Nervöst tog han ett steg längre fram mot dörrkarmen. Hundarna följde med bredvid och tryckte sig mot hans ben. Vid andra steget knakade golvet till och mamman tittade upp mot hans håll. Mitt i steget stannade han, stannade allt. De tittade på varandra med obekväma blickar. Han ville fråga allt, veta allt eller backa undan och inte veta något. Vägde fördelar mot nackdelar för det hans mamma skulle kunna avslöja. Man gråter inte utan anledning. Bakom ögonen dök den brännande känslan upp igen som han börjat vant sig vid nu. Mamman lade huvudet på sned, sträckte fram sin hand och genast kände han sig som en liten pojke igen. Inte äldre än sex år. Än hade han en chans att vända sig om och åka tillbaka till studion. Ta fram gitarren och låtsas som att den senaste timmen aldrig ägt rum. Spela låtarna de levt genom och fortsätta leva. Då han inte rörde sig rätade mamman upp sin kropp och gick fram till sin son för att berätta varför hon grät. Hon såg sin sons förvirrade sinne och kunde känna vibrationerna från tåren som kämpade sig ut. Hon ville inte att han skulle gråta av fel orsak.

- Kom, Tom!
Hennes armar lades runt hans kropp när den började skälva. Det var en hård tid de hade framför sig, ännu en. De bara avlöste varandra med någon månads mellanrum och verkade aldrig ta slut.
- Mamma, varför gråter du?
Den osäkra rösten trängde sig fram genom tyget på hennes tröja. En farlig fråga. Tänk om svaret skulle innehålla ord han var rädd för? Ord som borde förbjudas inom en familj. Han hörde mamman dra ett andetag för att kunna berätta och kramade om lite hårdare. Skulle det var det han befarade ville han ta en sista chans att krama om av allt annat än den anledningen. Han hörde första tonen och spände hela sig för vad som skulle komma. Bet ihop och stannade hjärtat.
- Jag gråter för Bill. För dig och oss. Jag gråter för allt, älskling.

Egentligen ville han gå in och vara med. Han ville kunna sitta där som ett stöd och skydda. Men hans mamma hade sagt nej, Bill hade sagt nej. Det här var något han fick lov att hålla sig utanför. Det var svårt att veta att där innanför dörren fanns hans lillebror och avslöjade sin skam för världen. Alla hade väntat på det här ögonblicket men ingen hade trott att det skulle komma så plötsligt. Att en dag skulle en reporter knacka på dörren och bli inbjuden i Bills egna rum för det troligtvis viktigaste reportaget någonsin i sin karriär. De hade trott på en lång process för att välja rätt reporter och alla förberedelser. Tom hade väntat sig att hans bror skulle prata med honom först, fråga om råd. Han skulle kunna känna sig sviken, men fick lov att påminna sig själv om att det här hade inget med honom att göra.

Hans mamma hade gråtit av rädsla för att hennes yngsta son skulle ångra sig efteråt. För att världen kanske såg allt ur en annan synvinkel som den alltid brukade göra, och skulle behandla hennes ögonsten på fel sätt. Hon grät för att hon var rädd om sin familj, det dyrbaraste hon hade. Samtidigt grät hon av stolthet, grät över hur stark hennes två söner var. Hur vackra de var tillsammans och hur lycklig hon var att hon fått dem båda som gåva. Hon var rädd helt enkelt, precis som han själv var. Sakta sjönk han ned på golvet och lutade ryggen mot dörren. Han visste att tvillingen på andra sidan kände av honom, visste att han fanns där utanför. Skulle något hända var han beredd. Vad än hans bror ville, skulle han ge det. Han levde för Bill, andades för honom. Rösten bakom dörren viskades fram genom dörren och han lutade örat mot den för att lugna rädslan inom honom. Båda bröderna gav och tog emot varandras trygghet trots att det skiljde flera meter mellan dem. Det var det de gjorde, alltid bredvid varandra i sinnet och berättade.





Hur mår du idag?

En väldigt svår fråga. Svårt att veta om jag kan ge ett ärligt svar på det?

Men du mår bättre?

Ja, det går åt rätt håll. Sakta men säkert tar jag mig framåt. Vissa dagar lättare än andra. Ibland tar jag mig knappt upp ur sängen och vill bara stänga in mig och sluta andas. Ibland önskar jag att jag aldrig blivit född. Andra dagar kan jag tillåta mig själv att le och skratta precis som förut. Fåna mig med min familj och kanske till och med sjunga. Det är svårt att kunna balansera allt och försöka leva normalt igen. Ibland försöker jag leva men alltid finns det tankar i bakhuvudet som begränsar en. Som aldrig låter mig ta det där sista steget.

Som vaddå?

Som varför lever jag fortfarande? Varför hände allt det här just mig? Varje dag har jag stunder då jag klandrar mig själv för allt. Jag menar, hade det inte varit för Tokio Hotel hade vi aldrig suttit här och gjort den här intervjun. Kanske om jag aldrig drivit bandet så hårt och offrat varje liten ledig stund till att spela kanske ingen hade behövt må dåligt. Då hade det här aldrig hänt och jag hade fortfarande haft ett liv. Min familj hade fortfarande haft ett liv.

Det är ganska tunga tankar du går runt med.

Jo, det är det. Jag ser ju hur det har påverkat alla och jag vet att det endast är på grund av mig. Självklart föds det mörka tankar och skuldkänslor. Att först tvingat alla offra mycket av sin frihet bara för att vi i bandet skulle få leva vår dröm kunde vara påfrestande förut. Att sen nu tvinga dem att offra ännu mer gör mig bara ledsen. Jag känner mig som en bov som kväver dem.

Men det är ju din familj, de bryr sig ju om dig?

Jag vet, och det är det som gör ondast. Att veta att det offrar allt för mig. Jag är rädd för att inte kunna ge lika mycket tillbaka. Jag vill se dem lyckliga. Jag vill inte tvinga dem stanna hemma för att barnvakta mig eller låta dem riskera att bli påhoppade med frågor om mig så fort de lämnar huset. Ibland önskar jag att de inte brydde sig så mycket. Men jag vet att jag är lyckligt lottad som har dem.

De betyder väldigt mycket för dig?

Det betyder världen för mig. Alltid har jag haft en otroligt stöttande familj och de överglänser sig själva om och om igen. Det verkar inte finnas någon gräns för deras magi eller engagemang. Senaste åren har hela bekantskapskretsen krympt sig minimal i och med framgången med Tokio Hotel. Människor man trodde var ens vänner var de första som sålde en till pressen. Så de vänner jag har nu är jag väldigt noga med att skydda och hålla borta från pressen. Och många utav de vännerna är just min egna familj.

Hur mår Tom nu då?

Han är precis som jag. Vissa dagar e bra, vissa mindre bra. Men han tar det bra. Han tar en dag i taget precis som oss andra. Jag kan bara föreställa mig hur svårt han hade det när jag var borta. Eller nej, jag vill inte ens försöka. Jag vet själv hur dåligt jag hade mått om Tom helt plötsligt försvann ifrån mig på det sättet. Det är inte ens möjligt för mig att försöka sätta mig i den situationen. Jag visste ju att Tom levde med största sannolikhet när jag var borta. Han hade inte en aning. Aldrig har jag varit så stolt över min bror som jag är nu. Han har alltid funnits där för mig. Även om jag inte alltid funnits där för honom, något jag skäms fruktansvärt mycket för, stod han alltid redo för att ta hand om mig.

Du menar under tiden du var kidnappad?

Nej, jag önskar det vore så lätt.
Jag hade några dagar alldeles efter på sjukhuset som jag kunde ligga bredvid min bror och bara njuta av att äntligen vara tillbaka. Försöka suga i mig varje liten sekund vi missat av varandra och jobba på att känna mig hel igen. Det var en underbar tid. Då befann jag mig lite mitt imellan allt. Jag hade inte riktigt förstått vad som hänt än och jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Hur jag skulle må? Sen var det flera händelser som fick mig att inse hur allt egentligen låg till. Då blev jag plötsligt väldigt innåtvänd och lät ingen komma nära mig. Jag var som en vägg ingen kunde komma över. Inte ens min bror som jag delat allt med i hela mitt liv fick försöka hjälpa mig.
Ibland kunde jag gråta för att ingen kunde hjälpa mig för att nästa sekund gråta för att jag inte tillät någon hjälpa mig. Jag befann mig i ett sorts ingenmansland.


Känner du dig hel nu?

Långt ifrån. Jag tror aldrig någonsin att jag kommer känna mig hel igen, inte helt. Det är något jag ofta tänker på. Om jag någonsin kommer känna mig normal igen? Jag vill tro att med tiden kommer allt lägga sig, men jag har svårt att tänka mig det. Det skrämmer mig. Att inte veta om jag i framtiden kommer våga träffa nya människor eller ens våga skaffa familj? Tänk om jag kommer fastna mellan de här väggarna och aldrig våga mig ut igen? Det kanske låter drastiskt för er men för mig känns det fullt möjligt. Jag är inte redo för att träffa männsikor än, trots att det gått månader sedan jag kom hem.

Har du varit ute någon gång sedan du kom tillbaka till Tyskland?

Inte en enda gång. Visst, jag har åkt mellan olika ställen som flygplatsen och olika boenden, men aldrig gått ut självmant för att jag velat. Eller jo, det var en gång. Precis i början. Vi klädde ut oss, jag och Tom och var ute en hel dag bland folk. Det finns nog bara en handfull personer som vet hur vi såg ut. Då kände jag mig levande. Men samtidigt gjorde det att jag föll ännu längre ned efteråt. Det fick mig att inse att jag endast klarade av mig själv om jag var utklädd till någon annan. Skrämmande tanke.

Det har cirkulerat bilder på dig där du bars ut fån flygplanet efter att ni kommit hem från rättegången i Israel. Stämmer det att du bröt ihop och fick lov att sövas ned?

Haha, jag kan inte räkna alla gånger jag brutit ihop. Det hände flera gånger om dagen tidigare. Men ja, jag bröt ihop efter rättegången. Det var en tuff vecka och när den väl var slut lät jag mig själv att slappna av och då kom chocken. Det var åxå en svaghet jag hade då. Jag vet inte om man kan kalla det ett beroende, men utan sömnpiller kunde jag inte sova. En del dagar fick jag tillstånd att ta tillräckligt många för att inte vakna på en dag. Den dagen var en sådan. Jag krävde att få somna på hotellet och inte vakna upp förrän jag låg i min egen säng hemma i Hamburg.


Det låter hemskt!

Det är hemskt. Insikten om att det krävs mediciner för att man ska må bra. Men det var min livlina på den tiden. För många dödade det när de såg att jag inte kunde handskas med mig själv och inte slutade skrika förrän jag hade pillren i min hand. Men nu tar jag dem knappt längre.

Var du någonsin självmordsbenägen?

Hm, inte vad jag vet?
Jag menar, jag planerade aldrig att ta mitt liv. Jag skulle aldrig kunna göra det mot min familj. Men självklart fanns tankarna där. Första tiden var jag inte tillåten att vistat ensam hemma utan någon fick alltid lov att finnas där med mig. De litade inte på mig helt enkelt. Jag kan förstå varför med tanke på allt jag varit med om, men jag hade hoppats de haft högre tankar om mig.

Kan du berätta något om tiden du var kidnappad, om vad som hände?

Eeh, egentligen inte.
vad som hände där tillhör bara mig och de jag väljer att berätta för. Det är alldeles för personligt för att jag skulle vilja dela med mig av det. Jag menar, jag mår inte som jag gör bara för att jag ser det som en kul grej. Det som hände har satt otroligt djupa spår i mig och jag kommer aldrig komma över det. Jag vet att det stått allt, verkligen allt i tidningarna. Endast en tredjedel utav allt är sant men kanske inte det läsarna tror är sant. Jag säger inte att det är det absolut värsta de läst som är sant, men mycket hemskt hände.

Blev du någonsin misshandlad eller våldtagen?

Jag kommer inte gå så mycket djupare på den här frågan men ja, de gjorde saker med mig som jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Jag vet vad unga tjejer menar när de säger att de skrubbat sönder huden i duschen efteråt för att de känner sig smutsiga. Såna saker kan få de enklaste tankar att förvrängas till att allt var ens eget fel. Att man bad om det.

Men du var inte ensam om att bli kidnappad?

Nej, det var en tjej som blev kidnappad före mig som jag sedan sattes ihop med.



Hela tiden hon trott sig leva ett normalt nytt okänt liv hade hela hennes forna liv hållt henne om ryggen. En människa hon trott sig hata hade i hemlighet fortsatt hennes liv och gjort det hon alltid önskat sig kunna. Ett hat som aldrig egentligen existerat hade istället visat sig vara omtanke och kärlek. Det grävde stora hål i henne, allt krävde plats just nu. Alla små beståndsdelar ville ha sin förklaring till hur allt detta hade gått till? Varför hade allt fortsatt utan henne?

Elin hade berättat saker som fick henne att både vilja jubla av lycka och gråta av något hon inte kunde sätta fingret på? Ända sedan hon lämnade det bakom sig hade Elin fortsatt kontakta den gamla världen. Hon kunde bli arg på henne, anklaga henne för spioneri. Men tanken på att familjen, att Simone hållt kontakten med Elin och viljat vara delaktig i hennes utveckling, gjorde henne rörd. Det gjorde henne lycklig att de inte släppt taget om henne trots allt.

Men efter att öppnat paketet som leverats tidigare samma dag var hon inte säker på om kunde fortsätta leva. Allt kändes som det var i tusen olika små bitar, udda och trubbiga som aldrig skulle kunna sättas ihop igen. Hon visste att hon andades, att kroppen trots allt levde. Men allt kändes stumt. Det hade tagit flera timmar att läsa igenom det. Minuter att komma förbi vissa ord. Varje gång en mening avverkats tvingades hon gå tillbaka flera meningar och börja om igen. Tvingade sig själv att försöka förstå. Allt han hade sagt, hon visste allt det. Hade alltid vetat det på ett eller annat sätt.

Orden om henne, det var så vackert. Han var så vacker så hon grät baklänges. Hon saknade så hon glömde andas. Hon ville så mycket med honom. Ville ta första bästa flyg och be honom stå där och vänta med öppen famn och sedan aldrig släppa igen. Aldrig hade hon önskat så hårt att hon var en spontan person som nu. Den suddiga blicken torkades torr och första meningen lästet igen. Hon hade hela natten på sig.




Vem var hon?

Hon var en helt underbar människa. En ung tjej från Sverige och vi kom varandra väldigt nära. Vi delade på allt, smärta och gråt. Det jag och Tom har är väldigt speciellt och går inte att få med någon annan. Men med Annie hände något liknande. Vi litade helt på varandra och lade våra liv i varandras händer. Det tog bara nån dag sedan var vi oslagbara tillsammans. Det spelade ingen roll att vi inte ätit på flera dagar eller kroppen var gul och blå efter slag, tillsammans klarade vi av allt. Endast på grund av henne sitter jag här idag. Hon är min skyddsängel.

Hände det något speciellt som kunde hindrat dig från att vara här idag?

Flera saker hände. Det behövde inte vara en fråga om liv och död. Varje dag var en kamp mot att inte ge upp och hon gav mig alltid den där sista styrkan att orka stå emot. Hon fanns alltid där att torka tårar och putta mig i ryggen för att inte falla bakåt. Men i slutet var det verkligen en fråga om liv eller död. Och tack vare henne handlade det om liv.

Betyder hon lika mycket som din familj?

Hon är min familj. Jag älskar henne mer än något annat och inte en dag går utan att jag tänker på henne. Ibland gör det ont i magen när jag tänker på hur tomt det är att inte ha henne i närheten. Vi vet så mycket om varandra och vad vi har varit med om som ingen annan kan mäta sig med i att försöka förstå. Det finns fortfarande saker som jag inte berättat för någon annan och som endast hon vet. För hon var där, henne behöver jag inte försöka förklara för. Hon kommer alltid finnas i mitt liv.

Har ni fortfarande kontakt?

Nej, tyvärr inte.

Vad hände?

Det som hände var att världen började koka efter information. Alla ville veta vad som hade hänt och alla som kunde veta minsta lilla blev jagade och pressade till att försäga sig. Det var helt galet. Vi är vana vid sånt, att fotografer hänger i träden för att få en bild. Hon var inte beredd på stormen som kom. Vi försökte varna henne men inget vi sagt skulle kunna förberett henne. Nu efteråt blir jag arg på mig själv att jag inte tog bättre hand om henne, att jag inte skyddade henne mer. Men det hade inte spelat någon roll hur jag gjort. Enda sättet att skydda henne hade varit att låsa in henne, som jag gjort med mig själv. Men det hade inte varit rättvist. Hon hade sitt liv innan allt det här och jag vill inte tvinga på henne något som gör henne olycklig.

Saknar du henne?

Som jag sagt tidigare. Ibland ligger jag dubbelvikt av smärta för all saknad som väller över mig när jag minst anar det. Jag tror inte hon vet hur mycket hon betyder för mig, men jag kommer alltid älska och sakna henne. Jag kanske aldrig ser henne igen, men hon finns alltid med mig. Och jag vill inget hellre att hon är lycklig. Jag vill inte att hon ska ha skuldkänslor för att hon försvann. Var det var som krävdes för att hon skulle klarar av att leva igen stöttar jag henne fullt ut.

Hur känns det när press och fans jagat iväg henne?

Pressen bryr jag mig inte om. Jag har aldrig gillat den smutsiga delen av pressen och tyvärr är det en väldigt stor del. Och fansen kan jag aldrig anklaga. Det är inte dom som försvårar för oss. De har alltid funnits där och gett support. Jag har läst och sett bilder från deras otroliga stöd tiden jag var borta. Jag är otroligt tacksam för att de tog hand om min bror. Och jag vet vad de gjorde när jag låg på sjukhuset. Varje dag fanns de där. Jag brukade ligga med fönstret öppet och lyssna på när de sjöng för mig. Det var så vackert och många gånger fick det mig att gråta.

Utav lycka?

Både och. De fick mig att känna att jag hade en hel värld bakom mig, men samtidigt kände jag mig så liten ibland. Jag visste ju vilken Bill de hade i sina tankar. Och killen som låg i sjukhussängen var absolut inte den Bill. Jag kommer ihåg en morgon när jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Nedanför satt ett tjugotal tjejer och det låg skyltar överallt. Det tog ett tag innan de såg mig och jag blev så rörd. Men jag klarade knappt av att stå upp för det kändes som om jag hade världens tyngd på mina axlar. Deras Bill kanske aldrig skulle komma tillbaka och jag visste att de ville ha honom tillbaka. De ville ha bevis på att han levde.

Tror du han kommer tillbaka?

Ska jag vara allvarlig? Nej, jag tror aldrig han kommer tillbaka. Jag vet inte ens om jag vill ha honom tillbaka?

Varför inte?

Därför att det känns fel. Han finns inte längre. Den Bill var en ung kille som drömde om guld och gröna skogar. Han hade hela världen framför sina fötter och kunde inte varit lyckligare. Missförstå mig inte, jag älskade den killen. Men den jag är idag är någon helt annan. Vem det är vet jag fortfarande inte. Det är något jag kämpar med varje dag.

Men tror du att du kommer komma tillbaka?

Nån gång är jag säkert tillbaka på scenen. Kanske inte i lika stor utsträckning som innan, men definitivt på något sätt. Att sjunga är mitt liv. Musik överhuvudtaget är vad jag andas. Någon gång, när allt det här har läkt, ska jag ta med mig Tom till studion igen och sjunga tills jag blir hes. Men jag vågar inte säga när. Det kan ta veckor eller till och med år.

Jag är glad att du har din familj och jag önskar dig verkligen all lycka i framtiden.

Tack!
Det betyder mycket när du säger så. Alla tror att jag har är någon superstjärna som kan ta allt. En robot. Men jag är precis likadan som alla andra. Precis som alla andra. Så tack igen!







När han vaknat den morgonen hade han aldrig trott att dagen skulle sluta gråtandes på soffan när resten av familjen låg och sov uppe i sina sängar. Ända tills för någon timme sedan hade vardagen känts som vanligt, lite överväldigad över förtroendet han fått av en sådan sårbar ikon. Inte riktigt förstått hur det hade gått till? På vägen hem körde han en omväg förbi kvarteret där han växt upp. Stannade till framför barndomshuset och letade efter spåren han lämnat efter sig som ung. Två små barn, en flicka och en pojke, klättrade omkring i hans gamla träd. En stor ek. Tittade man under en utav de lägre grenarna kunde man se hans initialer karvade i barken. De skrattade och klättrade längre och längre upp. Genom köksfönstret kunde han se hur mamman gick mellan kylskåpet och köksbänken. Klockan var snart sex så det var nog dags för middag snart.

Som utav en slump började den där låten spelas på radion. Barnen besegrade gren efter gren och hans händer kramade om den svarta läderratten. De såg ut att må bra, de såg lyckliga ut. Han hade själv levt ett lyckligt liv där i huset. Haft vänner längst hela gatan som alltid ville följa med på hyss. Varit ute hela nätter och korsat staden på sin cykel med kompisarna hack i häl. Där i huset hade hans första arton levnadsår tagit plats. Det krampade lite i hjärtat och för ett ögonblick hade han kunnat ge allt för att få komma tillbaka till den tiden. Det kändes som att han visste alldeles för mycket nu. Som om världen helt plötsligt dumpat flera ton av ansvar på hans smala axlar. Det gjorde ont när han såg på de leende barnen, mindes sitt bekymmersfria liv och samtidigt hörde den mjuka rösten i bakgrunden. Han kände sig skyldig. Ville springa ut till barnen och säga åt dem att aldrig lämna varandra. Att alltid hålla fast vid varandra och aldrig ta något för givet. Alla var inte lika lyckligt lottade som de.

If the world makes you confused
And your senses you seem to lose
If the storm doesn't wanna diffuse
And you just don't know what to do
Look around, I am here
Doesn't count far or near

I am by your side
Just for a little while

Dagen hade han klarat av. Natten var svårare. Ensam med endast lampan i fönstret tänd kunde han inte låta bli att gråta för honom. Idag hade en världsikon ringt honom, bett honom avslöja hans djupaste hemligheter för resten av världen. Han hade mött en ung smal man som såg ut som vilken som helst. En man som kunde ha växt upp på samma gata som honom. De hade skakat hand, satt sig mitt emot varandra i soffan. Han hade slagits av hur enkel och nära han kändes. Inget övernaturligt stjärnglans eller överdimensionerade rörelser. Endast en ung man. Men genast hade det slagit honom vilken ära han hade givits. Under tiden berättelsen hade utformats kändes det som om han sjönk allt djupare ned i soffan.

De hade aldrig kunnat växt upp på samma gata. Inte många ord kom ut från hans mun, han var osäker på om han skulle kunna forma en hel mening överhuvudtaget? Så mycket smärta stjärnan hade varit med om. Saker ingen människa någonsin skulle behöva utstå. För det var just det han var, en människa. Han var ingen superhjälte, det fanns inga superkrafter. Nere i köket stod hans mamma och lagade mat, hans hundar sprang runt i huset och tuggade på plastleksaker. I ena fåtöljen låg alla hans kläder i en stor hög som i alla unga killars rum. Han hade ingen butler, ingen stor bassäng med pengar och han satt i svarta mjukisbyxor och en sliten T-shirt med uppdragna knän i soffan. Det kunde lika gärna vara hans egen son som satt där.

Det var nog det som gjorde ondast, att han inte var övernaturlig. Ända sedan han blev bortförd har han levt helt isolerad. Undangömd från livet. Hans återhämtning var miltals längre än vad en människa utav folkets var. Han hade år kvar innan människor skulle se honom som "normal" igen. Allt stjärnan offrat för sig själv och sin familj fick honom att tappa andan. Framför honom satt en ung man med ett liv som inte gick att leva för tillfället. Han hade allt vi vanliga människor längtar efter, drömmer om, men själv var han en fånge i sitt egna hem.

Det skulle ta tid innan han kunde släppa det här. Han drog filten över hakan och kröp ihop mot soffans rygg. De här fick bara lov att bli bra. Ingen skulle få reda på något innan det var felfritt och han hade fått det godkänt. Aldrig någonsin hade han getts ett sådant massivt förtroende och det fick honom att tappa fotfästen lite. Det här var stort. Stjärnan hade kunnat valt vem som helst, tagit betalt i miljoner. Istället valde han en okänd reporter han aldrig tidigare pratat med. Det var imponerande gjort.

Det var nog det som trots allt gjorde honom övernaturlig. Att vad han än gjorde, strävade han aldrig efter att vara någon annan. Alltid, i alla han gjorde, var han sig själv. Den Bill Kaulitz han föddes som. Även om världen krävde honom såg han alltid till att ge alla en liten del utav sig själv till alla. Han hade en naturlig styrka som även om han hade brutits itu kunde tas fram för att ta det där extra steget. En del utav den styrkan var närheten han delade med sin tvillingbror. Den äldre brodern hade väntat utanför och erbjudit sin famn när de klivit ut ur rummet. Under hela intervjun hade ingen gråtit utom intervjuaren själv. Nästan lite illa till mods stod han där efteråt och sneglade åt brödernas håll. Hårt hållna om varandra gavs det tröst och lugnande hjärtslag. Det var alldeles tyst men det syntes att det båda berättade för varandra. Berättade hur de älskade varandra och alltid skulle finnas där för varandra. Det var rörande, mäktigt.

Han slöt ögonen och försökte sig på att sova. Aldrig hade han trott att dagen skulle sluta på det här viset. Allt kändes utpumpat på kraft och hela världen hade fått ett nytt ljus över sig. Den här artikeln skulle bli den bästa han någonsin skrivit. Det fick ta all tid i världen. Han skulle sjukskriva sig från jobbet om det så behövdes bara för att få varje ord rätt. Det var han skyldig stjärnan. Han kunde inte erbjuda sin gamla barndomsgata och alla minnen de kunde få dela, men han kunde erbjuda det här.