83

Tom

Hela Tyskland hade sommarlov och njöt av värmen som svept över dem med ungdomens minnen och lekar. Alla tog chansen att njuta av det och tog varje litet tillfälle som gavs åt att inte göra något förutom att suga i sig välsignelsen från ovan. Vem vet när de skulle få uppleva något liknande igen? Den äldsta brodern tyckte sig åxå ha sommarlov. De tre männen satte sig ned i varsin stol ute på den stenbelagda utomhusplatsen. Det hade regnat tidigare under morgonen och luften kändes pånyttfödd och ren från användt, förbrukat syre. Alla dofter fick ett starkare liv och verkade försöka ge lite utav sin livskraft till varelserna runt omkring. Rosor, syrener och nypon låg som ett sammetstäcke över allt och gungade med i den lätta brisen. De tog alla ett djupt andetag och sträckte ut sina ben. Det här året hade de alla växt ur sina skor. De unga killarna hade tänjt ut sina rockar till gränsen och skinnet började precis ge med sig och lämna den där stramande känslan att man inte riktigt räcker till bakom sig. Deras unga ålder hade varit med om mycket, men det senaste halvåret hade allt de upplevt fått en ny etikett. Tankar fått omorganiseras, lärdomar packeterats och familjeband värderats. De tre trästolarna hyste tre unga män som aldrig någonsin skulle komma att bli ung igen. De hade alla fått en gammal mans själ. Full av ärr, inbakade med smärtsamma minnen men med ett hölje av kärlek och ödmjukhet. Att varit så nära att förlora något så stort, bandet mellan bröder och livskamrater, hade fått dem alla att se på världen ur en helt annan synvinkel. En klapp på axeln när man sågs betydde något helt annat nu. Osynligt för oss andra, men för dem var det en kärleksförklaring till en bror. Genetiskt eller inte, de var alla en del utav en stor familj.

Toms sommarlov bestod av att äntligen kunna slappna av och inte bry sig om högerfoten skulle gå framför eller bakom vänsterfoten. Alldeles för länge hade han oroat sig för minsta lilla sak hans yngre bror gjorde eller inte gjorde. Allt hade överanalyserats och laborerats med.
Varför gjorde Bill så och inte så? Vad betyder det?
Nu äntligen började allt lugna ned sig. Bill hade fått tillåtelse att vistas ensam hemma och han verkade klara av det ganska bra. Ibland hände det att han fick ett samtal av en nervös lillebror som inte riktigt visste vad han skulle göra med sig själv, men oftast lyckades han hålla ihop. Senaste dagarna var de första han lyckats få en timme att passera utan att ägna så mycket som en tanke åt vad som kunde gå fel med Bill. Inte ens skuldkänslorna lyckades trycka ned honom längre. Innerst inne visste han att han gjorde rätt. Tvillingar eller ej, de fick lov att försöka ge varandra utrymme att utvecklas.

Trädgården och studion hade blivit skyddat av ett högt plank för att hålla utomstående borta från dem. De visste alla om att blixtrar avfyrades bland buskarnas gömslen, men de hade lärt sig att blockera. Nu om någonsin. Men det var deras mark, deras barndomsstudio, och ingen skulle få jaga bort dem från sin stabila grund. Precis som Bill nämt tidigare, det var deras. Tillhörde deras liv. Att få komma tillbaka och leva precis som innan, spela deras låtar och endast jamma runt bland ackorden, var total frihet för dem. Låtar de spelade precis i början på alla små klubbar med endast ett par alkoholiserade gubbar vid baren. Originalversionerna av låtarna på deras första studioalbum. De skrattade när de spelade de dumma låtarna men innerst inne grät de alla.

Det livet kändes så avlägset. De unga killarna som lade ned varje minut av ledig tid till att öva och drömma sig bort bland autografskrivande och hysterika fans. Hade de verkligen funnits? Pojkarna med glittrande stjärndust i ögonen då de fick höra ordet skivkontrakt för första gången. Varje gång nostalgin rann över dem skakade de på huvudet i oförståelse. Ibland kändes liven som en lögn. Livet före och efter. När de vaknade på morgonen och insåg att de inte kunde röra sig utomhus utan maskering och försiktighetsåtgärder. Hade det tidiga livet i Loitsche verkligen existerat?
När de uppträdde framför Eiffeltornet på Frankrikes nationaldag och ett hav av människor sjöng med i deras låtar. Drömde de verkligen inte allt bara?

Vissa dagar blev de inte kloka på sina liv. Men just den här dagen hade de alla tre suttit och spelat med i sin största hit någonsin och alla känt gåshuden sprida sig längst skinnet. Dursch De Monsun var allt för verklig för dem. Det var skönt att få spela av sig igen med Gustaf och Georg. Alla kund de behöva en paus från allt och Bill hade gett sitt godkännande. Tom hade sagt helt ärligt till sin lillebror att han inte tänkte åka in till studion utan hans tillåtelse. Det hade inte ens tagit två sekunder innan han fått en lekfull knuff av sin bror som idioförklarat honom. Musik var deras liv så varför skulle han hindra sin familj från att leva? Nu satt de där utanför studion och han sträckte sig efter den tjocka cocktailtomaten som lyste med sin röda färg på den tunna kvisten. Han hade aldrig gilat grönsaker men det var något med färska tomater som kunde pressas ut på sommar. Just den sötmas kunde inte fejkas, den kunde bara hittas under sommarmånaderna.

Äntligen kom David, deras manager, med en varsin pizza. Alla slängde sig över kartongerna och låtsas bråkade över vilken som var vems. Trots att deras själ var äldre fick de tillåtelse att söka sig tillbaka till de unga killarna som drömde om hela världen i sin hand.

Tom hade varit stark, starkare än vad han själv trott att han skulle klara av. Men allt har sin bristningsgräns.Varje litet steg Bill tagit hade han försökt lista ut varför, eller varför inte? Det hade tagit upp all hans tid till att försöka kartlägga sin brors liv och till slut hade han brytit ihop. Det hade kommit helt oväntat för honom.

En dag hade han gått in i sin bros rum för att hämta en tröja. En ursäkt han ofta hade använt för att kunna spionera på sin bror. Lådan till nattduksbordet hade varit öppen och han hade gått dit. Han ville inte erkänna att han snokade. I hans ögon såg han bara efter sin bror och försökte förutse och hålla hans tillstånd under kontroll. Alla visste att Bill var en väldigt inåtvänd person som inte alltid gjorde det så enkelt. Men han läste aldrig dagböcker. Ok, Georgs dagbok hade han läst, men sin egen brors skulle han aldrig kunna läsa. Det fanns alldeles för mycket respekt inblandad. Men just den dagen hade han gått förbi den öppna lådan och mage hade vändt sig inom honom. Utan att ta sig tid att fråga sig varför hade han rusat ut ur rummet och ned till soffan där Bill satt. Ett hårt tag om hans smala arm hade släpat tillbaka Bill till hans rum och ställt honom mot väggen.
- Va fan tror du att du håller på med?

Han hade skrikit rakt i sin brors ansikte och fått sin tvilling att tappa all färg. En chockad Bill hade sett sin brors röda ansikte och fått en påse med vita piller kastade mot sig själv, varefter svordomar hade skyfflats över honom. Tom hade gråtit och känt sig sviken. Efter all oro och skräck han lagt ned i sin kärleken till sin bror, tänkte han nu bara lämna honom med en påse full av piller. Kunde Bill verkligen vara så feg? Det hade slutat med att Bill tagit honom i sin famn och till slut vaggat honom till sömn. Efteråt kom han på att det var första gången Bill fått lov att trösta honom. Det hade varit första gången svagheten knäckt honom och för något som bara kokats ihop inne i hans hjärna. Påsen hade bara innehållit vitamintabletter för att stärka hans immunförsvar. Men för honom hade det varit en fråga om liv och död när han sett dem. Även om Bill var hans tvillingsjäl vågade han inte tillåta sig själv att lita på honom. Inte riktigt än.

Nu var det annat. Sommaren var här och alla kände för att springa runt och sparka bakut. Han visste att Bill var hemma hos deras föräldrar och fick de äckliga, men ack så underbar hundpussarna som lämnade spår över hela hans ansikte. Aldrig tidigare hade han uppskattat sian hundar som nu. Allt som fick hans bror att le var värt att dö för.

Efter pizzan var det dags att ge sig hemmåt igen. Hans mamma hade planerat en familjemiddag och han såg fram emot en kväll med bara de fyra och deras fyrfotade vänner. Det var den enda tiden som allt egentligen kändes verkligt. När familjen samlades och världen runt omkring inte spelade någon roll. Han satte på sig solglasögonen och startade motorn på sin Audi. Utanför skulle det stå fullt av fans som ville ta kort och visa upp för sina vänner. Han hade vant sig vid att vara allmän egendom nu. Men idag gjorde det inget, han kände sig lite sådär töntigt fri idag. Precis som en kalv som för första gången släpps ut på grönbete och trasslar in benen i varandra. Glatt vinkade han åt de unga tjejerna och bjöd även på ett Peace tecken.

Precis när han kommit ut på motorvägen blinkar displayen på hans mobil till och Jay Z börjar spela.

Bill

- Tjena brorsan!
Först var det helt tyst i luren. Hade han redan hunnit lagt på?
- Hej Tom!
Den där känslan av att beta fyrklöver ock försöka sparka bort moln med bakbenen ebbade ut i nervositet på endast ett par sekunder. Nervositeten hos hans yngre bror hördes i bakgrunden och lädret började gnälla då Tom oroligt började vrida på sig i bilsätet varefter han räknade minuterna efter varje vägskylt han passerade.
- Bill, vad är det?
De hade bara sagt Hej än, men båda visste att något var fel. Trådarna som alltid höll dem samman hade en förmåga att skvallra om minsta lilla störning i sammansättningen mellan lycka och olycka.
- Bill, jag hör ju att det är något?
Han kunde höra sin tvilling gå fram och tillbaka mellan väggarna med mobilen tryckt hårt mot sitt öra. Något var fel och han kunde svära på att marken under honom skälvde i ren protest.
- Jag vet inte?
Bills röst var förvirrad, ansträngd av arbetet inom honom.
- Snälla skynda dig hem, det känns som att jag har gjort något fel...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0