med handen. Han försöker komma innanför mina byxor. Jag skriker och försöker på nytt slita mig loss. Jag tar i allt jag kan men inser snabbt att det är lönlöst. Mannen ovanpå mig är minst dubbelt så stor som jag. Jag vet att jag inte kan göra så mycket men jag försöker. Vill inte ge upp. Vill inte att han ska göra så här.

Han slutar med sin hand, istället hör jag hur han börjar knäppa upp sina byxor. Precis som i skåpbilen. Han gav igen. Han straffade mig. Jag hörde hur han smekte sig själv. Han tog sin andra hand och började knäppa upp mina byxor. Jag sparkade, jag skrek, jag slängde mig...jag grät. Jag grät hysteriskt. Vad gjorde han med mig? Hans hand var innanför mina byxor nu. Han smekte mitt könsorgan och lekte med det. Han började stöna allt högre och han började jucka mot mitt bröst. Männen i framsätet hejade på. Han smekte sig själv och mig allt snabbare. Jag kände hur hans spratt till och hans stönade högt och utdraget. Jag kände hur något blött hamnade på min hals. Jag visste precis vad som hade hänt. Jag visste vad som hade landat på min hals. Jag kände mig så jäkla smutsig. Utnyttjad och förlöjligad. Jag grät fortfarande men nu var jag bara arg. Jag var förnedrad och utskrattat men jag lovade mig själv att någon gång skulle jag ge igen. Oavsett.  Han reste sig från min mage och slängde upp mig från sätet. Knuffade in mig i rutan. Jag svor inombords. Kunde de vara så kalla kunde jag åxå vara det. De skulle nog få se.

De kommande timmarna satt vi bara där. De sa ingenting till varandra och jag rörde inte en muskel. Jag var så förbannad. Till slut stannade de och gick ur bilen. Min dörr öppnades och jag blev slängd över någons axel. Jag hängde med huvudet neråt och passade på att försöka få av luvan. Jag gned huvudet mot mannens rygg och lyckades på huvan över näsan. Jag skakade huvudet och till slut föll huvan till marken. Jag tog några andetag frisk luft men började på en gång leta efter honom. Mannen jag skulle döda. Jag såg de två männen som hade hämtat mig men inte honom. Jag lyfte huvudet och letade med blicken. Där var han. Han gick alldeles framför oss. Han var halvflint och rätt stor. Inte tjock men ganska grov. Vi gick förbi honom och jag spände blicken i honom. Jag ville visa att jag verkligen menade allvar. Han såg mig och mötte min blick. Den var iskall. Jag kände hur han lockade fram min rädsla men jag tvingade tillbaka den. Jag måste vara starkt nu.

En annan bil kör upp bredvid den grå bilen jag kommit i. Jag sliter blicken från honom en sekund och tittar på bilen. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En man går ur bilen och öppnar bakluckan. Han lyfter upp en kropp. En liten tjej. Hon har blondt hår och hon är helt sönderslagen. Jag ser hennes ansikte som är alldeles svullet och blått. Hon verkar inte vara vid medvetande. Hennes kropp bara hänger.

Sekunden senare tar han tag i min haka, kysser mig och skrattar. Hans iskalla blick och skitiga andedräkt som än en gång förnedrar mig.

Solen skiner på mitt fönster och den svarta huvan på mitt huvud blir varm fort. Jag känner hur tyget klibbar fast på mitt ansikte och svetten rinner. Jag försöker ta djupa lugna andetag genom näsan. Känner att paniken är nära nu. Pulsen ökar och andningen blir allt häftigare. Det börjar bli svårt att bara andas genom näsan. I framsätet sitter 2 män och sjunger. Bilstereon går på högsta volym och en hemsk musik tonsätts av männen. En massa olika skrikande instrument och 2 tondöva gubbar som klappar takten mot instrumentbrädan. Jag försöker andas lugnt. Försöker tänka på annat och andas. Jag försöker men det går inte. Jag måste få luft nu.

Jag lutar mig fram mot stolsryggen framför och försöker dra bort huvan genom att stryka huvudet upp och ner mot framsätet. Jag försöker nypa tag i tyget på huvan med knäna. Försöker gnida upp huvan mot mina axlar. Jag måste få luft. Men det går inte. Jag börjar skrika och hoppa runt i baksätet för att få lite uppmärksamhet. Det blir tyst i framsätet. Musiken spelar fortfarande men de har slutat sjunga. Plötsligt känner jag hur jag blir slagen över huvudet utav en handflata. Först en gång och sedan en till gång. Jag vet att jag antagligen kommer få fler smällar om jag inte lugnar ned mig men jag måste få ny luft. Jag slänger mig mot framsätet och skriker. Ännu en gång blir jag slagen och tillbaka knuffad. Jag slänger mig fram igen. Kan dom inte bara inse att jag behöver få av mig huvan? Måste de arbeta emot mig hela tiden. Den här gången slår han mig rakt över ena ögat och jag känner hur något går sönder. Det blir varmt när blodet rinner ner över ögat och det gör fruktansvärt ont. Men det spelar ingen roll för jag kan snart inte andas.

Jag fortsätter försöka få dem att förstå men de bara slår.

Till slut stannar de bilen och äntligen drar de av mig huvan. Jag tar ett djupt andetag. Mitt hår är alldeles fastklibbat på min hud och det blöder fortfarande från mitt öga. Jag ser inte riktigt klart än för ljuset är så starkt. Jag kisar mot männen som tittar surt tillbaka på mig. Föraren sträcker sig mot mitt ansikte och drar snabbt bort tejpen från min mun. Jag drar ett djupt andetag av ny frisk luft. Underbart! Jag fyller lungorna om och om igen. Föraren ryter till åt mig och ger mig en örfil. Jag kommer tillbaka till verkligheten och får syn på det vita pillret som ligger i den utsträckta handflatan som pekar mot mig. Jag tittar de båda männen i ögonen och inser att de menar allvar. Pillret var avsett för mig. Ett rund vit liten tablett med en konstig symbol på. Jag tittar frågande på männen igen. De rör inte en min. Jag hade inget val. Jag tar emot tabletten och sväljer. I samma sekund ler männen och skrattar.

Jag börjar bli orolig. Vad hade jag egentligen tagit? Skulle pillret gör mig illa? Kanske var det bara sömnpiller? Då kanske det bara är bra att jag tog det? Då kanske jag slipper det här och kan glömma några dagar? Tänk om det var gift? Jag kanske dör nu? Var det därför dom skrattade så där? Äntligen skulle dom bli av med mig. Mina tankar snurrade runt och jag gick igenom varje scenario jag kom på. Vad som skulle hända och hur jag skulle kunna rädda mig själv. Jag kommer på mig själv med att mummla. I framsätet hör jag skratt. Jag försöker fokusera blicken på männen men allt är bara suddigt. Jag känner hur huvudet blir tyngre och jag orkar inte hålla ögonen öppna längre. Jag faller ner på sätet och somnar.

Det hade börjat ljusna ute och alla låg och sov. Inte jag. Jag vågade inte. Ögonen var tunga men jag tillät dem inte att blunda. Vågade inte överlämna mig i deras våld. De hade fortsatt sjunga på sin sång långt efter att bilen börjat rulla igen. En efter en hade de somnat.Mannen som grenslat mig hade suttit längst, flera timmar, och stirrat på mig. Han hade nynnat sången och alldeles inna han somnat hummat den. Hela tiden med en iskall blick fäst på mig. Jag klarade inte av att möta hans blick. Jag var rädd att en mötande blick skulle innebära en utmaning. En kamp på liv och död, överlägsenhet och underlägsenhet. Jag höll ögonen vakna.

Bilen stannade och sidodörren öppnades av chauffören. De 3 männen sov fortfarande. Han tog tag i min arm och drog mig mot öppningen. Jag satte mig på kanten och satte fötterna på marken. Det var skönt att få sträcka på sig och andas ut. Även om han hade slagit mig innan var han den enda jag kunde lita på just nu. Han hade ändå räddat mig från de andra männens terror. Han tände en cigarett och drog ett djupt bloss.

Bilen hade stannat mitt på en grusväg ute i ingenstans. Från vägkanten bredde sig en stor äng ut sig. Gräset hade gulnat och var visset. Vid ängens kant anslöt sig ännu en äng. Lite mörkare till färgen men lika visset. Lite varstanns växte några lövträd, även de med gulnade löv. Det var verkligen torrt här. Dammet yrde runt i luften när mannen fimpade cigaretten. Han tittade på mig och började leta i jackfickan efter något. Han börjar gå emot mig och drar fram en fickkniv ur jackan. Jag stelnar till. Mina ben slutar pendla där de hänger över skåpbilens kant. Han tittar mig i ögonen,skakar på huvudet och böjer sig ned. han tar mina ben och skär upp tejpen med kniven. Jag pustar ut. Han vinkar åt mig att följa med honom. Vi går runt bilen och mot ett gammalt grått stenhus. Det var det enda huset jag kunde se. Botrom huset, bredvid och bakom fanns bara åkermark. Det var skönt att få röra benen igen. Jag hade spännt mig i flera timmar och varit på min vakt. Nu kunde jag slappna av lite.

Han stannade framför trappan till huset och signalerade att jag skulle sätta mig på det översta trappsteget. Jag går upp och sätter mig ned. Han tar fram silvertejpen och tejpar ihop mina fotleder igen. Han reser sig upp, tänder ännu en cigarett och går in i huset. Han lämnar dörren öppen och jag tittar försiktigt in. Det ligger gamla tidningar i höga staplar. Tomma buckliga konservburkar utspridda över golvet. Dörrarna är trasiga och vissa fönster är spruckna. Gamla mattor på golvet och blodiga rep...Blodiga rep! Min blick fastnar på en bit blodigt repet. Det ligger slängt på go

lvet vid den bortre dörren. Jag ryser. Det var inte bara jag som hade suttit är. Jag kan inte slita blicken. Mannen kommer ut från ett rum bredvid och uppfattar min iaktagelse. Han sparkar till repet och skrattar. Jag kan inte annat än avsky honom. I handen har ha en polaroidkamera. Han går nedför trappen, stannar och tar ett kort på mig. Han tar kortet och börjar vifta det fram och tillbaka för att få det torrt. Han sätter kortet bredvid mitt ansikte och jämför. Han ler och verkar nöjd.

Längre bort ser jag vägdammet bilda små moln. En bil kommer. En grå liten bil som stannar vid huset. Ur kliver 2 stora män. De 3 börjar prata med varandra och en påse räcks över till min chaufför. De tittar på mig och skakar hand med varandra. En utav de större männen går fram till mig och drar upp mig på fötterna. Han tar tag i mina knäveck och slänger mig över sin axel. Han slänger in mig i baksätet på bilen och tar fram en svart huva. Han trär den ovanpå mitt huvud och stänger in mig. Jag ser inget och det blir snabbt varmt. Framdörrarna slogs igen på bilen och bilen startade. Vi körde vidare mot nästa anhalt. Jag kände mig som boskap. Skyfflad till nästa plats utan en aning om var jag var eller vart jag skulle. Inte en aning om vad som skulle hända?

Jag kände en tyngd bredvid mig i sängen. Någon satte sig bredvid mig. En arm lades runt mina axlar och tryckte mig närmre. Jag kände en värme, en tröst och förståelse från personen bredvid mig. Jag torkade tårarna och tittade upp på Andreas. Vi tittade på varandra. En lång blick. Ljudlös. Vi kände varandras smärta och oro, ord behövdes inte.

Jag flyttade blicken till skrivbordet. Bill hade alltid ett litet block med sig där han skrev upp sina tankar. Där hade många utav våra låttexter tagit form. Nu låg det där på bordet, pennan ovanpå. Jag hade sett honom skriva i det för bara några timmar sedan. Bills kamera låg bredvid blocket. Jag visste precis vilken bild som skulle synas först om jag tryckte på powerknappen. Vi hade fånat oss alldeles innan vi gått iväg. Bill hade hållit i kameran och vi hade tagit ett kort på oss tillsammans, huvudena ihoptryckta och ansiktena förvridna i ett konstig min. Vi hade tittat på bilden på kameraskärmen och brustit ut i gapskratt. Vi kunde verkligen fåna oss löjliga och tycka det var bland det roligaste vi nånsin kommit på. Ingen annan förstod oss. Borta på nattduksbordet låg hans mobil. Han ville inte ta med den ikväll, ville känna sig fri. Jag önskar han kunde tagit med sig den. Kanske, kanske hade han kunnat ringt efter hjälp då?

Både jag och Andreas satt där tysta och tittade oss omkring. Alla Bills avtryck. Varje liten detalj i rummet hade med Bill att göra. Varje liten detalj hade en historia bakom sig. En upplevelse, ett samtal, en känsla, ett fötroende...en stund med Bill. Allt hade fått en helt annan betydelse. Armbandet på bordet som Bill hade fått av ett fan. Den svarta zip-tröjan på stolen som han hade köpt i USA första dagen. Den lilla nallen som han i smyg tog med sig på alla resor. Vi visste alla om det men ingen sade något. Vi visste att han skämdes. Där låg även vykorten som han börjat skriva på. Ett till mamma och pappa. Vad skulle de säga? Skulle de klandra oss som inte följde med honom hem? Hade vi gjort det hade det här aldrig hänt. Ångesten tog tag om mitt hjärta och vred om. Skulden var större än någonsin. Jag kände trycket och lät tårarna falla. Försökte släppa ut smärtan. Allt gjorde så ont. Varje andetag smärtade och var ångestladdat. Andreas tryckte sin pappa mot min. Även han grät.

Andreas var den första att avbryta tystnaden. Han harklade sig och drog åt sig armen han hade lagt om mina axlar. Han började prata men tittade ned i golvet. Orkade inte möta min blick. Hans röst darrade. Han gnuggade nervöst sina fingar.

-Jag pratade med polisen och de är vana vid sånt här. Inte första gången det händer. För cirka 1 vecka sen kidnappades en svensk tjej bara några mil härifrån. Det har även hänt på flera platser i landet. Flickan har en lösensumma och de trodde att vi med största säkerhet kunde räkna med en lösensumma för Bill inom endast 1 eller 2 dagar.

Jag hörde hur han drog efter andan. Det gjorde ont att uttala orden. Han ville egentligen inte.

Jag slutade leva för just den sekunden. Mitt hjärta slog inte, jag andades inte. Den sekunden kommer för alltid vara inpräntad i min själ. En lösensumma för Bill?

Jag upprepade orden, tyst för mig själv. Om och om igen. En lösensumma för Bill? Hur kunde det bli så här?

- Polisen vill prata med dig, Tom. De vill veta om du sett några misstänksamma personer i er omgivning?

Trycket i mitt bröst blev allt tyngre. Vi hade bara varit här i några dagar. Jag hade väl inte tänkt på misstänkta kidnappare. Lösensumma för Bill. Vilket skämt! Sånt här hände ju bara på film. Inte min Bil...

Jag reste mig upp och började gå mot trappan. Jag vände mig om mot Andreas.

- Vi kommer hitta Bill. Vi bara måste!

Jag går nedför trappen och vidare mot stranden. Varje steg, varje tyngd mot mina knän gör ont. Vi kommer hitta honom. Vi bara måste.

Jag satte mig ned i sanden. Allt kändes så hopplöst. Hur ska jag kunna hitta Bill i det här landet? Jag förstår inte språket. Kan inte kulturen. Jag vet ingenting om det här landet. Jag vet bara att nånstanns där ute finns min bror, mitt kött och blod. Nånstanns där ute finns Bill. Jag vet inte om han gråter, blir slagen, misshandlad eller våldtagen. Jag vet ingenting. jag vet inte ens om han lever. Han kanske ligger nånstanns, nedgrävd i jorden, slagen till döds, skjuten och förblött? Kanske ligger han och guppar ute i vattnet, blek och livlös. Kanske även här utanför stranden som jag sitter på. Jag kanske omedvetet tittar på honom nu? Kanske den stora vågen där ute döljer mer ä den visar?

Tankarna gräver i mig. Hur ska jag kunna hitta dig käre broder? Jag tittar upp mot himlen. Snälla ge mig bara ett litet tecken och jag ska all du ber mig om. Ett litet tecken på att han lever och jag offrar mig själv för att få honom tillbaka. Bill har så mycket mer att erbjuda den här världen. Jag är bara en osäker liten kille som vill ha bekräftelse. Byt mitt liv mot Bills. Jag ber dig!

Uppe på himlen hände inget. De dumma stjärnorna blinkade till lite då och då, ett flyplan åkte över himlen. Kom igen Gud, ett litet tecken. Det är allt jag ber om...

Jag reser mig upp och börjar gå mot vattenbrynet. Jag börjar tänka på Bill och hur lycklig han hade varit. Hela dagen hade han haft världens fånigaste flin på läpparna. Jag hade sett hur han hade plaskat runt i poolen som en säl. Länge hade han varit under ytan och gömt sig. Jag hade gjort samma sak. Jag visste hur det kändes där under ytan. Där nere var du odödlig, ingen kunde komma åt dig. Jag kommer ihåg hans glittrande blick när jag hade gett honom tummen upp. Han hade varit så lycklig. Jag såg framför mig hur han gjorde tummen upp tillbaka och dök ner igen. Allt med det där fåniga flinet i hela ansiktet.

Jag började gå ut mot vattnet. Brydde mig inte om kläderna eller skorna. Bara fortsatte gå tills vattnet nådde min haka. Jag dök ned under vattnet. Kände hur tyngdlösheten tog över min kropp. Jag kunde flyga. Jag mindes bilderna på sälarna och började snurra runt ena axeln. Precis som dom. Precis som Bill. Jag tog 3 simtag och lät min kropp sväva fram av egen fart. Precis som Bill hade gjort. Jag skrek ut all min luft. Allt i ett

plågat skrik. Precis som Bill. Men hans skrik hade betytt något helt annat. Vi hade hört honom där i poolen. Både jag och Andreas hade tittat på varandra och skrattat. Det här var han värd.

Jag tog ett nytt andetag, dök ned igen och bara va. Här nere var allt dovt, verkligheten i slowmotion. Här nere doldes all smärta för en sekund. Synen var begränsad och hörseln obefintlig. Jag bara flöt.

Men till slut fick jag lov att gå upp för att andas igen. Jag guppar med vågorna och tittar ut över havet. Det ligger fiskebåtar och segelbåtar där ute. De har alla lysen för att markera sin existens. Tidigare i kväll hade Bill sagt något som gjorde så fruktansvärt ont just nu. han hade suttit bakåtlutad i sin fotölj vickat på tårna till Jack Johnsons lugna låtar och tittat ut över det mörka havet. Han hade ett lugn i blicken.

-Ser du båtarna där ute, Tom? hade han frågat mig.

-Ser du de små lysena om guppar där ute? Som små lyktor. En egen liten värld som följer vågornas form. De bara slappnar av och tar emot. Precis som jag. För första gången på länge kan jag bara slappna av. Jag gör, säger, beter mig precis som jag vill. Jag bara följer vågorna. Följer min inre känsla. För en gångs skull lever jag, Tom. Bara för min egen skull. Bara för mig...

Jag tittade ut på de små lyktorna igen.

-Ja, Bill. jag vet. Jag hoppas du fortfarande gör det. Andandes eller ej. Tårarna rann nedför mina kinder.

Fan va ont det gör...